HEPARIN LEO injektionsvätska, lösning 100 IU/ml

1 ml innehåller heparinnatrium motsvarande 100 IU heparin.

Hjälpämnen med känd effekt: Bensylalkohol 10 mg/ml, Metylparahydroxibensoat (E218) 1 mg/ml, Propylparahydroxibensoat (E216) 0,2 mg/ml, Natrium 3,6 mg/ml.

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Injektionsvätska, lösning.

För att förhindra blodkoagulering i venkanyl.

Vägledande doseringsinstruktion 1–2 ml heparin injiceras 2–3 gånger per dygn i venkanyl. På grund av preparatets låga heparinhalt kan heparinets systemiska effekter undvikas.

Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Nuvarande eller tidigare heparininducerad immunmedierad trombocytopeni (typ II) (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Aktiv stor blödning och riskfaktorer för stora blödningar.

Septisk endokardit.

Hos patienter som får heparin för behandling av en sjukdom och inte i profylaktiskt syfte, är lokal/regional anestesi under elektiva kirurgiska ingrepp kontraindicerad. En epiduralkateter får inte heller insättas i patienter som får terapeutiska doser av heparin. Epiduralkatetern får tas bort eller hanteras om det uppskattas att nyttan överväger risken (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Detta läkemedel innehåller 10 mg/ml bensylalkohol som konserveringsmedel. Ska inte ges till för tidigt födda barn eller nyfödda på grund av risk för bensylalkoholförgiftning.

Heparin LEO ska ges med försiktighet till patienter som löper risk för blödning (se avsnitt Kontraindikationer).

Samtidig användning av detta läkemedel med mediciner som påverkar trombocytfunktionen eller koagulationssystemet ska undvikas eller uppföljas noggrant (se avsnitt Interaktioner).

Epidural- eller spinalblödningar kan i mycket sällsynta fall uppstå i samband med profylaktisk användning av heparin vid spinal-/epiduralanestesi eller lumbalpunktion. Detta kan leda till långvarig eller kronisk förlamning. Risken är högre om epidural- eller spinalkateter används vid bedövning eller vid samtidig användning av medicinering som påverkar hemostasen, t.ex. icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID-läkemedel), trombocytinhibitorer eller antikoagulanter. Denna risk förefaller öka även vid traumatisk eller upprepad punktion.

Preparatets egenskaper och patientens profil ska beaktas när man fattar beslut om tiden mellan den sista profylaktiska heparindosen (≤ 15 000 IU/dygn) och insättning eller avlägsnande av epidural- eller spinalkateter. Epidural- eller spinalkatetern får insättas eller avlägsnas först 4–6 timmar efter den senaste heparindosen, och följande dos får administreras tidigast 1 timme efter åtgärden. Vid administrering av terapeutisk dos (≥ 15 000 IU/dygn) får epidural- eller spinalkateter insättas eller avlägsnas först 4–6 timmar efter den senaste intravenösa heparindosen eller 8–12 timmar efter den senaste subkutana heparinadministreringen. Följande dos ska skjutas upp tills den kirurgiska åtgärden utförts eller minst 1 timme efter åtgärden.

Om läkaren besluter sig för att ge antikoagulationsmedel i samband med epidural- eller spinalanestesi förutsätts speciell försiktighet och tät uppföljning för att eventuella symtom och tecken på nedsatta neurologiska funktioner upptäcks, såsom ryggsmärta, nedsatt känsel eller rörlighet (domningar eller svaghet i nedre extremiteterna), funktionsstörningar i tarm eller blåsa. Vårdpersonalen ska utbildas i att iaktta eventuella sådana symtom och tecken. Patienter ska instrueras att omedelbart underrätta vårdpersonalen om något av ovannämnda symtom eller tecken uppstår. Ifall misstankar om tecken eller symtom på epidural- eller spinalhematom uppstår är en snabb diagnostisering och behandling nödvändig, inklusive dekompression av ryggmärgen.

Heparin får inte injiceras intramuskulärt på grund av risken för hematom. På grund av risken för hematom ska även andra intramuskulära injektioner undvikas.

På grund av risken för heparininducerad immunmedierad trombocytopeni (typ II) ska trombocytvärdet fastställas innan behandlingen påbörjas och regelbundet därefter. Användningen av Heparin LEO ska avslutas om patienten utvecklar heparininducerad immunmedierad trombocytopeni (typ II) (se avsnitt Kontraindikationer och Biverkningar). Trombocytantalet normaliseras vanligtvis inom 2–4 veckor efter att användningen av läkemedlet avslutats.

Småmolekylärt heparin får inte användas som alternativ till heparin hos patienter som utvecklat heparininducerad trombocytopeni (typ II).

Heparinpreparat kan dämpa binjurarnas aldosteronutsöndring och därmed leda till hyperkalemi (se avsnitt Biverkningar). Riskfaktorer är diabetes mellitus, kronisk njursvikt, tidigare metabolisk acidos, höjda plasmahalter av kalium före behandlingen, samtidig behandling med eventuellt kaliumförhöjande preparat samt långvarigt heparinbruk (se avsnitt Interaktioner).

Hos riskpatienter ska kaliumhalten fastställas innan man påbörjar behandling med Heparin LEO och halten ska därefter kontrolleras regelbundet. Hyperkalemi i samband med heparin normaliseras vanligtvis efter avslutad behandling, men även andra metoder (t.ex. minskning av kaliumintag eller avslutande av eventuell annan medicinering som påverkar kaliumbalansen) måste möjligen övervägas om en heparinbehandling bedöms vara livsviktig.

Heparin LEO innehåller bensylalkohol, metyl- och propylparahydroxibensoat och natrium som hjälpämnen.

Metyl- och propylparahydroxibensoat kan ge allergisk reaktion (eventuellt fördröjd) och undantagsvis kramp i luftrören.

Bensylalkohol kan orsaka allergiska reaktioner.

Intravenös administrering av bensylalkohol har förknippats med biverkningar och dödsfall hos nyfödda (”gasping syndrome”) och ska inte användas hos spädbarn yngre än 4 veckor (se avsnitt Kontraindikationer). Minsta mängd bensylalkohol som kan orsaka toxicitet är inte känd. På grund av risk för ackumulering av bensylalkohol bör inte läkemedlet användas längre än 1 vecka till barn (yngre än 3 år).

Extra försiktighet rekommenderas om höga doser bensylalkohol används, särskilt hos patienter med nedsatt lever- och njurfunktion på grund av risk för ackumulering och toxicitet (metabolisk acidos). Höga doser får bara administeras om nödvändigt.

Heparin LEO innehåller 36 mg natrium per 10 ml injektionsflaska, motsvarande 1,8 % av WHOs högsta rekomenderat dagligt intag (2 g natrium för vuxna).

Samtidig administrering av andra preparat som påverkar blodets koagulationssystem kan öka den antikoagulerande effekten av Heparin LEO. Sådana läkemedel är t.ex. trombocytinhibitorer (t.ex. acetosalicylsyra, andra icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel dvs. NSAID‑läkemedel och selektiva serotoninåterupptagshämmare dvs. SSRI‑läkemedel), trombolytika, K-vitaminhämmare, aktiverat protein C och direkta trombinhämmare. Kombinationer med dessa bör undvikas eller uppföljas noggrant (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Graviditet

Detta läkemedel kan användas under graviditet endast under förutsättning att en specialläkare deltar i vården.

En stor mängd data från gravida kvinnor (mer än 1000 graviditeter) tyder inte på risk för missbildningstoxicitet och inte heller på foster/neonatal toxicitet av heparin.

Heparin passerar inte moderkakan och kan vid behov användas under hela graviditetstiden.

Försiktighet ska iakttas med avseende på blödning, speciellt under förlossning och epiduralanestesi (se avsnitt Kontraindikationer och Varningar och försiktighet).

På grund av risken för spinalhematom ska terapeutiska doser av heparin inte ges till patienter som får neuraxial anestesi (se avsnitt Kontraindikationer). Därför får epiduralanestesi ges till en gravid kvinna tidigast 4–6 timmar efter den senaste intravenösa heparindosen och 8–12 timmar efter den senaste subkutana behandlingsdosen. Profylaktiska doser kan däremot ges om det lämnas ett mellanrum på minst 4–6 timmar mellan den senaste heparindosen och insättning av nål eller kateter (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Heparin LEO innehåller bensylalkohol som kan orsaka ackumulering och toxicitet (metabolisk acidos). Detta konserveringsmedel kan passera moderkakan.

Amning

Heparin utsöndras inte i bröstmjölk och det kan användas under amning.

Heparin LEO innehåller bensylalkohol som kan orsaka ackumulering och toxicitet (metabolisk acidos).

Fertilitet

Kliniska prövningar om heparinets effekt på fertilitet har inte utförts.

Heparin LEO har ingen eller försumbar effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner.

Uppskattningen av frekvensen av biverkningar baseras på en sammanslagen analys av data från kliniska studier och spontan biverkningsrapportering.

De vanligaste rapporterade biverkningarna är blödning och rodnad.

Blödningar kan förkomma i alla organ och de kan vara av olika svårighetsgrad (se avsnitt Varningar och försiktighet). Komplikationer kan uppträda särskilt vid användning av höga doser. Även om stora blödningar är relativt ovanliga, har dödsfall eller bestående invaliditet rapporterats i vissa fall.

Heparininducerad immunmedierad trombocytopeni (typ II) är en relativt ovanlig men välkänd biverkning i samband med heparinbehandling. Heparininducerad immunmedierad trombocytopeni (typ II) manifesteras främst inom 5–14 dagar efter den första dosen. En variant med tidigare manifestation har beskrivits hos patienter som tidigare exponerats för heparin. Heparininducerad immunmedierad trombocytopeni (typ II) kan vara associerad med arteriell och venös trombos. Heparinbehandling ska alltid avslutas om patienten får heparininducerad immunmedierad trombocytopeni (typ II) (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Heparin kan i sällsynta fall orsaka hyperkalemi på grund av hypoaldosteronism. Riskpatienter är de som har diabetes mellitus eller kronisk njursvikt (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Biverkningar är listade enligt MedDRAs organsystem och de enskilda listorna börjar med de vanligast rapporterade biverkningarna. Inom varje frekvensområde presenteras biverkningarna i fallande allvarlighetsgrad.

Pediatrisk population

Den observerade säkerhetsprofilen är liknande hos barn och vuxna.

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning via:

webbplats: www.fimea.fi
Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea
Biverkningsregistret
PB 55
FI-00034 Fimea

Blödning är den huvudsakliga komplikationen vid överdosering.

Eftersom heparin elimineras snabbt, är avslutande av behandlingen tillräcklig vid mindre blödningar.

Allvarliga blödningar kan kräva administrering av motgiften protaminsulfat. Patienten ska övervakas noggrant.

Farmakoterapeutisk grupp: Antikoagulantia, heparingruppen, ATC-kod: B01AB01

Heparin LEO är heparinets natriumsalt framställt ur tarmslemhinnan från svin. Heparin är en fysiologisk mukopolysackarid som förekommer normalt i kroppen komplexbundet med proteiner.

Heparin hämmar blodets koagulation såväl in vitro som in vivo. Dess effekt baserar sig på samverkan med kofaktorn antitrombin III, och påverkar flera steg i koagulationsprocessen. Heparin frisätter lipoproteinlipas vilket spjälker triglycerider till fria fettsyror och glycerider.

En del av heparinnatrium neutraliseras vid intravenös administrering på grund av flera faktorer (trombocytfaktor 4, blodproteiner inklusive fibrinogen, retikuloendoteliala systemet) och utsöndras genom njurarna. Resten spädas ut, den här mängden som varierar på basis av plasmakoncentration och speciellt hematokrit, förenas med heparinets kofaktor (antitrombin III).

Heparinets halveringstid i plasma beror på dosering och är hos vanliga individer 90 min±30 min. Vid tromboembolisk sjukdom är halveringstiden kortare.

Dessa olika parametrar av sammanverkan som gäller neutralisering, eliminering och kofaktorer varierar hos varje individ och individuellt vid olika tidpunkter. Heparin passerar inte moderkakan eller serosan.

Det finns inga prekliniska data av relevans för säkerhetsbedömningen utöver vad som redan beaktats i produktresumén.

Bensylalkohol
Metylparahydroxibensoat E218
Propylparahydroxibensoat E216
Natriumcitrat
Natriumklorid
Saltsyra (för pH-justering)
Vatten för injektionsvätskor.

Ej relevant.

3 år.

Kemisk och fysikalisk stabilitet efter öppnande har visats i 28 dagar vid 30ºC.

Ur mikrobiologisk synpunkt kan produkten, efter att den har öppnats, förvaras maximalt i 28 dagar vid 30ºC. Andra förvaringstider och förvaringsförhållanden efter öppnande är användarens ansvar.

Inga särskilda förvaringsanvisningar.

Förvaringsanvisningar efter första öppnandet av läkemedlet, se avsnitt Hållbarhet.

Markkinoilla olevat pakkaukset

Resepti

HEPARIN LEO injektioneste, liuos
100 IU/ml (L:ei) 10 x 10 ml (68,94 €)

PF-selosteen tieto

Glasampull 10 x 2 ml, injektionsflaska av glas 10 x 10 ml.

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

Läkemedlets utseende:

Färglös eller gulaktig lösning

Inga särskilda anvisningar.

Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.

HEPARIN LEO injektioneste, liuos
100 IU/ml 10 x 10 ml

• Ei korvausta.

B01AB01

28.08.2020