OLMESARTAN MEDOXOMIL KRKA filmdragerad tablett 10 mg, 20 mg, 40 mg

Olmesartan medoxomil Krka 10 mg filmdragerade tabletter

Varje filmdragerad tablett innehåller 10 mg olmesartanmedoxomil.

Olmesartan medoxomil Krka 20 mg filmdragerade tabletter

Varje filmdragerad tablett innehåller 20 mg olmesartanmedoxomil.

Olmesartan medoxomil Krka 40 mg filmdragerade tabletter

Varje filmdragerad tablett innehåller 40 mg olmesartanmedoxomil.

Hjälpämne(n) med känd effekt

10 mg

Varje tablett innehåller 57,50 mg laktosmonohydrat.

20 mg

Varje tablett innehåller 115,00 mg laktosmonohydrat.

40 mg

Varje tablett innehåller 230,00 mg laktosmonohydrat.

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Filmdragerad tablett.

Behandling av essentiell hypertoni hos vuxna.

Behandling av hypertoni hos barn och ungdomar i åldern 6 till 18 år.

Dosering

Vuxna

Rekommenderad startdos av olmesartanmedoxomil är 10 mg en gång dagligen. Hos patienter vars blodtryck inte kontrolleras tillräckligt med denna dos, kan dosen av olmesartanmedoxomil ökas till 20 mg en gång dagligen som optimal dos. Om blodtrycket behöver sänkas ytterligare, kan dosen av olmesartanmedoxomil ökas till maximalt 40 mg dagligen eller behandling med hydroklortiazid läggas till.

Den blodtryckssänkande effekten av olmesartanmedoxomil är påtaglig inom två veckor efter behandlingsstart och maximal effekt uppnås ungefär åtta veckor efter behandlingsstart. Detta ska alltid beaktas när man överväger att ändra doseringsregim för en patient.

Äldre personer (65 år eller äldre)

Ingen dosjustering behövs i allmänhet hos äldre personer (se doseringsrekommendationerna nedan för patienter med nedsatt njurfunktion). Om upptitrering till den maximala dosen 40 mg dagligen krävs, ska blodtrycket övervakas noga.

Patienter med nedsatt njurfunktion

Den maximala dosen till patienter med lindrigt till måttligt nedsatt njurfunktion (kreatininclearance 20–60 ml/min) är 20 mg olmesartanmedoxomil en gång dagligen, eftersom erfarenheterna av högre doser till denna patientgrupp är begränsade. Användning av olmesartanmedoxomil rekommenderas inte till patienter med gravt nedsatt njurfunktion (kreatininclearance < 20 ml/min), eftersom det bara finns begränsade erfarenheter hos denna patientgrupp (se avsnitt Varningar och försiktighet, Farmakokinetiska egenskaper).

Patienter med nedsatt leverfunktion

Ingen justering av doseringsrekommendationerna krävs för patienter med lindrigt nedsatt leverfunktion. Till patienter med måttligt nedsatt leverfunktion rekommenderas startdosen 10 mg en gång dagligen. Den maximala dosen får inte överstiga 20 mg en gång dagligen. Noggrann övervakning av blodtryck och njurfunktion rekommenderas hos patienter med nedsatt leverfunktion som redan får diuretika och/eller andra antihypertensiva medel. Det finns ingen erfarenhet av olmesartanmedoxomil hos patienter med gravt nedsatt leverfunktion och därför rekommenderas inte användning av olmesartanmedoxomil till denna patientgrupp (se avsnitt Varningar och försiktighet och Farmakokinetiska egenskaper). Olmesartanmedoxomil får inte användas av patienter med gallvägsobstruktion (se avsnitt Kontraindikationer).

Pediatrisk population

Barn och ungdomar i åldern 6 till 18 år

Rekommenderad startdos av olmesartanmedoxomil för barn i åldern 6 till 18 år är 10 mg olmesartanmedoxomil en gång dagligen. För barn vars blodtryck inte kontrolleras tillräckligt med denna dos, kan dosen av olmesartanmedoxomil ökas till 20 mg en gång dagligen. Om blodtrycket behöver sänkas ytterligare, kan dosen av olmesartanmedoxomil ökas till maximalt 40 mg för barn som väger ≥ 35 kg. För barn som väger < 35 kg ska den dagliga dosen inte överskrida 20 mg.

Övrig pediatrisk population

Säkerhet och effekt av olmesartanmedoxomil för barn i åldern 1 till 5 år har ännu inte fastställts. Tillgänglig information finns i avsnitt Biverkningar och Farmakodynamiska egenskaper men ingen doseringsrekommendation kan fastställas.

Olmesartanmedoxomil ska inte användas av barn under 1 år på grund av säkerhetsmässiga skäl och brist på data för denna åldersgrupp.

Administreringssätt

För att underlätta följsamhet till behandlingen rekommenderas att Olmesartan medoxomil Krka tas ungefär samma tid varje dag, med eller utan mat, till exempel vid frukost. Tabletten ska sväljas med tillräcklig mängd vätska (till exempel ett glas vatten). Tabletterna ska sväljas hela utan att tuggas.

Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Andra och tredje trimestern av graviditeten (se avsnitt Varningar och försiktighet och Fertilitet, graviditet och amning).

Gallvägsobstruktion (se avsnitt Farmakokinetiska egenskaper).

Samtidig användning av Olmesartan medoxomil Krka och läkemedel som innehåller aliskiren är

kontraindicerad hos patienter med diabetes mellitus eller nedsatt njurfunktion (GFR < 60 ml/min/1,73 m²) (se avsnitt Interaktioner och Farmakodynamiska egenskaper).

Minskad intravaskulär volym:

Symtomatisk hypotoni kan förekomma, särskilt efter första dosen, hos patienter med hypovolemi och/eller hyponatremi på grund av höga doser diuretika, saltreducerad kost, diarré eller kräkningar. Sådana tillstånd ska korrigeras före administrering av olmesartanmedoxomil.

Andra tillstånd som stimulerar renin-angiotensin-aldosteron-systemet:

Hos patienter vars kärltonus och njurfunktion huvudsakligen styrs av aktiviteten i renin‑angiotensin-aldosteron-systemet (till exempel patienter med svår kongestiv hjärtsvikt eller bakomliggande njursjukdom, inklusive njurartärstenos), har behandling med andra läkemedel som påverkar detta system förknippats med akut hypotoni, azotemi, oliguri och i sällsynta fall akut njurinsufficiens. Det kan inte uteslutas att liknande effekter uppstår med angiotensin-II-receptorantagonister.

Renovaskulär hypertoni:

En ökad risk för svår hypotoni och njurinsufficiens föreligger när patienter med bilateral njurartärstenos eller stenos i artären till en enskilt fungerande njure behandlas med läkemedel som påverkar renin-angiotensin-aldosteron-systemet.

Nedsatt njurfunktion och njurtransplantation:

När olmesartanmedoxomil används till patienter med nedsatt njurfunktion rekommenderas periodisk övervakning av kalium- och kreatininnivåerna i serum. Användning av olmesartanmedoxomil rekommenderas inte till patienter med gravt nedsatt njurfunktion (kreatininclearance < 20 ml/min) (se avsnitt Dosering och administreringssätt, Farmakokinetiska egenskaper). Det saknas erfarenhet av administrering av olmesartanmedoxomil hos patienter som nyligen genomgått njurtransplantation och patienter med nedsatt njurfunktion i slutskedet (d.v.s. kreatininclearance < 12 ml/min).

Intestinalt angioödem

Intestinalt angioödem har rapporterats hos patienter som behandlas med angiotensin II -receptorantagonister, inklusive olmesartanmedoxomil (se avsnitt Biverkningar). Dessa patienter uppvisade följande symtom: buksmärtor, illamående, kräkningar och diarré. Symtomen försvann efter utsättning av angiotensin II-receptorantagonister. Om intestinalt angioödem diagnostiseras ska behandlingen med olmesartanmedoxomil avbrytas och lämplig monitorering påbörjas tills symtomen helt försvunnit.

Nedsatt leverfunktion:

Det saknas erfarenhet av behandling av patienter med gravt nedsatt leverfunktion och därför rekommenderas inte användning av olmesartanmedoxomil till denna patientgrupp (se avsnitt Dosering och administreringssätt för doseringsrekommendationer för patienter med lindrigt till måttligt nedsatt leverfunktion).

Hyperkalemi:

Användning av läkemedel som påverkar renin-angiotensin-aldosteron-systemet kan orsaka hyperkalemi.

Risken för detta tillstånd, som kan vara dödligt, ökar hos äldre personer, patienter med njurinsufficiens, diabetiker, patienter som samtidigt behandlas med andra läkemedel som kan öka kaliumnivåerna och/eller patienter med samtidiga komplikationer.

Innan samtidig behandling med läkemedel som påverkar renin-angiotensin-aldosteronsystemet övervägs, ska balansen mellan nytta och risk bedömas och andra alternativ övervägas.

De största riskfaktorerna för hyperkalemi anses vara:

• Diabetes, nedsatt njurfunktion, ålder (> 70 år)
• Kombination av ett eller flera läkemedel som påverkar renin-angiotensin-aldosteron-systemet och/eller kaliumtillägg. Vissa läkemedel eller läkemedelsklasser kan utlösa hyperkalemi: saltersättningsmedel innehållande kalium, kaliumsparande diuretika, ACE-hämmare, angiotensin II-receptorantagonister, icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (inklusive selektiva COX-2-hämmare), heparin, immunsuppressiva medel som ciklosporin eller takrolimus, trimetoprim.
• Samtidiga händelser, i synnerhet dehydrering, akut hjärtdekompensation, metabolisk acidos, försämrad njurfunktion, plötsligt försämrat njurtillstånd (t.ex. infektionssjukdomar), cellulär lys (t.ex. akut ischemi i extremiteter, rabdomyolys, omfattande trauma).

Hos riskpatienter rekommenderas noggrann övervakning av kalium i serum (se avsnitt Interaktioner).

Litium:

I likhet med andra angiotensin-II-receptorantagonister rekommenderas inte kombinationen av litium och olmesartanmedoxomil (se avsnitt Interaktioner).

Aorta- eller mitralklaffstenos, obstruktiv hypertrofisk kardiomyopati:

Liksom med andra vasodilaterande läkemedel bör försiktighet iakttas vid behandling av patienter med aorta- eller mitralklaffstenos eller obstruktiv hypertrofisk kardiomyopati.

Primär aldosteronism:

Patienter med primär aldosteronism svarar vanligtvis inte på antihypertensiva läkemedel som verkar genom hämning av renin-angiotensin-systemet. Behandling med olmesartanmedoxomil rekommenderas därför inte.

Sprue-liknande enteropati:

I mycket sällsynta fall har svår, kronisk diarré med betydande viktminskning rapporterats hos olmesartanbehandlade patienter några månader till år efter läkemedelsinsättning. Orsaken kan möjligen vara en lokaliserad fördröjd överkänslighetsreaktion. Tarmbiopsier hos patienter har ofta påvisat villusatrofi. Om en patient utvecklar dessa symtom under behandling med olmesartan bör andra etiologier uteslutas. Utsättning av olmesartanmedoxomil bör övervägas om ingen annan etiologi identifieras. Om symtomen försvinner och sprue-liknande enteropati bekräftas genom biopsi, ska behandlingen med olmesartanmedoxomil inte återupptas.

Etniska skillnader:

Olmesartanmedoxomil har liksom andra angiotensin-II-antagonister något mindre uttalad blodtryckssänkande effekt hos svarta än hos icke-svarta patienter, troligen på grund av högre prevalens av låga reninnivåer hos svarta hypertonipatienter.

Graviditet:

Behandling med angiotensin II-antagonister får inte inledas under graviditet. Om inte fortsatt behandling med angiotensin II-antagonister anses nödvändig, bör patienter som planerar graviditet byta till alternativa blodtryckssänkande läkemedel, där säkerhetsprofilen är väl dokumenterad för användning under graviditet. Vid konstaterad graviditet bör behandling med angiotensin II-antagonister avbrytas direkt och, om lämpligt, bör en alternativ behandling påbörjas (se avsnitt Kontraindikationer och Fertilitet, graviditet och amning).

Övrigt:

I likhet med alla andra blodtryckssänkande läkemedel, kan alltför kraftig blodtryckssänkning hos patienter med ischemisk hjärtsjukdom eller ischemisk cerebrovaskulär sjukdom orsaka en hjärtinfarkt eller stroke.

Dubbel blockad av renin-angiotensin-aldosteron-systemet (RAAS):

Det har visats att samtidig användning av ACE-hämmare, angiotensin II-receptorblockerare eller aliskiren ökar risken för hypotoni, hyperkalemi och nedsatt njurfunktion (inklusive akut njursvikt). Dubbel blockad av RAAS via kombinerad användning av ACE-hämmare, angiotensin II-receptorblockerare eller aliskiren rekommenderas därför inte (se avsnitt Interaktioner och Farmakodynamiska egenskaper).

Om det anses vara absolut nödvändigt med dubbel blockad får detta endast utföras under övervakning av en specialist, och patienten ska stå under regelbunden, noggrann övervakning av njurfunktion, elektrolyter och blodtryck.

ACE-hämmare och angiotensin II-receptorblockerare bör inte användas samtidigt hos patienter med diabetesnefropati.

Olmesartan medoxomil Krka innehåller laktos. Patienter med något av följande sällsynta ärftliga tillstånd bör inte använda detta läkemedel: galaktosintolerans, total laktasbrist eller glukos-galaktosmalabsorption.

Pediatrisk population:

Interaktionsstudier har endast utförts på vuxna.

Det är inte känt om interaktioner hos barn liknar dem hos vuxna.

Effekter av andra läkemedel på olmesartanmedoxomil:

Kaliumtillägg och kaliumsparande diuretika:

Baserat på erfarenheter av användning av andra substanser som påverkar renin-angiotensinsystemet, kan samtidig användning av kaliumsparande diuretika, kaliumtillägg, saltersättningar som innehåller kalium eller andra läkemedel som kan öka kaliumnivåerna i serum (t.ex. heparin) leda till att kaliumvärdet i serum ökar (se avsnitt Varningar och försiktighet). Sådan samtidig användning rekommenderas därför inte.

Andra antihypertensiva läkemedel:

Den blodtryckssänkade effekten av olmesartanmedoxomil kan öka vid samtidig behandling med andra antihypertensiva läkemedel.

Icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID):

NSAID-preparat (inklusive acetylsalicylsyra vid doser > 3 g/dag och COX-2-hämmare) och angiotensin II-receptorantagonister kan verka synergistiskt genom att minska den glomerulära filtrationshastigheten. Risken vid samtidig användning av NSAID-preparat och angiotensin II-antagonister är förekomst av akut njursvikt. Övervakning av njurfunktionen i början av behandlingen rekommenderas samt regelbunden hydrering av patienten.

Utöver detta kan samtidig behandling minska den antihypertensiva effekten av angiotensin II-receptorantagonister, vilket kan leda till minskad effekt.

Gallsyresekvestranten kolesevelam:

Samtidig administrering av gallsyresekvestranten kolesevelamhydroklorid minskar systemisk exponering och maximal plasmakoncentration av olmesartan och minskar halveringstiden. Administrering av olmesartanmedoxomil minst 4 timmar före kolesevelamhydroklorid minskade läkemedelsinteraktionens effekt. Administrering av olmesartanmedoxomil minst 4 timmar före dosen med kolesevelamhydroklorid bör övervägas (se avsnitt Farmakokinetiska egenskaper).

Andra föreningar:

Efter behandling med antacida (aluminiummagnesiumhydroxid) observerades en måttlig minskning av biotillgängligheten av olmesartan. Samtidig administrering av warfarin och digoxin hade ingen effekt på farmakokinetiken för olmesartan.

Dubbel blockad av renin-angiotensin-aldosteron-systemet (RAAS):

Data från kliniska prövningar har visat att förekomsten av biverkningar som hypotoni, hyperkalemi och nedsatt njurfunktion (inklusive akut njursvikt) är högre vid dubbel blockad av renin-angiotensin-aldosteron-systemet (RAAS) genom kombinerad användning av ACE-hämmare, angiotensin II-receptorblockerare eller aliskiren jämfört med användning av ett enda läkemedel som påverkar RAAS (se avsnitt Kontraindikationer, Varningar och försiktighet och Farmakodynamiska egenskaper).

Effekter av olmesartanmedoxomil på andra läkemedel:

Litium:

Reversibel ökning av litiumkoncentrationen i serum och toxicitet har rapporterats vid samtidig administrering av litium och ACE-hämmare och angiotensin II-antagonister. Därför rekommenderas inte kombinerad användning av olmesartanmedoxomil och litium (se avsnitt Varningar och försiktighet). Om denna kombination visar sig vara nödvändig, rekommenderas noggrann övervakning av litiumnivåerna i serum.

Andra föreningar:

Föreningar som har undersökts i specifika kliniska studier på friska frivilliga personer inkluderar warfarin, digoxin, ett antacidum (magnesiumaluminiumhydroxid), hydroklortiazid och pravastatin. Inga kliniskt relevanta interaktioner observerades och särskilt olmesartanmedoxomil hade ingen signifikant effekt på farmakokinetiken eller farmakodynamiken hos warfarin eller farmakokinetiken hos digoxin.

Olmesartan uppvisade ingen kliniskt relevant hämning av de humana cytokrom P450-enzymerna 1A1/2, 2A6, 2C8/9, 2C19, 2D6, 2E1 och 3A4 in vitro och hade inga eller minimala inducerande effekter på cytokrom P450-aktiviteten hos råttor. Därför har inga interaktionsstudier in vivo genomförts med kända cytokrom P450-enzymhämmare och –inducerare, och inga kliniskt relevanta interaktioner förväntas mellan olmesartan och läkemedel som metaboliseras av ovannämnda cytokrom P450-enzymer.

Graviditet

Användning av angiotensin II-antagonister rekommenderas inte under den första trimestern av graviditet (se avsnitt Varningar och försiktighet). Användning av angiotensin II-antagonister är kontraindicerad under den andra och tredje trimestern av graviditet (se avsnitt Kontraindikationer och Varningar och försiktighet).

Det saknas entydig epidemiologisk dokumentation för att exponering för ACE-hämmare under graviditetens första trimester medför risk för teratogenicitet, men det kan inte uteslutas att det finns en viss risk. Även om det inte finns några kontrollerade epidemiologiska data om risken med angiotensin II-antagonister, kan liknande risker föreligga för denna läkemedelsklass. Om inte fortsatt behandling med angiotensinreceptorblockerare anses nödvändig, bör patienter som planerar graviditet byta till alternativa blodtryckssänkande läkemedel, där säkerhetsprofilen är väl dokumenterad för användning under graviditet. Vid konstaterad graviditet bör behandling med angiotensin II-antagonister avbrytas direkt och, om lämpligt, bör en alternativ behandling påbörjas.

Det är känt att behandling med angiotensin II-antagonister under andra och tredje trimestern kan inducera human fostertoxicitet (minskad njurfunktion, oligohydramnios, hämning av skallförbening) och neonatal toxicitet (njursvikt, hypotoni, hyperkalemi) (se avsnitt Prekliniska säkerhetsuppgifter).

Om exponering för angiotensin II-antagonister förekommit under graviditetens andra eller tredje trimester rekommenderas ultraljudskontroll av njurfunktion och skalle.

Spädbarn vars mödrar har använt angiotensin II-antagonister bör observeras noggrant med avseende på hypotoni (se avsnitt Kontraindikationer och Varningar och försiktighet).

Amning

Olmesartan utsöndras i mjölk hos digivande råttor, men det är inte känt om olmesartan utsöndras i bröstmjölk hos människa. Eftersom ingen information finns tillgänglig om användning av Olmesartan medoxomil Krka under amning, rekommenderas inte Olmesartan medoxomil Krka. Istället är alternativa behandlingar med bättre dokumenterad säkerhetsprofil att föredra under amning, speciellt vid amning av nyfödda eller prematura barn.

Olmesartan medoxomil Krka har mindre eller måttlig effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner. Yrsel eller trötthet kan ibland förekomma hos patienter som får antihypertensiv behandling, vilket kan försämra reaktionsförmågan.

Sammanfattning av säkerhetsprofilen:

De vanligaste rapporterade biverkningarna under behandling med olmesartanmedoxomil är huvudvärk (7,7 %), influensaliknande symtom (4,0 %) och yrsel (3,7 %).

I placebokontrollerade monoterapistudier var den enda biverkningen som otvetydigt var behandlingsrelaterad yrsel (2,5 % incidens för olmesartanmedoxomil och 0,9 % för placebo).

Incidensen var också något högre för olmesartanmedoxomil jämfört med placebo vad gäller hypertriglyceridemi (2,0 % jämfört med 1,1 %) samt förhöjt kreatininfosfokinas (1,3 % jämfört med 0,7 %).

Sammanfattande tabell över biverkningar:

Biverkningar av olmesartanmedoxomil i kliniska prövningar, säkerhetsstudier efter godkännande och spontan rapportering sammanfattas i tabellen nedan.

De är listade efter organsystemklass och följande terminologi har använts för att klassificera förekomsten av biverkningar: mycket vanliga (≥ 1/10); vanliga (≥ 1/100, < 1/10); mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100); sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000); mycket sällsynta (< 1/10 000); ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

*Fall av autoimmun hepatit med en latens på några månader till år har rapporterats efter godkännandet för försäljning, vilka var reversibla efter utsättning av olmesartan.

Enskilda fall av rabdomyolys har rapporterats, som tidsmässigt sammanfallit med intag av angiotensin II-receptorblockerare.

Ytterligare information om särskilda patientgrupper

Hos äldre personer är frekvensen av hypotoni något ökad – från sällsynt, till mindre vanlig.

Pediatrisk population:

Säkerheten av olmesartanmedoxomil kontrollerades hos 361 barn och ungdomar i åldern 1-17 år under två kliniska prövningar. Medan arten och svårighetsgraden av biverkningarna liknar de hos vuxna, är frekvensen i följande fall högre hos barnen:

• Epistaxis är en vanlig biverkning hos barn (d.v.s. ≥ 1/100 till < 1/10) som inte har rapporterats för vuxna.
• Under de tre veckorna som en dubbelblind studie utfördes fördubblades nästan förekomsten av behandlingsrelaterad yrsel och huvudvärk hos barn i åldern 6-17 år i gruppen som fick högsta dosen av olmesartanmedoxomil.

Den övergripande säkerhetsprofilen för olmesartanmedoxomil hos pediatriska patienter skiljer sig inte avsevärt från säkerhetsprofilen hos vuxna.

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning via:

webbplats: www.fimea.fi

Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea

Biverkningsregistret

PB 55

00034 FIMEA

Det finns bara begränsade uppgifter om överdosering hos människa. Den mest sannolika effekten av överdosering är hypotoni. I händelse av överdosering ska patienten övervakas noggrant och symtomatisk och understödjande behandling ges.

Ingen information är tillgänglig om huruvida olmesartan är dialyserbart.

Farmakoterapeutisk grupp: Angiotensin II-antagonister, ATC-kod: C09CA08.

Verkningsmekanism/Farmakodynamisk effekt

Olmesartanmedoxomil är en potent, oralt aktiv, selektiv angiotensin II-receptorantagonist (typ AT₁).

Den förväntas blockera alla effekter av angiotensin II som är medierade via AT₁-receptorn, oberoende av källa eller syntesväg för angiotensin II. Den selektiva antagonismen mot angiotensin II receptorerna (AT₁) ger ökningar av plasma-renin- och angiotensin I- och II-nivåerna och en viss sänkning av plasma-aldosteronkoncentrationen.

Angiotensin II är det primära vasoaktiva hormonet i renin-angiotensin-aldosteronsystemet och spelar en viktig roll i patofysiologin för hypertoni via typ 1-receptorn (AT₁).

Klinisk effekt och säkerhet

Vid hypertoni ger olmesartanmedoxomil en dosberoende, långvarig reduktion av det arteriella blodtrycket. Det har inte funnits några tecken på hypotoni efter första dosen, takyfylaxi under långtidsbehandling eller rebound-hypertoni efter utsättning av behandlingen.

En daglig dos olmesartanmedoxomil ger en effektiv och jämn blodtryckssänkning under ett dygn. Dosering en gång dagligen gav ungefär samma blodtryckssänkning som dosering två gånger dagligen vid samma totala dygnsdos.

Vid kontinuerlig behandling hade den maximala sänkningen av blodtrycket uppnåtts åtta veckor efter behandlingsstart. En stor andel av den blodtryckssänkande effekten observeras dock redan efter två veckors behandling. Vid användning tillsammans med hydroklortiazid är blodtryckssänkningen additiv och samtidig administrering tolereras väl.

Effekten av olmesartan på mortalitet och morbiditet är ännu inte känd.

I studien Randomised Olmesartan and Diabetes Microalbuminuria Prevention (ROADMAP) deltog 4 447 patienter med typ 2-diabetes, normoalbuminuri och minst ytterligare en kardiovaskulär riskfaktor. Där undersöktes huruvida behandling med olmesartan skulle kunna fördröja debut av mikroalbuminuri. Under medianuppföljningstiden på 3,2 år fick patienterna antingen olmesartan eller placebo som tillägg till andra antihypertensiva läkemedel, förutom ACE-hämmare eller ARB.

Vad gäller det primära effektmåttet visade studien en signifikant riskreduktion av tiden till debut av mikroalbuminuri, till fördel för olmesartan. Efter justering för skillnader i blodtryck var denna riskreduktion inte längre statistiskt signifikant. 8,2 % (178 av 2 160) av patienterna i olmesartangruppen och 9,8 % (210 av 2 139) i placebogruppen utvecklade mikroalbuminuri.

När det gäller de sekundära effektmåtten förekom kardiovaskulära händelser hos 96 patienter (4,3 %) som fick olmesartan och hos 94 patienter (4,2 %) som fick placebo. Incidensen av kardiovaskulär mortalitet var högre med olmesartan jämfört med placebobehandling (15 patienter (0,7 %) jämfört med 3 patienter (0,1 %)), trots likartad frekvens av icke-fatal stroke (14 patienter (0,6 %) jämfört med 8 patienter (0,4 %)), icke-fatal hjärtinfarkt (17 patienter (0,8 %) jämfört med 26 patients (1,2 %)) och icke-kardiovaskulär mortalitet (11 patienter (0,5 %) jämfört med 12 patienter (0,5 %)). Den totala mortaliteten med olmesartan ökade numeriskt (26 patienter (1,2 %) jämfört med 15 patienter (0,7 %)), vilket huvudsakligen berodde på ett högre antal fatala kardiovaskulära händelser.

I prövningen Olmesartan Reducing Incidence of End-stage Renal Disease in Diabetic Nephropathy Trial (ORIENT) undersöktes effekterna av olmesartan på det renala och kardiovaskulär utfallet hos 577 randomiserade japanska och kinesiska typ 2-diabetespatienter med uppenbar nefropati. Under en medianuppföljning på 3,1 år fick patienterna antingen olmesartan eller placebo som tillägg till andra antihypertensiva läkemedel, inklusive ACE-hämmare.

Det primära sammansatta effektmåttet (tid till första dubblering av serumkreatinin, njursjukdom i slutstadiet, dödsfall oavsett orsak) förekom hos 116 patienter i olmesartangruppen (41,1 %) och 129 patienter i placebogruppen (45,4 %) (HR 0,97 (95 % KI 0,75 till 1,24); p=0,791). Det sammansatta sekundära kardiovaskulära effektmåttet inträffade hos 40 olmesartan-behandlade patienter (14,2 %) och hos 53 placebobehandlade patienter (18,7 %). Det sammansatta kardiovaskulära effektmåttet inkluderade kardiovaskulärt dödsfall hos 10 (3,5 %) patienter som fick olmesartan jämfört med 3 (1,1 %) som fick placebo, total mortalitet 19 (6,7 %) jämfört med 20 (7,0 %), icke-fatal stroke 8 (2,8 %) jämfört med 11 (3,9 %) och icke-fatal hjärtinfarkt 3 (1,1 %) jämfört med 7 (2,5 %).

Två stora, randomiserade kontrollerade prövningar (ONTARGET (ONgoing Telmisartan Alone and in combination with Ramipril Global Endpoint Trial) och VA NEPHRON-D (The Veterans Affairs Nephropathy in Diabetes)) har undersökt kombinationen av en ACE-hämmare och en angiotensin II-receptorblockerare.

ONTARGET var en studie som genomfördes på patienter med anamnes på kardiovaskulär eller cerebrovaskulär sjukdom, eller typ 2-diabetes mellitus med tecken på skada på målorgan. VA NEPHRON-D var en studie på patienter med typ 2-diabetes mellitus och diabetesnefropati.

Dessa studier har inte visat någon signifikant nytta på renala och/eller kardiovaskulära utfall och mortalitet, medan en ökad risk för hyperkalemi, akut njurskada och/eller hypotoni observerades jämfört med monoterapi. Då deras farmakodynamiska egenskaper liknar varandra är dessa resultat även relevanta för andra ACE-hämmare och angiotensin II-receptorblockerare.

ACE-hämmare och angiotensin II-receptorblockerare bör därför inte användas samtidigt hos patienter med diabetesnefropati.

ALTITUDE (Aliskiren Trial in Type 2 Diabetes Using Cardiovascular and Renal Disease Endpoints) var en studie med syfte att testa nyttan av att lägga till aliskiren till en standardbehandling med en ACE-hämmare eller en angiotensin II-receptorblockerare hos patienter med typ 2-diabetes mellitus och kronisk njursjukdom, kardiovaskulär sjukdom eller både och. Studien avslutades i förtid eftersom det fanns en ökad risk för biverkningar. Både kardiovaskulär död och stroke var numerärt vanligare i aliskiren-gruppen än i placebogruppen och biverkningar och allvarliga biverkningar av intresse (hyperkalemi, hypotoni och njurdysfunktion) rapporterades med högre frekvens i aliskirengruppen än i placebogruppen.

Pediatrisk population:

De blodtryckssänkande effekterna av olmesartanmedoxomil hos den pediatriska populationen har utvärderats i en randomiserad, dubbelblind, placebokontrollerad studie hos 302 patienter med högt blodtryck i åldern 6 till 17 år. Studiepopulationen bestod av en helsvart kohort på 112 patienter och en kohort med blandade raser på 190 patienter, inklusive 38 svarta. Etiologin för hypertoni var i huvudsak primär hypertoni (87 % av den svarta kohorten och 67 % av den blandade kohorten). Patienter som vägde 20 till < 35 kg randomiserades till 2,5 mg (låg dos) eller 20 mg (hög dos) av olmesartanmedoxomil en gång dagligen och patienter som vägde ≥ 35 kg randomiserades till 5 mg (låg dos) eller 40 mg (hög dos) av olmesartanmedoxomil en gång dagligen. Olmesartanmedoxomil reducerade avsevärt både systoliskt och diastoliskt blodtryck på ett viktjusterat, dosberoende sätt. Olmesartanmedoxomil vid både låga och höga doser minskade avsevärt systoliskt blodtryck med respektive 6,6 och 11,9 mmHg från baslinjen. Denna effekt observerades även under den två veckor långa randomiserade utsättningsfasen, där både genomsnittligt systoliskt och diastoliskt blodtryck visade en statistiskt signifikant uppgång i placebogruppen jämfört med olmesartanmedoxomil-gruppen. Behandlingen var effektiv för både pediatriska patienter med primär och sekundär hypertoni. Precis som konstaterades hos vuxna populationer var blodtryckssänkningarna mindre hos svarta patienter.

I samma studie fick 59 patienter i åldern 1 till 5 år som vägde ≥ 5 kg 0,3 mg/kg olmesartanmedoxomil en gång dagligen under tre veckor i en öppen fas och randomiserades sedan att få olmesartanmedoxomil eller placebo i en dubbelblind fas. I slutet av andra utsättningsveckan var det genomsnittliga systoliska/diastoliska blodtrycket vid dalkoncentration 3/3 mmHg lägre i gruppen som randomiserats till olmesartanmedoxomil; denna skillnad i blodtryck var inte statistiskt signifikant (95 % KI: -2 till 7/-1 till 7).

Absorption och distribution

Olmesartanmedoxomil är en prodrug. Den omvandlas snabbt till den farmakologiskt aktiva metaboliten olmesartan av esteraser i tarmslemhinnan och i portablodet under absorption från magtarmkanalen.

Ingen intakt olmesartanmedoxomil eller intakt medoxomil-sidokedja har detekterats i plasma eller exkret. Den genomsnittliga absoluta biotillgängligheten för olmesartan från en tablettformulering var 25,6 %.

Den genomsnittliga maximala plasmakoncentrationen (C_max) av olmesartan uppnås inom två timmar efter peroral dosering med olmesartanmedoxomil. Plasmakoncentrationerna av olmesartan ökar ungefär linjärt med ökande perorala engångsdoser upp till cirka 80 mg.

Mat hade minimal effekt på biotillgängligheten för olmesartan och olmesartanmedoxomil kan därför intas med eller utan mat.

Inga kliniskt relevanta könsrelaterade skillnader i farmakokinetiken för olmesartan har observerats.

Olmesartan binder med hög affinitet till plasmaprotein (99,7 %), men det är liten sannolikhet för kliniskt signifikanta interaktioner i form av bortträngning från proteinbindningsställen mellan olmesartan och andra aktiva substanser med hög bindning vid samtidig administrering (vilket bekräftas av bristen på en kliniskt signifikant interaktion mellan olmesartanmedoxomil och warfarin). Bindningen av olmesartan till blodkroppar är försumbar. Den genomsnittliga distributionsvolymen efter intravenös dosering är låg (16–29 l).

Metabolism och eliminering

Total plasmaclearance var i typfallet 1,3 l/h (CV, 19 %), vilket var relativt långsamt jämfört med blodflödet i levern (cirka 90 l/h). Efter en peroral engångsdos av ¹⁴C-märkt olmesartanmedoxomil utsöndrades 10–16 % av den administrerade radioaktiviteten i urin (den stora majoriteten inom ett dygn efter dosadministrering) och återstoden av återfunnen radioaktivitet utsöndrades i faeces. Med utgångspunkt från den systemiska tillgängligheten på 25,6 % kan det beräknas att absorberat olmesartan utsöndras både via njurarna (cirka 40 %) och via levern och gallvägarna (cirka 60 %). All återfunnen radioaktivitet identifierades som olmesartan. Ingen annan väsentlig metabolit detekterades. Den enterohepatiska recirkulationen av olmesartan är minimal. Eftersom olmesartan i stor utsträckning utsöndras via gallvägarna är läkemedlet kontraindicerat hos patienter med gallvägsobstruktion (se avsnitt Kontraindikationer).

Den terminala halveringstiden för olmesartan varierade mellan 10 och 15 timmar efter flera perorala doser. Steady-state nåddes efter några få första doser och det var inga tecken på ytterligare ackumulering efter 14 dagar med upprepade doser. Njurclearance var cirka 0,5–0,7 l/h och var dosoberoende.

Farmakokinetik i särskilda patientgrupper

Äldre personer (65 år eller äldre):

Hos hypertonipatienter ökade AUC vid steady-state med cirka 35 % hos äldre personer (65–75 år) och med 44 % hos mycket äldre personer (≥ 75 år) jämfört med den yngre åldersgruppen. Detta kan åtminstone delvis ha att göra med en genomsnittligt minskad njurfunktion i denna patientgrupp.

Nedsatt njurfunktion:

Hos patienter med nedsatt njurfunktion ökade AUC vid steady-state med 62 %, 82 % respektive 179 % hos patienter med lindrigt, måttligt respektive svårt nedsatt njurfunktion, jämfört med friska kontrollpersoner (se avsnitt Dosering och administreringssätt, Varningar och försiktighet).

Nedsatt leverfunktion:

Efter en enstaka peroral administrering var AUC-värdena för olmesartan 6 % respektive 65 % högre hos patienter med lindrigt respektive måttligt nedsatt leverfunktion än hos motsvarande matchade friska kontrollpersoner. Två timmar efter administrering till friska försökspersoner, patienter med lindrigt nedsatt leverfunktion och patienter med måttligt nedsatt leverfunktion var den obundna fraktionen av olmesartan 0,26 %, 0,34 % respektive 0,41 %. Efter upprepade doser till patienter med måttligt nedsatt leverfunktion var AUC-medelvärdet för olmesartan åter ungefär 65 % högre än hos motsvarande friska försökspersoner. De genomsnittliga C_max-värdena för olmesartan var likartade hos patienter med nedsatt leverfunktion och hos friska försökspersoner. Olmesartanmedoxomil har inte studerats hos patienter med gravt nedsatt leverfunktion (se avsnitt Dosering och administreringssätt, Varningar och försiktighet).

Pediatrisk population:

Farmakokinetiken för olmesartan studerades för pediatriska hypertensiva patienter i åldern 1 till 16 år. Clearance för olmesartan hos pediatriska patienter liknade den hos vuxna patienter efter justering efter kroppsvikt.

Ingen farmakokinetisk information finns tillgänglig för pediatriska patienter med nedsatt njurfunktion.

Läkemedelsinteraktioner

Gallsyresekvestranten kolesevelam:

Samtidig administrering av 40 mg olmesartanmedoxomil och 3750 mg kolesevelamhydroklorid hos friska försökspersoner resulterade i 28 % minskning av C_max och 39 % minskning av AUC för olmesartan. Mindre effekt, 4 % och 15 % minskning av C_max respektive AUC, observerades när olmesartanmedoxomil administrerades fyra timmar före kolesevelamhydroklorid. Halveringstiden för eliminering av olmesartan minskade med 50–52 % oberoende av om administreringen skedde samtidigt eller fyra timmar före kolesevelamhydroklorid (se avsnitt Interaktioner).

I kroniska toxicitetsstudier på råttor och hundar visade olmesartanmedoxomil ungefär samma effekter som andra AT₁-receptorantagonister och ACE-hämmare: ökning av blodurea (BUN) och kreatinin (på grund av funktionella förändringar i njurarna som orsakas av blockerade AT₁-receptorer); minskad hjärtvikt; en minskning av röda blodkroppsparametrar (erytrocyter, hemoglobin, hematokrit); histologiska indikationer på njurskada (regenerativa lesioner på njurepitelet, förtjockning av basalmembranet, dilatation av tubuli). Dessa oönskade effekter orsakades av den farmakologiska verkan av olmesartanmedoxomil och har också förekommit i prövningar med andra AT₁‑receptorantagonister och ACE-hämmare. De kan minskas genom samtidig peroral administrering av natriumklorid.

Hos båda arter sågs en ökad reninaktivitet i plasma och hypertrofi/hyperplasi av den juxtaglomerulära apparaten. Dessa förändringar, som är en typisk effekt av klassen ACE-hämmare och andra AT₁‑receptorantagonister, förefaller sakna klinisk betydelse.

I likhet med andra AT₁-receptorantagonister konstaterades att olmesartanmedoxomil ökar incidensen av kromosombrott i cellkulturer in vitro. Inga relevanta effekter observerades i ett flertal in vivo-studier där olmesartanmedoxomil användes vid mycket höga perorala doser om upp till 2 000 mg/kg. Sammantagna data från en omfattande gentoxicitetsstudie tyder på att det är mycket osannolikt att olmesartan har genotoxiska effekter under de förhållanden som råder vid klinisk användning.

Olmesartanmedoxomil var inte karcinogent, varken hos råttor i en tvåårig studie eller hos möss när läkemedlet testades i två stycken sex månader långa karcinogenicitetsstudier där transgena modeller användes.

I reproduktionsstudier på råttor påverkade inte olmesartanmedoxomil fertiliteten och det fanns inga tecken på någon teratogen effekt. I likhet med andra angiotensin II-antagonister förkortades överlevnaden hos avkomman efter exponering för olmesartanmedoxomil och vidgat njurbäcken sågs efter exponering under sen dräktighet och digivning. I likhet med andra antihypertensiva läkemedel visade sig olmesartanmedoxomil vara mer toxiskt för dräktiga kaniner än för dräktiga råttor. Det fanns dock inga tecken på fetotoxiska effekter.

Tablettkärnan:

Mikrokristallin cellulosa

Laktosmonohydrat

Lågsubstituerad hydroxipropylcellulosa

Magnesiumstearat

Filmdragering:

Titandioxid

Talk

Makrogol 3000

Poly(vinylalkohol)

Ej relevant.

3 år

Inga särskilda förvaringsanvisningar.

Markkinoilla olevat pakkaukset

Resepti

OLMESARTAN MEDOXOMIL KRKA tabletti, kalvopäällysteinen
10 mg (L:kyllä) 28 fol (9,51 €), 98 fol (30,63 €)
20 mg (L:kyllä) 28 fol (11,30 €), 98 fol (36,05 €)
40 mg (L:kyllä) 28 fol (15,49 €), 98 fol (45,71 €)

PF-selosteen tieto

Blister (OPA/Alu/PVC-folie, Alu-folie - opak): 10, 14, 28, 30, 56, 60, 84, 90, 98 och 100 filmdragerade tabletter i en kartong.

Tablettburk (HDPE – opak), plastskruvförslutning (PP) med torkmedel: 100 filmdragerade tabletter i en kartong.

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

Läkemedlets utseende:

10 mg: vita, runda, aningen bikonvexa filmdragerade tabletter, ingraverade med märkningen S1 på ena sidan av tabletten, tablettdiameter: 6,5 mm, tjocklek 2,4 mm-3,4 mm.

20 mg: vita, runda, aningen bikonvexa filmdragerade tabletter, ingraverade med märkningen S2 på ena sidan av tabletten, tablettdiameter: 8 mm, tjocklek 3,4 mm-4,5 mm.

40 mg: vita, ovala, bikonvexa filmdragerade tabletter, ingraverade med märkningen S3 på ena sidan av tabletten, tablettdimensioner: 13x8 mm, tjocklek 4,3 mm-5,5 mm.

Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.

OLMESARTAN MEDOXOMIL KRKA tabletti, kalvopäällysteinen
10 mg 28 fol, 98 fol
20 mg 28 fol, 98 fol
40 mg 28 fol, 98 fol

• Alempi erityiskorvaus (65 %). Krooninen verenpainetauti (205).
• Peruskorvaus (40 %).

C09CA08

12.03.2025