DILZEM depottablett 90 mg, 120 mg

En depottablett innehåller 90 mg eller 120 mg diltiazemhydroklorid.

Hjälpämnen med känd effekt:

En 90 mg depottablett innehåller laktos 85,5 mg (som monohydrat) och sackaros ca 0,6 mg.

En 120 mg depottablett innehåller laktos 114,0 mg (som monohydrat) och sackaros ca 0,8 mg.

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Depottablett.

• angina pectoris
• Prinzmetals angina
• hypertonia arterialis
• reduktion av kammarfrekvensen vid förmaksflimmer.

Dosering

Doseringen av Dilzem är individuell. I medeltal behövs en dos på 180–240 mg/dag. T.o.m. en dygnsdos på 480 mg har använts tryggt.

1 depottablett 2 gånger per dag. Som startdos passar 90 mg 2 gånger per dag. Dosen kan höjas enligt svar till 180 mg 2 gånger per dag.

För äldre patienter eller patienter med leversjukdom ska behandlingen inledas med mindre doser: en halv 90 mg depottablett 2 gånger per dag.

Administreringssätt

Läkemedlet intas oralt. Depottabletterna kan vid behov halveras utan att deras långtidsverkan minskar.

Pediatrisk population

Inga data om behandlingserfarenheter med barn.

• AV-block av grad II eller III eller sick sinus-syndrom utan fungerande pacemaker
• svår bradykardi (< 40 slag/min)
• WPW-syndrom
• okompenserad hjärtsvikt, nylig hjärtinfarkt med komplikationer, kardiogen chock och digitalisintoxikation
• vänsterkammarsvikt med associerad lungkongestion
• svår hypotension (systoliskt blodtryck < 90 mmHg)
• överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen
• graviditet eller amning (se avsnitt Fertilitet, graviditet och amning)
• samtidig användning av dantroleninfusion (se avsnitt Interaktioner)
• samtidig användning av ivabradin (se avsnitt Interaktioner)
• samtidig användning av lomitapid (se avsnitt Interaktioner).

Noggrann övervakning är nödvändig hos patienter med nedsatt vänsterkammarfunktion, bradykardi (risk för exacerbation) eller med ett AV-block av första graden eller förlängt PR-intervall på elektrokardiogram (risk för exacerbation och i sällsynta fall för totalt block). Försiktighet ska dessutom iakttas om diltiazem används samtidigt med betablockerare eller andra läkemedel som försvagar AV-ledningen eller hjärtats kontraktilitet (se även avsnitt Interaktioner).

Fall av akut njursvikt sekundärt till minskad renal perfusion har rapporterats hos patienter med befintlig hjärtsjukdom, särskilt nedsatt vänsterkammarfunktion, svår bradykardi eller svår hypotoni. Noggrann övervakning av njurfunktionen rekommenderas.

Anestesiläkaren ska informeras om bruk av diltiazem, eftersom kalciumantagonister kan potentiera anestesiläkemedlens effekter på hjärtats impulsbildning, konduktion och kontraktilitet samt blodkärlens tonus.

Hos äldre patienter och patienter med lever- eller njursvikt kan koncentrationen av diltiazem i plasma stiga. Kontraindikationerna och varningarna bör iakttas och patienterna bör övervakas noggrant i början av behandlingen (särskilt för hjärtats pulsfrekvens).

Diltiazem har uppvisat porfyrogena effekter i djur- och in vitro-undersökningar, så patienter med akut porfyri ska behandlas med försiktighet.

Kalciumhämmare såsom diltiazem kan orsaka förändringar i humör, såsom depression.

Kalciumhämmare kan nedsätta fertiliteten hos män, vilket ska beaktas om oförklarlig barnlöshet konstateras hos en man som använder kalciumhämmare. Effekten är reversibel och normaliseras fullständigt efter avslutad behandling.

Diltiazem har liksom andra kalciumhämmare en hämmande effekt på motiliteten i tarmen. Därför ska det användas med försiktighet hos patienter med risk för tarmobstruktion. Hos patienter med förlängd eller kronisk diarré (t.ex. colitis ulcerosa eller mb. Crohn) och försnabbad passage kan absorptionen av diltiazem försvagas.

Dilzem depottabletter innehåller som hjälpämnen laktos (85,5 mg/90 mg tablett, 114,0 mg/120 mg tablett) och sackaros (0,6 mg/90 mg tablett, 0,8 mg/120 mg tablett). Patienter med något av följande sällsynta ärftliga tillstånd bör inte använda detta läkemedel: galaktos- eller fruktosintolerans, total laktasbrist, sukras-isomaltas-brist eller glukos-galaktosmalabsorption.

Samtidig användning kontraindicerat:

Dantrolen (infusion): Letalt kammarflimmer har konstaterats hos djur vid samtidig användning av dantrolen och intravenöst verapamil. Således kan kombinationen av kalciumhämmare och dantrolen vara farlig (se avsnitt Kontraindikationer).

Ivabradin: Samtidig användning med ivabradin är kontraindicerat, eftersom diltiazem ökar den pulssänkande effekten av ivabradin (se avsnitt Kontraindikationer).

Lomitapid: Diltiazem (en måttlig CYP3A4-hämmare) kan öka plasmakoncentrationen av lomitapid genom CYP3A4-hämning, vilket leder till ökad risk för förhöjda leverenzymvärden (se avsnitt Kontraindikationer).

Försiktighet ska iakttas under samtidig användning av följande läkemedel:

Litium: Litium kan uppvisa neurotoxiska effekter vid samtidig användning med diltiazem, så litiumkoncentrationen i serum ska övervakas.

Nitrater: Den hypotensiva effekten förstärks och det kan förekomma svaghet (additiv vasodilaterande effekt). Användningen av nitrater ska börjas med gradvis stigande dos för patienter som behandlas med kalciumhämmare.

Teofyllin: Höjer plasmakoncentrationen av teofyllin.

Alfaantagonister: Den blodtryckssänkande effekten förstärks. Samtidig behandling med alfaantagonister kan orsaka eller förvärra hypotension. Samtidig användning av diltiazem och alfaantagonister ska övervägas endast om noggrann uppföljning av blodtrycket är möjligt.

Amiodaron, digoxin: Risken för bradykardi stiger. Ökad förlamande effekt på AV-ledning. Försiktighet ska vidtas vid samtidig användning med diltiazem, särskilt hos äldre patienter och vid höga doser.

Betablockerare: Risken för rytmstörningar (bradykardi, sinusarrest), sinoatriala och AV- ledningsstörningar samt hjärtsvikt (synergistisk effekt) ökar. Denna kombination ska användas endast vid noggrann klinisk och EKG-uppföljning, särskilt i början av behandlingen.

Antiarytmika: På grund av de antiarytmiska effekterna av diltiazem rekommenderas inte samtidig användning av andra antiarytmiska läkemedel (risken för hjärtbiverkningar stiger). Denna kombination ska påbörjas endast vid noggrann klinisk och EKG-uppföljning.

Läkemedel som hämmar trombocytaggregationen: Diltiazem har konstaterats hämma trombocytaggregation, men den kliniska betydelsen av eller mekanismen bakom detta fynd är okänd. Vid samtidig användning har diltiazem konstaterats öka (acetylsalicylsyra) eller minska (klopidogrel) effekten av vissa läkemedel som hämmar trombocytaggregationen, och därför ska en potentiell modifierande effekt beaktas när diltiazem används tillsammans med trombocythämmande läkemedel.

Direkta orala antikoagulantia (DOAC, bl.a. rivaroxaban och apixaban): Diltiazem kan öka blödningsrisken när det används tillsammans med direkta orala antikoagulantia.

Imipramin: Hos friska försökspersoner har diltiazem ökat biotillgängligheten av imipramin med 30 %.

Kinidin: Samtidig användning av diltiazem kan öka exponeringen för kinidin och förlänga kinidins eliminationshalveringstid.

Karbamazepin: Höjer plasmakoncentrationen av karbamazepin. Plasmakoncentrationerna av karbamazepin bör övervakas och vid behov bör dosen ändras. Karbamazepin kan sänka plasmakoncentrationen av diltiazem.

Rifampicin: I början av rifampicinbehandlingen kan plasmakoncentrationen av diltiazem sjunka. Patienter bör övervakas noggrant vid påbörjandet och avslutandet av rifampicinbehandlingen.

H₂-blockerare (ranitidin): Höjer plasmakoncentrationen av diltiazem. Patienter som använder diltiazem bör övervakas noggrant vid påbörjandet och avslutandet av behandling med H₂-blockerare. Ändringar i doseringen av diltiazem kan behövas.

Ciklosporin: Ökning av plasmakoncentrationerna av ciklosporin. Det rekommenderas att man sänker ciklosporindosen, övervakar njurarnas funktion och plasmakoncentrationerna av ciklosporin, och att doseringen ändras vid behov vid samtidigt bruk eller efter avslutad behandling.

Anestetikum: Diltiazem kan öka den förlamande effekten på hjärtat av halotan och isofluran.

Observera vid samtidig användning:

På grund av de additiva effekterna av diltiazem ska man använda andra läkemedel som påverkar hjärtats kontraktilitet eller retledning med försiktighet hos patienter som får diltiazembehandling. Andra antihypertensiva läkemedels effekt kan också öka på grund av diltiazem.

Diltiazem metaboliseras av cytokrom CYP3A4-enzymet. Vid samtidig användning med en kraftig CYP3A4-inhibitor har plasmakoncentrationen av diltiazem rapporterats stiga måttligt (mindre än dubbelt). Diltiazem hämmar läkemedelsmetabolism som katalyseras av cytokrom CYP3A4-enzymet och hämmar även P-glykoprotein. Samtidig användning av andra läkemedel som metaboliseras av CYP3A4 (såsom makrolider, fenytoin, buspiron, nifedipin, sirolimus, takrolimus, alfentanil, cisaprid och HIV-proteasinhibitorer) kan öka det andra läkemedlets plasmakoncentration. Samtidig användning av diltiazem och läkemedel som inducerar CYP3A4-enzymet kan sänka plasmakoncentrationen av diltiazem.

Cilostazol: Hämning av cilostazolmetabolism (CYP3A4). Diltiazem har konstaterats öka exponeringen för cilostazol, vilket kan öka dess farmakologiska effekt.

Bensodiazepiner (midazolam, triazolam, alprazolam): Diltiazem höjer signifikant plasmakoncentrationerna av midazolam och triazolam samt förlänger deras halveringstid. Bensodiazepiner med kortvarig effekt som metaboliseras via CYP3A4-enzymet bör användas med försiktighet hos patienter som använder diltiazem. Diltiazem kan även förstärka effekten av alprazolam.

Kortikosteroider (metylprednisolon): Hämning av metylprednisolonets metabolism (CYP3A4) och P-glykoprotein. Patienter som börjar ta metylprednisolon bör övervakas noggrant och dosförändringar är möjliga.

Statiner: Diltiazem hämmar CYP3A4 och den har konstaterats signifikant höja vissa statiners (såsom simvastatin, lovastatin, atorvastatin) biotillgänglighet (AUC). Risken för myopati och rabdomyolys stiger vid samtidig användning av diltiazem och statiner som metaboliseras via CYP3A4. Patienter som använder diltiazem bör om möjligt ordineras statiner som inte metaboliseras via CYP3A4, eller tecken och symptom på eventuell statintoxicitet bör övervakas noga.

Graviditet

Det finns endast lite information om användning av diltiazem hos gravida kvinnor. I djurförsök har det upptäckts ökad fosterdödlighet och ökad missbildningsfrekvens. Användning av Dilzem rekommenderas inte under graviditet eller för behandling av kvinnor som kan bli gravida och inte använder preventivmedel.

Amning

Diltiazem utsöndras väl i människans bröstmjölk så Dilzem ska inte användas vid amning. Ifall det är nödvändigt att använda diltiazem ska amningen avslutas under Dilzembehandlingen.

Fertilitet

Kalciumhämmare kan nedsätta fertiliteten hos män, vilket ska beaktas om oförklarlig barnlöshet konstateras hos en man som använder kalciumhämmare. Effekten är reversibel och normaliseras efter avslutad behandling.

I början av behandlingen kan det på grund av läkemedlet förekomma yrsel särskilt då man stiger upp från sittande eller liggande ställning. Då finns det orsak att undvika att framföra fordon samt andra aktiviteter som kräver noggrannhet. I ett senare skede av behandlingen då man har nått balans i behandlingen finns det inga uppgifter om att diltiazem skulle försämra prestationsförmågan i trafiken eller i arbetet.

Följande frekvenskategorier för biverkningar används:

Mycket vanliga (≥ 1/10), Vanliga (≥ 1/100, < 1/10), Mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100), Sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000), Ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data)

Enskilda fall av granulomatös hepatit, plötslig njursvikt och paralytisk ileus har rapporterats.

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till:

webbplats: www.fimea.fi

Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea

Biverkningsregistret

PB 55

00034 FIMEA

En diltiazemdos på 0,9–1,8 g har orsakat ett måttligt eller svårt förgiftningstillstånd hos vuxna. Hos äldre har 2,6 g och hos vuxna 5,9 g diltiazem orsakat en allvarlig förgiftning och hos vuxna har 10,8 g orsakat en mycket allvarlig förgiftning. Förgiftningssymptomen har börjat inom 8 timmar efter att man tagit läkemedlet. Överdos kan orsaka kraftig hypotension som kan leda till kollaps och akut njurskada; sinusbradykardi som kan förekomma med isorytmisk dissociation, sinusarrest, störningar i AV-ledningen och hjärtstillestånd. Även njursvikt, trötthet, irritation, sömnighet, hypotermi, hyperglykemi och illamående kan förekomma som symptom.

I samband med överdosering av diltiazem har det i sällsynta fall rapporterats om icke-kardiogent lungödem, som kan uppkomma med fördröjning (24−48 timmar efter läkemedelsintaget) och kräva andningsstöd. Tidiga återupplivningsåtgärder (inklusive övervätskning) för att upprätthålla perfusion och hjärtats minutvolym kan vara påskyndande faktorer.

Det finns ingen specifik antidot mot diltiazem. Behandlingen beror på mängden av läkemedlet och tidpunkten för läkemedelsintaget samt de uppvisade symptomen och deras svårighetsgrad. Absorptionen av läkemedlet ska förhindras t.ex. genom mag- eller tarmsköljning och medicinskt kol. Andningen, hemodynamiken och vätske-, elektrolyt- och syra-basbalansen ska kontrolleras. Blodtryckssänkning har behandlats med i.v. dopamin eller kalciumklorid, bradykardi och svårt AV-block med atropin eller pacemaker. Även glukagon, inotropa läkemedel och vasopressorer kan användas vid behov. Annars gäller symptomatisk behandling.

Farmakoterapeutisk grupp: Kalciumantagonister, Bensotiazepinderivat, ATC-kod: C08DB01.

Diltiazem är ett bensotiazepinderivat som effektivt blockerar s.k. långsamma kalciumkanaler (L-kanaler) i glatt- och hjärtmuskelceller. Diltiazem dilaterar både koronara och perifera blodkärl. I hjärtmuskelceller har de långsamma kalciumkanalerna en viktig roll särskilt i regleringen av sinusfunktionen och AV-nodernas funktion. Långsamma kalciumkanalernas (och även kalciumhämmarnas) betydelse kan dock betonas även i ovannämnda hjärtats delar som följd av lokala hjärtskador.

Trots att diltiazem är en effektiv vasodilaterare orsakar dess blodtryckssänkning (vanligen ca 11–17 %) sällan reflektorisk takykardi, vilket torde bero på den hämmande effekten på sinusknutastimulans. Diltiazem hämmar retledningen i AV-noden. Läkemedlet har även en svag negativ inotrop effekt på hjärtat. Diltiazem förbättrar hjärtmuskelns relaxering och diastoliska funktion, vilket i kombination med minskad afterload förbättrar vänstra kammarens funktion. Trots koronardilatationen förändras det totala flödet i friska koronarkärl vanligtvis inte, men i konstringerade kärl har förbättrat blodflöde konstaterats. Diltiazem hämmar effektivt vasospasm orsakad av ergometrin. I djurförsök har diltiazem konstaterats ha hjärtskyddande egenskaper. Diltiazem kan även förbättra nedsatt njurfunktion som beror på hypertoni.

Diltiazem relaxerar glatta muskler även på andra ställen än i blodkärl (bl.a. nedre slutarmuskeln i matstrupen). Diltiazem har i de flesta undersökningar inte påverkat elektrolyt-, lipid- eller glukosbalansen hos friska eller hos diabetiker.

Oralt tagen diltiazem absorberas fullständigt. På grund av förstapassagemetabolismen i levern är den absoluta biotillgängligheten ca 40 % (interindividuella variationer mellan 24–74 %). Biotillgängligheten är densamma för alla formuleringar och är inte dosberoende i kliniska doser. Absorptionen från depottabletter sker långsammare än från konventionella tabletter, men även med denna formulering uppnås toppkoncentrationer redan ca 2–3 timmar efter läkemedelsintaget (med 90 mg engångsdos är C_max 50–65 ng/ml).

Diltiazem binder sig till ca 80 % till människans proteiner, varav andelen albumin är endast ca 40 %. Inget av de testade läkemedlen har konstaterats påverka proteinbundenheten. Diltiazem distribueras kraftigt i vävnaderna. Läkemedlets skenbara distributionsvolym är 5 l/kg och central distributionsvolym är 0,9 l/kg. I blodet distribueras läkemedlet jämnt i plasma och blodceller. Med en dos på 60 mg (tablett) 3 gånger per dag uppnås jämvikt på tre dagar. Med en dos på 120–300 mg/dygn varierar plasmakoncentrationen i jämvikt mellan 20–200 ng/ml (minimal terapeutisk koncentration är ca 70–100 ng/ml).

Diltiazem metaboliseras främst via cytokrom CYP3A4-enzymet. Det är ett substrat för P-glykoprotein. Diltiazem är även inhibitor för CYP3A4-enzymet och P-glykoprotein. Första fasens metaboliseringsreaktioner är deacetylering, N-demetylering och O-demetylering. Deacetyldiltiazem är en aktiv metabolit (40–50 % av diltiazemets aktivitet) vars koncentrationer är ca 15–35 % av koncentrationerna av diltiazem. Metabolitens farmakodynamiska betydelse är liten.

Endast 0,1–4 % av diltiazem utsöndras oförändrat i urinen, så elimineringen av läkemedlet sker mer eller mindre helt genom metabolisering. Total clearance för diltiazem är 0,7–1,3 l/kg/h. I urin har man hittat fem okonjugerade metaboliter, varav två även förekommer konjugerade. Elimineringen av diltiazem följer I-gradens kinetik. Räknat enligt trefasmodellen är den snabbaste distribueringsfasens t_1/2 ca 0,1 timme, mellanfasens t_1/2 2,1 timmar och terminala elimineringsfasens t_1/2 9,8 timmar. Genom att endast räkna elimineringens t_1/2 har man fått 4–7 timmar som tid. Depottabletternas stomme avlägsnas som hel via avföringen.

Det har inte konstaterats förändringar i diltiazemets farmakokinetik efter kontinuerlig dosering. Läkemedlet kumuleras inte i kroppen och inducerar inte sin egen metabolism. Hos undersökta njur- och angina pectoris-patienter har läkemedlets farmakokinetik inte avvikit från friska frivilliga.

I toxicitetsundersökningar gjorda på gnagare har diltiazemets akuta toxicitet varit låg (p.o. LD₅₀ > 500 mg/kg). Toxiciteten har riktats främst mot hjärtat (övergående EKG-förändringar). I undersökningar om teratogenicitet har diltiazem orsakat ökad fosterdödlighet och förhöjd missbildningsfrekvens. Ingen effekt på fertiliteten har konstaterats.

Tablettkärna:

Laktosmonohydrat

Ricinolja, hydrogenerad

Aluminiumhydroxid, kolloidal

Polyakrylatdispersion 30 %

Talk

Magnesiumstearat

Filmdragering:

Hypromellos

Sackaros

Glycerol 85 %

Titandioxid (E171)

Magnesiumstearat

Polysorbat 80

Ej relevant.

3 år.

Förvaras vid högst 25 °C.

Markkinoilla olevat pakkaukset

Resepti

DILZEM depottabletti
90 mg (J) (L:kyllä) 100 kpl (27,29 €)
120 mg (J) (L:kyllä) 100 kpl (34,54 €)

PF-selosteen tieto

HDPE-burk, HDPE-skruvlock; 30, 100 och 200 tabletter.

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

Läkemedlets utseende:

Dilzem 90 mg: Vit eller nästan vit, kapselformad, filmdragerad tablett, mått: 5,5 x 12 mm, brytskåra på båda sidorna, på ena sidan koden DL 90.

Tabletten kan delas i två lika stora doser.

Dilzem 120 mg: Vit eller nästan vit, kapselformad, filmdragerad tablett, mått: 6 x 14 mm, brytskåra på båda sidorna, på ena sidan koden DL 120.

Tabletten kan delas i två lika stora doser.

Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.

DILZEM depottabletti
90 mg 100 kpl
120 mg 100 kpl

• Alempi erityiskorvaus (65 %). Krooninen verenpainetauti (205), Krooninen sepelvaltimotauti ja krooniseen sepelvaltimotautiin liittyvä rasva-aineenvaihdunnan häiriö (206), Krooniset sydämen rytmihäiriöt (207).
• Peruskorvaus (40 %).

C08DB01

05.03.2025