LITO filmdragerad tablett 300 mg

En tablett innehåller 300 mg litiumkarbonat, motsvarande 56 mg litium.

Hjälpämne med känd effekt: risinolja.

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Tablett, filmdragerad

Profylax och behandling mot maniska och depressiva perioder vid bipolär sjukdom.

Initial dos är 2–3 tabletter på kvällen eller uppdelat på två dygnsdoser. Vid underhållsbehandling ska en enda dygnsdos eftersträvas. Den terapeutiska dosen är individuell och bestäms av litiumnivån i serum. Den terapeutiska koncentrationen av litium i serum är 0,6–1,2 mmol/l (12 timmars fasteprov). Ofta är 0,5–0,9 mmol/l tillräckligt i serum. Litiumkoncentrationen i serum bör bestämmas varje vecka under de första behandlingsveckorna. Vid underhållsbehandling bestäms litiumnivåerna i serum med 2–6 månaders mellanrum.

• Dysfunktion i njurarna
• Hjärtinsufficiens eller annan svår hjärtsjukdom
• Rubbningar i elektrolyt- och vätskebalansen
• Graviditet och amning
• Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Behandling med litium ska avbrytas vid hög feber, kräkningar, initiering av diuretikabehandling, övergång till saltfattig kost och i god tid före stora operationer.

Patientens medicinska tillstånd ska undersökas noggrant innan litiumbehandling inleds. Njurfunktionstester, kreatinin, urinprov, EKG, TSH, utslag och patientens vikt ska kontrolleras. Vid underhållsbehandling med litium ska njur- och sköldkörtelfunktionen övervakas med 6–12 månaders mellanrum. Vid plötsliga förändringar i njurfunktionen ska fortsatt behandling omprövas. Om kreatininvärdet i serum stiger ska behandling med litium i regel avbrytas.

Patientens kliniska status och litiumkoncentrationer i serum ska övervakas regelbundet under behandlingen eftersom litium har ett relativt smalt terapeutiskt fönster. Dessutom korrelerar terapeutiska effekter och de flesta biverkningarna med litiumkoncentrationerna i serum.

Patienterna ska rådas att undvika dehydrering och rapportera polyuri, långvariga kräkningar, diarré eller feber till den behandlande läkaren. Normalt dagligt intag av vätskor (2,5–3 l/dygn) och natrium ska uppehållas och ökas under feber, kräkningar eller diarré. Vid feberinfektion, kraftig svettning eller diarré bör behandling med litium avbrytas.

Öppenvårdspatienter och deras anhöriga ska rådas att övervaka tecken och symtom på litiumförgiftning och att kontakta läkare om muskelkramper, tremor, mild ataxi, förvirring, muskelsvaghet, diarré eller kräkningar uppkommer. Patienterna ska också varnas för potentiella effekter på körförmågan.

Hos patienter med hjärt- och kärl- samt njursjukdom är det lämpligt att konsultera en specialist i invärtesmedicin innan behandlingen påbörjas. Litium ska inte förskrivas till patienter som har en svår hjärt- och kärl- eller njursjukdom, rubbningar i elektrolyt- och vätskebalansen eller står på en saltfattig diet. Försiktighet ska iakttas vid behandling av patienter med signifikant bradykardi, medfött eller långvarigt QT-syndrom i släkten eller andra samtidiga läkemedel som är kända för att förlänga QT-intervallet. Elektrolytrubbningar (hypokalemi och hypomagnesemi) ökar risken för maligna arytmier och bör korrigeras före och även under behandling med litium (se även avsnitt Interaktioner).

Vid behandling av äldre patienter ska försiktighet iakttas eftersom de tenderar att få biverkningar av litium redan vid normala terapeutiska koncentrationer. Eftersom njurfunktionen ofta avtar med åldern kan risken för litiumförgiftning hos äldre patienter vara ökad.

En lägre underhållsdos av litium kan krävas för patienter som har genomgått bariatrisk kirurgi. Litiumnivån ska övervakas noggrant på grund av risken för litiumtoxicitet tills vikten har stabiliserats.

Brugadas syndrom

Litium kan demaskera eller förvärra Brugadas syndrom, en ärftlig sjukdom som påverkar natriumkanalerna i hjärtat med karakteristiska EKG-förändringar (högergrenblock och ST‑segmenthöjning i höger prekordialavledningarna), som kan leda till hjärtstillestånd eller plötslig död. Litium rekommenderas inte för patienter med känt Brugadas syndrom eller Brugadas syndrom i familjeanamnesen. Patienter med hjärtstillestånd eller plötslig död i familjeanamnesen ska behandlas med försiktighet.

Njurtumörer

Fall av mikrocystor, onkocytom och renala samlingsrörskarcinom (se avsnitt Biverkningar) har rapporterats hos patienter som har svårt nedsatt njurfunktion som fått litium under mer än 10 år.

Serotonergt syndrom

Samtidig administrering av litium och andra serotonerga läkemedel såsom MAO-hämmare, selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI), serotonin- och noradrenalinåteruppshämmare (SNRI), tricykliska antidepressiva läkemedel eller vissa opioider (t.ex. buprenorfin) kan leda till serotonergt syndrom, ett potentiellt livshotande tillstånd (se avsnitt Interaktioner).

Om samtidig behandling med andra serotonerga läkemedel är kliniskt motiverad, rekommenderas noggrann observation av patienten, särskilt vid behandlingsstart och vid dosökning.

Symtom på serotonergt syndrom kan vara förändrad psykisk status, autonom instabilitet, neuromuskulära avvikelser och/eller gastrointestinala symtom.

Om serotonergt syndrom misstänks ska dosminskning eller utsättning av behandlingen övervägas, beroende på symtomens svårighetsgrad.

Pediatrisk population

Behandling av barn under 12 år ska genomföras under övervakning av specialistläkare.

Hjälpämnen

Detta läkemedel innehåller ricinolja, som kan ge magbesvär och diarré.

Tiaziddiuretika minskar renal clearance av litium och har i vissa fall höjt litiumkoncentrationen i serum till toxisk nivå. Vid användning av tiaziddiuretika ska litiumdosen minskas med cirka 50 % och litiumkoncentrationen i serum övervakas. Även andra diuretika som ökar natriumutsöndringen (furosemid, spironolakton) kan minska litiumclearance. Amilorid förefaller inte påverka farmakokinetiken för litium.

Det har rapporterats att acetazolamid både ökar och minskar koncentrationerna av litium i plasma.

Vissa NSAID, inklusive COX-2-hämmare, kan minska litiumclearance. Speciellt indometacin, men också mefenamsyra, fenylbutazon, piroxicam, naproxen och ibuprofen kan öka serumnivåerna med 30–60 % och orsaka toxiska effekter. Effekterna av sulindak och acetylsalicylsyra är sannolikt mindre. Litiumkoncentrationen i serum och möjliga tecken på toxicitet ska observeras vid användning av dessa NSAID i kombination med litium.

Reversibla ökningar av litiumkoncentrationer i serum och litiumtoxicitet har rapporterats vid samtidig användning av litium med ACE-hämmare (såsom kaptopril, enalapril och lisinopril) och metyldopa. Mycket sällsynta fall har rapporterats vid användning av angiotensin II-antagonister (såsom kandesartan, losartan och valsartan). Litium och dessa läkemedel bör användas med försiktighet tillsammans. Om samtidigt användning av dessa läkemedel är nödvändig ska litiumkoncentrationerna i serum övervakas.

Försiktighet ska iakttas vid användning av litium tillsammans med andra QT-förlängande läkemedel och läkemedel som orsakar elektrolytstörningar eftersom samtidig användning kan öka risken för maligna arytmier.

Samtidig användning av antipsykotika och litium kan orsaka neurologiska biverkningar (t.ex. malignt neuroleptikasyndrom).

Karbamazepin och fenytoin kan öka de neurologiska biverkningarna av litium. Å andra sidan kan kombination av karbamazepin eller valproat med litiumbehandling vara nödvändig i svårbehandlade fall.

Litium ska användas med försiktighet när det ges tillsammans med serotonerga läkemedel såsom MAO-hämmare, selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI), serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare (SNRI), tricykliska antidepressiva eller vissa opioider (t.ex. buprenorfin), eftersom risken för serotonergt syndrom, ett potentiellt livshotande tillstånd, ökar (se avsnitt Varningar och försiktighet.).

Effekten av klonidin kan minska under litiumbehandling.

Användning av diltiazem eller verapamil under behandling med litium kan öka neurotoxiciteten av litium.

Samtidig användning av jod och litium kan förstärka den hypotyreotiska effekten av båda.

Teofyllin och aminofyllin kan minska litiumkoncentrationen i serum genom ökad renal eliminering av litium.

Empagliflozin och dapagliflozin kan minska litiumkoncentrationen i serum.

Eftersom natriumbalansen påverkar litiumutsöndringen är det viktigt med balanserad saltmängd i kosten. Litiumclearance kan öka om natriumintaget ökar eller på motsvarande sätt minska om natriumintaget minskar. Förändringarna i clearance kan uppgå till 30–50 %.

Metronidazol och tetracyklin kan öka litiumkoncentrationerna i serum och orsaka toxiska symtom.

Användning av baklofen i kombination med litium har orsakat hyperkinesi och tardiv dyskinesi.

Litium påverkar euforin som orsakas av opiater och minskar deras smärtstillande effekt.

Topiramat

Hos friska frivilliga observerades en minskning (18 % för AUC) av den systemiska exponeringen för litium under samtidig administrering av topiramat 200 mg/dag. Hos patienter med bipolär sjukdom påverkades inte farmakokinetiken för litium under behandling med topiramat vid doser på 200 mg/dag; dock observerades en ökning av den systemiska exponeringen (26 % för AUC) efter topiramatdoser på upp till 600 mg/dag. Litiumtoxicitet har rapporterats vid samtidig administrering av litium och topiramat. Litiumnivån ska övervakas noggrant när litium administreras samtidigt som topiramat.

I reproduktionsstudier på möss har litium ökat förekomsten av gomspalt. I studier på råttor, kaniner och apor har litium emellertid inte visat sig vara teratogent. Litium kan vid användning under första trimestern öka risken för medfödda hjärtskador. Användning av litium under graviditet kan också orsaka struma, CNS-depression, hypotoni eller biljud från hjärtat hos nyfödda. Litium får inte användas under graviditet.

Litium utsöndras i bröstmjölk. Litiumkoncentrationen i bröstmjölk är cirka 33–50 % av koncentrationen i serum. Eftersom litium kan orsaka biverkningar hos spädbarn får litium inte användas under amning.

Litium ensamt påverkar vanligtvis inte prestationsförmågan i trafiken och andra uppgifter som kräver särskild uppmärksamhet. Det finns dock anledning att vara försiktig tills läkemedlets individuella effekt har klarnat.

Användning litium orsakar oftast biverkningar på centrala nervsystemet, matsmältningskanalen och njurarna. Biverkningarna står oftast i proportion till litiumkoncentrationen i serum och frekvensen ökar när litiumkoncentrationerna stiger över 1–1,3 mmol/l. Biverkningar på centrala nervsystemet har dock förekommit redan vid lägre litiumkoncentrationer (< 1,0 mmol/l), särskilt hos barn och äldre.

Följande frekvenskategorier används:

Mycket vanliga (≥ 1/10)

Vanliga (≥ 1/100, < 1/10)

Mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100)

Sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000)

Mycket sällsynta (< 1/10 000), ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

¹⁾ Förekomsten av CNS-relaterade och neuromuskulära biverkningar minskar ofta vid fortsatt behandling.

²⁾ Illamående, anorexi, diarré, kräkningar och buksmärtor lindras oftast vid fortsatt behandling.

³⁾ Muntorrhet och törst som hör samman med litiumorsakad polyuri förekommer hos 20–50 % av patienterna.

⁴⁾ Förekomsten av gastrointestinala biverkningar ökar när maximala litiumkoncentrationer nås i serum. Dessa biverkningar kan således lindras genom att ta läkemedlet med mat.

⁵⁾Diabetes insipidus uppträder i början av behandlingen hos 30–50 % och efter 1–2 års behandling med litium hos 10–25 % av patienterna.

⁶⁾ Vid terapeutiska koncentrationer orsakar litium kliniskt signifikant hypotyreos hos cirka 1–4 % av de behandlade patienterna. Dessa patienter kan behöva behandling med tyroxin.

⁷⁾ Hos cirka 5 % orsakar behandling med litium struma.

⁸⁾ Raynauds syndrom har förekommit i sällsynta fall inom ett dygn efter inledd behandling.

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta–riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till:

webbplats: www.fimea.fi

Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea

Biverkningsregistret

PB 55

00034 FIMEA

Litiumkoncentrationen i serum är ett grovt mått på litiumförgiftning; koncentrationer på 1,5–2,5 mmol/l tyder på lindrig till måttlig förgiftning; 2,5–3,5 mmol/l på svår förgiftning och litiumkoncentrationer över 3,5 mmol/l kan vara letala. Symtom på litiumförgiftning inkluderar dåsighet, grovvågig tremor i extremiteterna, muskelsvaghet, ataxi, kramper, epileptiska anfall, medvetslöshet, illamående, kräkningar och diarré. Dessutom kan förändrad T-våg, hypotoni, arytmier, oliguri eller anuri förekomma. Det kliniska förloppet av litiumförgiftning är varierande och patienterna kan få vilka som helst av de ovanstående symtomen. Symtomen kan vara asymmetriska och tillståndet kan i så fall förväxlas med stroke. Litiumförgiftning kan orsaka bestående skador på centrala nervsystemet och njurarna.

Även måttligt svår litiumförgiftning behöver behandlas på sjukhus. Eftersom det inte finns någon specifik antidot mot litium, är behandlingen av förgiftning främst stödjande av vitala funktioner. Behandling av överdos involverar magsköljning och administrering av medicinskt kol så fort som möjligt. Medicinskt kol binder litium relativt dåligt, men natriumpolystyrensulfonat (Resonium A^®) kan vara användbart som litiumbindande medel. Övervakning av andningen, cirkulationen, diuresen och elektrolyt- och vätskebalansen är viktig. Initiering av hemodialys är nödvändig om patientens litiumkoncentration i serum är över 3,0 mmol/l, om patienten är i dåligt skick och koncentrationen är över 2,5 mmol/l eller om patienten har nedsatt njurfunktion. Det bör observeras att litiumkoncentrationerna i serum kan öka på nytt 5–8 timmar efter hemodialys till följd av redistribution av läkemedlet. Peritoneal dialys kan även användas om hemodialys inte är möjlig.

Farmakoterapeutisk grupp: Neuroleptika, lugnande medel och sömnmedel, Litium, ATC-kod: N05AN01.

Litium är den lättaste alkalimetallen, en monovalent katjon, och beter sig således till stor del som natrium och kalium i kroppen. Terapeutiska koncentrationer av litium har ingen märkbar effekt på en normal person. Det är inte sedativt och har ingen euforisk effekt. Trots att de psykiska verkningsmekanismerna hos litium är okända, har hypoteser om effekterna på natrium-, kalium- och magnesiumjonbalansen i cellmembranerna, och särskilt om cirkulationen av inositolfosfolipider i cellmembranet, framlagts. Litium blockerar utbytet av inositolfosfat (second messenger) i en hyperaktiv cell, vilket minskar reaktiviteten hos fosfatidylinositider och celler. Detta minskar cellulära reaktioner på indolaminer (t.ex. serotonin), dopamin och noradrenalin. Dessa signalsubstanser i centrala nervsystemet spelar uppenbarligen en central roll i patogenesen av mani och depression. Litium orsakar också förändringar i syntes, lagring, frisättning och återupptag av serotonin och katekolaminer, vilket förändrar deras metabolism. Dessutom hämmar litium adenylatcyklas och reducerar således intracellulära nivåer av cykliskt adenosinmonofosfat (AMP).

Litiumkarbonat absorberas väl och snabbt från tarmen och dess biotillgänglighet påverkas inte av mat. Maximal plasmakoncentration uppnås inom 0,5–3 timmar. Litium distribueras till alla vävnader i kroppen, men koncentrationerna i sköldkörtel, ben och hjärna kan vara 50 % högre än de samtidiga koncentrationerna i serum. Distributionsvolymen för litium är 0,7–1,0 l/kg. Litium är inte bundet till plasmaproteiner. Hos patienter med normal njurfunktion är halveringstiden för litium under distribution av en engångsdos 0,8–1,2 timmar och halveringstiden för eliminering 20–27 timmar. Halveringstiden för eliminering hos patienter som har använt litium under mer än ett år har rapporterats vara 2,4 dygn. Hos äldre och hos patienter med nedsatt njurfunktion kan halveringstiderna öka till 36–50 timmar. Litium metaboliseras inte och utsöndras nästan fullständigt (95–99 %) i urin. Små mängder utsöndras också i svett, saliv och avföring.

I studier på råttor har litium orsakat histopatologiska förändringar i nefronerna och förstoring av sköldkörteln. Höga koncentrationer av litium är teratogena. Litium LD₅₀ hos mus är 1 190 mg/kg. Nyligen genomförda djurstudier har inte gett några viktiga nya forskningsdata om litium.

Tablettkärna:

Majsstärkelse

Agar

Talk

Potatisstärkelse

Magnesiumstearat

Filmdragering:

Stearinsyra

Cellulosaacetatftalat

Makrogoler

Sorbitanoleat

Ricinolja (jungfruolja)

Ej relevant.

3 år

Förvaras i rumstemperatur (15–25 °C).

Markkinoilla olevat pakkaukset

Resepti

LITO tabletti, kalvopäällysteinen
300 mg (L:ei) 100 kpl (25,38 €)

PF-selosteen tieto

HDPE-burk, HDPE-skruvkork; 100 tabletter.

Läkemedlets utseende:

Vit eller nästan vit, bikonvex, filmdragerad tablett med brytskåra, Ø 9 mm.

Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.

LITO tabletti, kalvopäällysteinen
300 mg 100 kpl

• Ylempi erityiskorvaus (100 %). Vaikeat psykoosit ja muut vaikeat mielenterveyden häiriöt (112), Älyllisesti kehitysvammaisilla esiintyvät käyttäytymisen häiriöt (113).
• Peruskorvaus (40 %).

N05AN01

02.07.2024