ANSATIPIN kapsel, hård 150 mg

En tablett innehåller 150 mg rifabutin.

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Kapsel, hård.

Ansatipin indikeras i följande fall:

• Behandling av infektioner orsakade av rifabutinkänsliga mikrober, såsom Mycobacterium tuberculosis:
  • nyligen diagnostiserad lungtuberkulos
  • kronisk lungtuberkulos orsakad av multiresistenta stammar
• Infektioner som orsakas av Mycobacterium avium-intracellulare-komplex (MAC) och andra atypiska mycobakterier
• Profylax mot MAC-infektioner hos immunbristpatienter och HIV-patienter med CD4-positiva T-lymfocyter ≤ 0,075 x 10⁹/l.

Rifabutin har visat sig vara effektivt vid behandling av lokala och spridda infektioner orsakade av MAC-komplex samt andra atypiska mycobakterier (såsom M. xenopi) hos immunbristpatienter.

Rifabutin har visat sig vara effektivt vid behandling av både nyligen diagnostiserad och kronisk multiresistent lungtuberkulos. Det är ofta effektivt även mot rifampisinresistent M. tuberculosis bakteriestam.

Då rifabutin används vid behandling av mycobakterieinfektioner ska det alltid kombineras med andra tuberkulosläkemedel, dock inte med antibiotika som tillhör gruppen rifamyciner.

Ansatipin-kapseln tas genom munnen en gång dagligen. Kapseln kan tas när som helst på dagen, med eller utan mat.

Vuxna

Icke-tuberkulösa mycobakterieinfektioner: 450–600 mg (3–4 kapslar dagligen) som engångsdos. Behandlingen fortgår ytterligare sex månader efter ett negativt odlingssvar.

Kronisk multiresistent lungtuberkulos: 300–450 mg (2–3 kapslar dagligen) som engångsdos. Behandlingen fortgår ytterligare sex månader efter negativt odlingssvar från upphostningar.

Nyligen diagnostiserad lungtuberkulos: 150 mg (1 kapsel dagligen) i sex månader.

Profylax mot MAC-infektioner hos patienter med immunbrist: 300 mg (2 kapslar dagligen) som engångsdos. Vid denna diagnos har rifabutin tills vidare administrerats endast som monoterapi.

Pediatrisk population

Aktuell information är otillräcklig för att rekommendera användning av Ansatipin hos barn.

Äldre

Ingen dosförändring är nödvändig.

Patienter med nedsatt leverfunktion

Dosminskning ska övervägas hos patient med allvarligt nedsatt leverfunktion. Om sjukdomen är mild behövs ingen dosjustering.

Patienter med nedsatt njurfunktion

Vid starkt nedsatt njurfunktion (kreatininclearance < 30 ml/min) krävs en dosreduktion på 50 %. Om sjukdomen är mild behövs ingen dosjustering.

Överkänslighet mot den aktiva substansen, andra rifamyciner (t.ex. rifampicin) eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Samtidig användning av rilpivirin i injektionsvätska, depotsuspension, är kontraindicerat (se avsnitt Interaktioner).

Rifabutin kan orsaka att urin, andra kroppsvätskor och hud blir orangeröda. Mjuka kontaktlinser kan missfärgas permanent.

Då rifabutin används vid behandling av mycobakterieinfektioner ska det alltid kombineras med andra tuberkulosläkemedel, dock inte med antibiotika som tillhör gruppen rifamyciner.

Förändringar i blodstatus såsom leukopeni, inklusive granulocytopeni, neutropeni och trombocytopeni har rapporterats under behandling med rifabutin. Under behandling med rifabutin rekommenderas regelbunden övervakning av mängden vita blodkroppar och trombocyter samt leverenzymvärdena.

Enligt rekommendation ska rifabutindosen minskas vid samtidig behandling med klaritromycin i behandling av MAC-infektioner eftersom kombinationsbehandling ökar plasmakoncentrationen av rifabutin (se avsnitt Interaktioner). Uveit har rapporterats under behandling med rifabutin. På grund av risken för uveit ska patienten noga övervakas vid samtidig behandling med rifabutin och klaritromycin (och andra makrolidantibiotika) och/eller flukonazol (eller andra liknande preparat). Vid misstanke om uveit ska patienten remitteras till en ögonspecialist och, om nödvändigt, Ansatipin-behandlingen avbrytas (se avsnitt Interaktioner och Biverkningar).

HIV-proteashämmarna fungerar som CYP450 3A4-enzymernas substrat eller hämmare och de har betydande läkemedelsinteraktioner med rifabutin. Därför krävs en helhetsbedömning av patienten och hans/hennes medicinering innan dessa läkemedel administreras samtidigt (se avsnitt Interaktioner). Rifabutin är en CYP450 3A-inducerare. Därför rekommenderas inte samtidig administrering av antiretrovirala läkemedel inklusive men inte begränsat till biktegravin, elvitegravir, oralt rilpivirin eller doravirin, eller läkemedel mot hepatit C-virus (HCV) inklusive men inte begränsat till sofosbuvir (som monoterapi eller i kombination), eftersom en minskning av plasmanivåerna för det antiretrovirala läkemedlet och läkemedlet mot HCV är förväntat, vilket kan leda till förlust av virologiskt svar och en möjlig resistensutveckling (se avsnitt Interaktioner).

För mer detaljerade rekommendationer, se de antiretrovirala läkemedlens aktuella produktresuméer eller kontakta tillverkaren.

Diarré orsakad av Clostridium difficile, vars svårighetsgrad kan variera från mild diarré till dödlig kolit, har rapporterats med nästan alla antibakteriella medel, inklusive rifabutin (se avsnitt Biverkningar). Antibakteriell behandling förändrar normalfloran i kolon vilket leder till överväxt av C. Difficile.

C. difficile producerar toxinerna A och B, som påverkar utveckling av Clostridium difficile-diarré. Extremt potenta toxinproducerande stammar av C. difficile ökar sjuklighet och dödlighet eftersom sådana infektioner kan svara svagt på antibakteriell läkemedelsbehandling och kräva kolektomi. Möjligheten för Clostridium difficile-diarré ska alltid övervägas om patienten utvecklar diarré efter att ha tagit antibiotika. Exakt anamnes är nödvändig, eftersom Clostridium difficile-diarré har rapporterats mer än två månader efter administrering av antibakteriella läkemedel.

Svåra kutana biverkningar (SCAR), såsom Stevens-Johnsons syndrom, toxisk epidermal nekrolys (TEN), läkemedelsreaktion med eosinofili och systemiska symtom (DRESS) och akut, generaliserad, exantematisk pustulos (AGEP), har rapporterats med läkemedel mot tuberkulos (se avsnitt Biverkningar). Om patienten utvecklar hudutslag ska patienten övervakas noggrant och misstänkta läkemedel ska sättas ut om lesionerna progredierar. Det är svårt att identifiera vilket specifikt läkemedel som orsakar reaktionen, eftersom flera läkemedel förskrivs samtidigt vid behandling av tuberkulos. I synnerhet för läkemedelsreaktion med eosinofili och systemiska symtom, en potentiellt livshotande svår kutan biverkning som drabbar flera system, kan tiden tills de första symtomen uppträder vara fördröjd. Läkemedelsreaktion med eosinofili och systemiska symtom är en klinisk diagnos och dess kliniska bild ligger till grund för beslut. En tidig utsättning av det misstänkta läkemedlet är viktigt på grund av syndromets mortalitet och effekterna på de inre organen (t.ex. lever, benmärg och njure).

Ansatipin innehåller mindre än 1 mmol natrium (23 mg) per kapsel. För patienter som ordinerats saltfattig kost kan sägas att detta läkemedel är näst intill ”natriumfritt”.

Upprepade doser rifabutin inducerar leverns enzymer inom CYP450 3A familjen. Induktionen kan även involvera rifabutins huvudmetabolit, 25-desacetyl-rifabutin; LM 565. Den metabola induktionen som orsakas av rifabutin minskar troligtvis koncentrationen av samtidigt administrerade läkemedel (särskilt de som metaboliseras via CYP450 3A) i blodet. Baserat på farmakokinetiska uppgifter är rifabutins enzyminduktion fullständig inom 5 dagar oberoende av dos då den är 300 till 600 mg. Andra samtidigt administrerade läkemedel som kompetitivt hämmar aktiviteten hos CYP450 3A kan också öka serumkoncentrationen av rifabutin.

Tabell 1 sammanfattar de relevanta läkemedelsinteraktionerna med rifabutin. Den kliniska effekten av dessa läkemedelsinteraktioner och de efterföljande dosjusteringarna ska bedömas mot bakgrunden av den studerade populationen, sjukdomens svårighetsgrad, patientens läkemedelsprofil och den sannolika effekten på nytta-riskförhållandet.

Även om rifabutin och rifampacin har strukturella likheter, är de olika till sina fysikalisk-kemiska (t.ex. jonisering och distributionskoefficienter) egenskaper på ett signifikant sätt vad gäller distributionen och induktionspotentialen hos CYP450. Rifabutin är en 2 till 3 gånger svagare inducerare av enzymer än rifampicin. Därför är det sannolikt att den kliniska läkemedelsinteraktionen är mindre med rifabutin än med rifampicin.

Malabsorption

Förändringar i magsäckens surhet vid HIV-infektionen progression har i vissa fall varit förknippad med malabsorption av vissa läkemedel (t.ex. rifampicin, isoniazid) som vissa HIV-patienter använder. Läkemedelskoncentrationer i serum som uppmätts hos patienter med varierande grad av AIDS (baserat på antalet Cd4+-celler) visar att rifabutinabsorptionen inte påverkas av HIV-progressionen.

Följande läkemedel har konstaterats interagera med rifabutin:

Tabell 1. Interaktionsstudier med rifabutin

AUC = (area under the curve)

C_max = maximal serumkoncentration

** läkemedlet och aktiv metabolit

*** vorikonazol med dosen 400 mg två gånger dagligen

^# rifabutin gavs med dosen 300 mg en gång dagligen vid monoterapi och 150 mg varannan dag vid samtidig administrering med darunavir/ritonavir

^## rifabutin gavs med dosen 300 mg en gång dagligen vid monoterapi och 150 mg varannan dag vid samtidig administrering med elvitegravir/kobicistat

Warfarin

Samtidig administrering av warfarin och rifabutin kan inducera metabolismen av warfarin och därmed försämra dess effektivitet. Övervakningen av blodkoagulationsaktiviteten ska intensifieras (INR-värde, protrombintid). Warfarindosen kan behöva ökas om patienten samtidigt behandlas med rifabutin.

Analgetika (kodein/morfin)

Rifabutin kan inducera leverenzymer som metaboliserar kodein (till morfin) och morfin. Detta minskar kodeinets och morfinets koncentrationer i serum och försvagar deras smärtstillande effekt. Därför kan dosen kodein/morfin behöva ökas.

Kortikosteroider

Rifampicin minskar kortikosteroidernas aktivitet genom att öka deras metabolism. Liknande effekter kan förväntas även hos andra rifamyciner. Dosen kortikosteroider måste eventuellt ökas om patienten samtidigt behandlas med rifabutin.

Ciklosporin

Samtidig administrering med rifabutin kan sänka ciklosporinnivåerna i serum. Ciklosporinnivåerna i serum måste noggrant övervakas och ciklosporindoserna ökas om rifabutin läggs till behandlingen och minskas om rifabutinbehandlingen avbryts.

Digitalis

Rifampicin kan sänka digitoxinhalterna i serum genom att inducera dess metabolism även om studier på friska försökspersoner tyder på intestinal P-glykoproteininduktion som en alternativ förklaring. Patienten ska övervakas med avseende på tecken och symptom på hjärtarytmi, hjärtsvikt och serum kreatininkoncentrationer vid samtidig användning av digitalis och rifampicin. Digoxindosen måste sannolikt ökas.

Dapson

AUC för dapson minskades med cirka 27–40 %.

Orala hypoglykemimedel

Rifabutin kan minska plasmakoncentrationerna av oralt administrerade hypoglykemimedel som metaboliseras av CYP3A4 och därmed försämra deras farmakologiska effekter vilket kan resultera i hyperglykemi. Blodsockernivåerna ska övervakas och läkemedelsdoserna justeras enligt resultaten.

Fenytoin

Det rapporteras att fenytoin-clearance fördubblas och halveringstiden reduceras signifikant om rifabutin administreras samtidigt. Klinisk övervakning och dosjustering rekommenderas eftersom fenytoins effekt kan försämras.

Kinidin

Kinidindosen kan behöva ökas om patienten samtidigt behandlas med rifabutin. Vid sådan samtidig behandling är det viktigt att kontrollera hjärtats arytmier för att kunna bedöma den troliga minskningen av kinidineffekten och upptäcka eventuell kinidintoxicitet efter utsättning av rifabutin.

Graviditet

Klinisk erfarenhet från gravida eller ammande kvinnor är begränsad. Reproduktionseffekter har undersökts hos råttor och kaniner, som fick rifabutin upp till 200 mg/kg (40 gånger den rekommenderade dagliga dosen för människa). Ingen teratogenicitet observerades hos någondera djurarten. Fosterdödligheten ökade när 200 mg/kg/dygn rifabutin administrerades till gravida råttor. Då dygnsdosen var 40 mg/kg (8 gånger den rekommenderade dagliga dosen för människa) ökade fostrets skelettförändringar. Hos kaniner var 80 mg/kg/dagligen rifabutin (16 gånger den rekommenderade dagliga dosen för människa) toxiskt för honan och ökade fostrets skelettanomalier. Eftersom reproduktionsundersökningar utförda på djur inte alltid kan förutsäga människans svar, får rifabutin endast användas på gravida patienter om den potentiella nyttan motiverar risken för fostret.

Amning

Rifampicin utsöndras i modersmjölken. Koncentrationerna i modersmjölken är dock så små att deras risk för spädbarnet anses vara extremt låg. Biverkningar hos spädbarn har inte rapporterats.

Eftersom synstörningar har rapporterats under behandlingen med rifabutin ska patienten rådas att vara försiktig när de framför fordon eller använder maskiner.

Ansatipins tolerabilitet har undersökt i långvariga program med flera läkemedel hos både immunkomprometterade och immunkompetenta patienter med tuberkulos eller icke tuberkulös mycobakterieinfektion. Den maximala dosen som användes i studierna var 600 mg/dygn.

Eftersom Ansatipin endast var en del av en flerläkemedelsbehandling kunde inte ett enskilt läkemedel och en biverkning med säkerhet fastställas. Behandlingen måste avbrytas endast i enskilda fall.

I kliniska studier och under övervakning efter marknadsföring har följande biverkningar listade per systemorganklass och frekvens enligt följande: mycket vanliga (≥ 1/10), vanliga (≥ 1/100, ≤ 1/10), mindre vanliga (≥ 1/1 000, ≤ 1/100), sällsynta (≥ 1/10 000, ≤ 1/1 000), mycket sällsynta (< 1/10 000), ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

Det finns få rapporter om missfärgning av huden. Reversibel uveit, i svårighetsgrad från mild till allvarlig har förekommit mera sällan med rifabutin som monoterapi (300 mg dagligen) för att förebygga MAC än med rifabutin i kombination med klaritromycin vid behandling av MAC (se avsnitt Varningar och försiktighet). Hornhinneprecipitat har förekommit vid rutinundersökning av ögonen hos HIV-positiva barn som behandlats med rifabutin som en del av flerläkemedelsbehandling vid MAC-profylax. Precipitaten är små, nästan transparenta, asymptomatiska, perifera eller centrala hornhinneprecipitat och påverkar inte synen.

Anafylaktisk chock har rapporterats vid användning av andra antibiotika i samma klass.

Svåra kutana biverkningar med läkemedel mot tuberkulos (SCAR)

Användning av läkemedel mot tuberkulos kan leda till uppkomst av läkemedelsreaktion med eosinofili och systemiska symtom (DRESS) och andra svåra kutana biverkningar (SCAR) såsom Stevens-Johnsons syndrom, toxisk epidermal nekrolys (TEN), och akut, generaliserad, exantematisk pustulos (AGEP) (se avsnitt Varningar och försiktighet)

Nästan alla antibakteriella läkemedel, har diarré orsakad av Clostridium difficile vars svårighetsgrad kan variera från mild diarré till dödlig kolit rapporterats med rifabutin (se. Avsnitt Varningar och försiktighet).

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till:

webbplats: www.fimea.fi

Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea

Biverkningsregistret

PB 55

00034 FIMEA

Magsköljning, diuretika och stödjande, symptomatisk behandling.

Farmakoterapeutisk grupp: Medel mot mykobakterier, ATC-kod: J04AB04

Rifabutin inhiberar DNA-beroende RNA-polymeras i rifabutinkänsliga prokaryota mikrobiella stammar (Escherichia coli och Bacillus subtilis), men inte i däggdjursceller. Den hämmar inkorporeringen av tymidin i rifampisinresistenta M. tuberculosis -bakteriens DNA. Rifabutin hämmar således även DNA-syntes, vilket kan förklara dess verkan mot rifampicinresistenta mikrober.

Rifabutin har visat sig ha en mycket kraftig in vitro-aktivitet mot M. tuberculosis-bakteriens laboratoriestammar och från kliniska prover isolerade stammar. In vitro-studier

hittills ger vid handen att en tredjedel eller till och med hälften av de rifampisinresistenta stammarna av M. Tuberculosis är känsliga för rifabutin. Detta antyder att korsresistensen mellan dessa antibiotika inte är fullständig. Rifabutins in vivo-aktivitet i experimentellt inducerad M. Tuberculosis-infektion var ungefär tiofaldig jämfört med rifampicin. Resultatet överensstämmer med in vitro-studierna.

Rifabutin har visat sig vara effektivt in vitro mot icke-tuberkulösa (atypiska) mykobakterier (som M. avium-intracellulare) samt mot experimentellt inducerade infektioner i immunkomprometterade möss. Aktivitetsspektrumet för rifabutin täcker både grampositiva och gramnegativa bakterier.

Absorption

Den perorala engångsdosen av rifabutin absorberas snabbt och maximala plasmakoncentrationer uppnås efter 2 till 4 timmar. Vid engångsdoser på 300, 450 eller 600 mg är farmakokinetiken linjär hos friska försökspersoner. Vid dessa doser är C_max 0,4–0,7 mikrog/ml. Rifabutinnivåerna i plasma förblir över M. tuberculosis-bakteriens MIC-värde i 30 timmar räknat från administreringen.

Distribution

Rifabutin distribuerad i stor utsträckning till alla vävnader förutom till hjärnan. Rifabutinkoncentrationerna i humant lungparenkym, gallblåsa och tarmvägg var flera gånger högre än plasmakoncentrationerna. Upptager av rifabutin är mycket högt, vilket framgår av det intracellulära/extracellulära koncentrationsförhållandet hos människa, vilken för neutrofila granulocyter är 9 och för monocyter 15. Hög intracellulär koncentration är troligtvis nödvändig vid behandling av infektioner orsakade av förökande patogener i fagocyter, såsom mykobakterier.

Eliminering

Rifabutin och dess metaboliter utsöndras främst i urinen. 25-O-desacetylrifabutin och 31-hydroxyrifabutin är de viktigaste av fem identifierade metaboliterna. Den förstnämnda har samma antibakteriella effekt som den oförändrade substansen. Rifabutin t_1/2β är hos människan 35–40 timmar.

Toxicitet

Rifabutin har visat sig ha ett högt terapeutiskt index i prekliniska säkerhetsstudier med gnagare och apor. Efter en oral engångsdos av rifabutin vad den akuta toxiciteten låg med en maximal dos på 5 g/kg hos råtta, 2 g/kg hos beaglehundar och 4 g/kg hos apor. Ingen dödlighet associeras med dessa doser. Vid oral administrering var LD₅₀ 4,8 g/kg hos hanmöss och 3,3 g/kg hos honmöss. I långtids toxicitetsstudier observerades toxicitet endast i doser som producerade högre nivåer av rifabutin i blodet än de rekommenderade terapeutiska doserna hos människa. Toxicitet hos möss, råttor och apor förekom främst i levern, magen, gonaderna och i mindre utsträckningen i de röda blodkropparna.

Rifabutin var inte genotoxiskt i någon in vitro- eller in vivo- studie.

Karcinogenicitet/mutagenicitet

Inga karcinogena effekter observerades hos möss eller råttor behandlade med den maximalt tolererade dosen i upp till två år.

Reproduktionstoxicitet

Studier visade ingen effekt på reproduktionen vid en dos på 40–50 mg/kg. Ingen teratogenicitet observerades vid någon dos. Förändringar i fertilitet och fosterutveckling som observerades vid högdosbehandling är förknippad med rifabutininducerade lesioner på reproduktionsorganen och toxicitet hos honan.

Mikrokristallin cellulosa

Natriumlaurilsulfat

Magnesiumstearat

Kiseldioxid, kolloidal vattenfri

Kapselns skal:

Gelatin

Järnoxid röd (E 172)

Titandioxid (E 171)

Ej relevant.

2 år.

Förvaras vid högst 25 °C.

Markkinoilla olevat pakkaukset

Resepti

ANSATIPIN kapseli, kova
150 mg (L:ei) 30 fol (251,85 €)

PF-selosteen tieto

30 kapslar förpackade i transparenta PVC/aluminiumblister och kartong eller i bärnstensbruna glasburkar typ III med polyetenlock och avrivbar aluminiumtätning.

Läkemedlets utseende:

Rödbrun, hård gelatinkapsel (storlek nr 0).

Kapslarna ska sväljas hela.

Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.

ANSATIPIN kapseli, kova
150 mg 30 fol

• Ei korvausta.

J04AB04

05.06.2024