METFOREM depottablett 500 mg, 750 mg

En tablett innehåller 500 mg eller 750 mg metforminhydroklorid.

Hjälpämne med känd effekt: en tablett innehåller sackaros 2 mg/tablett (Metforem 500 mg) och 3 mg/tablett (Metforem 750 mg).

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Depottablett.

Minskning av risken för eller försening av debuten för typ 2‑diabetes mellitus hos vuxna, överviktiga personer med IGT* och/eller IFG* och/eller högt HbA1c som:

• löper stor risk att utveckla typ 2‑diabetes mellitus (se avsnitt Farmakodynamiska egenskaper) och
• har tecken på utveckling mot typ 2‑diabetes mellitus trots införande av omfattande livsstilsförändringar under 3 till 6 månader.

Behandling med metformin måste baseras på en noggrann riskbedömning som inbegriper lämpliga åtgärder för glykemisk kontroll och omfattar bevis på hög risk för kardiovaskulär sjukdom (se avsnitt Farmakodynamiska egenskaper).

Livsstilsförändringarna ska fortsätta medan metformin initieras, om inte patienten är oförmögen att göra det av medicinska skäl.

* IGT: nedsatt glukostolerans; IFG: fastehyperglykemi

Behandling av diabetes mellitus typ 2, speciellt om patienten är överviktig och tillräcklig kontroll av glukoskoncentrationen i blodet inte uppnås med diet och motion.

• Vuxna: Metforem depottabletter kan användas ensamt eller tillsammans med andra perorala antidiabetika eller med insulin.

En reduktion av diabetiska komplikationer har visats hos överviktiga vuxna patienter med typ 2-diabetes som behandlades med metformin som förstahandspreparat efter att ha sviktat på dietbehandling (se avsnitt Farmakodynamiska egenskaper).

Dosering

Vuxna med normal njurfunktion (GFR ≥ 90 ml/min)

Minskning av risken för eller försening av debuten för typ 2-diabetes:

Metforminhydroklorid bör endast övervägas när omfattande livsstilsförändringar under 3 till 6 månader inte har resulterat i tillräcklig respons.

Behandlingen bör inledas med en tablett Metforem 500 mg en gång dagligen tillsammans med kvällsmålet.

Efter 10 till 15 dagar rekommenderas dosjustering baserat på blodglukosmätningar (OGTT och/eller FPG och/eller HbA1c-värden ska ligga inom normala intervall). En långsam ökning av dosen kan förbättra mag-tarmtolerabiliteten. Maximal rekommenderad dos är 4 tabletter (2 000 mg) en gång dagligen tillsammans med kvällsmålet.

Det rekommenderas att regelbundet (var 3–6:e månad) kontrollera glykemisk status (OGTT och/eller FPG och/eller HbA1c-värde) samt riskfaktorerna för att utreda om behandlingen behöver fortsättas, ändras eller avbrytas.

Ett beslut att utvärdera behandlingen igen behövs också om patienten förbättrar sin kost och/eller ökar mängden motion, eller om ändringar i hälsotillståndet gör att större livsstilsförändringar kan införas.

Monoterapi vid typ 2-diabetes mellitus och kombination med andra perorala antidiabetika:

En vanlig inledningsdos för vuxna är en Metforem 500 mg depottablett en gång per dag.

Dosen ska kontrolleras efter 10–15 dagar enligt glukoskoncentrationen i blodet. Att dosen höjs långsamt kan öka gastrointestinal tolerans.

Dosen höjs gradvis med 500 mg åt gången med 10–15 dagars mellanrum upp till den maximala dygnsdosen 2 000 mg, som tas en gång dagligen med kvällsmåltid. Om glykemisk kontroll inte uppnås vid 2 000 mg en gång dagligen, kan 1 000 mg två gånger dagligen övervägas, varvid båda doserna tas med mat vid tidpunkten för morgon- och kvällsmåltid.

Hos patienter som redan behandlats med metformintabletter bör startdosen av Metforem motsvara dygnsdosen av metformintabletter med omedelbar frisättning. Hos patienter som behandlas med metformin doser över 2 000 mg dagligen rekommenderas inte byte till depottabletter.

Metforem 750 mg-depottabletter är avsedda som underhållsbehandling för patienter som för närvarande behandlas med metformintabletter (förlängd eller omedelbar frisättning).

Vid övergång från något annat sväljbart antidiabetikum till metforminhydroklorid, ska tidigare behandling avslutas och behandlingen inleds med doseringen som presenteras ovan.

Samtidig användning med insulin:

Metforminhydroklorid och insulin kan användas tillsammans för att uppnå en bättre behandlingsbalans. En vanlig inledningsdos är en Metforem 500 mg depottablett en gång per dygn. Insulindosen bestäms samtidigt enligt glukoskoncentrationen i blodet.

Äldre

På grund av möjligheten för nedsatt njurfunktion hos äldre patienter bör metforminhydrokloriddosen justeras baserad på njurfunktionen. Regelbunden kontroll av njurfunktionen är nödvändig (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Fördelen för minskning av risken för eller försening av debuten för typ 2‑diabetes har inte fastställts hos patienter som är 75 år och äldre (se avsnitt Farmakodynamiska egenskaper), och initiering av behandling med metforminhydroklorid rekommenderas därför inte heller för dessa patienter (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Njursvikt

GFR-värdet ska utvärderas innan användning av preparat som innehåller metformin inleds och minst en gång per år efter det. Om risken för att njursvikten försämras är förhöjd eller om det är frågan om en äldre patient ska njurfunktionen utvärderas oftare, t.ex. med 3–6 månaders mellanrum.

Pediatrisk population

Metforem 500 mg och 750 mg är inte avsett för användning hos barn.

Administreringssätt

Depottabletterna ska sväljas hela.

Anmärkningar

Depottabletternas stomme kan avlägsna sig hel med avföringen.

Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen

• Akut metabolisk acidos oberoende av typ (t.ex. laktatacidos, diabetisk ketoacidos)
• Diabetisk prekoma
• Svår njursvikt (GFR < 30 ml/min)
• Akut tillstånd där njurfunktionen eventuellt förändras såsom uttorkning, allvarlig infektion eller chock
• Sjukdom som kan orsaka vävnadshypoxi, såsom (speciellt akut sjukdom eller försämrad kronisk sjukdom), dekompenserad hjärtsvikt eller respirationssvikt, nyligen genomgången hjärtinfarkt eller chock
• Leversvikt, akut alkoholförgiftning, alkoholism.

Laktatacidos

Laktatacidos är en mycket sällsynt men allvarlig metabolisk komplikation som vanligtvis uppkommer i samband med akut försämring av njurfunktionen eller vid kardiorespiratorisk sjukdom eller i samband med sepsis. I samband med akut försämring av njurfunktionen ansamlas metformin i kroppen vilket ökar risken för laktatacidos.

Vid vätskebrist (svår diarré eller kräkningar, feber eller minskat vätskeintag) ska användningen av metformin pausas och det är rekommenderat att kontakta vårdpersonal.

Om patienten får metforminbehandling, ska behandling med läkemedel som potentiellt kan försämra njurfunktionen (såsom antihypertensiva medel, diuretika och NSAID-läkemedel) inledas försiktigt. Andra riskfaktorer för laktatacidos är överdriven alkoholanvändning, leversvikt, diabetes i dålig behandlingsbalans, ketos, långvarig fasta och alla tillstånd förknippade med hypoxi samt samtidig användning av läkemedel som potentiellt orsakar laktatacidos (se avsnitt Kontraindikationer och Interaktioner).

Patienter och/eller vårdgivare ska informeras om risken för laktatacidos. Typiska symtom på laktatacidos är acidotisk dyspné, buksmärta, muskelkramper, asteni och hypotermi. Koma utvecklas då tillståndet fortskrider. Om dessa symtom misstänks hos patienten ska användningen av metformin avbrytas och patienten ska omedelbart söka läkarvård. Diagnostiska laboratoriefynd är lågt pH (< 7,35) i blodet, förhöjda koncentrationer av laktat i plasma (> 5 mmol/l), förhöjt anjongap och ökat laktat-pyruvatförhållande.

Patienter med kända eller misstänkta mitokondriella sjukdomar:

Metformin rekommenderas inte till patienter med kända mitokondriella sjukdomar, såsom mitokondriell encefalopati med laktacidos och strokeliknande episoder (MELAS-syndrom) och maternellt nedärvd diabetes och dövhet (MIDD), på grund av risken för exacerbation av laktacidos och neurologiska komplikationer som kan förvärra sjukdomen.

Vid tecken och symtom som tyder på MELAS-syndrom eller MIDD efter intag av metformin ska behandlingen med metformin sättas ut omedelbart och patienten utvärderas diagnostiskt utan dröjsmål.

Njurfunktion

GFR-värdet ska utvärderas innan behandlingen inleds och regelbundet därefter, se avsnitt Dosering och administreringssätt. Metformin är kontraindicerat hos patienter vars GFR-värde är < 30 ml/min och ska pausas om patienten har något tillstånd som påverkar njurfunktionen, se avsnitt Kontraindikationer.

Hjärtats funktion

Risken för hypoxi och njursvikt är högre hos patienter med hjärtsvikt. Hos patienter med stabil kronisk hjärtsvikt kan metformin användas då hjärtats och njurarnas funktion övervakas regelbundet.

Användning av metformin är kontraindicerat om patienten har akut och instabil hjärtsvikt (se avsnitt Kontraindikationer).

Äldre

På grund av begränsade effektivitetsdata om behandling för minskning av risk eller fördröjning av typ 2‑diabetes hos patienter som är 75 år eller äldre, rekommenderas inte initiering av behandling med metforminhydroklorid för dessa patienter.

Administrering av joderade kontrastmedel

Intravaskulär administrering av joderade kontrastmedel kan orsaka kontrastinducerad nefropati, som leder till ackumulering av metformin och ökad risk för laktatacidos. Metformin ska sättas ut före eller vid tidpunkten för bilddiagnostiken och inte återinsättas förrän minst 48 timmar efteråt, förutsatt att njurfunktionen har utvärderats och visats vara stabil, se avsnitt Dosering och administreringssätt och Interaktioner.

Operativ behandling

Metforminbehandlingen ska pausas i samband med operationer med allmän anestesi eller spinal- eller epiduralanestesi. Behandlingen kan återupptas tidigast 48 timmar efter operationen eller efter att peroral nutrition inletts om njurfunktionen har utvärderats på nytt och konstaterats vara stabil.

Övrigt att beakta

Patienten ska fortsättningsvis följa en diet där kolhydratintaget fördelas jämnt under hela dagen. Överviktiga patienter ska fortsätta att följa en energisnål diet.

Diabetes ska följas regelbundet med vanliga laboratorietester.

Metformin kan sänka serumnivåerna av vitamin B12. Risken för låga vitamin B12-nivåer ökar med ökad metformindos, behandlingslängd, och/eller hos patienter med riskfaktorer som är kända för att orsaka vitamin B12-brist. Om vitamin B12-brist misstänks (såsom anemi eller neuropati), ska serumnivåerna av vitamin B12 övervakas. Regelbunden övervakning av vitamin B12 kan vara nödvändig hos patienter med riskfaktorer för vitamin B12-brist. Metforminbehandling ska fortgå så länge som den tolereras och inte är kontraindicerad, och lämplig korrigerande behandling för vitamin B12-brist ska ges i enlighet med gällande kliniska riktlinjer.

Metformin orsakar inte ensamt hypoglykemi, men försiktighet ska iakttas då det används samtidigt med insulin eller andra orala antidiabetika (t.ex. sulfonureider eller meglitinider).

Patienter med något av följande sällsynta, ärftliga tillstånd bör inte använda detta läkemedel: fruktosintolerans, glukos-galaktosmalabsorption eller sukras-isomaltas-brist.

Samtidig användning rekommenderas inte:

Alkohol

Alkoholintoxikation är förknippad med en förhöjd risk för laktatacidos speciellt i samband med fasta, undernäring eller leversvikt.

Joderade kontrastmedel

Metforminbehandling ska avbrytas före eller i samband med bilddiagnostik och återupptas först efter minst 48 timmar, då njurfunktionen har utvärderats på nytt och konstaterats vara stabil; se avsnitt Dosering och administreringssätt och Varningar och försiktighet.

Kombinationer som kräver försiktighet:

Vissa läkemedel kan försämra njurfunktionen, vilket kan öka risken för laktatacidos. Dessa är t.ex. NSAID-läkemedel, även selektiva cyklooxygenas [COX] II-hämmare, ACE-hämmare, angiotensin II-receptorblockerare och diuretika, speciellt loop-diuretika. Noggrann övervakning av njurfunktionen krävs om dessa preparat tas i bruk eller används tillsammans med metformin.

Läkemedel med en inneboende hyperglykemisk verkan (t.ex. glukokortikoider (systemisk och lokal behandling) och sympatomimetika)

Patienten ska informeras och glukoskoncentrationen i blodet ska följas oftare, speciellt i början av behandlingen. Dosen av metformin ska vid behov justeras vid behandling med dessa läkemedel och vid avbrytande av behandling.

ACE-hämmare kan sänka glukoskoncentrationen i blodet. Dosen av diabetesläkemedlet ska vid behov justeras vid behandling med dessa läkemedel och vid avbrytande av behandling.

Organiska katjontransportörer (OCT)

Metformin utgör substrat för både transportör OCT1 och OCT2.

Samtidig administrering av metformin med:

• OCT1-hämmare (såsom verapamil) kan minska effekten av metformin.
• OCT1-inducerare (såsom rifampicin) kan öka gastrointestinal absorption och effekten av metformin.
• OCT2-hämmare (såsom cimetidin, dolutegravir, ranolazin, trimetoprim, vandetanib, isavukonazol) kan minska den renala utsöndringen av metformin och därmed leda till ökade plasmakoncentrationer av metformin.
• Hämmare av både OCT1 och OCT2 (såsom crizotinib, olaparib) kan förändra effekten och den renala utsöndringen av metformin.

Försiktighet rekommenderas därför, speciellt hos patienter med nedsatt njurfunktion, om dessa läkemedel ges samtidigt med metformin, eftersom plasmakoncentrationen av metformin kan öka. Vid behov kan dosjustering av metformin övervägas, eftersom OCT-hämmare/inducerare kan förändra effekten av metformin.

Graviditet

Okontrollerad hyperglykemi i den perikonceptionella fasen och under graviditet förknippas med en ökad risk för medfödda missbildningar, missfall, graviditetsinducerad hypertoni, preeklampsi och perinatal dödlighet. Det är viktigt att upprätthålla blodglukosnivåerna så nära det normala som möjligt genom graviditeten, för att minska risken för negativa hyperglykemirelaterade utfall för modern och hennes barn.

Metformin passerar över placentan i nivåer som kan vara lika höga som moderns koncentrationer.

En stor mängd data från gravida kvinnor (mer än 1 000 exponerade utfall) från en registerbaserad kohortstudie samt publicerad data (metaanalyser, kliniska studier och register) tyder inte på en ökad risk för medfödda missbildningar eller feto-/neonatal toxicitet efter exponering för metformin i den perikonceptionella fasen eller under graviditet.

Det finns begränsade och ofullständiga bevis för metformins effekt på det långsiktiga viktutfallet för barn som exponeras in utero. Metformin förefaller inte påverka motorisk och social utveckling i upp till 4 års ålder hos barn som exponeras under graviditet, fast data på långtidsutfall är begränsade.

Vid kliniskt behov kan användning av metformin övervägas under graviditeten och i den perikonceptionella fasen, som ett tillägg till eller ett alternativ till insulin.

Amning

Metformin utsöndras i bröstmjölk, men inga biverkningar har observerats hos ammade nyfödda/spädbarn. Men eftersom endast begränsade data finns tillgängliga, rekommenderas inte amning under metforminbehandlingen. Vid bedömning om amning ska avbrytas bör man beakta amningens fördelar och möjliga risker för biverkningar hos barnet.

Fertilitet

Metformin hade ingen effekt på fertiliteten hos han- eller honråttor när det gavs i doser upp till 600 mg/kg/dygn, vilket motsvarar ungefär tre gånger den maximala rekommenderade humana dygnsdosen baserat på kroppsytajämförelse.

Metformin som monoterapi orsakar inte en minskning av glukoskoncentrationen i blodet (hypoglykemi) och har därför ingen effekt på förmågan att framföra fordon eller använda maskiner. Patienten ska ändå varnas för risken för hypoglykemi, om metformin används i kombination med andra diabetesläkemedel (t.ex. sulfonureider, insulin eller meglitinider).

I början av behandlingen är de vanligaste biverkningarna illamående, kräkningar, diarré, buksmärta och aptitlöshet. De försvinner vanligtvis av sig själv. För att förebygga dessa biverkningar rekommenderas det att metformin tas uppdelat på två eller tre doser per dag och att dosen ökas långsamt.

Följande biverkningar har observerats i samband med metforminbehandling. Frekvensen för biverkningarna har definierats enligt följande:

mycket vanliga: ≥ 1/10

vanliga: ≥ 1/100, < 1/10

mindre vanliga: ≥ 1/1 000, < 1/100

sällsynta: ≥ /10 000, < 1/1 000

mycket sällsynta: < 1/10 000

ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

Metabolism och nutrition

Vanliga: Minskning av/brist på vitamin B12 (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Mycket sällsynta: Laktatacidos (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Centrala och perifera nervsystemet

Vanliga: Dysgeusi (metallsmak i munnen).

Magtarmkanalen

Mycket vanliga: Symtom i matsmältningskanalen, såsom illamående, kräkningar, diarré, buksmärta och aptitlöshet. Dessa biverkningar förekommer oftast i början av behandlingen och de försvinner vanligtvis av sig själv. En gradvis höjning av dosen kan förbättra den gastrointestinala toleransen.

Lever och gallvägar

Mycket sällsynta: Enstaka rapporter om onormala levervärden eller leverinflammation som förbättrats efter att metforminbehandlingen avbrutits.

Hud och subkutan vävnad

Mycket sällsynta: Hudreaktioner, såsom rodnad, klåda och urtikaria.

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning via till:

webbplats: www.fimea.fi

Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea

Biverkningsregistret

PB 55

00034 FIMEA

Hypoglykemi har inte observerats vid metformindoser upp till 85 g, men laktatacidos har uppträtt under dessa förhållanden. Hög överdosering med metformin eller andra samtidiga riskfaktorer kan leda till laktatacidos. Symtom på laktatacidos är bl.a. illamående, kräkningar och diarré. Andra toxiska symtom har varit hyperkalemi, hyponatremi, hyperventilation, konfusion, medvetslöshet, konvulsioner, hypotension och hypoglykemi. Laktatacidos är ett medicinskt akuttillstånd och kräver sjukhusbehandling. Hemodialys är det effektivaste sättet att eliminera laktat och metformin ur kroppen.

Farmakoterapeutisk grupp: Diabetesmedel, biguanidderivat, ATC-kod: A10BA02

Verkningsmekanism

Metformin är ett läkemedel som hör till biguanidgruppen och har antihyperglykemiska effekter både mellan och efter måltider. Metformin påskyndar inte utsöndringen av insulin och orsakar därmed inte hypoglykemi. Metformin reducerar hyperinsulinemi och reducerar, i kombination med insulin, insulinbehovet.

Metformin utövar dess antihyperglykemiska effekt via flera verkningsmekanismer:

Metformin reducerar leverns produktion av glukos.

Metformin förbättrar perifert glukosupptag och användning av glukos, delvis genom att öka insulinets verkan.

Metformin förändrar glukosomsättningen i tarmen: upptaget från cirkulationen ökar och absorptionen från maten minskar. Ytterligare mekanismer som tillskrivs tarmen innefattar en ökad frisättning av glukagonliknande peptid 1 (GLP‑1) och en minskning av gallsyraresorptionen. Metformin förändrar tarmfloran.

Metformin kan förbättra lipidprofilen hos individer med hyperlipidemi.

I kliniska studier har användningen av metformin kopplats till en stabil kroppsvikt eller en liten viktminskning.

Metformin är en aktivator av adenosinmonofosfatproteinkinas (AMPK) och ökar transportkapaciteten av alla typer av membranglukostransportörer (GLUT).

Klinisk effekt

Minskning av risken för eller försening av debuten förtyp 2-diabetes mellitus

Diabetes Prevention Program (DPP) var en randomiserad, kontrollerad, klinisk multicenterprövning på vuxna som bedömde effekten av en omfattande livsstilsförändring eller metformin för att förhindra eller fördröja utvecklingen av typ 2-diabetes mellitus. Inklusionskriterierna var ålder ≥ 25 år, BMI ≥ 24 kg/m² (≥ 22 kg/m² för asiatiska amerikaner) och nedsatt glukostolerans plus ett fastande plasmaglukos på 95–125 mg/dl (eller ≤ 125 mg/dl för amerikanska ursprungsbefolkningen). Patienterna behandlades antingen med en omfattande livsstilsförändring, 2 x 850 mg metformin i kombination med standardmässig livsstilsrådgivning, eller placebo i kombination med standardmässig livsstilsrådgivning.

Medelvärden vid baslinjen för DPP-deltagarna (n = 3 234 under 2,8 år) var ålder 50,6 ±10,7 år, fastande plasmaglukos 106,5 ±8,3 mg/dl, plasmaglukos 164,6 ±17,0 mg/dl två timmar efter oral glukosbelastning och BMI 34,0 ±6,7 kg/m². Både omfattande livsstilsförändringar och metformin minskade betydligt risken för att utveckla uppenbar diabetes jämfört med placebo, 58 % (95 % KI 48–66 %) respektive 31 % (95 % KI 17–43 %).

Fördelarna med den omfattande livsstilsförändringen över metforminbehandling var större hos äldre personer.

De patienter som gynnades mest av metforminbehandlingen var under 45 år, hade ett BMI lika med eller över 35 kg/m², ett basglukosvärde efter 2 timmar på 9,6–11,0 mmol/l, ett basvärde för HbA1c lika med eller över 6,0 % eller hade en anamnes på graviditetsdiabetes.

För att förhindra ett fall av uppenbar diabetes under de tre åren i hela populationen i DPP-studien krävdes det att 6,9 patienter deltog i gruppen med omfattande livsstilsförändringar och 13,9 patienter i metformingruppen. Tidpunkten för att nå en kumulativ incidens för diabetes som motsvarade 50 % försenades med ungefär tre år i metformingruppen jämfört med placebo.

Diabetes Prevention Program Outcomes Study (DPPOS) är en långsiktig uppföljningsstudie av DPP som omfattade över 87 % av den ursprungliga DPP-populationen för långsiktig uppföljning.

Bland DPPOS-deltagarna (n = 2 776) är den kumulativa incidensen för diabetes vid år 15 62 % i placebogruppen, 56 % i metformingruppen och 55 % i gruppen med omfattande livsstilsförändringar. Råa frekvenser för diabetes är 7,0, 5,7 och 5,2 fall per 100 person-år i gruppen med placebo, metformin respektive omfattande livsstilsförändringar. Minskningen i risken för diabetes var på 18 % (riskkvot [HR] 0,82, 95 % KI 0,72–0,93; p = 0,001) för metformingruppen och 27 % (HR 0,73, 95 % KI 0,65–0,83; p < 0,0001) för gruppen med omfattande livsstilsförändringar, jämfört med placebogruppen. För ett sammanslaget mikrovaskulärt effektmått för nefropati, retinopati och neuropati skilde sig resultaten inte betydligt åt mellan behandlingsgrupperna, men bland de deltagare som inte hade utvecklat diabetes under DPP/DPPOS var förekomsten av det sammanslagna mikrovaskulära effektmåttet 28 % lägre jämfört med de personer som hade utvecklat diabetes (HR 0,72, 95 % KI 0,63–0,83; p < 0,0001). Inga prospektiva jämförande data för metformin på mikrovaskulära resultat hos patienter med IGT och/eller IFG och/eller förhöjt HbA1c är tillgängliga.

Publicerade riskfaktorer för typ 2‑diabetes omfattar: asiatisk eller afrikansk etnisk bakgrund, ålder över 40 år, dyslipidemi, högt blodtryck, fetma eller övervikt, ålder, diabetes i närmaste släkten, graviditetsdiabetes i anamnesen samt polycystiskt ovarialsyndrom (PCOS).

Nationella riktlinjer om definitionen av förstadiet till diabetes måste övervägas.

Behandling med metformin måste baseras på en noggrann riskbedömning som inbegriper lämpliga åtgärder för glykemisk kontroll och omfattar bevis på hög risk för kardiovaskulär sjukdom.

Behandling av typ 2-diabetes mellitus

En randomiserad uppföljningsstudie (UKPDS) bevisade fördelarna vid långvarig användning av en intensiv blodsockerkontroll hos vuxna patienter med typ 2-diabetes.

Analyserade resultat för överviktiga patienter som behandlades med metformin efter misslyckande av diet som enda behandling visade att

• den absoluta risken för någon typ av diabetesrelaterad komplikation reducerades signifikant i metformingruppen (29,8 fall/1 000 patientår) jämfört med gruppen som endast behandlades med diet (43,3 fall/1 000 patientår), p = 0,0023 och jämfört med de kombinerade grupperna som fick sulfonureid och insulin som monoterapi (40,1 fall/1 000 patientår), p = 0,0034
• den absoluta risken för diabetesrelaterad mortalitet reducerades signifikant: i metformingruppen 7,5 fall/1 000 patientår och i gruppen som endast behandlas med diet 12,7 fall/1 000 patientår, p = 0,017
• den absoluta risken för allmänna dödsfall minskade signifikant: i metformingruppen 13,5 fall/1 000 patientår, jämfört med gruppen som endast behandlades med diet 20,6 fall/1 000 patientår, (p = 0,011), och jämfört med de kombinerade grupperna som fick sulfonureid och insulin som monoterapi 18,9 fall/1 000 patientår (p = 0,021)
• den absoluta risken för fall av hjärtinfarkt reducerades signifikant: i metformingruppen 11 fall/1 000 patientår, i gruppen som endast behandlas med diet 18 fall/1 000 patientår, (p = 0,01).

Den kliniska nyttan hos metformin har inte bevisats då det använts som andrahandsval vid behandling tillsammans med sulfonureid.

Metformin och insulin har använts tillsammans vid behandling av utvalda patienter med typ 1-diabetes, men kombinationens kliniska nytta har inte bekräftats.

Pediatrisk population

I kontrollerade kliniska studier med en liten grupp barn och unga i åldern 10–16 år, som behandlades under ett års tid, uppnåddes ett liknande svar gällande glukoskoncentrationen i blodet som hos vuxna.

Absorption

Metformin absorberas främst från tunntarmen och dess orala biotillgänglighet är 50–60 %.

Efter en peroral dosering är absorptionen av metformin ofullständig och mättbar. Absorptionen av metformin uppskattas vara icke-linjär.

Maximala koncentrationer (ca 1,5 µg/ml, med dosen 1 500 mg) i plasma uppnås efter ca 4–5 timmar efter intagen depottablett. Föda kan fördröja absorptionen något.

Distribution

Plasmaproteinbindningsgraden är obetydlig. Metformin tränger in i erytrocyter. C_max i blod är lägre än C_max i plasma och uppträder ungefär samtidigt. De röda blodkropparna utgör sannolikt en sekundär fördelningsvolym. Genomsnittlig distributionsvolym (V_d) låg mellan 63–276 l.

Metabolism

Metformin utsöndras oförändrat i urinen. Inga metaboliter har upptäckts hos människan.

Eliminering

Renalt clearance för metformin är > 400 ml/min, vilket visar att metformin elimineras genom glomerulär filtration och via tubulär utsöndring. Efter peroral dos är den terminala eliminationshalveringstiden ca 6,5 timmar.

När njurarnas funktion är nedsatt minskar clearance i förhållande till kreatininclearance och eliminationens halveringstid blir därmed längre, vilket leder till en högre metforminkoncentration i plasma.

Egenskaper hos särskilda patientgrupper

Njursvikt

Det finns begränsat med data om patienter med måttlig njursvikt. På basis av tillgängliga data kan inte en tillförlitlig utvärdering av systemisk metforminexponering göras hos patienter med medelsvår njursvikt jämfört med personer med normal njurfunktion. På grund av detta ska dosen justeras enligt klinisk effekt och tolerans (se avsnitt Dosering och administreringssätt).

Gängse studier avseende säkerhetsfarmakologi, allmäntoxicitet, gentoxicitet, karcinogenicitet och reproduktionseffekter visade inte några särskilda risker för människa.

Tablettkärna:

Hypromellos

Kopovidon

Citronsyramonohydrat

Kiseldioxid, kolloidal, vattenfri

Magnesiumstearat

Filmdragering:

Hypromellos

Magnesiumstearat

Sackaros

Titandioxid (E171)

Polysorbat 80

Glycerol 85 %

Ej relevant.

Blisterförpackning: 2 år.

HDPE-burk: 3 år.

Inga särskilda förvaringsanvisningar.

Markkinoilla olevat pakkaukset

Resepti

METFOREM depottabletti
500 mg (L:ei) 30 fol (2,88 €), 100 fol (8,63 €), 100 kpl (8,63 €), 150 kpl (12,78 €)
750 mg (L:ei) 100 fol (11,64 €), 100 kpl (11,64 €)

PF-selosteen tieto

500 mg depottabletter: 30 och 100 depottabletter i PVC/PVDC/aluminiumblisterförpackning, 100 och 150 depottabletter i HDPE-burk.

750 mg depottabletter: 30 och 100 depottabletter i PVC/PVDC/aluminiumblisterförpackning, 100 depottabletter i HDPE-burk.

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

Läkemedlets utseende:

500 mg depottablett: Vit eller nästan vit, filmdragerad kapselformad tablett, storlek ca 19 x 8,8 mm.

750 mg depottablett: Vit eller nästan vit, filmdragerad kapselformad tablett, storlek ca 20,3 x 9,4 mm.

Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.

METFOREM depottabletti
500 mg 30 fol, 100 fol, 100 kpl, 150 kpl
750 mg 100 fol, 100 kpl

• Alempi erityiskorvaus (65 %). Diabetes, muu kuin insuliinihoito (215).
• Peruskorvaus (40 %).

A10BA02

07.02.2025