SELOKEN injektionsvätska, lösning 1 mg/ml

1 ml injektionsvätska innehåller 1 mg metoprololtartrat.

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Injektionsvätska, lösning

Rytmrubbningar, speciellt supraventrikulära takyarytmier.
Säkerställd eller misstänkt hjärtinfarkt.

Intravenös användning (i.v.)

Rytmrubbningar
Initialt ges upp till 5 mg intravenöst med en hastighet om 1–2 mg/min. Denna dos kan upprepas med 5 minuters intervall tills tillfredsställande respons uppnåtts. Vanligtvis är en total dos på 10–15 mg (10–15 ml) tillräcklig. Doser på över 20 mg ökar sannolikt inte den terapeutiska nyttan.

Hjärtinfarkt

Behandling av akut infarkt:
Metoprolol ska ges intravenöst så snart som möjligt efter att symtomen på akut hjärtinfarkt observerats.

Behandlingen ska ges vid hjärtenhet eller motsvarande genast när patientens hemodynamiska tillstånd har stabiliserats. Initialt ges tre bolusinjektioner på 5 mg (3 ampuller) med 2 minuters intervall med beaktande av patientens hemodynamiska status (se avsnitten Kontraindikationer och Varningar och försiktighet).
För de patienter som tolererar hela den intravenösa dosen (15 mg) inleds behandling med metoprololtabletter 50 mg 4 gånger per dag eller motsvarande dos av långverkande metoprolol (Seloken ZOC) 15 minuter efter den sista intravenösa injektionen. Denna behandling fortsätter i 2 dagar.
Dosen vid underhållsbehandling är 100 mg metoprololtartrat 2 gånger per dag (morgon och kväll) eller 190 mg långverkande metoprolol (Seloken ZOC) en gång per dag.

För de patienter som inte tolererar hela den intravenösa dosen (15 mg) ska behandlingen med oralt metoprolol inledas försiktigt med en lägre dos.

Nedsatt njurfunktion
Dosjustering är inte nödvändigt.

Nedsatt leverfunktion
Dosjustering på grund av levercirros är vanligtvis inte nödvändigt, eftersom metoprolol binds till proteiner endast i liten grad (5–10 %). Vid allvarlig leverinsufficiens ska en dosminskning övervägas.

Äldre patienter
Dosjustering är inte nödvändigt.

Pediatrisk population
Det finns begränsad erfarenhet av användning av metoprolol hos barn.

Atrioventrikulärt block (AV‑block) av grad II och III; patienter med obehandlad hjärtsvikt (lungödem, hypoperfusion eller hypotoni) och patienter med kontinuerlig eller intermittent inotrop behandling (betareceptoragonism); uttalad, kliniskt signifikant sinusbradykardi, sjuk sinusknuta (såvida inte patienten har en permanent pacemaker), kardiogen chock; svår perifer cirkulationsrubbning.

Metoprolol ska inte ges vid misstänkt akut hjärtinfarkt om pulsen är < 45 slag/minut, PQ‑intervallet är > 0,24 sekunder eller om det systoliska blodtrycket är < 100 mmHg.

Överkänslighet mot den aktiva substansen, mot andra betablockerare eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Kalciumantagonister av verapamiltyp ska inte administreras intravenöst (i.v.) till patienter som får betablockerare. Metoprolol ska inte administreras intravenöst (i.v.) till patienter som använder verapamil eller diltiazem.

Betablockerare ska ges till astmatiker med försiktighet. Om en astmatiker använder en beta₂‑agonist (i form av tabletter eller inhalation) och samtidigt inleder behandling med metoprolol ska dosen av beta₂‑agonisten kontrolleras och vid behov ökas.

Metoprolol kan försämra glukoskontrollen vid diabetes och dölja symtom på hypoglykemi, men dessa effekter är mindre sannolika med metoprolol än vid behandling med icke‑selektiva betablockerare.

Hjärtsvikt ska behandlas före och under behandling med metoprolol.

I mycket sällsynta fall kan en befintlig störning i den atrioventrikulära överledningstiden förvärras (eventuellt med AV‑block som resultat).
Om bradykardin förvärras ska metoprololdosen minskas eller behandlingen sättas ut stegvis.

Den antihypertensiva effekten av metoprolol kan leda till att symtomen på perifera cirkulationsrubbningar ökar.

När metoprolol ordineras till patienter med feokromocytom ska patienterna samtidigt använda en alfablockerare.

Behandling med betablockerare kan dölja symtom på tyreotoxikos.

Betablockerare kan förvärra eller utlösa psoriasis.

Inför en operation ska narkosläkaren informeras om att patienten får behandling med en betablockerare. Det rekommenderas inte att betablockerarbehandlingen sätts ut inför det kirurgiska ingreppet. Med undantag av patienter som ska genomgå hjärtoperation ska akut insättning av metoprolol i höga doser undvikas, eftersom det är förknippat med bradykardi, hypotoni och stroke. Dessa kan leda till dödsfall om patienten har stora kardiovaskulära riskfaktorer.

Patienter som använder betablockerare kan uppvisa en kraftigare anafylaktisk chock än normalt. Behandling med adrenalin ger inte alltid förväntad terapeutisk effekt hos patienter som använder betablockerare.

I fall där patientens systoliska blodtryck ligger under 100 mmHg kan metoprolol ges intravenöst endast med särskild försiktighet på grund av risken för ytterligare blodtryckssänkning (t.ex. hos patienter med rytmrubbningar).

Vid behandling av patienter med misstänkt eller säkerställd hjärtinfarkt ska patientens hemodynamiska status kontrolleras noggrant efter var och en av de tre intravenösa doserna om 5 mg.

Den andra eller tredje dosen ska inte ges om pulsen är < 40 slag/minut, det systoliska blodtrycket är < 90 mmHg och PQ‑intervallet är > 0,26 sekunder, eller om patientens dyspné eller kallsvettning förvärras.

Seloken innehåller natrium
Detta läkemedel innehåller mindre än 1 mmol (23 mg) natrium per ampull, d.v.s. är näst intill “natriumfritt”.

Farmakokinetiska interaktioner:

Metoprolol är ett metabolt substrat till isoenzymet CYP2D6. Läkemedel som metaboliseras via CYP2D6 eller hämmar detta isoenzym kan påverka plasmakoncentrationen av metoprolol. Exempel på sådana läkemedel är vissa antiarytmika (t.ex. flekainid, amiodaron, kinidin, propafenon), difenhydramin (antihistamin), cimetidin (H₂‑receptorantagonist), vissa serotoninåterupptagshämmare (t.ex. paroxetin, fluoxetin, sertralin), många tricykliska antidepressiva, många neuroleptika, COX‑2‑hämmaren celecoxib samt terbinafin.

Rifampicin kan minska metoprololkoncentrationen i plasma, medan alkohol och hydralazin kan öka den.

Farmakodynamiska interaktioner:

Patienter som samtidigt får behandling med läkemedel som blockerar det sympatiska nervsystemet, andra betablockerare (t.ex. ögondroppar) eller MAO‑hämmare ska hållas under noggrann övervakning.

Om samtidig behandling med klonidin ska avslutas ska betablockeraren sättas ut flera dagar före klonidin.

Om metoprolol ges i kombination med kalciumantagonister av verapamil- eller diltiazemtyp eller med antiarytmika ska patienten övervakas noga för eventuella negativa inotropa och kronotropa effekter. Kalciumantagonister av verapamiltyp ska inte administreras intravenöst till patienter som använder betablockerare.

Betablockerare kan öka de negativa inotropa och dromotropa effekterna av antiarytmika (t.ex. kinidin och amiodaron).

Digitalisglykosider i kombination med betablockerare kan förlänga den atrioventrikulära överledningstiden och inducera bradykardi.

Inhalationsanestetika förstärker den kardiodepressiva effekten av betablockerare hos patienter som får behandling med sådana.

Samtidig användning av indometacin eller någon annan prostaglandinsynteshämmare kan minska den antihypertensiva effekten av betablockerare.

Behandling med adrenalin ger inte alltid förväntad effekt hos patienter som använder betablockerare. När adrenalin under vissa omständigheter ges till en patient som använder betablockerare kommer kardioselektiva betablockerare att påverka regleringen av blodtrycket avsevärt mindre än icke‑selektiva betablockerare.

Dosen av perorala antidiabetika kan behöva justeras för patienter som använder betablockerare.

I likhet med de flesta läkemedel skall också metoprolol användas under graviditet och amning endast då det är absolut nödvändigt. Liksom alla antihypertensiva läkemedel kan också betablockerare orsaka biverkningar (t.ex. bradykardi) hos foster, nyfödda och ammade barn. Betablockerare minskar generellt placentaperfusionen, vilket är associerat med tillväxthämning, intrauterin död, missfall och förtidig födsel. Därför rekommenderas lämplig övervakning av gravida kvinnor som får behandling med metoprolol samt av deras foster.

Metoprolol utsöndras i bröstmjölk men vid terapeutiska doser förväntas inga effekter på barnet.

Patienterna bör vara medvetna om vilken inverkan metoprolol har på dem innan de kör bil eller använder maskiner, eftersom yrsel och trötthet kan uppkomma under metoprololbehandlingen.

Biverkningarna har vanligtvis varit lindriga och övergående. Nedan listade biverkningar har förekommit i kliniska studier eller i klinisk användning. I många fall har ett orsakssamband med metoprolol inte fastställts.

Biverkningsfrekvenserna definieras enligt följande: mycket vanliga (≥ 1/10), vanliga (≥ 1/100, < 1/10), mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100), sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000), mycket sällsynta (< 1/10 000 inklusive enstaka rapporter).

*0,4 % vanligare jämfört med placebo i en studie med 46 000 patienter med akut hjärtinfarkt. Frekvensen av kardiogen chock var 2,3 % i metoprololgruppen och 1,9 % i placebogruppen hos patienter i studiens subgrupp, vilka hade ett lågt riskindex för chock. Riskindexet baserades på den absoluta risken för chock hos varje enskild patient, härlett från ålder, kön, tidfördröjning, Killip‑klass, blodtryck, hjärtfrekvens, EKG‑avvikelser och tidigare konstaterad hypertoni. Patientgruppen med låg risk för chock motsvarar patienterna som rekommenderas metoprolol för behandling av akut hjärtinfarkt.

Rapportering av misstänkta biverkningar
Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta‑riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till:

webbplats: www.fimea.fi
Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea
Biverkningsregistret
PB 55
00034 FIMEA

Symtom

Symtom på överdosering kan vara hypotoni, hjärtsvikt, bradykardi, bradyarytmi, retledningsstörningar i hjärtat och bronkospasm.

Behandling

Patienten ska vårdas på en enhet som kan erbjuda lämplig understödjande behandling, övervakning och tillsyn.

Atropin, läkemedel som stimulerar binjurarna eller pacemaker ska användas för behandling av bradykardi och retledningsstörningar.

Hypotoni, akut hjärtsvikt och chock ska behandlas med lämplig volymexpansion, injektion av glukagon (vid behov följd av en intravenös glukagoninfusion), intravenös administrering av läkemedel som stimulerar binjurarna, såsom dobutamin, med tillägg av en alfa‑1‑receptoragonist i händelse av vasodilatation. Intravenös administrering av Ca²⁺ kan också övervägas.

Bronkospasm kan vanligtvis hävas med bronkdilaterare.

Farmakoterapeutisk grupp: Beta‑receptorblockerare, selektiva; ATC‑kod: C07AB02.

Metoprolol är en beta₁‑selektiv betablockerare, vilket innebär att metoprolol blockerar beta₁‑receptorer i betydligt lägre doser än de som behövs för att blockera beta₂‑receptorer.

Metoprolol har en obetydlig membranstabiliserande effekt och saknar partiell agonisteffekt.

Metoprolol minskar eller blockerar den agonistiska effekt som katekolaminer (frigörs särskilt i samband med fysisk och psykisk ansträngning) har på hjärtat. Metoprolol minskar den pulsökning och ökning av hjärtats minutvolym och kontraktioner som en plötslig ökning av mängden katekolaminer vanligtvis orsakar. Dessutom sänker det ett förhöjt blodtryck.

Om de endogena adrenalinhalterna är höga kommer metoprolol att inverka mindre på regleringen av blodtrycket än icke‑selektiva betablockerare.

Vid behov kan metoprolol administreras samtidigt med en beta₂‑agonist till patienter som uppvisar symtom på obstruktiv lungsjukdom. När metoprolol ges i terapeutiska doser samtidigt med en beta₂‑agonist kommer metoprolol att påverka den beta₂‑medierade bronkdilatationen i mindre utsträckning än icke‑selektiva betablockerare.

Metoprolols effekt på insulinfrisättning och kolhydratmetabolism är mindre än den som icke‑selektiva betablockerare utövar.

Metoprolol påverkar de kardiovaskulära reaktionerna vid hypoglykemi i mindre utsträckning än icke‑selektiva betablockerare.

Korttidsstudier har visat att metoprolol i viss mån kan öka triglyceridhalten och minska halten av fria fettsyror i blodet. I vissa fall har en lätt minskning av HDL observerats, även om denna varit mindre markant än vid användning av icke‑selektiva betablockerare. I en långtidsstudie som pågick flera år minskade totalkolesterol betydligt efter behandling med metoprolol.

Under behandling med metoprolol förbättras livskvaliteten eller förblir på samma nivå som förut.
Livskvaliteten har visat sig förbättras då patienter fått behandling med metoprolol efter hjärtinfarkt.

Metoprolol har konstaterats minska risken för död till följd av hjärtsjukdom hos patienter med lindrig eller måttlig hypertoni. Detta beror huvudsakligen på en minskad risk för kardiovaskulär död, fatala och icke‑fatala hjärtinfarkter samt stroke.

Inverkan på hjärtrytmen
Metoprolol kan användas för reglering av pulsen hos patienter som utvecklat supraventrikulär takykardi eller förmaksflimmer samt ventrikulära extrasystolier.

Inverkan på hjärtinfarkt
Vid misstänkt eller konstaterad hjärtinfarkt minskar metoprolol dödligheten främst genom en minskad risk för plötslig död. Denna effekt antas bero på metoprolols förmåga att förhindra ventrikulära arytmier. Den förebyggande effekten mot ventrikelflimmer antas basera sig på två olika mekanismer. Metoprolol inverkar på vagusnerven på hjärnnivå och därigenom på hjärtats elektriska stabilitet. Dessutom minskar metoprolol den ischemiska effekten hos sympatikus, vilket leder till en positiv förändring i kontraktilitet, hjärtfrekvens och blodtryck. Behandlingen minskar dödligheten hos riskpatienter med någon befintlig hjärtsjukdom och hos patienter med diabetes mellitus, såväl vid tidig som vid sen intervention.
Metoprolol har också konstaterats minska risken för recidiv av icke‑fatala infarkter.

Absorption och distribution
Efter en intravenös injektion distribueras metoprolol snabbt, på 5–10 minuter.
Koncentrationerna i plasma ökar linjärt i förhållande till den administrerade dosen i intervallet 5–20 mg.

Endast en liten del av metoprolol, cirka 5–10 %, binds till plasmaproteiner.

Metabolism och eliminering
Metoprolol metaboliseras genom oxidation i levern, huvudsakligen av isoenzymet CYP2D6. De tre kända huvudmetaboliterna har inte visats ha någon kliniskt signifikant betablockerande effekt.

Över 95 % av en peroral dos utsöndras i urinen. Cirka 5 % av dosen, i enstaka fall upp till 30 %, utsöndras i oförändrad form. Eliminationshalveringstiden för metoprolol i plasma är i genomsnitt 3,5 timmar (extremvärdena är 1 respektive 9 timmar). Totalclearance är cirka 1 liter/min.

Farmakokinetiken för metoprolol hos äldre skiljer sig inte signifikant från den som observerats hos yngre patienter. Den systemiska biotillgängligheten och elimineringen av metoprolol är normala hos patienter med nedsatt njurfunktion. Metaboliterna elimineras däremot långsammare än normalt. Signifikant ackumulering av metaboliterna har observerats hos patienter med en glomerulär filtrationshastighet (GFR) på mindre än 5 ml/min. En sådan ackumulering av metaboliterna förstärker dock inte metoprolols betablockerande effekt.

Eftersom endast en liten del av metoprolol binds till plasmaproteiner har nedsatt leverfunktion ingen betydande inverkan på metoprolols farmakokinetik. Hos patienter med gravt levercirros och portokaval shunt kan biotillgängligheten för metoprolol dock öka och totalclearance minska. Totalclearance hos patienter med porta‑cava‑anastomos är cirka 0,3 liter/min och AUC‑värdena cirka 6 gånger högre än hos friska individer.

Inga signifikanta fynd.

Natriumklorid och vatten för injektionsvätskor.

Metoprololtartrat injektionsvätska 1 mg/ml är inte lämplig att blanda med Macrodex.

5 år.
Utspädd injektionsvätska ska användas inom 12 timmar.

Förvaras vid högst 25 ℃.

Markkinoilla olevat pakkaukset

Resepti

SELOKEN injektioneste, liuos
1 mg/ml (L:ei) 5 x 5 ml (13,68 €)

PF-selosteen tieto

5 x 5 ml ampull av färglöst borosilikatglas (motsvarar Ph.Eur. typ 1‑glas).

Läkemedlets utseende:

Klar, färglös injektionsvätska i ampuller av klart, färglöst borosilikatglas (uppfyller Ph.Eur.- och USP type 1‑krav).

Seloken injektionsvätska är avsedd att användas outspädd. 40 ml injektionsvätska (8 ampuller), motsvarande 40 mg metoprololtartrat, kan dock blandas i 1 000 ml av följande infusionslösningar: natriumklorid 0,9 %, mannitol 150 mg/ml, glukos 100 mg/ml, glukos 50 mg/ml, fruktos 200 mg/ml, invertos 100 mg/ml, Ringer, Ringer‑Glukos, Ringer‑Acetat.

SELOKEN injektioneste, liuos
1 mg/ml 5 x 5 ml

• Ei korvausta.

C07AB02

02.03.2022