NEUROTOL SLOW tablett 100 mg, 200 mg, 300 mg

1 tablett innehåller 100 mg, 200 mg eller 300 mg karbamazepin.

Hjälpämne med känd effekt:

Laktos(i form av monohydrat) (14,3 mg/100 mg tablett, 28,5 mg/200 mg tablett eller 42,8 mg/300 mg tablett).

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Tablett.

Epilepsi

• generaliserade toniskt-kloniska anfall
• partiella anfall eller partiella enkla eller komplexa anfall, som kan vara associerade med medvetandeförlust.

Karbamazepin ger oftast ingen nytta vid absenser (petit mal) eller vid behandling av myokloniska anfall (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Behandling av manisk episod vid manisk-depressiv (bipolär) sjukdom.

Alkoholabstinens.

Trigeminusneuralgi.

Smärtsam diabetesneuropati.

Rastlöshetstillstånd hos barn med utvecklingsstörning.

Användningsbegränsning: Preparatet får användas med indikationen manisk episod vid manisk-depressiv sjukdom endast med ordination av specialistläkare i psykiatri och fortsättningsbehandling påbörjad av dem, samt i psykiatriska sjukhus och center för mental hälsa och öppenvård övervakad av dessa.

Valmistetta saadaan käyttää indikaatiolla maanisen vaiheen hoito maanis-depressiivisessä sairaudessa vain psykiatrian erikoislääkäreiden määräyksellä ja heidän aloittamaansa jatkohoitoon sekä psykiatrisissa sairaaloissa ja mielenterveystoimistoissa sekä näiden valvomassa avohoidossa.

Dosering

På grund av läkemedelsinteraktioner och olika farmakokinetik hos antiepileptika ska försiktighet iakttas vid val av karbamazepindos hos äldre personer.

Epilepsi

Karbamazepin bör, om möjligt, användas som monoterapi.

Behandlingen påbörjas med en låg dos som gradvis höjs tills optimal effekt uppnås.

Karbamazepindosen ska anpassas efter behovet för den enskilda patienten, så att prevalensen av anfallen fås under kontroll. Bestämning av karbamazepinkoncentrationen i plasma kan underlätta upphittande av den optimala dosen. Vid behandling av epilepsi behövs i allmänhet en karbamazepindos som i plasma ger upphov till en karbamazepinkoncentration på cirka 4–12 mikrogram/ml (17–50 mikromol/liter). Se avsnitt Varningar och försiktighet.

Tillägg av karbamazepin till en annan epilepsimedicinering ska ske gradvis samtidigt som den preexisterande medicineringen bibehålls och vid behov genomgår en dosförändring (se avsnitt Interaktioner).

Vuxna

Initialt 100–200 mg en eller två gånger per dygn. Dosen ska höjas långsamt – oftast till dosen 400 mg 2–3 gånger per dygn – tills optimalt svar uppnås. Hos en del patienter kan 1 600 mg eller 2 000 mg per dygn vara nödvändigt.

Pediatrisk population

För 4-åringar och barn yngre än detta rekommenderas en initialdos på 20–60 mg per dygn, och dosen höjs med 20–60 mg per dygn varannan dag. Behandling av över 4-åringar kan initieras med dosen 100 mg per dygn och dosen höjs med 100 mg varje vecka.

Underhållsdos: 10–20 mg/kg/dygn uppdelat i deldoser.

Under 1-åringar: 100–200 mg/dygn

1–5-åringar: 200–400 mg/dygn

6–10-åringar: 400–600 mg/dygn

11–15-åringar: 600–1 000 mg/dygn

Administrering är mest flexibelt med 100 mg tabletter. Även andra barnlämpliga läkemedelsformer kan vara tillgängliga.

Över 15-åringar: 800–1 200 mg/dygn (samma dos som för vuxna)

Maximal rekommenderad dos:

Under 6-åringar: 35 mg/kg/dygn

6–15-åringar: 1 000 mg/dygn

Över 15-åringar: 1 200 mg/dygn

Trigeminusneuralgi

Behandlingen inleds med en dygnsdos på 200–400 mg som gradvis ökas tills analgetisk effekt erhålls. Vanligen är 600–800 mg/dygn uppdelat på 3–4 deldoser en tillräcklig dos. Därefter ska dosen gradvis minskas till den lägsta möjliga underhållsdosen. Till äldre (≥ 65 år) rekommenderas initialt 100 mg två gånger per dygn. Den högsta rekommenderade dosen är 1 200 mg/dygn. Då en smärtstillande effekt har uppnåtts strävas gradvis avslutning av läkemedelsbehandlingen tills patienten får en ny smärtattack.

Alkoholabstinens

Den genomsnittliga dosen är 600 mg per dygn (uppdelat i tre deldoser). I svåra fall kan dosen höjas under de första behandlingsdagarna till t.ex. 1 200 mg per dygn uppdelat i tre deldoser. Vid behandling av svåra abstinenssymtom bör karbamazepin till en början kombineras med sedativ-hypnotiska läkemedel (t.ex. klometiazol, klordiazepoxid). Efter den akuta fasen kan karbamazepin användas som monoterapi.

Diabetesneuropati

Vanligtvis 200 mg 2–4 gånger per dygn.

Behandling av manisk episod i manisk-depressiv (bipolär) sjukdom

400–1 600 mg per dygn (vanligtvis 400–600 mg per dygn) uppdelat i 2–3 deldoser. Vid behandling av akut manisk episod ska dosen höjas ganska fort.

Patienter med hankinesiskt och thailändskt ursprung

Patienter med hankinesiskt och thailändskt ursprung ska, om möjligt, testas för HLA-B*1502-allelen innan inledande av behandlingen, eftersom bärare av HLA-B*1502-allelen har en kraftigt förhöjd risk att utveckla svårt Stevens–Johnsons syndrom i samband med karbamazepinbehandling (se avsnitt Varningar och försiktighet för information om genetiska tester och hudreaktioner).

Särskilda patientgrupper

Lever- eller njursvikt

Information om famakokinetiken för karbamazepin hos patienter med lever- eller njursvikt saknas.

Administreringssätt

Neurotol slow-tabletterna kan tas i samband med en måltid, efter en måltid eller mellan måltider tillsammans med vätska. Neurotol slow-tabletterna ska sväljas hela eller delade tillsammans med vätska utan att tugga eller krossa dem. Tack vare egenskaperna hos Neurotol slow-tabletterna (långsam, jämn frisättning av läkemedlet) kan de användas doserade två gånger per dag.

• Överkänslighet mot den aktiva substansen eller strukturellt besläktade ämnen (t.ex. tricykliska antidepressiva) eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen.
• Störningar i atrioventrikulär retledning.
• Hepatisk porfyri (t.ex. akut intermittent porfyri, porphyria variegata, porphyria cutanea tarda).
• Benmärgsdepression i anamnesen.
• Samtidig användning med hämmare av monoaminoxidas (MAO) rekommenderas inte (se avsnitt Interaktioner).

Karbamazepin ska användas endast under en läkares uppsyn. Försiktighet ska iakttas vid förskrivning av karbamazepin till patienter som har haft funktionsstörningar i hjärtat, levern eller njurarna, hematologiska biverkningar orsakade av andra läkemedel eller patienter som tidigare varit tvungna att avbryta en karbamazepinbehandling. I dessa fall ska karbamazepin endast förskrivas efter en kritisk nytta-/riskbedömning och efter en noggrann medicinsk undersökning.

Hematologiska effekter

I samband med karbamazepinbehandling har aplastisk anemi och agranulocytos rapporterats. På grund av den mycket låga frekvensen av dessa tillstånd är det dock svårt att genomföra en önskvärd nytta-riskutvärdering gällande karbamazepin. I en obehandlad population uppskattas risken för agranulocytos och aplastisk anemi i allmänhet vara ca 4,7 personer/1 000 000/år för agranulocytos och 2 personer/1 000 000/år för aplastisk anemi.

Övergående eller bestående minskning av mängden trombocyter eller leukocyter förekommer ibland eller ofta i samband med användning av karbamazepin. I de flesta fallen har dessa symtom ändå visat sig vara övergående och det är osannolikt att de skulle indikera på uppkomsten av aplastisk anemi eller agranulocytos. Trots detta ska fullständig blodbild (inklusive trombocyter, retikulocyter och järn i serum) undersökas innan behandlingen och med regelbundna mellanrum efter påbörjad behandling.

Ifall låga eller klart minskade koncentrationer av leukocyter eller trombocyter observeras under karbamazepinbehandlingen ska patienten och den fullständiga blodbilden övervakas noggrant. Karbamazepinbehandlingen ska avbrytas vid minsta tecken på en betydande funktionsstörning i benmärgen.

Patienten ska informeras om första symtom associerade med möjliga hematologiska biverkningar. Detsamma gäller hud- och leverreaktioner. Patienten ska uppmanas att omedelbart ta kontakt med vårdgivande läkare ifall feber, halsont, utslag, hematom, lätt uppkommande sår eller blödningar i munnens slemhinna förekommer.

Allvarliga hudreaktioner

Allvarliga och ibland fatala hudreaktioner, såsom toxisk epidermal nekrolys (TEN) och Stevens–Johnsons syndrom (SJS) har rapporterats vid behandling med karbamazepin. I länder med en population av främst kaukasiskt ursprung uppskattas dessa reaktioner inträffa hos 1–6/10 000 nya användare. I vissa asiatiska länder uppskattas risken till 10-faldig.

Patienter ska informeras om symtomen på hudreaktionerna och övervakas noga med avseende på dessa hudreaktioner. Risken för SJS och TEN är som störst under de första behandlingsveckorna. Om symtom på SJS eller TEN (t.ex. progressivt utslag ofta förknippad med blåsor eller skadade slemhinnor) uppkommer, ska karbamazepinbehandlingen avslutas. Tidig diagnos och omedelbart utsättande av läkemedlet som misstänks orsaka symtomen ger bäst resultat för att kontrollera symtomen av SJS och TEN. Ett tidigt utsättande av läkemedlet leder till en bättre prognos. Om patienten utvecklat SJS eller TEN vid användning av karbamazepin, får denna patient aldrig behandlas med karbamazepin igen.

Farmakogenomik

Det finns allt fler belägg för att olika HLA-alleler predisponerar patienter för immunmedierade biverkningar (se avsnitt Dosering och administreringssätt).

Allel HLA-B*1502 i hankinesiskt, thailändsk och andra asiatiska populationer

Allelen HLA-B*1502 hos patienter av hankinesiskt och thailändskt ursprung har visats ha ett starkt samband med risken av att utveckla den svåra hudreaktionen, Stevens–Johnsons syndrom (SJS) vid behandling med karbamazepin. Cirka 10 % av den hankinesiska och thailändska populationen bär på allelen HLA-B*1502. Om möjligt, ska dessa patienter testas för allelen HLA-B*1502 innan karbamazepinbehandlingen inleds (se avsnitt Dosering och administreringssätt och ”Information till hälso- och sjukvårdspersonal”). Om testresultatet är positivt, får behandlingen med karbamazepin endast påbörjas i de situationer där ingen alternativ behandling är möjlig. Patienter som testar negativt för HLA-B*1502 har låg risk för utveckling av SJS. Reaktionen är fortfarande möjlig, dock sällsynt.

Det finns vissa uppgifter som tyder på en ökad risk för allvarlig karbamazepinassocierad TEN/SJS även i andra asiatiska populationer. Eftersom allelen HLA-B*1502 är vanligt förekommande i andra asiatiska populationer (t.ex. över 15 % på Filippinerna och Malaysia), kan testning av patienter tillhörande riskgrupper övervägas.

Frekvensen av allelen HLA-B*1502 är försumbar (< 1 %) i t.ex. populationer av europeisk och afrikansk härkomst, latinamerikaner, japaner och koreaner.

Allel HLA-A*3101 i populationer av europeisk och japansk härkomst

Det finns vissa uppgifter som tyder på att allelen HLA-A*3101 är associerad med en ökad risk för karbamazepininducerad hudbiverkning hos patienter med europeisk och japansk härkomst. Dessa biverkningar inkluderar SJS, TEN, läkemedelsutslag med eosinofili och systemiska symtom (DRESS), eller mindre allvarliga biverkningarna akut generaliserad exantematös pustulos (AGEP) samt makulopapulösa utslag (se avsnitt Biverkningar).

Frekvensen av allelen HLA-A*3101 varierar brett mellan olika etniska populationer med en prevalens på 2–5 % i europeiska populationer och ca 10 % i den japanska populationen.

Allelen HLA-A*3101 kan öka karbamazepininducerade hudreaktioner (vanligtvis mindre allvarliga) från 5,0 % i populationen till i genomsnitt 26,0 % bland individer med europeisk härkomst. Dess frånvaro kan däremot minska risken från 5,0 % till 3,8 %.

Det finns otillräckliga data för att stödja en rekommendation för screening av HLA-A*3101-allelen innan behandling med karbamazepin påbörjas.

Om patienter av europeiskt eller japanskt ursprung visar sig bära på allel HLA-A*3101 kan karbamazepinbehandling övervägas om nyttan bedöms överväga riskerna.

Andra hudreaktioner

Lindriga hudreaktioner som vanligen är ofarliga och övergående, t.ex. enstaka fläckigt eller papulöst utslag kan förekomma. De försvinner vanligtvis inom några dagar eller inom en vecka vid fortsatt behandling eller efter dosminskning. Eftersom det kan vara svårt att differentiera tidiga tecken på allvarliga hudreaktioner från lindriga övergående hudreaktioner, ska patienterna hållas under noggrann övervakning och vid möjlig förvärring av reaktionen under fortsatt behandling ska omedelbart avbrytande av läkemedlet övervägas. HLA-B*1502-allelen har ej visats förutsäga risken för lindrigare hudreaktioner, såsom risken för antikonvulsivt överkänslighetssyndrom eller icke-allvarligt utslag (papulöst utslag), orsakade av behandling med karbamazepin.

Information till hälso- och sjukvårdspersonal

Om test för förekomst av allelen HLA-B*1502 utförs, rekommenderas högupplöst ”HLAB*1502-genotyping”-test. Testet är positivt om en eller två HLA-B*1502-alleler detekteras och negativt om inga HLA-B*1502-alleler detekteras.

Överkänslighet

Klass I (omedelbara) överkänslighetsreaktioner, inklusive utslag, rodnad, urtikaria, angioödem och anafylaktisk reaktion, har rapporterats för karbamazepin. Ifall patienten utvecklar denna typs reaktioner under karbamazepinbehandlingen, ska användningen av läkemedlet avbrytas och alternativ behandling påbörjas. Karbamazepin kan utlösa överkänslighetsreaktioner, inklusive läkemedelsutslag med eosinofili och systemiska symtom (DRESS), en fördröjd överkänslighet av multiorgan karaktär med möjliga symtom som feber, utslag, vaskulit, lymfadenopati, pseudolymfom, artralgi, leukopeni, eosinofili, hepatosplenomegali, förändringar i blodvärden beskrivande leverfunktion och ett syndrom där intrahepatiska gallvägar destrueras och försvinner (vanishing bile duct syndrome). Dessa symtom kan förekomma i olika kombinationer. Dessa effekter kan påverka även andra organ (t.ex. lungorna, njurarna, pankreas, myokardiet, kolon) (se avsnitt Biverkningar).

Korsöverkänslighet har observerats mellan karbamazepin och andra aromatiska antiepileptika (fenytoin, lamotrigin, oxkarbazepin och fenobarbital). Korsöverkänslighet mellan karbamazepin och oxkarbazepin kan förekomma hos cirka 25–30 % av patienterna. Försiktighet ska iakttas om patienten fått en hudreaktion från något läkemedel tillhörande denna läkemedelsgrupp. Generellt gäller att administreringen av karbamazepin ska avbrytas omgående om tecken eller symtom som tyder på överkänslighetsreaktion uppträder.

Anfall

Karbamazepin ska användas med försiktighet vid behandling av blandade epilepsiformer med typiska eller atypiska absensfall. I dessa situationer kan karbamazepin förvärra anfallen. Behandlingen med karbamazepin ska avbrytas om anfallen förvärras.

Leverfunktion

Funktionstester för lever ska göras innan behandlingen inleds och funktionen av levern ska följas med regelbundna mellanrum under behandlingen, särskilt hos äldre patienter och patienter som har haft en leversjukdom. Karbamazepinbehandlingen ska avbrytas omedelbart om patienten uppvisar tecken eller symtom på funktionsstörning i levern (en aktiv leversjukdom utvecklas) eller om befintlig nedsatt leverfunktion förvärras.

Njurfunktion

Fullständigt urinprov och fastställning av ureakvävekoncentrationen i blodet rekommenderas innan behandlingen inleds och med regelbundna mellanrum under behandlingen.

Hyponatremi

Det är känt att hyponatremi förekommer i samband med karbamazepinbehandling. Hos patienter med låg natriumkoncentration i serum på grund av njurfunktionen eller hos patienter som samtidigt behandlas med läkemedel som sänker plasmakoncentrationen av natrium (t.ex. diuretika, läkemedel som påverkar atypisk ADH-sekretion) ska natriumnivån i serum mätas innan behandling med karbamazepin påbörjas. Därefter ska natriumnivån i serum mätas efter ungefär två veckor efter inledd behandling och därefter en gång i månaden under de tre första behandlingsmånaderna eller enligt kliniskt behov. Dessa riskfaktorer kan gälla särskilt äldre patienter. Om hyponatremi observeras hos patienter, är det viktigt att begränsa vattenintaget.

Hypotyreos

Karbamazepin kan minska serumkoncentrationer av tyroideahormon via enzyminduktion varvid en ökning av ersättningsdosen med tyroideahormon för patienter som behandlas med det krävs. Därmed rekommenderas övervakning av sköldkörtelfunktionen för justering av ersättningsdosen med tyroideahormon.

Antikolinerga effekter

En lindrig antikolinerg effekt har observerats med karbamazepin. Patienter med förhöjt intraokulärt tryck och urinretention ska därför övervakas noggrant under behandlingen (se avsnitt Biverkningar).

Psykiatriska effekter

Det ska observeras att karbamazepin kan aktivera latent psykos och kan hos äldre patienter orsaka förvirring och/eller agitation.

Självdestruktiva tankar och beteende har rapporterats hos patienter som behandlas med antiepileptika, oberoende indikation. En metaanalys av randomiserade, placebokontrollerade studier med antiepileptika visade en litet ökad risk för självdestruktiva tankar och beteende. Mekanismen för denna riskförhöjning är inte känd och kan inte heller uteslutas för användare av karbamazepin. Patienter ska övervakas för självdestruktiva tankar och beteende och behovet av lämplig behandling ska övervägas. Patienter (och deras anhöriga) ska rådas till att kontakta läkare om självdestruktiva tankar eller beteende förekommer.

Fertila kvinnor

Karbamazepin kan orsaka fosterskador när det ges till en gravid kvinna. Exponering för karbamazepin under fosterstadiet kan öka riskerna för allvarliga medfödda missbildningar och andra negativa effekter på utvecklingen (se avsnitt Fertilitet, graviditet och amning).

Karbamazepin ska inte ges till fertila kvinnor såvida inte nyttan bedöms överväga riskerna efter noggrant övervägande av andra lämpliga behandlingsalternativ.

Fertila kvinnor ska vara fullständigt informerade om den potentiella risken för fostret om de tar karbamazepin under graviditeten.

Innan behandling med karbamazepin påbörjas hos en fertil kvinna ska graviditetstest övervägas.

Fertila kvinnor ska använda effektiv preventivmetod under behandlingen och i två veckor efter avslutad behandling. På grund av enzyminduktion kan karbamazepin leda till utebliven terapeutisk effekt av hormonella preventivmedel. Fertila kvinnor ska därför få rådgivning om andra effektiva preventivmetoder (se nedan “Endokrina effekter” samt avsnitt Interaktioner och Fertilitet, graviditet och amning).

Fertila kvinnor ska få rådgivning avseende nödvändigheten att tala med läkare så snart de planerar att bli gravida. Detta för att diskutera byte till alternativ behandling innan befruktning sker och innan kvinnan slutar med preventivmedel (se avsnitt Fertilitet, graviditet och amning).

Fertila kvinnor ska rådas att omedelbart kontakta läkare om de blir gravida eller tror att de kan vara gravida och tar karbamazepin.

Endokrina effekter

På grund av enzyminduktionen kan karbamazepin reducera den terapeutiska effekten av preparat som innehåller östrogen/progesteron (t.ex. avsaknad av preventiv effekt). Fertila kvinnor ska därför rådas att överväga alternativa preventivmetoder under behandling med karbamazepin (se ovan ”Fertila kvinnor” samt avsnitt Interaktioner och Fertilitet, graviditet och amning). Hos kvinnor som samtidigt använder hormonella preventivpreparat och karbamazepin kan genombrottsblödningar på grund av sänkta hormonnivåer i plasma förekomma.

Övervakning av plasmakoncentrationer

Även om sambandet mellan dos och plasmakoncentrationen av karbamazepin, samt mellan plasmakoncentrationen av karbamazepin och klinisk effekt eller tolerans är svagt, kan övervakning av plasmakoncentrationerna av karbamazepin vara till nytta i följande situationer: signifikant ökning av anfall, uppföljning av behandlingsföljsamhet, graviditet, behandling av barn och ungdomar samt vid misstanke om absorptionsstörningar eller toxicitet som följd av interaktion.

På grund av risken för interaktion ska särskild försiktighet iakttas vid inledning eller avslutning av karbamazepinmedicinering hos patient som behandlas med andra läkemedel eller vid insättning av ny medicinering hos patient som behandlas med karbamazepin (se avsnitt Interaktioner). Koncentrationen av läkemedel med snävt terapeutiskt index ska övervakas.

Dosminskning och avbrytning av behandling

Abrupt avbrytning av karbamazepinbehandling kan öka frekvensen av anfall, varvid karbamazepinbehandlingen ska avslutas med en gradvis minskning av dosen under sex månaders tid. Om karbamazepinbehandlingen hos epileptiker måste avbrytas abrupt, ska ett lämpligt tilläggsläkemedel användas vid överflyttning till annan antiepileptika.

Korsöverkänslighet kan förekomma mellan karbamazepin och aromatiska antiepileptika (t.ex. fenytoin, primidon och fenobarbital).

Fall

Behandling med karbamazepin har förknippats med ataxi, yrsel, sömnighet, hypotension, konfusion och sedering (se avsnitt Biverkningar) som kan leda till fall och därmed risk för frakturer eller andra skador. För patienter med långvarig karbamazepinbehandling och med sjukdom, tillstånd eller läkemedel som kan förvärra dessa effekter, ska en fullständig riskbedömning för fall regelbundet övervägas.

Övrigt

Långtidsbehandling (över 6 månader) med läkemedel som inducerar mikrosomala enzymer i levern kan leda till en aktiv brist på vitamin D och till utvecklingen av osteomalaci. Denna risk är som störst vid institutionsvård och andra situationer med otillräcklig exponering för solljus.

Hjälpämnen

Neurotol slow-tabletter innehåller laktos (i form av monohydrat). Patienter med något av följande sällsynta ärftliga tillstånd bör inte använda detta läkemedel: galaktosintolerans, total laktasbrist eller glukos-galaktosmalabsorption.

Detta läkemedel innehåller mindre än 1 mmol (23 mg) natrium per tablett, d.v.s. är näst intill ”natriumfritt”.

Cytokrom P450 3A4 (CYP3A4) har identifierats som det viktigaste enzymet som katalyserar bildningen av den aktiva metaboliten karbamazepin-10,11-epoxid. Samtidig användning av CYP3A4-hämmare kan öka plasmakoncentrationerna av karbamazepin, varvid biverkningarna kan öka. Samtidig användning av CYP3A4-inducerare och karbamazepin kan försnabba metaboliseringen av karbamazepin, varvid plasmakoncentrationerna av karbamazepin kan minska och dess terapeutiska effekt försvagas. Utsättning av CYP3A4-inducerare kan på motsvarande sätt minska metaboliseringshastigheten av karbamazepin och leda till en ökad plasmakoncentration av karbamazepin.

Karbamazepin är en potent inducerare av CYP3A4 och andra enzymsystem av fas I och II i levern och kan därför minska plasmakoncentrationen av andra läkemedel som i huvudsak metaboliseras av CYP3A4, genom att inducera deras metabolism.

Människans mikrosomala epoxidhydrolas har identifierats som det enzym som är ansvarigt för bildningen av 10,11-transdiolderivatet av karbamazepin-10,11-epoxid. Samtidig administrering av humana mikrosomala epoxidhydrolashämmare kan leda till en förhöjning i plasmakoncentrationen av karbamazepin-10,11-epoxid.

Kontraindikationinducerade interaktioner

Användning av karbamazepin rekommenderas inte i kombination med monoaminooxidashämmare (MAO-hämmare), eftersom kombinationen kan öka risken för arytmier. Därtill är MAO-hämmare strukturellt besläktade med tricykliska antidepressiva och därmed är överkänslighetsreaktioner möjliga (se avsnitt Kontraindikationer). Innan behandling med karbamazepin inleds rekommenderas minst 2 veckor efter utsättning av MAO-hämmare förflyta, om den kliniska situationen tillåter.

Läkemedel som kan öka plasmakoncentrationen av karbamazepin

Eftersom förhöjda karbamazepinkoncentrationer kan resultera i biverkningar (t.ex. känsla av yrsel, sömnighet, ataxi, diplopi), ska karbamazepindosen anpassas ändamålsenligt och/eller plasmakoncentrationerna av karbamazepin övervakas vid samtidig administrering med följande läkemedel:

Analgetika och anti-inflammatoriska läkemedel: dextropropoxifen, ibuprofen

Androgener: danazol

Mikrobläkemedel: makrolidantibiotika (t.ex. erytromycin, troleandomycin, josamycin, klaritromycin), ciprofloxacin, metronidazol

Antidepressiva: möjligen desipramin, fluoxetin, fluvoxamin, nefazodon, trazodon, viloxazin

Antiepileptika: stiripentol, i kombination med vigabatrin kan plasmakoncentrationen av karbamazepin antingen stiga eller sjunka.

Antimykotika: antimykotika av azoltyp (t.ex. ketokonazol, itrakonazol, flukonazol, vorikonazol, mikonazol), terbinafin

Antihistaminer: loratadin, terfenadin

Tuberkulosläkemedel: isoniazid

Virushämmande läkemedel: HIV-proteashämmare (t.ex. ritonavir, indinavir)

Karbanhydrashämmare:acetazolamid

Kardiovaskulära medel: verapamil, diltiazem

Gastrointestinala medel: möjligen cimetidin, omeprazol

Muskelavslappnande medel: oxibutynin, dantrolen

Trombocytaggregationshämmande medel: tiklopidin

Andra interaktioner: nikotinamid (hos vuxna endast i höga doser), grapefruktjuice

Läkemedel som kan öka plasmakoncentrationen av den aktiva metaboliten karbamazepin-10,11-epoxid

Eftersom förhöjda plasmakoncentrationer av karbamazepin-10,11-epoxid kan leda till biverkningar (t.ex. yrsel, sömnighet, ataxi, diplopi), ska doseringen av karbamazepin anpassas och/eller plasmakoncentrationerna följas upp, vid samtidigt användning av de substanser som beskrivs nedan: Neuroleptika: loxapin, kvetiapin samt

Antiepileptika: progabid, valproinsyra, valnoktamid, valpromid, primidon, brivaracetam, felbamat.

Läkemedel som kan minska plasmakoncentrationen av karbamazepin

Karbamazepindosen kan kräva utvärdering vid samtidig användning med följande läkemedel:

Antiepileptika: felbamat*, fenobarbital, fensuximid, fenytoin**, fosfenytoin, metsuximid, oxkarbazepin, primidon samt möjligen klonazepam, även om informationen är delvis motstridig

* = Samtidig användning med felbamat kan minska plasmakoncentrationen av karbamazepin samtidigt som karbamazepinepoxidkoncentrationen kan stiga och felbamatkoncentrationen minska.

** = För att undvika fenytointoxicitet och för låg behandlingsnivå av karbamazepinkoncentration i plasma bör fenytoinhalten i plasma justeras till 13 mikrogram/ml innan karbamazepin läggs till i patientens medicinering. Både höjning och sänkning av fenytoinkoncentrationen i plasma har rapporterats som följd av effekten av karbamazepin. Fenytoin har även visats sänka karbamazepinkoncentrationen i plasma. För att undvika fenytointoxicitet eller plasmanivåer av karbamazepin som underskrider den terapeutiska effekten ska plasmakoncentrationen av de båda läkemedlen övervakas under dostitrering och dosen justeras i enlighet med detta. Se även avsnitt Interaktioner Karbamazepinets effekter på andra samtidigt administrerade läkemedels plasmakoncentrationer.

Antineoplastiska läkemedel: doxorubicin, cisplatin

Tuberkulosläkemedel: rifampicin

Bronkodilaterande medel eller läkemedel mot astma: teofyllin, aminofyllin

Antivirala läkemedel: efavirenz

Läkemedel för hudsjukdomar: isotretinoin har rapporterats ändra biotillgängligheten och/eller clearance hos plasmats karbamazepin och dess 10,11-epoxid; därför ska karbamazepinkoncentrationerna i plasma övervakas.

Andra interaktioner: växtbaserade läkemedel som innehåller johannesört (Hypericum perforatum).

Effekter av karbamazepin på plasmakoncentrationer av andra läkemedel som tas samtidigt

Karbamazepin kan reducera plasmakoncentrationen av vissa läkemedel och försvaga eller även hämma deras effekt. En dosjustering enligt det kliniska svaret kan vara nödvändig hos följande läkemedel:

Analgetika och anti-inflammatoriska medel: metadon, buprenorfin, paracetamol (mängden av den levertoxiska metaboliten i paracetamol kan öka som en följd av karbamazepinets effekt. Samtidig och långvarig användning av karbamazepin och paracetamol kan vara associerat med levertoxicitet), fenazon (antipyrin), tramadol

Mikrobläkemedel: doxycyklin, rifabutin (karbamazepin kan minska plasmakoncentrationen av den aktiva metaboliten av rifabutin och därmed minska rifabutinets antimikrobiella effekt och kan leda till utvecklingen av en möjlig rifabutinresistens)

Antikoagulantia: orala antikoagulantia (t.ex. warfarin, fenprokumon, dikumarol och acenokumarol, rivaroxaban, dabigatran, apixaban, edoxaban)

Antidepressiva: bupropion, mianserin, mirtazapin, sertralin, citalopram, nefazodon, trazodon, tricykliska antidepressiva (t.ex. amitriptylin, nortriptylin, imipramin, klomipramin, desipramin, doxepin)

Antiemetika: aprepitant

Antiepileptika: etosuximid, felbamat, klobazam, lamotrigin, eslikarbazepin, oxkarbazepin, tiagabin, topiramat, valproat, zonisamid, primidon. För att undvika fenytointoxicitet och för låg behandlingsnivå av karbamazepinkoncentration i plasma bör fenytoinhalten i plasma justeras till 13 mikrogram/ml innan karbamazepin läggs till i patientens medicinering. Både höjning och sänkning av fenytoinkoncentrationen i plasma har rapporterats som följd av effekten av karbamazepin. Fenytoin har även visats sänka karbamazepinkoncentrationen i plasma. För att undvika fenytointoxicitet eller plasmanivåer av karbamazepin som underskrider den terapeutiska effekten ska plasmakoncentrationen av de båda läkemedlen övervakas under dostitrering och dosen justeras i enlighet med detta. Se även avsnitt Interaktioner ”Läkemedel som kan minska plasmakoncentrationen av karbamazepin”.

Det finns vissa rapporter om förhöjda mefenytoinkoncentrationer i plasma.

Antimykotika: itrakonazol, vorikonazol. Kombinerad användning av karbamazepin och azol-antimykotika kan försvaga eller hämma den antifungala effekten av azoler på grund av den karbamazepininducerade induktionen av metabolismen.

Anthelmintika: prazikvantel, albendazol

Antineoplastika: imatinib, cyklofosfamid, temsirolimus, erlotinib, lapatinib, irinotekan

Antipsykotika: klozapin, haloperidol och bromperidol, olanzapin, kvetiapin, risperidon, ziprasidon, aripiprazol, paliperidon

Antivirala läkemedel: HIV-proteashämmare (t.ex. ritonavir, indinavir, sakvinavir), efavirenz

Anxiolytika: alprazolam, midazolam, klonazepam

Bronkodilaterande medel eller läkemedel mot astma: teofyllin

Preventivmedel: hormonella preventivmedel (alternativa preventivmedel bör övervägas, se avsnitt Varningar och försiktighet

”Fertila kvinnor”, ”Endokrina effekter” samt 4.6)

Kardiovaskulära medel: kalciumantagonister (dihydropyridingruppen), t.ex. felodipin och nimodipin, digoxin, simvastatin, atorvastatin, lovastatin , serivastatin, ivabradin

Kortikosteroider: kortikosteroider (t.ex. prednisolon, dexametason)

Läkemedel vid erektil dysfunktion: tadalafil

Immunsuppressiva läkemedel: ciklosporin, everolimus, takrolimus, sirolimus

Läkemedel mot sköldkörtelproblem: levotyroxin

Andra interaktioner: östrogen- och/eller progesteroninnehållande preparat

Särskilda iakttagelser vid kombinationsmedicinering

Samtidig användning av karbamazepin och levetiracetam har rapporterats öka den karbamazepininducerade toxiciteten.

En farmakodynamisk interaktion mellan karbamazepin och serotoninåterupptagshämmare (t.ex. fluoxetin, paroxetin) är möjlig (risk för serotoninsyndrom).

Samtidig användning av karbamazepin och isoniazid har rapporterats öka den isoniazidinducerade levertoxiciteten.

Samtidig användning av karbamazepin och litium, metoklopramid eller lamotrigin eller karbamazepin och neuroleptika (haloperidol, tioridazin) kan orsaka ökade neurologiska biverkningar (med den senare kombinationen även med ”terapeutiska koncentrationer”).

Samtidig användning av karbamazepin och vissa diuretika (t.ex. hydroklortiazid, furosemid) kan orsaka hyponatremi.

Karbamazepin kan minska effekten av icke-depolariserande muskelrelaxantia (t.ex. pankuron, vekuron, rokuron). Dosen kan behöva höjas och patienter ska övervakas noga ifall av en snabbare återhämtning från neuromuskulär blockad än väntat.

Liksom andra psykoaktiva läkemedel kan karbamazepin reducera alkoholtoleransen; därför rekommenderas patienter avhålla sig från alkohol under behandling med karbamazepin.

Samtidig användning av karbamazepin och direktverkande orala antikoagulantia (rivaroxaban, dabigatran, apixaban och edoxaban) kan leda till minskad plasmakoncentration av direktverkande orala antikoagulantia, vilket medför en risk för trombos. Om samtidig användning är nödvändigt, rekommenderas noggrann övervakning av tecken och symtom på trombos.

Effekter på serologiska tester

Karbamazepin kan störa koncentrationsmätning av perfenazin mätt med HPLC-metoden, varvid plasmakoncentrationen av perfenazin verkar högre än i verkligheten.

Karbamazepin och dess 10,11-epoxidmetabolit kan orsaka falskt positivt testresultat av tricykliska antidepressiva vid fluorescenspolariserande immunoassay.

Graviditet

Risk förknippad med antiepileptiska läkemedel i allmänhet

Alla fertila kvinnor som får antiepileptisk behandling, och särskilt kvinnor som planerar att bli gravida och kvinnor som är gravida, ska ges rådgivning av specialistläkare om potentiella risker för foster vilka kan orsakas av både epileptiska anfall och antiepileptisk behandling.

Plötsligt avbruten antiepileptisk behandling ska undvikas, eftersom detta kan leda till epileptiska anfall som kan få allvarliga konsekvenser för kvinnan och det ofödda barnet.

Monoterapi är att föredra vid behandling av epilepsi under graviditet när så är möjligt, eftersom behandling med flera antiepileptika kan vara förknippad med en högre risk för medfödda missbildningar än monoterapi, beroende på vilka antiepileptiska läkemedel som läkemedlet kombineras med.

Risk förknippad med karbamazepin:

Karbamazepin passerar placenta hos människa. Exponering för karbamazepin under fosterstadiet kan öka riskerna för medfödda missbildningar och andra negativa effekter på utvecklingen. Hos människor är exponeringen för karbamazepin under graviditeten förknippad med en 2–3 gånger högre frekvens av allvarliga missbildningar än i den allmänna populationen, som ligger på 2–3 %. Missbildningar såsom neuralrörsdefekter (spina bifida), kraniofaciala defekter såsom läpp- gomspalt, kardiovaskulära missbildningar, hypospadi, fingerhypoplasi och andra avvikelser i olika system i kroppen har rapporterats hos barn till kvinnor som tagit karbamazepin under graviditeten. Särskild fosterdiagnostik avseende sådana missbildningar rekommenderas. Utvecklingsneurologiska störningar har rapporterats hos barn till kvinnor med epilepsi som tagit karbamazepin som enda läkemedel eller i kombination med andra antiepileptika under graviditeten. De studier som undersökt riskerna för utvecklingsneurologiska störningar hos barn som exponerats för karbamazepin under graviditeten är motstridiga och en risk kan inte uteslutas.

Karbamazepin ska inte användas under graviditet om inte nyttan bedöms överväga riskerna efter att man noggrant har övervägt andra lämpliga behandlingsalternativ. Kvinnan ska vara fullständigt informerad om, och förstå riskerna, med att ta karbamazepin under graviditet.

Det finns uppgifter som tyder på att risken för missbildning med karbamazepin kan vara dosberoende. Om man efter en noggrann nytta-riskbedömning inte har något lämpligt behandlingsalternativ, och behandlingen med karbamazepin fortsätter, ska lägsta effektiva dos av karbamazepin användas och monoterapi eftersträvas, dessutom rekommenderas övervakning av plasmanivåerna. Plasmakoncentrationen kan bibehållas i den lägre delen av behandlingsintervallet 4–12 mikrogram/ml, under förutsättning att anfallskontroll upprätthålls. Särskild försiktighet ska iakttas vid behandling av gravida kvinnor.

Vissa antiepileptiska läkemedel, såsom karbamazepin, har rapporterats minska folatnivåerna i serum. Denna brist kan bidra till den ökade incidensen av medfödda missbildningar hos barn till behandlade kvinnor med epilepsi. Tillskott av folsyra rekommenderas före och under graviditet. För att förebygga blödningsrubbningar hos barnet har det också rekommenderats att vitamin K1 ges till modern under graviditetens sista veckor och till det nyfödda barnet.

I några fall har anfall och/eller andningsdepression rapporterats hos nyfödda vars mödrar samtidigt använt karbamazepin och ett annat antikonvulsivt läkemedel under graviditet. Det har även rapporterats några fall av kräkning, diarré och/eller minskad aptit hos den nyfödda associerat med moderns användning av karbamazepinpreparat under graviditet. Dessa symtom kan tyda på en utsättningsreaktion hos barnet.

Om en kvinna planerar att bli gravid, ska man på alla sätt försöka byta till lämplig alternativ behandling innan befruktning sker och innan kvinnan slutar med preventivmedel. Om en kvinna blir gravid medan hon tar karbamazepin, ska hon remitteras till en specialistläkare för omprövning av behandlingen med karbamazepin och övervägande av andra behandlingsalternativ.

Fertila kvinnor/preventivmedel

Karbamazepin ska inte användas av fertila kvinnor såvida inte potentiell nytta bedöms överväga riskerna efter att man noggrant har övervägt andra lämpliga behandlingsalternativ. Kvinnan ska vara fullständigt informerad om och förstå risken för potentiella fosterskador om karbamazepin tas under graviditet, och därmed vikten av att planera en eventuell graviditet. Graviditetstest ska övervägas hos fertila kvinnor innan behandling med karbamazepin påbörjas.

Fertila kvinnor ska använda effektiv preventivmetod under behandlingen och i två veckor efter avslutad behandling. På grund av enzyminduktion kan karbamazepin orsaka utebliven terapeutisk effekt av hormonella preventivmedel (se avsnitt Varningar och försiktighet och Interaktioner). Fertila kvinnor ska därför få rådgivning om andra effektiva preventivmetoder. Minst en effektiv preventivmetod (såsom en intrauterin enhet) eller två kompletterande preventivmetoder inklusive en barriärmetod, ska användas. Genom att involvera patienten i diskussionen vid val av preventivmetod ska de individuella omständigheterna utvärderas i varje enskilt fall.

Amning

Karbamazepin och dess huvudmetabolit, karbamazepin-epoxid, utsöndras i modersmjölken där de utgör cirka 25–60 % av plasmans totalkoncentration (se avsnitt Farmakokinetiska egenskaper). Fördelarna med amning ska vägas mot risken för biverkningar hos barnet, som dock är liten. Mödrar som behandlas med karbamazepin kan amma sina barn förutsatt att barnet observeras för möjliga biverkningar (t.ex. överdriven sömnighet, allergisk hudreaktion). En del kolestatisk hepatit har rapporterats hos nyfödda som exponerats för karbamazepin innan födsel eller under amning. Därför ska ammade nyfödda, vars mödrar behandlas med karbamazepin, övervakas noggrant avseende biverkningarna i lever och galla.

Fertilitet

I vissa sällsynta fall har det rapporterats om försämrad manlig fertilitet och/eller onormal spermatogenes.

Patientens reaktionsförmåga kan försämras av de sjukdomsinducerade anfallen eller biverkningarna förknippade med användning av karbamazepin, inklusive känsla av svindel, sömnighet, ataxi, diplopi, nedsatt ackommodation och dimsyn, särskilt i början av behandlingen eller i samband med dosförändringar. Patienter som behandlas med karbamazepin ska därför iaktta försiktighet vid framförning av fordon eller användning av farliga maskiner.

Vissa typer av biverkningar är mycket vanliga eller vanliga särskilt i början av behandlingen med karbamazepin, vid en för hög initialdos eller hos äldre. Exempel på dessa biverkningar är symtom i centrala nervsystemet (känsla av svindel, huvudvärk, ataxi, sömnighet, trötthet, diplopi), gastrointestinala besvär (illamående, kräkningar) och allergiska hudreaktioner. Dosberoende biverkningar försvinner vanligen spontant efter några dagar eller vid tillfällig dosreduktion. Biverkningar kan undvikas genom att långsamt höja dosen i början av behandlingen och genom att använda preparat som frisätter läkemedlet långsamt (Neurotol slow). Symtom i centrala nervsystemet kan tyda på en relativ överdosering eller signifikant variation i plasmakoncentrationen. I dessa fall rekommenderas mätning av plasmakoncentrationerna av karbamazepin.

Frekvensen av biverkningar anges enligt följande konvention:

Mycket vanliga (≥ 1/10)

Vanliga (≥ 1/100, < 1/10)

Mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100)

Sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000)

Mycket sällsynta (< 1/10 000)

Ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

* Även rapporterat som sällsynt i vissa länder i Asien: se även avsnitt Varningar och försiktighet.

Det finns ökade bevis angående associationen av genetiska markörer och förekomsten av hudbiverkningar, såsom SJS, TEN, DRESS, AGEP och makulopapulösa utslag. Hos japanska och europeiska patienter har dessa hudreaktioner rapporterats vara associerade med användningen av karbamazepin och närvaron av allelen HLA-A*3101. En annan genetisk markör, HLA-B*1502, har påvisats vara starkt relaterad till SJS- och TEN-syndrom bland individer med hankinesiskt, thailändskt eller annat asiatiskt ursprung.

Biverkningar från spontana rapporter (ingen känd frekvens)

Följande biverkningsinformation baserar sig på erfarenheter efter marknadsintroduktion, d.v.s. spontana biverkningsrapporter gällande karbamazepin och fall beskrivna i litteraturen. Eftersom rapportering om biverkningar är frivilligt och populationen är av okänd storlek, är det inte möjligt att beräkna frekvensen av biverkningarna på ett tillförlitligt sätt, varför de klassificeras som ingen känd frekvens.

Infektioner och infestationer

Reaktivering av humant herpesvirus 6.

Blodet och lymfsystemet

Benmärgssvikt.

Skador och förgiftningar och behandlingskomplikationer

Fall (förknippade med ataxi, yrsel, sömnighet, hypotension, konfusion, sedering utlösta av behandling med karbamazepin) (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Centrala och perifera nervsystemet

Minnesstörningar.

Magtarmkanalen

Kolit.

Immunsystemet

Läkemedelsutslag med eosinofili och systemiska symtom (Drug Rash with Eosinophilia and Systemic Symptoms, d.v.s. DRESS).

Hud och subkutan vävnad

Akut generaliserad exantematös pustulos (Acute Generalized Exanthematous Pustulosis, d.v.s. AGEP), likenoid keratos, onykomades.

Muskuloskeletala systemet och bindväv

Efter långvarig behandling med karbamazepin har reducerad benmineraldensitet, osteopeni, osteoporos och frakturer rapporterats. Mekanismen för hur karbamazepin verkar på benmetabolismen är inte känd.

Undersökningar

Sänkt bentäthet.

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till:

webbplats: www.fimea.fi

Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea

Biverkningsregistret

PB 55

00034 FIMEA

Symtom

De symtom som tyder på överdosering av karbamazepin involverar vanligen centrala nervsystemet, hjärt- och kärlsystemet eller respirationssystemet samt de biverkningar som anges i avsnitt Biverkningar.

CNS

CNS-depression; desorientering i fråga om tid och rum, sänkt medvetandegrad, sömnighet, agitation, hallucinationer, koma, dimsyn, grötigt tal, dysartri, nystagmus, ataxi, dyskinesi, initialt hyperreflexi och senare hyporeflexi; mydriasis, konvulsioner, psykomotoriska störningar, myokloni, hypotermi.

Andningsorganen

Andningsdepression, lungödem.

Hjärt- och kärlsystemet

Takykardi, blodtryckssänkning eller tidvis -ökning, ledningsstörningar med ett ökat QRS-komplex, synkope i samband med hjärtstillestånd.

Magtarmkanalen

Kräkningar, fördröjd tarmrörlighet och tömning.

Muskuloskeletala systemet

Några fall av rabdomyolys har rapporterats i samband med karbamazepintoxicitet.

Njurfunktion

Urinretention, oliguri eller anuri, vätskeretention, ”vattenintoxikation” beroende på ADH-liknande effekt av karbamazepin.

Förändringar i laboratorievärden

Hyponatremi, eventuellt metabolisk acidos, eventuellt hyperglykemi och ökad muskelkreatinfosfokinas.

Behandling av överdosering

Det finns ingen specifik antidot.

Behandlingen är initialt beroende på patientens kliniska tillstånd; patienten ska föras till sjukhus. Plasmakoncentrationen av karbamazepin ska kontrolleras för att bekräfta karbamazepinförgiftning och bestämning av överdosens storlek. Magsäckssköljning kan övervägas om en kort tid har gått efter intag av läkemedlet. Medicinskt kol ges. Patienten behandlas på intensivvård med hjärtövervakning och elektrolytbalansen korrigeras.

Särskilda anvisningar

Hemoperfusion med kol rekommenderas. Hemodialys är den mest effektiva behandlingsformen vid karbamazepinförgiftning. På grund av fördröjd absorption är återfall samt förvärrade symtom på andra eller tredje dagen efter överdos förväntade.

Farmakoterapeutisk grupp: Antiepileptika, Karboxamidderivat, ATC-kod: N03AF01.

Karbamazepin har en effekt på både partiella (enkla eller komplexa symtom) och sekundära generaliserade partiella anfall och generaliserade tonisk-kloniska anfall, liksom även blandformade anfall.

Karbamazepin vid monoterapi för behandling av epilepsi har i kliniska studier observerats minska ångest och depression samt irritation och aggression särskilt hos barn och ungdomar. Den kognitiva och psykomotoriska prestationen har konstaterats försämras eller förbli oförändrad; dessa effekter har även varit dosberoende. Däremot har det i vissa studier konstaterats fördelaktiga effekter på alerthet och kognitiva funktioner/minnet.

Den kliniska neurotropa effekten av karbamazepin uppträder i flera neurologiska störningar. Till exempel hämmar karbamazepin smärtattacker förknippade med idiopatisk och sekundär trigeminusneuralgi; därtill används det för behandling av neural smärta i diverse tillstånd, såsom vid ryggmärgsförtvining (tabes dorsalis), posttraumatiska parestesier och postherpetisk neuralgi. Vid behandling av alkoholabstinens höjer karbamazepin den sänkta kramptröskeln och lindrar abstinenssymtom (t.ex. överirritation, tremor, stapplande gång). Vid diabetes insipidus centralis minskar karbamazepin urinmängden och lindrar känslan av törst.

Den psykotropa effekten av karbamazepin framträder i affektiva störningar, såsom vid behandling av akut mani och vid underhållsbehandling av (manis-depressiva) bipolära affektiva störningar antingen som monoterapi eller i kombination med neuroleptika, antidepressiva eller litium, vid behandling av schizoaffektiva störningar och mani i accelererade faser i kombination med neuroleptika samt i ”rapid cykling episoder”.

Karbamazepin är en antikonvulsant och lindrigt analgetisk vars verkningsmekanism endast delvis är känd. Karbamazepin stabiliserar överstimulerade membraner av nervceller, blockerar nervcellernas upprepade elektriska urladdningar och minskar utspridning av den synaptiska känsligheten. Karbamazepin antas verka främst genom blockering av depolariserade neuroners bruks- och spänningskänsliga Na⁺-kanaler, varvid upprepade aktionspotentialer hämmas. Karbamazepin hindrar avvikande känslighet men stör endast i liten grad den normala signaleringen av nervsystemet.

Däremot kan hämning av glutamatfrisättning och stabilisering av nervcellsmembraner vara ansvariga för de antiepileptiska effekterna, medan hämning av dopaminets och noradrenalinets metabolism kan förklara de antimaniska effekterna av karbamazepin.

Absorption

Relativt långsamt och nästintill fullständigt.

Plasmakoncentrationerna: Maximal plasmakoncentration med engångsdos av Neurotol Slow-tabletter uppnås inom 21 timmar. Vid användning av Neurotol Slow-tabletter minskar fluktuationer i plasmakoncentrationer signifikant. Det terapeutiska indexet i plasma vid steady state: ca 4–12 mikrog/ml, motsvarande 17–50 mikromol/l karbamazepin. Koncentrationen av karbamazepin-10,11-epoxid (farmakologiskt aktiv metabolit): ca 30 % av karbamazepinkoncentrationen.

Bindning till serumproteinet

Karbamazepin binder till serumproteinet 70–80-procentigt.

Distribution

Cerebrospinalvätska och saliv: 20–30 % av plasmakoncentrationen; modersmjölk: 25–60 % av plasmakoncentrationen; karbamazepin passerar placentan; distributionsvolym: 0,8–1,9 l/kg.

Metabolism

Karbamazepin metaboliseras i levern där epoxid-metabolismpassagen är den viktigaste och producerar 10,11-transdiolderivat och dess glukuronid som huvudmetaboliter. Cytokrom P450 3A har konstaterats vara huvudansvarig för bildningen av farmakologiskt aktiv karbamazepin-10,11-epoxid ur karbamazepin. Humant mikrosomalt epoxidhydrolas har identifierats som det enzym som bildar 10,11-transdiolderivatet av karbamazepin-10,11-epoxid.

Eliminering

Elimineringens halveringstid i plasma med en engångsdos är i genomsnitt 36 timmar; med en kontinuerlig dosering (autoinduktion av leverns mikrosomala enzymsystem) i genomsnitt 16–24 timmar; vid samtidig användning med andra läkemedel som inducerar leverns mikrosomala enzymer (t.ex. fenytoin, fenobarbital) i genomsnitt 9–10 timmar.

Sekretion

Av en engångsdos på 400 mg utsöndras 72 % i urinen (2 % som oförändrat, 1 % som epoxid, cirka 30 % som karbamazepin-10,11-transdiol och cirka 40 % som andra inaktiva metaboliter) och 28 % i avföringen.

Olika patientgrupper

Äldre patienter (≥ 65 år)

Kinetiken hos karbamazepin ändras inte hos äldre patienter jämfört med unga vuxna.

Patienter som lider av lever- eller njursvikt

Data om karbamazepinets kinetik hos patienter med nedsatt lever- eller njurfunktion saknas.

Gängse studier avseende allmäntoxicitet, gentoxicitet samt karcinogenicitet efter enkel- och upprepad dosering visade inte några särskilda risker för människa. De teratogena effekterna av karbamazepin har dock inte kunnat uteslutas på basen av otillräckliga djurstudier.

Toxicitet begränsad till ändtarm

Den lokala toleransen av karbamazepinsuppositorier, som administrerats via ändtarmen till kaniner under en period på två veckor, skiljde sig inte från djuren i kontrollgruppen, som administrerades placebo.

Karcinogenicitet

Hos råttor som under två år hade behandlats med karbamazepin fann man en ökad incidens av hepatocellulära tumörer i honråttor och benigna testikeltumörer (leydigcellstumörer) i hanråttor. Inget tyder dock på att dessa fynd har någon betydelse för terapeutisk användning av karbamazepin hos människa.

Genotoxicitet

Standardstudier utförda på flera bakterier och däggdjur har inga mutagena egenskaper konstaterats hos karbamazepin.

I in vitro-analyser med lymfocyter från friska människors blod påvisades karbamazepin orsaka en dosberoende ökning på frekvensen av mikrokärnor, som var förknippad med den dosberoende minskningen av cellproliferationen. Resultaten visar att karbamazepin kan ha genotoxiska effekter på människans celler in vitro.

Reproduktionstoxicitet

På basen av den kumulativa informationen från flera djurstudier med möss, råttor och kaniner har karbamazepin ingen eller endast en lindrig teratogen effekt med doser som används hos människan. De teratogena effekterna av karbamazepin har dock inte kunnat uteslutas på basen av otillräckliga djurstudier. Viktökningen hos ammande avkomma hos råttor observerades minskad under en reproduktionsstudie med en karbamazepindos på 192 mg/kg/dygn.

Majsstärkelse

Laktosmonohydrat

Povidon

Cellulosa, mikrokristallin

Stärkelse, pregelatiniserad

Polysorbat 80

Ricinolja, hydrogenerad

Natriumstärkelseglykolat (typ A)

Magnesiumstearat

Ej relevant.

3 år.

Förvaras vid högst 25 °C.

Markkinoilla olevat pakkaukset

Resepti

NEUROTOL SLOW tabletti
100 mg (J) (L:kyllä) 100 kpl (7,60 €)
200 mg (J) (L:kyllä) 100 kpl (14,15 €)
300 mg (J) (L:kyllä) 100 kpl (19,20 €)

PF-selosteen tieto

Neurotol slow 100 mg: HDPE-burk. 100 tabletter.

Neurotol slow 200 mg: HDPE-burk. 50, 100, 250 och 300 tabletter.

Neurotol slow 300 mg: HDPE-burk. 50, 100 och 300 tabletter.

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

Läkemedlets utseende:

Neurotol slow 100 mg

Tablett. Vit, rund, konvex, odragerad tablett med brytskåra, diameter 9 mm. Tabletten kan delas i två lika stora doser.

Neurotol slow 200 mg

Tablett. Vit, rund, konvex, odragerad tablett med brytskåra, diameter 11 mm. Tabletten kan delas i två lika stora doser.

Neurotol slow 300 mg

Tablett. Vit, rund, jämn, odragerad tablett med brytskåra, diameter 13 mm. Tabletten kan delas i två lika stora doser.

Inga särskilda anvisningar.

NEUROTOL SLOW tabletti
100 mg 100 kpl
200 mg 100 kpl
300 mg 100 kpl

• Ylempi erityiskorvaus (100 %). Epilepsia ja siihen verrattavat kouristustilat (111), Vaikeat psykoosit ja muut vaikeat mielenterveyden häiriöt (112), Trigeminus- tai glossofaryngikusneuralgia (119).
• Peruskorvaus (40 %).

N03AF01

19.06.2025