CARBAMAZEPINE ESSENTIAL PHARMA suppositorium 250 mg

Karbamazepin 250 mg.

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Suppositorium.

• Epilepsi

generaliserade toniska-kloniska anfall.

• Lokala eller partiella enkla eller mångfaldiga anfall som kan medföra förlust av medvetandet.

Karbamazepin är inte verksamt vid absenser (petit mal) och inte vid behandling av myokloniska anfall (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Vid övergång från oral formulering till suppositorier ska karbamazepindosen i milligram ökas med cirka 25 %. Dygnsdosen delas i deldoser då den största högsta dygnsdosen är 250 mg fyra gången dagligen med sex timmars mellanrum, sammanlagt 1 g dagligen. Den kliniska erfarenheten av behandling med suppositorier är tillsvidare begränsad till 7 dygn som ersättning för behandling med orala läkemedel hos epilepsipatienter som temporärt inte kan inta dosering genom munnen (t.ex. patienter som återhämtar sig från operation, eller som är medvetslösa).

Det finns ingen klinisk erfarenhet av användning av suppositorier för andra indikationer än epilepsi.

Försiktighet ska iakttas vid valet av karbamazepindosen till äldre personer på grund av läkemedelsinteraktioner och antiepileptikas varierande farmakokinetik.

Epilepsi

Om möjligt ska karbamazepin användas som monoterapi.

Behandlingen inleds med en liten dos som gradvis ökas tills optimal effekt uppnås.

Karbamazepindosen ska anpassas efter den enskilda patientens behov för att uppnå anfallskontroll. Bestämningen av koncentrationen av karbamazepin i plasma kan underlätta identifieringen av den optimala dosen. Vid behandling av epilepsi behövs vanligen en karbamazepindos med vilken koncentrationen av karbamazepin i plasma är cirka 4-12 mikrog/ml (17-50 mikromol/l (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Insättning av karbamazepinbehandling tillsamman med annan epilepsimedicinering ska ske gradvis samtidigt som den pågående medicineringen vidhålls och vid behov justeras (se avsnitt Interaktioner och Farmakokinetiska egenskaper).

Vuxna

Till en början 100-200 mg en gång eller två gånger dagligen. Dosen ska ökas långsamt - vanligen till en dos på 400 mg 2-3 gånger dagligen - tills optimalt svar uppnås. För vissa patienter kan 1600 mg eller 2000 mg dagligen vara nödvändigt.

Pediatrisk population

Rekommenderad startdos för 4-åringar och yngre barn är 20-60 mg dagligen, som ökas med 20-60 mg per dygn varannan dag. Behandlingen av barn över 4 år kan inledas med 100 mg dagligen och dosen ökas varje vecka med 100 mg.

Underhållsdos: 10-20 mg/kg/dag uppdelat i flera doser.

Barn under 1 år: 100-200 mg/dag (= 5-10 ml oralsuspension)

1-5-åringar: 200-400 mg/dag (= 10-20 ml oralsuspension)

6-10-åringar: 400-600 mg/dag (= 20-30 ml oralsuspension)

11-15-åringar: 600-1000 mg/dag (= 30-50 ml oralsuspension (om dosen 1000 mg, tilläggsdos 5 ml))

Barn över 15 år: 800-1200 mg/dag (samma dos som vuxna)

Den smidigaste doseringen ges med 100 mg tabletter eller oralsuspension (5 ml = 100 mg).

Högsta rekommenderade dos:

Barn under 6 år: 35 mg/kg/dag

6-15 år: 1000 mg/dag

Över 15 år: 1200 mg/dag

Patienter med hankinesiskt och thailändskt ursprung

Patienter med hankinesiskt eller thailändskt ursprung ska om möjligt screenas för HLA-B*1502-allelen då bärare av denna allel har en starkt ökad risk för svårt karbamazepin-relaterat Stevens-Johnson Syndrom (SJS) (se information om genetiska tester och hudreaktioner i avsnitt Varningar och försiktighet).

Särskilda populationer

Nedsatt lever- eller njurfunktion

Inga data finns tillgängliga om farmakokinetiken för karbamazepin hos patienter med nedsatt lever- eller njurfunktion.

Administreringssätt

Rektalt.

• Överkänslighet mot den aktiva substansen eller strukturellt relaterade läkemedel (t.ex. tricykliska antidepressiva medel) eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen.
• Patienter med AV-block
• Patienter med tidigare benmärgsdepression
• Patienter med tidigare hepatisk porfyri (t.ex. akut intermittent porfyri, porphyria variegata, porphyria cutanea tarda).

Samtidig användning av karbamazepin rekommenderas inte med MAO-hämmare (se avsnitt Interaktioner).

Carbamazepine Essential Pharma ska endast användas under läkares övervakning. Patienter med tidigare hjärt-, lever- eller njurskador, hematologiska biverkningar orsakade av läkemedel eller som tidigare tvingats avbryta behandling med karbamazepin ska endast ordineras karbamazepin efter en kritisk nytta-/riskbedömning och noggrann medicinsk undersökning.

Hematologiska effekter

Aplastisk anemi och agranulocytos har rapporterats i samband med användning av karbamazepin. På grund av den låga frekvensen av dessa tillstånd är det dock svårt att göra meningsfulla riskbedömningar för karbamazepin. Den allmänna risken inom den obehandlade allmänpopulationen har uppskattats till 4,7 personer per miljon per år för agranulocytos respektive 2,0 personer per miljon per år för aplastisk anemi.

Övergående eller permanent minskning av antalet blodplättar eller vita blodkroppar förekommer ibland eller ofta vid användning av karbamazepin. I de flesta fall visar sig dessa symtom vara övergående och det är osannolikt att de skulle tyda på utbrott av aplastisk anemi eller agranulocytos. Prover för fullständiga blodvärden (inklusive blodplättar, retikulocyter och serumjärn) ska trots det tas innan behandlingen inleds och därefter med regelbundna mellanrum.

Om signifikant små eller klart minskat antal vita blodkroppar eller blodplättar observeras under behandlingen med karbamazepin ska patienten och den fullständiga blodbilden övervakas noggrant. Behandlingen med karbamazepin ska avbrytas om det finns även små tecken på en betydande benmärgsstörning.

Patienten ska informeras om första symtom på eventuella hematologiska biverkningar. Det samma gäller hud- och leverreaktioner. Patienten ska rådas att omedelbart kontakta den behandlande läkaren om han/hon får feber, känsla av svullnad i halsen, hudutslag, sår i munnen, sår som uppkommer lätt eller blödningar.

Allvarliga hudreaktioner

Allvarliga och ibland fatala hudreaktioner inklusive toxisk epidermal nekrolys (TEN) och Stevens-Johnsons syndrom (SJS) har rapporterats vid behandling med karbamazepin. Dessa reaktioner uppskattas inträffa hos 1-6 av 10 000 nya användare men i länder med främst en kaukasisk population. I vissa asiatiska länder uppskattas risken vara ungefär 10 gånger högre.

Patienter ska informeras om tecken och symtom på hudreaktioner och övervakas noga med avseende på dessa hudreaktioner. Den största risken för SJS och TEN är under behandlingens första veckor. Om symtom på SJS eller TEN (t.ex. progressiva hudutslag, ofta med blåsor eller skadade slemhinnor) uppstår, ska behandlingen med karbamazepin avbrytas. Tidig diagnos och omedelbart utsättande av läkemedlet som misstänks orsaka symtomen ger bäst resultat för att förhindra progress av SJS och TEN. Ett tidigt utsättande innebär bättre prognos. Om en patient har utvecklat SJS eller TEN vid användning av karbamazepin, får patienten aldrig behandlas med karbamazepin igen.

Farmakogenomik

Det finns allt fler belägg för betydelsen av olika HLA alleler i predisponerade patienter för immunmedierade biverkningar (se avsnitt Dosering och administreringssätt).

Allel HLA-B*1502 – i hankinesisk, thailändsk och andra asiatiska populationer

HLA-B*1502-allelen hos patienter av hankinesiskt eller thailändskt ursprung har visats ha ett starkt samband med risken för att utveckla den allvarliga hudreaktionen Stevens-Johnson syndrom (SJS) vid behandling med karbamazepin. Cirka 10 % av den hankinesiska och thailändska populationen bär på allelen HLA-B*1502. Om möjligt bör dessa patienter testas för HLA-B*1502-allelen innan man börjar behandlingen med karbamazepin (se avsnitt Dosering och administreringssätt). Om testresultatet är positivt, får behandlingen med karbamazepin endast påbörjas i situationer där det inte finns något annat terapeutiskt alternativ. Patienter som testas negativt för HLA-B*1502 har låg risk att drabbas av SJS. Reaktionen är fortfarande möjlig, men sällsynt.

Det finns vissa uppgifter som tyder på en ökad risk för allvarliga karbamazepin-associerade TEN/SJS även i andra asiatiska populationer. På grund av frekvensen av en HLA-B*1502-allel i andra asiatiska populationer (t.ex. över 15% i Filippinerna och i Malaysia) kan testning för allelen av patienter som hör till riskpopulationerna övervägas.

Frekvensen av allelen HLA-B*1502 är sällsynt (< 1 %) i t.ex. populationer av europeisk och afrikansk härkomst, urval av latinamerikanska populationer samt i japanska och koreanska.

Allel HLA-A*3101 i populationer av europeisk och japansk härkomst

Det finns vissa uppgifter som tyder på att allelen HLA-A*3101 är associerad med en ökad risk för karbamazepininducerade hudbiverkningar såsom SJS, TEN, läkemedelsutslag med eosinofili och allmänna symtom (DRESS) eller de mindre allvarliga biverkningarna akut generaliserad exantematös pustulos/AGEP och makulopapulösa utslag (se avsnitt Biverkningar) hos patienter av europeisk härkomst och hos japaner.

Frekvensen av allelen HLA-A*3101 varierar i hög grad mellan etniska populationer, med en prevalens på 2 till 5 % i europeiska populationer och omkring 10 % i den japanska populationen. HLA-A*3101-allelen kan öka risken för karbamazepininducerade hudreaktioner (vanligtvis mindre allvarliga) från 5,0 % i den genomsnittliga populationen till 26,0 % bland individer av europeisk härkomst. Frånvaron av HLA-A*3101-allelen kan däremot minska risken från 5,0 % till 3,8 %.

Data är otillräckliga för att stödja en rekommendation om screening för allelen HLA-A*3101 innan behandling med karbamazepin påbörjas.

Om patienter av europeisk eller japansk härkomst visar sig bära på HLA-A*3101-allelen, kan användning av karbamazepin övervägas om nyttan bedöms överväga riskerna.

Övriga dermatologiska reaktioner

Även lindriga hudreaktioner kan uppstå, som vanligen är ofarliga och övergående, t. ex. isolerade makulösa eller makulopapulösa utslag. Dessa försvinner vanligtvis inom några dagar eller veckor under fortsatt behandling eller efter minskning av dosen. Eftersom det kan vara svårt att skilja lindriga, övergående hudreaktioner från tidiga tecken på mer allvarliga reaktioner, bör patienten dock övervakas noggrant. Om hudreaktionen förvärras under fortsatt behandling ska omedelbar utsättning av läkemedlet övervägas. Inget tyder på att HLA-B*1502-allelen kan förutsäga risken för mindre allvarliga hudreaktioner av karbamazepin, så som överkänslighetssyndrom förknippat med antikonvulsiva medel eller icke allvarliga hudutslag (makulopapulöst utslag).

Information för hälso- och sjukvårdspersonal

Om förekomst av HLA-B*1502-allelen testas rekommenderas att högresolutions ”HLA-B*1502 genotyping” -testet används. Testet är positivt om en eller två HLA-B*1502-alleler konstateras och negativt om ingen HLA-B*1502-allel konstateras.

Överkänslighet

Klass I (omedelbara) överkänslighetsreaktioner inklusive utslag, klåda, urtikaria, angioödem och rapporter om anafylaxi har rapporterats med karbamazepin. Om en patient utvecklar dessa reaktioner efter behandling med karbamazepin måste läkemedlet utsättas och en alternativ behandling påbörjas.

Karbamazepin kan utlösa överkänslighetsreaktioner inklusive läkemedelsutslag med eosinofili och systemiska symtom (DRESS). Det är en fördröjd överkänslighetsreaktion som involverar flera organ med feber, hudutslag, vaskulit, lymfadenopati, pseudolymfom, artralgi, leukopeni, eosinofili, hepatosplenomegali, avvikande levervärden och ett syndrom där intrahepatiska gallvägar förstörs och försvinner (”vanishing bile duct syndrome”). Dessa symtom kan uppträda i olika kombinationer. Andra organ kan också påverkas (t.ex. lungor, njurar, bukspottkörtel, hjärtmuskel, tjocktarm) (se avsnitt Biverkningar).

Korsöverkänslighet mellan karbamazepin och oxkarbazepin kan förekomma hos cirka 25–30 % av patienterna. I allmänhet gäller att karbamazepin omedelbart ska sättas ut om patienten uppvisar tecken och symtom som tyder på överkänslighetsreaktioner. Korsöverkänslighet kan uppstå mellan karbamazepin och aromatiska antiepileptika (t.ex. fenytoin, primidon och fenobarbital).

Epileptiska anfall

Karbamazepin ska användas med försiktighet vid behandling av patienter med blandade epilepsiformer som inkluderar absensanfall (typiska eller atypiska). Hos patienter med dessa tillstånd kan anfallen förvärras av karbamazepin. Om anfallen förvärras ska karbamazepinbehandlingen avbrytas.

Leverfunktion

Leverns funktion ska kontrolleras innan behandlingen inleds och med regelbundna mellanrum under karbamazepinbehandlingen. Detta gäller särskilt patienter med tidigare leversjukdomar samt äldre. Om den nedsatta leverfunktionen förvärras eller en aktiv leversjukdom utbryter ska karbamazepinbehandlingen avslutas omedelbart.

Njurarnas funktion

Ett fullständigt urinprov och kontroll av ureakvävekoncentrationen i blodet innan behandlingen inleds och med regelbundna mellanrum under behandlingen rekommenderas.

Hyponatremi

Det är känt att hyponatremi kan uppstå under behandling med karbamazepin. Hos patienter med låg natriumhalt i serum på grund av nedsatt njurfunktion eller som samtidigt behandlas med läkemedel som sänker natriumhalten i plasma (t.ex. diuretika eller läkemedel som ges mot inadekvat ADH-utsöndring), ska natriumhalten i serum mätas innan behandling med karbamazepin inleds. Natriumhalten i serum ska mätas omkring två veckor efter att behandlingen inletts och därefter med en månads mellanrum under de första tre månaderna av behandlingen, eller utifrån kliniskt behov. Dessa riskfaktorer kan vara särskilt uttalade för äldre patienter. Om hyponatremi observeras hos patienten är vätskerestriktion en viktig motåtgärd.

Hypotyreos

Karbamazepin kan sänka sköldkörtelhormonhalten i serum genom enzyminduktion med följd att ersättningsbehandlingdosen av sköldkörtelhormon måste ökas hos patienter som får denna behandling. Övervakning av sköldkörtelfunktionen rekommenderas för justering av ersättningsbehandlingen av sköldkörtelhormon.

Antikolinerga effekter

Karbamazepin har visats ha en lätt antikolinerg aktivitet. Patienter med ökat intraokulärt tryck och urinretention ska därför övervakas noggrant under behandlingen (se avsnitt Biverkningar).

Psykiatriska effekter

Risken för aktivering av en latent psykos bör beaktas samt, hos äldre patienter, risken för förvirring och agitation.

Självmordstankar och -beteende har rapporterats hos användare av antiepileptika oberoende av indikationen för läkemedlet. En metaanalys av randomiserade, placebokontrollerade antiepileptikastudier visade en lätt ökning av risken för självmordstankar och -beteende. Ökningsmekanismen för risken är inte känd, men möjligheten för ökad risk kan inte uteslutas hos användare av Carbamazepine Essential Pharma.

Patienterna bör övervakas för självmordstankar och -beteende och behovet av lämplig vård bör övervägas. Patienter (och deras anhöriga) ska rådas att ta kontakt med läkare om självmordstankar och -beteende uppträder.

Kvinnor i fertil ålder

Karbamazepin kan orsaka fosterskador när det ges till en gravid kvinna. Exponering för karbamazepin under graviditeten kan öka riskerna för allvarliga medfödda missbildningar och andra negativa effekter på utvecklingen (se avsnitt Fertilitet, graviditet och amning).

Karbamazepin ska inte ges till fertila kvinnor såvida inte nyttan bedöms överväga riskerna efter noggrant övervägande av andra lämpliga behandlingsalternativ.

Fertila kvinnor ska informeras om alla risker som fostret utsätts för om de tar karbamazepin under graviditeten.

Innan behandling med karbamazepin påbörjas hos en fertil kvinna ska graviditetstest övervägas.

Fertila kvinnor ska använda effektiv preventivmetod under behandlingen och i två veckor efter avslutad behandling. På grund av enzyminduktion kan karbamazepin leda till utebliven effekt av hormonella preventivmedel. Fertila kvinnor ska därför få information om andra effektiva preventivmetoder (se nedan "Endokrina effekter" och avsnitt Interaktioner och Fertilitet, graviditet och amning).

Fertila kvinnor ska rådas att kontakta läkare redan i planeringsskedet av graviditeten för att diskutera byte till alternativ behandling innan befruktning sker och innan kvinnan slutar med preventivmedel (se avsnitt Fertilitet, graviditet och amning).

Fertila kvinnor som tar karbamazepin ska rådas att omedelbart kontakta sin läkare om de blir gravida eller tror att de kan vara gravida.

Endokrina effekter

Genombrottsblödning har rapporterats hos kvinnor som behandlas med karbamazepin och använder hormonella preventivmedel. Tillförlitligheten hos hormonella preventivmedel kan påverkas negativt av karbamazepinbehandlingen. Kvinnor i fertil ålder bör därför överväga att använda en annan typ av preventivmedel när de behandlas med karbamazepin. (Se ovan ”Kvinnor i fertil ålder” samt avsnitt Interaktioner och Fertilitet, graviditet och amning).

Monitorering av plasmanivåer

Det finns endast svagt stöd för korrelationer mellan dosering och plasmanivåer av karbamazepin respektive plasmanivåer och klinisk effekt eller tolerabilitet, men monitorering av plasmanivåerna kan vara lämpligt i följande situationer: vid kraftigt ökad anfallsfrekvens samt då det finns behov att kontrollera behandlingsföljsamhet, under graviditet, vid behandling av barn eller unga vuxna, vid misstanke om absorptionsstörningar, vid misstänkt toxicitet i fall där fler än ett läkemedel används (se avsnitt Interaktioner).

Dosreducering och utsättningseffekter

Abrupt utsättning av karbamazepin kan medföra en ökad risk för anfall. Därför ska karbamazepin sättas ut gradvis och minskas under en tid på sex månader. Om karbamazepin måste sättas ut snabbt hos en patient med epilepsi, ska bytet till ett annat antiepileptika genomföras i kombination med lämpligt läkemedel.

Fallolyckor

Behandling med Carbamazepine Essential Pharma har associerats med ataxi, yrsel, dåsighet, hypotoni, förvirringstillstånd och sedering (se avsnitt Biverkningar), vilket kan leda till fallolyckor med risk för frakturer eller andra skador. Hos patienter som är under långvarig behandling med Carbamazepine Essential Pharma och som har sjukdomar eller tillstånd, eller som tar läkemedel som kan förstärka sådana effekter, bör en helhetsbedömning av fallrisken utföras regelbundet.

Övrigt

Långvarig behandling (som pågår i över 6 månader) med läkemedel som inducerar leverns mikrosomala enzymer kan orsaka en aktiv D-vitaminbrist och utveckling av osteomalas. Faran är störst vid vård på sjukhus och även annars, om patienten inte får tillräckligt med solljus.

Cytokrom P4503A4 (CYP3A4) är det huvudsakliga enzym som katalyserar bildning av den aktiva metaboliten karbamazepin-10,11-epoxid. Samtidig administrering av CYP3A4-hämmare kan leda till ökade karbamazepinkoncentrationer i plasma, vilket ökar risken för biverkningar. Samtidig administrering av CYP3A4-inducerare och Carbamazepine Essential Pharma kan öka metaboliseringstakten för karbamazepin, vilket kan leda till sänkta karbamazepinhalter i plasma och försämrad terapeutisk effekt. På samma sätt kan utsättning av en CYP3A4-inducerare sänka metaboliseringstakten för karbamazepin, med höjda karbamazepinkoncentrationer i plasma som följd.

Karbamazepin är en potent inducerare av CYP3A4 och andra fas I- och fas II-enzymsystem i levern och kan därmed minska plasmakoncentrationerna av läkemedel som huvudsakligen metaboliseras av CYP3A4 genom inducering av deras metabolism.

Humant mikrosomalt epoxidhydrolas har identifierats som det enzym som bildar 10,11-transdiolderivatet av karbamazepin-10,11-epoxid. Samtidig administrering av hämmare av humant mikrosomalt epoxidhydrolas kan leda till ökade plasmakoncentrationer av karbamazepin-10,11-epoxid.

Interaktioner som föranleder kontraindikation

Användning av karbamazepin är kontraindicerat i kombination med monoaminoxidashämmare (MAO-hämmare), eftersom samtidig användning kan öka risken för rytmstörningar. Dessutom är MAO-hämmarna strukturellt besläktade med tricykliska antidepressiva, varför överkänslighetsreaktioner är möjliga (se avsnitt Kontraindikationer). Behandling med MAO-hämmare rekommenderas sättas ut minst två veckor innan karbamazepinbehandlingens insättning.

Läkemedel som kan öka plasmakoncentrationen av karbamazepin

Eftersom höjd plasmakoncentration av karbamazepin kan leda till biverkningar (t.ex. yrsel, dåsighet, ataxi, dubbelseende) ska dosen av karbamazepin lämpligen justeras och/eller plasmanivåerna ska monitoreras om läkemedlet administreras samtidigt med följande läkemedel:

Analgetika, antiinflammatoriska läkemedel: dextropropoxifen, ibuprofen

Androgener: danazol

Antibiotika: makrolidantibiotika (t.ex. erytromycin, troleandomycin, josamycin, klaritromycin), ciprofloxacin

Antidepressiva: eventuellt desipramin, fluoxetin, fluvoxamin, neftazodon, trazodon, viloxazin

Antiepileptika: stiripentol, vigabatrin

Antimykolytika: azoler (t.ex. itrakonazol, ketokonazol, flukonazol, vorikonazol).

Antihistaminer: terfenadin

Tuberkulosmedel: isoniazid

Antivirala medel: proteashämmare för HIV-behandling (t.ex. ritonavir)

Karbashydrashämmare: acetazolamid

Kardiovaskulära medel: diltiazem, verapamil

Gastrointestinala medel: möjligen cimetidin, omeprazol

Muskelrelaxanter: oxibutynin, dantrolen

Medel som förhindrar trombocytaggregation: tiklopidin

Övriga interaktioner: grapefruktjuice nikotinamid (endast i höga doser)

Läkemedel som kan öka plasmakoncentrationen av den aktiva metaboliten karbamazepin-10,11-epoxid

Eftersom höjd plasmakoncentration av karbamazepin-10,11-epoxid kan leda till biverkningar (t.ex. yrsel, dåsighet, ataxi, dubbelseende) ska dosen av karbamazepin justeras och/eller plasmanivåerna övervakas om läkemedlet används samtidigt med följande läkemedel:

Neuroleptika: loxapin, ketiapin.

Antiepileptika: progabid, valproinsyra, valnoktamid, valpromid, primidon, brivaracetam.

Läkemedel som kan minska plasmakoncentrationen av karbamazepin

Dosen av karbamazepin kan behöva justeras vid samtidig användning med följande läkemedel:

Antiepileptika: felbamat*, mezuximid, oxkarbazepin, fenobarbital, fensuximid, fenytoin (för att undvika fenytoinförgiftning och för låga koncentrationer av karbamazepin bör plasmakoncentrationen av fenytoin justeras till 13 μg/ml, innan karbamazepin läggs till i patientens medicinering. Både en ökning och nedgång av fenytoinhalten i plasma har rapporterats som effekt av karbamazepin. Fenytoin har även visats sänka karbamazepinhalten i plasma. För undvikande av fenytointoxicitet eller karbamazepinhalter lägre än terapeutisk effekt, övervakas vardera läkemedlens plasmakoncentration under dostitreringen och dosen anpassas därefter. Se även avsnitt Interaktioner ”Effekter av karbamazepin på plasmakoncentrationer av andra läkemedel som tas samtidigt”) och fosfenytoin, primidon och, fastän uppgifterna är delvis motstridiga, eventuellt även klonazepam

* = Samtidig användning av felbamat kan minska karbamazepinhalten i plasma samtidigt som karbamazepinepoxidhalten kan öka och felbamatkoncentrationen minska.

Antineoplastika: cisplatin eller doxorubicin

Tuberkulosmedel: rifampicin

Bronkdilaterare eller medel mot astma: teofyllin, aminofyllin

Dermatologiska läkemedel: isotretinoin har rapporterats förändra biotillgängligheten och/eller clearancen av karbamazepin och dess 10,11-epoxid i plasma. Av denna orsak ska karbamazepinhalten i plasma övervakas.

Övriga interaktioner: naturläkemedel med johannesört (Hypericum perforatum)

Effekter av karbamazepin på plasmakoncentrationer av andra läkemedel som tas samtidigt

Karbamazepin kan sänka plasmakoncentrationen, samt försvaga eller helt eliminera effekten av, vissa läkemedel. Doseringen av följande läkemedel kan behöva justeras utifrån kliniskt behov:

Analgetika, antiinflammatoriska medel: metadon, buprenorfin, paracetamol (långvarig administrering av karbamazepin och paracetamol kan vara associerat med hepatotoxicitet), fenazon (antipyrin), tramadol.

Antibiotika: doxycyklin, rifabutin (karbamazepin kan minska plasmakoncentrationerna av den aktiva metaboliten av rifabutin och därigenom minska den antimikrobiella aktiviteten av rifabutin och eventuellt leda till rifabutinresistens).

Antikoagulantia: orala antikoagulantia (t.ex. warfarin, fenprokumon, dikumarol, acenokumarol, rivaroxaban, dabigatran, apixaban och edoxaban).

Antidepressiva medel: bupropion, citalopram, mianserin, nefazodon, trazodon, sertralin ,tricykliska antidepressiva medel (t.ex. imipramin, amitriptylin, nortriptylin, klomipramin).

Antiemetika: aprepitant

Antiepileptika: klobazam, klonazepin, etosuximid, felbamat, lamotrigin, eslikarbazepin, oxkarbazepin, primidon, tiagabin, topiramat, valproinsyra, zonisamid. För att undvika fenytoinförgiftning och låga koncentrationer av karbamazepin bör plasmakoncentrationen av fenytoin anpassas till 13 mikrog/ml innan karbamazepin läggs till patientens medicinering. Både en ökning och nedgång av fenytoinhalten i plasma har rapporterats som effekt av karbamazepin. Fenytoin har även visats sänka karbamazepinhalten i plasma. För att undvika fenytoinförgiftning och subterapeutiska koncentrationer av karbamazepin bör vardera läkemedlets koncentration i plasma övervakas under dostitreringen och dosen anpassas därefter. Se även avsnitt Interaktioner ” Läkemedel som kan minska karbamazepinhalten i plasma”. Några fall av ökad plasmakoncentration av mefenytoin har rapporterats.

Antimykolytika: itrakonazol, vorikonazol. Samtidig användning av karbamazepin och azol-antimyotika kan försvaga eller upphäva azolernas antifungala verkan på grund av induktionen av metabolism som karbamazepin åstadkommer.

Antihelmintika: prazikvantel, albendazol.

Antineoplastika: imatinib, cyklofosfamid, lapatinib, temsirolimus.

Antipsykotika: klozapin, haloperidol och bromperidol, olanzapin, quetiapin, risperidon, ziprasidon, aripiprazol, paliperidon.

Antivirala medel: proteashämmare för hiv-behandling (t.ex. indinavir, ritonavir, sakvinavir).

Anxiolytika: alprazolam, midazolam.

Bronkdilaterare eller medel mot astma: teofyllin.

Preventivmedel: hormonella preventivmedel (alternativa preventivmetoder bör övervägas; se ”Kvinnor i fertil ålder” och ”Endokrina effekter” i avsnitt Interaktioner och avsnitt Fertilitet, graviditet och amning).

Kardiovaskulära medel: kalciumblockerare (dihydropyridiner), t.ex. felodipin, digoxin, simvastatin, atorvastatin, lovastatin, cerivastatin, ivabradin.

Kortikosteroider: kortikosteroider (t.ex. prednisolon, dexametason).

Läkemedel vid erektil dysfunktion: tadalafil.

Immunhämmande medel: ciklosporin, everolimus, takrolimus, sirolimus.

Sköldkörtelläkemedel: levotyroxin.

Övriga läkemedelsinteraktioner: läkemedel som innehåller östrogener och/eller progesteroner.

Kombinationer som kräver särskild försiktighet

Samtidig användning av karbamazepin och levetiracetam har rapporterats öka karbamazepininducerad toxicitet.

Farmakodynamisk interaktion av karbamazepin och paroxetin är möjlig (risk för serotoninsyndrom).

Samtidig användning av karbamazepin och isoniazid har rapporterats öka isoniazidinducerad levertoxicitet.

Samtidig användning av karbamazepin och litium å ena sidan och samtidig användning av karbamazepin och neuroleptika (haloperidol, tioridazin) å andra sidan kan orsaka ökade neurologiska biverkningar (med den senare kombinationen till och med i ”terapeutiska koncentrationer”).

Samtidig användning av karbamazepin och vissa diuretika (hydroklortiazid, furosemid) kan leda till hyponatremi.

Karbamazepin kan motverka effekten av icke-depolariserande muskelavslappnande medel (t.ex. pankuronium). Dosen av sådana medel kan behöva höjas och patienten bör övervakas noggrant eftersom återhämtningen från den neuromuskulära blockaden kan gå snabbare än förväntat.

I likhet med andra psykoaktiva läkemedel kan karbamazepin sänka alkoholtoleransen. Det är därför önskvärt att patienten avstår från användning av alkohol under behandlingen med karbamazepin .

Samtidig användning av karbamazepin och direktverkande orala antikoagulantia (rivaroxaban, dabigatran, apixaban och edoxaban) kan leda till minskad koncentration i plasma av direkt verkande oral antikoagulant vilket medför risk for trombos. Om samtidig användning är nödvändigt, rekommenderas noggrann övervakning av tecken och symtom på trombos.

Interferens med serologiska tester

Karbamazepin kan leda till högre plasmakoncentrationer av perfenazin än verkligt vid mätningar med HPLC-metoden på grund av interferens.

Karbamazepin och 10,11-epoxid-metaboliten kan leda till falskt positiva koncentrationer av tricykliska antidepressiva vid fluorescenspolariserande immunanalys.

Graviditet

Risk förknippad med antiepileptiska läkemedel i allmänhet

En specialist ska berätta för alla fertila kvinnor som får antiepilektika, samt särskilt för kvinnor som planerar att bli gravida och gravida kvinnor om riskerna som fostret utsätts för, vilka krampanfall och antiepilektika kan orsaka.

Akut utsättning av antiepilektika ska undvikas då det kan leda till anfall som kan ha allvarliga följder både för kvinnan och det ofödda barnet.

Monoterapi av epilepsi under graviditeten rekommenderas alltid när så är möjligt, eftersom behandling med flera antiepilektika kan vara förknippad med en högre risk för kongenitala missbildningar än då ett läkemedel används.

Risker som förknippas med karbamazepin

Carbamazepine Essential Pharma passerar placentan hos människa. Exponering för karbamazepin under graviditeten kan öka riskerna för medfödda missbildningar och andra utvecklingsstörningar. Hos människor är exponeringen för karbamazepin under graviditeten förknippad med en 2–3 gånger högre frekvens av allvarliga missbildningar än i den allmänna populationen, som ligger på 2–3 %. Missbildningar såsom neuralrörsdefekter (spina bifida), kraniofaciala defekter såsom läpp- gomspalt, kardiovaskulära missbildningar, hypospadi, fingerhypoplasi och andra avvikelser i olika system i kroppen har rapporterats hos barn till kvinnor som tagit karbamazepin under graviditeten. Screening under graviditeten avseende sådana missbildningar rekommenderas. Neurologiska utvecklingsstörningar har rapporterats hos barn till kvinnor med epilepsi som använt karbamazepin enbart eller tillsammans med övriga antiepileptika under graviditeten. Studier gällande risken för neurologiska utvecklingsstörningar hos barn som exponerats för karbamazepin under graviditeten är kontroversiella och risken kan inte uteslutas.

Karbamazepin ska inte användas under graviditet om inte nyttan efter noga övervägande av lämpliga behandlingsalternativ anses vara större än nackdelarna. Kvinnan bör övergripande informeras om riskerna som är förknippade med användningen av karbamazepin under graviditeten, och hon ska också förstå dem.

Det finns bevis på att risken för missbildningar som förknippas med karbamazepin eventuellt är dosberoende. Om baserat på noggrant övervägande av fördelar och nackdelar inget behandlingsalternativ är lämpligt och karbamazepinbehandlingen fortsätts ska enbart ett läkemedel och minsta effektiva karbamazepindos användas och koncentrationerna i plasma övervakas. Koncentrationerna i plasma kan hållas inom behandlingsområdets nedre värden på 4–12 μg/ml om anfallen kan kontrolleras. Vid behandlingen av gravida kvinnor ska särskild försiktighet iakttas.

Vissa antiepilektika, såsom karbamazepin, har rapporterats sänka folathalten i serum. Denna brist kan öka förekomsten av kongenitala missbildningar hos avkomma från kvinnor som fått läkemedelsbehandling för epilepsi. Tillägg av folsyra rekommenderas före och under graviditeten. För att förhindra blödningsstörningar hos avkomma rekommenderas också att vitamin K1 ges både till modern under de sista graviditetsveckorna och till det nyfödda barnet.

Hos nyfödda barn har det rapporterats några fall av anfall och/eller andningsdepression som har samband med moderns samtidiga användning av karbamazepin och annat antikonvulsivt läkemedel. Det har också rapporterats några fall där kräkningar, diarré och/eller minskad aptit hos nyfödda barn, vilket förknippats med moderns användning av karbamazepin under graviditeten. Dessa reaktioner kan vara abstinenssymtom hos det nyfödda barnet.

Om en kvinna planerar att bli gravid ska en övergång till en alternativ behandling absolut eftersträvas före början av graviditeten och före användningen av preventivmedel avslutas. Om en kvinna blir gravid under användningen av karbamazepin ska hon remitteras till en specialist så att behandlingen med karbamazepin kan bedömas på nytt och andra behandlingsalternativ övervägas.

Kvinnor i fertil ålder

Karbamazepin ska inte ges till fertila kvinnor såvida inte nyttan bedöms överväga riskerna efter att man noggrant har övervägt andra lämpliga behandlingsalternativ. Kvinnan ska vara fullständigt informerad om att användningen av karbamazepin under graviditeten kan skada fostret och att det är viktigt att planera en eventuell graviditet. Graviditetstest ska övervägas hos fertila kvinnor innan behandling med karbamazepin påbörjas.

Fertila kvinnor ska använda effektiv preventivmetod under behandlingen och i två veckor efter avslutad behandling. På grund av enzyminduktion kan karbamazepin orsaka utebliven effekt av hormonella preventivmedel (se avsnitt Varningar och försiktighet och Interaktioner) och fertila kvinnor ska därför få rådgivning om andra effektiva preventivmetoder. Minst en effektiv preventivmetod (såsom spiral) eller två kompletterande preventivmetoder inklusive en barriärmetod, ska användas. Valet av preventivmetod ska göras tillsammans med patienten och de individuella omständigheterna utvärderas i varje enskilt fall.

Amning

Karbamazepin passerar över i modersmjölk (koncentrationen är då cirka 25–60 % av plasmakoncentrationen). Fördelarna med amning ska vägas mot risken för biverkningar hos barnet, risken är dock liten. Mödrar som får behandling med karbamazepin kan amma sina barn förutsatt att barnet övervakas för eventuella biverkningar (t.ex. överdriven sömnighet, allergiska hudreaktioner). Det finns rapporter om kolestatisk hepatit hos nyfödda barn som exponerats för karbamazepin under fostertiden eller genom amning. Därför ska nyfödda barn som ammas av mödrar som behandlas med karbamazepin övervakas noggrant för att upptäcka eventuella lever- och gallvägsrelaterade biverkningar.

Fertilitet

Ett mycket litet antal fall av nedsatt fertilitet hos män och/eller avvikelser i spermiebildning har rapporterats.

Patientens reaktionsförmåga kan försämras både av det medicinska tillståndet (som leder till anfall) och av biverkningar som förknippas med användningen av Carbamazepine Essential Pharma, såsom yrsel, dåsighet, ataxi, dubbelseende, nedsatt ackommodationsförmåga och dimsyn, framför allt i början av behandlingen och under dosjusteringar. Patienten bör därför iaktta stor försiktighet vid framförande av fordon eller användning av maskiner.

Vissa typer av biverkningar är mycket vanliga eller vanliga, framför allt i början av behandlingen med karbamazepin, vid en alltför hög startdos eller vid behandling av äldre patienter. Det gäller t.ex. biverkningar från centrala nervsystemet (yrsel, huvudvärk, ataxi, dåsighet, trötthet, dubbelseende), gastrointestinala biverkningar (illamående, kräkningar) samt allergiska hudreaktioner.

Dosrelaterade biverkningar avtar vanligtvis inom några dagar, antingen spontant eller efter att dosen sänkts tillfälligt. Förekomsten av biverkningar från centrala nervsystemet kan vara en manifestation av en relativ överdosering eller betydande fluktuationer i plasmanivåerna. I sådana fall bör karbamazepinhalten i plasma mätas.

Biverkningar listas i tabell 1 enligt MedDRA-klassificeringen av organsystem. Inom varje organsystem har biverkningarna sorterats enligt frekvens så att de vanligast förekommande biverkningarna står först på listan: Mycket vanliga (≥ 1/10), Vanliga (≥ 1/100, < 1/10), Mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100), Sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000), Mycket sällsynta (< 1/10 000), Ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

Tabell 1

* Redovisas som sällsynt biverkning i vissa asiatiska länder. Se även avsnitt Varningar och försiktighet.

Det finns ökad bevisning angående associationen av genetiska markörer och förekomsten av hudbiverkningar såsom SJS, TEN, DRESS, AGEP och makulopapulösa utslag. Hos japanska och europeiska patienter har dessa hudreaktioner rapporterats som associerade med användning av karbamazepin och närvaro av allelen HLA-A*3101. En annan markör, HLA-B*1502 har påvisats vara starkt relaterat till SJS och TEN bland patienter med hankinesiskt, thailändskt och vissa andra asiatiska ursprung.

Biverkningar från spontana rapporter (ingen känd frekvens)

Följande biverkningsdata basera sig på erfarenheter efter introduktion på marknaden, dvs. spontana rapporter om biverkningar av karbamazepin och fall som beskrivits i litteraturen. Rapporteringen av biverkningar är frivillig och användarpopulationen är av okänd storlek, varför det inte är möjligt att beräkna frekvensen på ett tillförlitligt sätt och därför klassificeras de som ”ingen känd frekvens”.

Infektioner och infestationer

reaktivering av humant herpesvirus 6

Blodet och lymfsystemet

benmärgssvikt

Skador och förgiftningar

Fallolyckor (som associeras med biverkningar inducerade av behandling med Carbamazepine Essential Pharma så som ataxi, yrsel, dåsighet, hypotoni, förvirringstillstånd och sedering) (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Centrala och perifera nervsystemet

Minnesstörningar

Magtarmkanalen

Inflammation i tjocktarmen

Immunsystemet

Hudutslag förknippat med eosinofili och systemiska symtom (Drug Rash with Eosinophilia and Systemic Symptoms eller DRESS).

Hud och subkutan vävnad

Akut generaliserad exantematös postulos (Acute Generalized Exanthematous Pustulosis eller AGEP), lycenoid dermatit, onykomades.

Muskuloskeletala systemet och bindväv

Reducerad benmineraldensitet, osteopeni, osteoporos och frakturer har rapporterats hos patienter som behandlats långvarigt med karbamazepin. Mekanismen för hur karbamazepin verkar på benmetabolismen är inte känd.

Undersökningar

Sänkt bentäthet

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till:

webbplatsen: www.fimea.fi

Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea

Biverkningsregistret

PB 55

FI-00034 Fimea

Symtom

De symtom som tyder på överdosering av karbamazepin involverar vanligen centrala nervsystemet, hjärt- och kärlsystemet eller respirationssystemet samt de biverkningar som anges i avsnitt Biverkningar.

Centrala nervsystemet

CNS-depression; osäkerhet om tid och plats (desorientation), sänkt medvetandegrad, sömnighet, agitation, hallucinationer, koma, dimsyn, grötigt tal, dysartri, nystagmus, ataxi, dyskinesi, initialt hyperreflexi och senare hyporeflexi; konvulsioner, psykomotoriska störningar, myokloni, hypotermi, mydriasis.

Andningsorganen

Andningsdepression, lungödem.

Hjärt- och kärlsystemet

Takykardi, blodtryckssänkning eller tidvis -ökning, ledningsstörningar med ett ökat QRS-komplex, synkope i samband med hjärtstillestånd.

Magtarmkanalen

Kräkningar, fördröjd tarmrörlighet och tömning.

Muskuloskeletala systemet

Några fall av rabdomyolys har rapporterats i samband med karbamazepintoxicitet.

Njurarnas funktion

Urinretention, oliguri eller anuri, vätskeretention, ”vattenintoxikation” beroende på ADH-liknande effekt av karbamazepin.

Förändringar i laboratorievärden

Hyponatremi, eventuellt metabolisk acidos, eventuellt hyperglykemi och ökad muskelkreatinfosfokinas.

Behandling av överdosering

Det finns ingen specifik antidot.

Behandlingen är initialt beroende på patientens kliniska tillstånd; patienten ska föras till sjukhus. Plasmakoncentrationen av karbamazepin ska kontrolleras för att bekräfta karbamazepinförgiftning och bestämning av överdosens storlek.

Magsäckssköljning kan övervägas om en kort tid har gått efter intag av läkemedlet. Aktivt kol ges. Patienten behandlas på intensivvård där hjärtfunktionen övervakas och elektrolytbalansen korrigeras.

Särskilda anvisningar

Hemoperfusion med kol rekommenderas. Hemodialys är den mest effektiva behandlingsformen vid karbamazepinförgiftning.

På grund av fördröjd absorption är återfall samt förvärrade symtom på andra eller tredje dagen efter överdos förväntade.

Farmakoterapeutisk grupp: Antiepileptika, neuro- och psykotropisk substans, ATC-kod: N03AF01. Dibensazepinderivat.

Karbamazepin har en effekt på både partiella (enkla eller komplexa symtom) och sekundära generaliserade partiella anfall och generaliserade tonisk-kloniska anfall, liksom även blandformade anfall.

Karbamazepin vid monoterapi för behandling av epilepsi har i kliniska studier observerats minska ångest och depression samt irritation och aggression särskilt hos barn och ungdomar. Den kognitiva och psykomotoriska prestationen har konstaterats försämras eller förbli oförändrad, dessa effekter har även varit dosberoende. Däremot har det i vissa studier konstaterats fördelaktiga effekter på alerthet och kognitiva funktioner/minnet.

Den kliniska neurotropa effekten av karbamazepin uppträder i flera neurologiska störningar. Till exempel hämmar karbamazepin smärtattacker förknippade med idiopatisk och sekundär trigeminusneuralgi; därtill används det för behandling av neural smärta i diverse tillstånd, såsom vid ryggmärgsförtvining (tabes dorsalis), posttraumatiska parestesier och postherpetisk neuralgi. Vid behandling av alkoholabstinens höjer karbamazepin den sänkta kramptröskeln och lindrar abstinenssymtom (t.ex. överirritation, tremor, stapplande gång). Vid uttorkning (diabetes insipidus centralis) minskar karbamazepin urinmängden och lindrar känslan av törst.

Den psykotropa effekten av karbamazepin framträder i affektiva störningar, såsom vid behandling av akut mani och vid underhållsbehandling av (manis-depressiva) bipolära affektiva störningar antingen som monoterapi eller i kombination med neuroleptika, antidepressiva eller litium, vid behandling av accelererade schizoaffektiva störningar och mani i accelererade faser i kombination med neuroleptika samt i ”rapid cykling episoder”.

Karbamazepins verkningsmekanism är endast delvis känd. Karbamazepin stabiliserar överstimulerade membraner av nervceller, blockerar nervcellernas upprepade elektriska urladdningar och minskar utspridning av den synaptiska känsligheten. Karbamazepin antas verka främst genom blockering av depolariserade neuroners bruks- och spänningskänsliga Natriumkanaler, varvid upprepade aktionspotentialer hämmas.

Däremot kan hämning av glutamatfrisättning och stabilisering av nervcellsmembraner vara ansvariga för de antiepileptiska effekterna, medan hämning av dopaminets och noradrenalinets metabolism kan förklara de antimaniska effekterna av karbamazepin.

Carbamazepine Essential Pharma har inte studerats kliniskt under den närmaste tiden.

Absorption

Relativt långsamt (förutom den orala suspensionen) och nästintill fullständigt.

Plasmakoncentrationerna: Maximal plasmakoncentration med engångsdos uppnås inom 2 timmar från dosering med oral suspension, inom 12 timmar med tabletter och suppositorier samt med Retard-tabletter inom 24 timmar. Vid användning av engångs 400 mg tabletter uppnås en 4,5 mikrog/ml maximal koncentration. Vid användning av Retard-depottabletter minskar fluktuationer i plasmakoncentrationer signifikant och den maximala steady-state koncentrationen minskar signifikant medan däremot minimikoncentrationen inte minskar signifikant. Det terapeutiska indexet i plasma vid steady-state: ca 4–12 mikrog/ml, motsvarande 17–50 mikromol/l karbamazepin. Koncentrationen av karbamazepin-10,11-epoxid (farmakologiskt aktiv metabolit): ca 30 % av karbamazepinkoncentrationen.

Biotillgänglighet

Näst intill 100 %. Carbamazepine Essential Pharma Retards biotillgänglighet är cirka 15 % lägre än de övriga Carbamazepine Essential Pharma-beredningsformerna. Samtidigt intag av mat har ingen effekt på biotillgängligheten.

Absorptionen av karbamazepin från suppositorierna är cirka 25 % lägre än från tabletterna. Någon förändring i fluktuationsindexet har inte observerats men däremot är de maximala och minimikoncentrationerna i steady-state något lägre än vid användningen av tabletter. Upp till doser på 300 mg övergår cirka 75 % av den totala mängden absorberat karbamazepin till den generella blodcirkulationen inom 6 timmar efter dosering. På grund av detta rekommenderas en maximaldos på 250 mg fyra gånger dagligen.

Bindning till serumproteinet

Karbamazepin binder till serumproteinet 70–80-procentigt.

Distribution

Cerebrospinalvätska och saliv: 20–30 % av plasmakoncentrationen; modersmjölk: 25–60 % av plasmakoncentrationen; karbamazepin passerar placentan; distributionsvolym: 0,8–1,9 l/kg.

Metabolism

Karbamazepin metaboliseras i levern där epoxid-metabolismpassagen är den viktigaste och producerar 10,11-transdiolderivat och dess glukuronid som huvudmetaboliter. Cytokrom P4503A har konstaterats vara huvudansvarig för bildningen av farmakologiskt aktivt karbamazepin-10,11-epoxid ur karbamazepin. Humant mikrosomalt epoxidhydrolas har identifierats som det enzym som bildar 10,11- transdiolderivatet av karbamazepin-10,11-epoxid.

Eliminering

Elimineringshalveringstiden i plasma med en engångsdos är i genomsnitt 36 timmar; med en kontinuerlig dosering (autoinduktion av leverns mikrosomala enzymsystem) i genomsnitt 16–24 timmar; vid samtidig användning med andra läkemedel som inducerar leverns mikrosomala enzymer (t.ex. fenytoin, fenobarbital) i genomsnitt 9–10 timmar.

Sekretion

Av en engångsdos på 400 mg utsöndras 72 % i urinen (2 % som oförändrat, 1 % som epoxid, cirka 30 % som karbamazepin-10,11-transdiol och cirka 40 % som andra inaktiva metaboliter) och 28 % i avföringen.

Olika patientgrupper

Äldre patienter

Kinetiken hos karbamazepin ändras inte hos äldre patienter jämfört med unga vuxna.

Patienter med lever- eller njursvikt

Data om karbamazepinets kinetik hos patienter med nedsatt lever- eller njurfunktion saknas.

Gängse studier avseende allmäntoxicitet, genotoxicitet samt karcinogenicitet efter enkel- och upprepad dosering visade inte några särskilda risker för människa. De teratogena effekterna av karbamazepin har dock inte kunnat uteslutas på basen av otillräckliga djurstudier.

Toxicitet begränsad till ändtarm

Den lokala toleransen av karbamazepinsuppositorier, som administrerats via ändtarmen till kaniner under en period på två veckor, skiljde sig inte från djuren i kontrollgruppen, som administrerades placebo.

Karcinogenicitet

Hos råttor som under två år hade behandlats med karbamazepin fann man en ökad incidens av hepatocellulära tumörer i honråttor och benigna testikeltumörer (leydigcellstumörer) i hanråttor. Inget tyder dock på att dessa fynd har någon betydelse för terapeutisk användning av karbamazepin hos människa.

Genotoxicitet

Standardstudier utförda på flera bakterier och däggdjur har inga mutagena egenskaper konstaterats hos karbamazepin.

I in vitro-analyser med lymfocyter från friska människors blod påvisades karbamazepin orsaka en dosberoende ökning på frekvensen av mikrokärnor, som var förknippad med den dosberoende minskningen av cellproliferationen. Resultaten visar att karbamazepin kan ha genotoxiska effekter på människans celler in vitro.

Reproduktionstoxicitet

På basen av den kumulativa informationen från flera djurstudier med möss, råttor och kaniner har karbamazepin ingen eller endast en lindrig teratogen effekt med doser som används hos människan. De teratogena effekterna av karbamazepin har dock inte kunnat uteslutas på basen av otillräckliga djurstudier. Viktökningen hos ammande avkomma hos råttor observerades minskad under en reproduktionsstudie med en karbamazepindos på 192 mg/kg/dygn.

Hypromellos, hårt fett.

Ej relevant.

5 år.

Förvaras i högst 30 °C.

Förvaras utom syn- och räckhåll för barn.

Markkinoilla olevat pakkaukset

Resepti

CARBAMAZEPINE ESSENTIAL PHARMA peräpuikko
250 mg (L:ei) 5 fol (245,29 €)

PF-selosteen tieto

5 suppositorier (PP/Alu/PE-folie)

Läkemedlets utseende:

Vitt till nästan vitt, suppositorium.

Inga särskilda anvisningar.

CARBAMAZEPINE ESSENTIAL PHARMA peräpuikko
250 mg 5 fol

• Ei korvausta.

N03AF01

18.05.2023