RESILAR oral lösning 3 mg/ml

En milliliter innehåller 3 mg dextrometorfanhydrobromid.

Hjälpämnen med känd effekt: sorbitol (E420) 500 mg/ml oral vätska, fruktos 137 mg/ml oral vätska, sackaros 1 mg/ml oral vätska, etanol 50 mg/ml oral vätska, natrium 4,9–5,2 mg/ml oral vätska och natriumbensoat 1,5 mg/ml oral vätska.

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Oral lösning.

Symtomlindring vid rethosta.

Dosering

Pediatrisk population

Barn under 2 år: endast enligt läkarordination.

Leversvikt

Dextrometorfan ska användas med försiktighet hos patienter med svår leversvikt (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Vid ihållande hosta (över 2 veckor) ska läkare kontaktas.

• Dextrometorfan ska inte användas om patienten använder eller har använt monoaminooxidashämmare (MAO) under de senaste två veckorna (se även avsnitt Interaktioner)
• Medfödd fruktosintolerans (på grund av sorbitol och fruktos som preparatet innehåller, se även avsnitt Varningar och försiktighet)
• Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Eftersom elimineringen av dextrometorfan i huvudsak sker via levermetabolism, ska läkemedlet användas med försiktighet hos patienter med svår leversvikt (se avsnitt Dosering och administreringssätt).

Dextrometorfan ska användas med försiktighet om patienten har svår andningssvikt.

Dextrometorfan är inte indicerat för behandling av kronisk kontinuerlig (bl.a. astmatisk) hosta eller hosta som är förknippad med riklig slemsekretion.

Fall av missbruk och beroende har rapporterats i samband med dextrometorfan. Försiktighet rekommenderas speciellt vid behandling av unga, unga vuxna och hos patienter med tidigare missbruk av läkemedel eller psykoaktiva substanser.

Dextrometorfan metaboliseras via leverenzymet cytokrom P450 2D6. Enzymets aktivitet bestäms genetiskt. Cirka 10 % av befolkningen är långsamma metaboliserare avseende CYP2D6. Hos långsamma metaboliserare och patienter som samtidigt använder CYP2D6-hämmare kan effekten av dextrometorfan förstärkas och/eller förlängas. Därför är det rekommenderat att iaktta särskild försiktighet vid behandling av patienter som är långsamma metaboliserare avseende CYP2D6 eller som använder CYP2D6-hämmare (se även avsnitt Interaktioner).

Serotonergt syndrom

Serotonerga effekter, inklusive utveckling av potentiellt livshotande serotonergt syndrom har rapporterats vid samtidig användning av dextrometorfan med serotonerga medel såsom selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI), läkemedel som försvagar metabolismen av serotonin (bland annat monoaminooxidashämmare (MAO-hämmare), och CYP2D6-hämmare (se avsnitt Interaktioner). Serotonerga syndromet kan inkludera förändringar i det psykiska tillståndet, autonom instabilitet, neuromuskulära avvikelser och/eller gastrointestinala symtom. Om serotonergt syndrom misstänks ska Resilar-behandlingen avbrytas.

Risker med samtidig användning av sedativa läkemedel såsom bensodiazepiner och liknande läkemedel

Samtidig användning av Resilar och sedativa läkemedel såsom bensodiazepiner och liknande läkemedel kan leda till sedering, andningsdepression, koma och död. På grund av dessa risker ska sedativa läkemedel förskrivas samtidigt endast till patienter för vilka andra behandlingsalternativ inte är möjliga. Om det beslutas att förskriva Resilar samtidigt med sedativa läkemedel, ska den lägsta effektiva dosen användas och behandlingstiden ska vara så kort som möjligt. Patienten ska följas noga för tecken och symtom på andningsdepression och sedering. Det är starkt rekommenderat att informera patienten och patientens närstående om att vara uppmärksamma på dessa symtom (se avsnitt Interaktioner).

Pediatrisk population

Hos barn kan det i samband med en överdosering uppkomma allvarliga biverkningar såsom neurologiska störningar. De som administrerar läkemedlet ska rådgivas att inte överskrida den rekommenderade dosen.

Dextrometorfan kan i vissa fall öka frisättningen av histamin, vilket ska beaktas vid behandling av atopiska barn.

Hjälpämnen

Resilar innehåller sorbitol 500 mg/ml (1 250–5 000 mg/dos) och fruktos 137 mg/ml (343–1 370 mg/dos) (se även avsnitt Biverkningar). Patienter med hereditär fruktosintolerans bör inte använda detta läkemedel (se även avsnitt Kontraindikationer). Sorbitol kan ge obehag i mage/tarm och kan ha en milt laxerande effekt.

Resilar innehåller sackaros 1 mg/ml (2,5–10 mg/dos). Patienter med något av följande sällsynta, ärftliga tillstånd bör inte använda detta läkemedel: fruktosintolerans, glukos-galaktosmalabsorption eller sukras-isomaltas-brist.

Resilar innehåller etanol 50 mg/ml (125–500 mg/dos), motsvarande 6,3 vol% etanol (alkohol). Mängden i 10 ml av detta läkemedel motsvarar ca. 13 ml öl eller 5 ml vin och mängden i 2,5 ml av detta läkemedel motsvarar ca. 4 ml öl eller 2 ml vin. En 10 ml dos av detta läkemedel som ges till en vuxen som väger 70 kg ger en exponering av 7 mg/kg etanol vilket kan orsaka förhöjd alkoholkoncentration i blodet motsvarande ungefär 1,2 mg/100 ml. En 2,5 ml dos av detta läkemedel som ges till ett barn som är 2 år och väger 8 kg ger en exponering av 16 mg/kg etanol vilket kan orsaka förhöjd alkoholkoncentration i blodet motsvarande ungefär 2,6 mg/100 ml. Som jämförelse, för en vuxen som dricker ett glas vin eller 500 ml öl, är alkoholkoncentrationen i blodet troligtvis ungefär 50 mg/100 ml. Mängden alkohol i detta läkemedel ger troligtvis inga effekter hos vuxna och ungdomar och dess effekt hos barn är troligtvis inte märkbar. Den kan ha viss effekt hos yngre barn, t.ex. sömnighet. Skadligt för personer som lider av alkoholism. Ska uppmärksammas hos gravida och ammande kvinnor.

Samtidig användning av läkemedel som innehåller t.ex. propylenglykol eller etanol, kan leda till ackumulering av etanol och orsaka biverkningar.

Resilar innehåller natrium 4,9–5,2 mg/ml (12,2–13,0 mg/2,5 ml:s dos, 49–52 mg/10 ml:s dos). En dos på 10 ml motsvarar 3 % av WHOs högsta rekommenderat dagligt intag (2 g natrium för vuxna).

Resilar innehåller natriumbensoat 1,5 mg/ml.

Monoaminooxidashämmare (MAO-hämmare)

Samtidig användning av dextrometorfan och MAO-hämmare t.ex. selegilin (MAO-B-hämmare), moklobemid (MAO-A-hämmare) eller linezolid (icke-selektiv MAO-hämmare) kan leda till serotonergt syndrom. Symtom vid serotonergt syndrom är illamående, blodtryckssänkning, tremor i fötterna, muskelkramper, förhöjd kroppstemperatur och som värst koma eller hjärtstillestånd. Användning av dextrometorfan är förbjudet under en behandling med MAO-hämmare och inom 14 dagar efter att behandlingen avslutats (se avsnitt Kontraindikationer).

Andra serotonerga läkemedel

Dextrometorfan ska användas med försiktighet om det används samtidigt med andra serotonerga läkemedel, såsom selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI), serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare (SNRI), tricykliska antidepressiva läkemedel eller andra opioider (t.ex. buprenorfin). Samtidig användning av dessa läkemedel ökar risken för serotonergt syndrom (som kan vara ett livshotande tillstånd) (se avsnitt Varningar och försiktighet).

CYP2D6-hämmare

Dextrometorfan metaboliseras via CYP2D6 och har en betydande förstapassagemetabolism. Samtidig användning av potenta CYP2D6-hämmare kan höja koncentrationen av dextrometorfan i kroppen flerfaldigt jämfört med normalt. Detta ökar risken för patienten att utsättas för toxiska effekter av dextrometorfan (agitation, konfusion, tremor, sömnlöshet, diarré och andningsdepression) och utveckling av serotonergt syndrom. Potenta CYP2D6-hämmare är bl.a. fluoxetin, paroxetin, kinidin och terbinafin. Vid samtidig användning av kinidin med dextrometorfan har koncentrationerna i plasma stigit upp till 20-faldigt, vilket har ökat biverkningar av dextrometorfan som påverkar det centrala nervsystemet. Även amiodaron, flekainid, propafenon, sertralin, bupropion, metadon, cinacalcet, haloperidol, perfenazin och tioridazin har en likartad effekt på metabolismen av dextrometorfan. Om samtidig användning av CYP2D6-hämmare och dextrometorfan är nödvändig ska patienten följas och dextrometorfandosen kan behöva sänkas.

Sedativa läkemedel, såsom bensodiazepiner och liknande läkemedel

Samtidig användning av opioider med sedativa läkemedel, såsom bensodiazepiner eller liknande läkemedel ökar risken för sedering, andningsdepression, koma och död på grund av den additiva CNS-depressiva effekten. Dosering och varaktighet av samtidig användning ska begränsas (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Andra interaktioner

Samtidig användning av memantin och dextrometorfan bör undvikas, eftersom substanserna påverkar samma receptorsystem (NMDA) och samtidig användning kan därmed orsaka biverkningar (främst kopplade till det centrala nervsystemet).

Samtidig användning av dextrometorfan och alkohol kan förstärka båda substansernas effekter på det centrala nervsystemet.

Graviditet och amning

Även om information saknas ifall dextrometorfan passerar placentan eller utsöndras i bröstmjölk, är det mycket osannolikt att en tillfällig läkemedelsanvändning av modern, under graviditet eller amning, skulle ha skadliga effekter på fostret eller spädbarnet (se även avsnitt Biverkningar).

Vid normala doser är det inte känt att dextrometorfan skulle försvaga förmågan att framföra fordon eller använda maskiner.

Frekvensen för biverkningarna har definierats enligt följande:

Mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100), Sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000), Ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

* Denna biverkning hör ihop med hjälpämnet sorbitol, som ingår i preparatet, och dess laxerande effekt.

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till:

webbplats: www.fimea.fi

Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea

Biverkningsregistret

PB 55

00034 FIMEA

Symtom och fynd

Toxiciteten hos dextrometorfan är låg. Läkemedelsubstansens uppskattade letala dos hos människan är ca 500 mg. Vid fall av överdoseringar och oavsiktliga förgiftningar (vanligen hos barn) har även i sällsynta fall dödsfall rapporterats vid användning av dextrometorfan. Toxiska doser för barn har beroende på åldern (10 månader–10 år) varierat mellan 15–600 mg.

300 mg dextrometorfan har hos drogberoende vuxna orsakat toxisk psykos och medföljande hyperaktivitet samt syn- och hörselhallucinationer.

En överdosering med dextrometorfan kan förknippas med illamående, kräkningar, dystoni, agitation, konfusion, somnolens, stupor, nystagmus, kardiotoxicitet (takykardi, avvikande EKG inklusive förlängd QTc-tid), ataxi, toxisk psykos med visuella hallucinationer, hyperexcitation. I samband med en mycket hög överdosering kan följande symtom iakttas: koma, andningsdepression, konvulsioner.

Behandling

• Till symtomfria patienter som tagit en överdos av dextrometorfan under den senaste timmen kan medicinskt kol administreras.
• Till patienter som tagit dextrometorfan och är sederade eller djupt medvetslösa kan naloxon, i vanliga doser för behandling av opioidöverdos, övervägas. Bensodiazepiner kan användas vid konvulsioner och vid hypertermi orsakad av serotonergt syndrom kan yttre kylningsåtgärder och bensodiazepiner användas.

Farmakoterapeutisk grupp: Medel mot hosta och förkylning, opiumalkaloider och derivat, ATC-kod: R05DA09.

Dextrometorfan är en icke-opioid dextroisomer av levometorfan. Läkemedelsubstansens exakta verkningsmekanism är inte känd. Dextrometorfan och dess huvudmetabolit dextrorfan har en central hostdämpande effekt som inte förmedlas via opiatreceptorerna. Den hostdämpande effekten hos dextrometorfan är i klass med kodein. Dextrometorfan eller dess aktiva metabolit har inte en analgetisk effekt. Enligt bindningsstudier har det uppskattats att en del av de toxiska effekterna hos dextrometorfan kunde förmedlas via antingen N-metyl-D-aspartatreceptorer (NMDA) eller sigmareceptorer.

Dextrometorfan absorberas väl och snabbt från matsmältningskanalen. Effekten av dextrometorfan börjar vanligtvis ca 15–30 minuter efter läkemedelsintag. Verkningstiden hos oralt intagen dextrometorfan är ca 3–8 timmar. Oralt intagen dextrometorfan genomgår snabb och omfattande förstapassagemetabolism i levern, vilket leder till att den orala biotillgängligheten blir låg. Hos frivilliga undersökta var O-demetylering (CYP2D6), som beror på arvsmassan, den huvudsakliga faktorn som påverkar farmakokinetiken hos dextrometorfan. Det verkar finnas olika distinkta fenotyper för denna oxideringsprocess vilket leder till stor variation i farmakokinetiken hos olika individer. Icke-metaboliserad dextrometorfan tillsammans med tre demetylerade morfinanmetaboliter (dextrorfan [även känt som 3-hydroxi-N-metylmorfinan], 3-hydroximorfinan och 3-metoximorfinan) har identifierats som konjugat i urinen.

Dextrorfan, som också har en hostdämpande effekt, är den huvudsakliga metaboliten. Hos vissa individer är metabolismen långsammare och oförändrat dextrometorfan dominerar i blodet och urinen. Information saknas om dextrometorfan passerar placentan eller utsöndras i bröstmjölk.

Dextrometorfan har inga kända mutagena egenskaper. Vid akuta eller kroniska toxicitetsstudier har inga kliniskt betydande fynd noterats. Även vid höga doser har dextrometorfan inte haft en påverkan på försökdjurens peri- eller postnatala dödlighet.

Natriumbensoat (E211)

Fruktos 70 %

Sorbitol, flytande (icke-kristalliserande) (E420)

Etanol 96 %

Glycerol 85 %

Natriumcitrat

Anis-plommon-essens

Sockerkulör

Saltsyra

Natriumhydroxid

Vatten, renat

Ej relevant.

3 år.

Förvaras vid rumstemperatur (15–25 °C).

Markkinoilla olevat pakkaukset

Itsehoito

RESILAR oraaliliuos
3 mg/ml (L:ei) 150 ml (11,37 €)

PF-selosteen tieto

Brun glasflaska, typ III; aluminiumskruvkork; 150 ml och 200 ml.

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

Läkemedlets utseende:

Klar, brun lösning.

Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.

RESILAR oraaliliuos
3 mg/ml 150 ml

• Ei korvausta.

R05DA09

12.04.2022