RIMAPEN filmdragerad tablett 600 mg

En tablett innehåller 600 mg rifampicin.

Hjälpämne med känd effekt:

En tablett innehåller sackaros ca 2,1 mg.

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Filmdragerad tablett

Tuberkulos. Vid behandling av tuberkulos ska rifampicin alltid användas tillsammans med andra tuberkulosläkemedel.

Behandling av tuberkulos baserar sig på officiella instruktioner.

Dosering

Vuxna

Den rekommenderade dosen för vuxna är:

• 10 mg/kg (8–12 mg/kg) en gång per dygn eller tre gånger i veckan, maximalt 600 mg per dygn.

En vanlig dos för vuxna (>50 kg) är 600 mg en gång per dygn.

Pediatrisk population

Den rekommenderade dosen för barn över 3 månader är:

• 10–20 mg/kg en gång per dygn eller 15 mg/kg tre gånger i veckan, maximalt 600 mg per dygn.

För barn som väger 25 kg eller mera kan man följa dosrekommendationen för vuxna.

Administreringssätt

Läkemedelsdosen ska tas 1 timme innan måltid eller 2 timmar efter måltid för att försäkra tillräcklig absorption av läkemedlet.

Nedsatt lever- och njurfunktion

Minskning av rifampicindosen till hälften mindre än den normala dosen ska övervägas hos patienter med måttligt eller svårt nedsatt njurfunktion (kreatininclearance under 50 ml/min eller S-Krea över 160 mikromol/l). Minskning av dosen ska också övervägas hos patienter med nedsatt leverfunktion.

• Överkänslighet mot den aktiva substansen, andra rifamyciner eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen
• Ikterus och allvarlig leverskada eller aktiv, instabil leversjukdom
• Användning tillsammans med sakinavir/ritonavir

Måttlig och övergående förhöjning av serumets bilirubin- och transaminasvärden är vanligt i början av behandlingen och det har ofta ingen klinisk betydelse. Dosberoende hepatit kan ändå förekomma och det kan leda till döden. Det är därför viktigt att den maximala dosen 600 mg/dygn inte överskrids.

Risken för leverskada orsakad av rifampicin har ökat hos patienter med kronisk leversjukdom, alkoholister och äldre personer samt när det används tillsammans med isoniazid eller pyrazinamid. Elimineringen av rifampicin kan vara betydligt långsammare hos personer med nedsatt leverfunktion eller störningar i utsöndringen av galla. Dessa patienters rifampicindoser kan behöva minskas och leverns transaminas- och bilirubinnivåer ska kontrolleras regelbundet. Medicineringen ska avbrytas om man misstänker lever- eller njurskador som orsakats av rifampicin.

Tillfällig minskning av urinutsöndring, andnöd, och hemolytisk anemi har också rapporterats då läkemedlet har tagits tre gånger i veckan. Symptomen har ofta gått över då man bytt till dosering som sker en gång per dygn.

Allvarliga immunologiska reaktioner som lett till nedsatt njurfunktion, hemolys eller trombocytopeni har rapporterats hos patienter som påbörjat användningen av rifampicin efter en lång paus. Om en sådan här sällsynt reaktion sker, ska rifampicinbehandlingen avbrytas omedelbart och permanent (se avsnitt Biverkningar).

Hjärnblödningar, även dödliga, har rapporterats då rifampicinbehandlingen har fortsatts eller börjats på nytt efter att det uppkommit purpura som orsakats av trombocytopeni hos patienten.

Rifampicin färgar urinen, saliven, tänderna, tårvätskan och svetten orangeröd. Också mjuka kontaktlinser kan färgas permanent.

Hos personer med porfyri kan rifampicin utlösa en porfyriattack.

Allvarliga hud-/överkänslighetsreaktioner, inklusive Stevens–Johnsons syndrom (SJS), toxisk epidermal nekrolys (TEN), läkemedelsreaktion med eosinofili och systemiska symptom (DRESS-syndrom) och akut generaliserad exantematös pustulos (AGEP), vilka kan vara livsfarliga eller dödliga, har förekommit i samband med rifampicinbehandlingen (se avsnitt Biverkningar).

Exfoliativ dermatit är mer allmänt hos HIV-positiva tuberkulospatienter.

Paradoxala reaktioner under behandlingen

Under den antimikrobiella behandlingen kan det paradoxalt förekomma en övergående förvärring av mykobakterieinfektion, immunrekonstitutionssyndrom (IRIS) eller nya sjukdomshärdar. Paradoxala reaktioner och IRIS är möjliga särskilt hos patienter som samtidigt har tuberkulos och HIV-infektion och som påbörjar antiretroviral medicinering.

Även efter initial förbättring av symtomen på tuberkulos under Rimapen-behandlingen kan symtomen förvärras igen. Hos drabbade patienter har klinisk eller radiologisk försämring av befintliga sjukdomshärdar eller utveckling av nya sjukdomshärdar upptäckts inom de första veckorna eller månaderna efter påbörjad behandling mot tuberkulos. Bakterieodlingar är vanligtvis negativa, och paradoxala reaktioner ska inte blandas ihop med misslyckad behandling.

Orsaken till en paradoxal reaktion är oklar, men en överdriven immunreaktion misstänks som en möjlig orsak. Om en paradoxal reaktion misstänks, bör symtomatisk behandling för att undertrycka den överdrivna immunreaktionen initieras vid behov. Vidare rekommenderas fortsättning av den planerade kombinationsbehandlingen mot turberkulos.

Patienter bör rådas att omedelbart söka läkare, om deras symtom förvärras. Symtomen som uppträder är vanligtvis specifika för de vävnader där tuberkuloshärdar förekommer. Möjliga allmänna symtom inkluderar hosta, feber, trötthet, andfåddhet, huvudvärk, aptitlöshet, viktminskning ellser svaghet (se avsnitt Biverkningar).

Samtidigt bruk av antiretrovirala HIV-läkemedel (icke-nukleosida omvända transkriptashämmare och proteashämmare) tillsammans med rifampicin kan försvaga effekten av antiretrovirala läkemedel och öka risken för toxicitet. Samtidigt bruk av läkemedlen rekommenderas inte. Sakinavir/ritonavir ska inte användas tillsammans med rifampicin. Ifall dessa tre läkemedel används tillsammans finns det en risk för svår levertoxicitet (förekommer som en ökning av leverns transaminasvärden) (se avsnitt Kontraindikationer och Interaktioner)

Rifampicin har en inducerande effekt på enzymer och det kan öka metabolismen av endogena ämnen. Dessa ämnen är t.ex. hormoner som utsöndras av binjuren, sköldkörtelhormoner och D-vitamin.

Rifampicin kan orsaka en K-vitaminberoende blodkoagulationsstörning och allvarlig blödning (se avsnitt Biverkningar). Patienter med en särskild risk för blödning ska övervakas med laboratorieprov på grund av risken för blodkoagulationsstörning och K-vitamintillskott ska övervägas vid behov (K-vitaminbrist, hypoprotrombinemi).

Hjälpämnen

Patienter med något av följande sällsynta, ärftliga tillstånd bör inte använda detta läkemedel: fruktosintolerans, glukos-galaktosmalabsorption eller sukras-isomaltas-brist.

Rifampicin är ett betydande läkemedel som inducerar leverns mikrosomala enzymsystem (cytokrom P 450). Rifampicin inducerar CYP-enzymer (t.ex. CYP3A4, CYP2C8, CYP2C9, CYP2C19, CYP1A2, CYP2B6) och andra enzymer (t.ex. UDP-glukuronyltransferas (UGT), sulfotransferas, karboxylesteras) och transportproteiner (t.ex. P-glykoprotein, multiresistensassocierat protein 2). Till följd av enzyminduktion ökar rifampicin metabolismen för flera andra läkemedel som används samtidigt, minskar deras halter i plasman och försvagar deras farmakologiska effekter. Om doser av dessa läkemedel har ökats under rifampicinmedicineringen ska de minskas då rifampicinmedicineringen avslutas.

Samtidigt bruk av rifampicin kan minska halten av bl.a. läkemedlen nedan. Listan är inte heltäckande och därför ska man alltid kontrollera en möjlig interaktion med rifampicin.

^*) Samtidigt bruk av antiretrovirala HIV-läkemedel (icke-nukleosida omvända transkriptashämmare och proteashämmare) tillsammans med rifampicin kan försvaga effekten av antiretrovirala läkemedel och öka risken för toxicitet. Samtidigt bruk av läkemedlen rekommenderas inte.

I en klinisk undersökning där man utvärderade interaktionerna mellan rifampicin (600 mg en gång per dag) och sakinavir (1 000 mg) med ritonavir (100 mg två gånger per dag) hos friska frivilliga, upptäckte man svår levertoxicitet och förhöjda transaminasvärden som var upp till 20 gånger större än den maximala gränsen för normala värden, då preparaten hade använts tillsammans under 1–5 dagar. På grund av risken för svår levertoxicitet ska sakinavir/ritonavir inte användas tillsammans med rifampicin.

Samtidigt bruk av rifampicin tillsammans med andra antibiotika som kan orsaka K-vitaminberoende blodkoagulationsstörningar bör undvikas, eftersom samtidigt bruk kan leda till allvarliga, även dödliga koagulationsstörningar särskilt med stora doser.

Rifampicin kan minska effekten av hormonala preventivmedel. Mekaniska preventivmedel rekommenderas under rifampicinbehandlingen samt minst en månad efter att behandlingen avslutats.

Probenecid hämmar utsöndringen av rifampicin från njurarna.

Användning av moxifloxacin tillsammans med rifampicin och isoniazid minskade exponeringen för moxifloxacin med ungefär 30 %. Om läkemedlen används samtidigt kan moxifloxacindosen behöva justeras.

Rifampicin kan sänka plasmans morfinkoncentration. Den smärtlindrande effekten av morfin ska övervakas och dess doser ska justeras under rifampicinbehandlingen och därefter.

Mikrobiologisk bestämning av folsyra och B₁₂-vitamin kan rubbas av rifampicinbehandlingen.

Utsöndring av röntgenkontrastmedel och sulfobromoftalein i gallan kan minska under rifampicinbehandlingen.

Rifampicin kan användas under graviditeten endast om det är särskilt motiverat. Under graviditetens sista veckor har rifampicinbehandlingen orsakat hypoprotrombinemirelaterade blödningar hos både modern och fostret. Dessa kan förebyggas genom att ge dem K-vitamin. Eftersom rifampicin utsöndras i människans bröstmjölk rekommenderas inte amning under Rimapen-behandlingen.

Rifampicin har ingen känd effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner.

Rifampicin är vanligtvis bra tolererat. Olika biverkningar förekommer hos ca 4 % av patienterna.

Den mest betydande biverkningen är leverinflammation och relaterad gulhet. Leverskada utvecklas mycket sällan hos personer med frisk lever och ofta ligger det någon underliggande leversjukdom, alkoholism eller hög ålder bakom. Samtidigt bruk av isoniazid eller pyrazinamid ökar risken för leverskada. Leverskadan kan i värsta fall vara dödlig.

Intermittent administrering av rifampicin i höga doser under två gånger i veckan utsätter för ett immunologiskt inducerat syndrom, vars symptom är feber, muskelvärk, frossa, förändringar i blodstatus och njurskada.

Hjärnblödningar, även dödliga, har rapporterats då rifampicinbehandlingen fortsatts eller börjats på nytt efter att det konstaterats purpura som orsakats av trombocytopeni hos patienten.

Biverkningarnas frekvensklasser är definierade enligt följande:

Mycket vanliga (≥ 1/10)

Vanliga (≥ 1/100, < 1/10)

Mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100)

Sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000)

Mycket sällsynta (< 1/10 000)

Ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data)

* Återkommande eller uppträdande av nya symtom på tuberkulos, fysiska eller radiologiska tecken hos en patient, som tidigare visat förbättring med lämplig anti-tuberkulosbehandling, kallas en paradoxal reaktion. Reaktionen diagnosticeras efter att ha uteslutit dålig följsamhet hos patienten till behandlingen, läkemedelsresistens, biverkningar av antituberkulär terapi och sekundära bakterie- eller svampinfektioner.

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till:

webbplats: www.fimea.fi

Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea

Biverkningsregistret

PB 55

00034 FIMEA

Symptom på förgiftning är illamående, kräkning, huvudvärk, magsmärta, diarré, klåda och hudens orangeröda pigmentering. Mycket stora doser kan dämpa centrala nervsystemets funktion. Det finns ingen specifik behandling, och därför är behandlingen av förgiftning främst symptomatisk. Hemodialys försnabbar utsöndringen av rifampicin.

En letal dos för vuxna är ca 15 g.

Pediatrisk population

Rifampicin 100 mg/kg hos 1–4-åriga barn har orsakat typiska hudreaktioner för förgiftning.

Farmakoterapeutisk grupp: medel mot mykobakterier, antibiotika. ATC-kod: J04AB02

Rifampicin tillhör rifamyciner och är ett antibiotikum med baktericid effekt. Rifampicin hämmar DNA-beroende RNA-polymeras vilket gör att bakteriers RNA-transkription inhiberas. Den minsta rifampicinkoncentrationen som hämmar tillväxten av mykobakterier (MIC) är 0,1–2 mikrog/ml. Endast en mycket hög rifampicinkoncentration kan hämma eukaryota cellers RNA-syntes en aning. Jämfört med de doser som hämmar bakterietillväxt kan 500–1 000 gånger större doser av rifampicin också hämma vissa DNA-virus.

Den viktigaste egenskapen hos rifampicin är dess effekt på Myobacterium tuberculosis och andra mykobakterier. Andra känsliga bakterier är stafylokocker, streptokocker, neisseria, Haemophilusinfluenzae, Legionella pneumophila och Clamydia trachomatis. Trots det breda spektrumet har rifampicin nästan enbart använts för behandling av tuberkulos och senare även för lepra.

Rifampicinresistens beror ofta på en mutation som leder till en förändring i mykobakteriens RNA-polymeras struktur. Resistensen utvecklas vanligtvis snabbt, vilket är en orsak till att rifampicin alltid används tillsammans med andra tuberkulosläkemedel.

Rifampicin absorberas väl från matsmältningskanalen. Mat kan minska absorptionen och göra den långsammare. Det finns varierande information om graden av rifampicins förstapassagemetabolism. Den maximala koncentrationen av rifampicin i plasman (7–10 mikrog/ml) nås på 2–4 timmar med en engångsdos på 600 mg. Rifampicin distribueras omfattande i kroppen (V_d är ca 1 l/kg), passerar moderkakan och utsöndras i människans bröstmjölk.

I samband med hjärnhinneinflammation passerar rifampicin också till hjärnan. Cirka 80 % av läkemedlet är bundet till plasmans proteiner. Rifampicin metaboliseras i levern främst genom deacetylering och hydroxylering. En deacetylerad metabolit är fullständigt aktiv. Rifampicin har betydande enterohepatisk cirkulation. Rifampicin inducerar dess egna och flera andra substansers metabolism. Läkemedlets egen halveringstid i plasman förkortas under de 2 första behandlingsveckorna med ca 40 % och är under fullständig induktion 2–3 timmar. Halveringstiden förlängs vid nedsatt leverfunktion. Av dosen utsöndras ca 30 % via njurarna till urinen och ca 60 % till avföringen, ungefär hälften av detta som oförändrat läkemedel.

I djurförsök har rifampicin som använts vid organogenesen ökat skelettets utvecklingsstörningar. En oral LD₅₀-dos av rifampicin hos gnagare är 1–2 g/kg. Höga rifampicindoser har orsakat biverkningar i levern hos råttor, kaniner och apor. Med en dos på 150 mg/kg har rifampicin varit teratogent (missbildningar i skelettet och spina bifida) hos råttor och möss.

Tablettkärna

Povidon

Krospovidon

Polysorbat 80

Glycerol 85 %

Ricinolja, hydrogenerad

Magnesiumstearat

Dragering

Hypromellos

Sackaros

Röd järnoxid (E172)

Magnesiumstearat

Polysorbat 80

Glycerol 85 %

Ej relevant.

3 år.

Förvaras vid rumstemperatur (15–25 °C).

Markkinoilla olevat pakkaukset

Resepti

RIMAPEN tabletti, kalvopäällysteinen
600 mg (J) (L:ei) 30 kpl (95,78 €), 100 kpl (294,26 €)

PF-selosteen tieto

Brun glasburk (typ III), aluminiumskruvlock; 30 och 100 tabletter.

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

Läkemedlets utseende:

Rödbrun, filmdragerad kapseltablett med en brytskåra, längd ca 19 mm, bredd ca 7,3 mm.

Tabletten kan delas i två lika stora doser.

Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.

RIMAPEN tabletti, kalvopäällysteinen
600 mg 30 kpl, 100 kpl

• Peruskorvaus (40 %).

J04AB02

13.01.2023