SOMATULINE AUTOGEL injektionsvätska, lösning i förfylld spruta 60 mg, 90 mg, 120 mg

Lanreotid 60 mg, 90 mg, 120 mg som lanreotidacetat.

Varje förfylld spruta innehåller en övermättad lösning av lanreotidacetat motsvarande 0,246 mg lanreotidbas/mg lösning, vilket säkerställer en injektionsdos innehållande 60 mg, 90 mg respektive 120 mg lanreotid.

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Injektionsvätska, lösning i förfylld spruta

Somatuline Autogel är indicerat för:

• långtidsbehandling av patienter med akromegali då cirkulerande nivåer av tillväxthormon (GH) och/eller insulinliknande tillväxtfaktor-1 (IGF-1) förblir onormala efter kirurgiskt ingrepp och/eller strålbehandling eller då kirurgi och/eller strålbehandling inte är något alternativ. Målet vid behandling av akromegali är att minska nivåer av tillväxthormon och IGF-1 och att hålla dessa inom normala gränser, om möjligt.
• symtomlindring vid akromegali.
• symtomlindring i samband med neuroendokrina tumörer.
• behandling av gastroenteropankreatiska neuroendokrina tumörer (GEP-NET), av grad 1 och vissa tumörer av grad 2 (Ki-67-värde upp till 10 %), med ursprungslokalisering i midgut, pankreas eller av okänt ursprung, undantaget primärtumör i hindgut, hos vuxna patienter med inoperabel, lokalt avancerad eller metastaserande sjukdom (se avsnitt Farmakodynamiska egenskaper).

Dosering

Somatuline Autogel finns i tre styrkor med 60 mg, 90 mg och 120 mg lanreotid.

Akromegali

Den rekommenderade initiala engångsdosen är 60–120 mg som ges var 28:e dag.

Därefter ska dosen anpassas individuellt efter svaret från patienten (som bedöms av en minskning av symtom och/eller en minskning av GH- och/eller IGF-1-nivåer).

Om det önskade svaret inte uppnås, kan dosen ökas.

Dosen kan ökas om GH-nivåerna är över 2,5 ng/ml.

För GH-nivåer mellan 2,5 ng/ml och 1 ng/ml kan dosen bibehållas om åldersjusterad IGF-1-nivå är normal.

Om fullständig kontroll erhålls (baserat på GH-nivåerna under 1 ng/ml, normaliserade IGF-1-nivåer och/eller symtombortfall) kan dosen minskas.

Patienter som är väl kontrollerade med en somatostatinanalog kan behandlas med Somatuline Autogel 120 mg var 42:a eller 56:e dag. Till exempel patienter som är väl kontrollerade med Somatuline Autogel 60 mg injicerat var 28:e dag, kan behandlas med Somatuline Autogel 120 mg var 56:e dag och patienter som är väl kontrollerade med Somatuline Autogel 90 mg injicerat var 28:e dag, kan behandlas med Somatuline Autogel 120 mg var 42:a dag.

Långtidsuppföljning av symtom samt GH- och IGF-1-nivåer ska utföras som klinisk praxis.

Symtom av neuroendokrina tumörer

Den rekommenderade initiala dosen är 60–120 mg som ges var 28:e dag.

Därefter ska dosen justeras individuellt enligt symtomlindring. Rekommenderad maximal dos är 120 mg Somatuline Autogel var 28:e dag.

Patienter som är väl kontrollerade med en somatostatinanalog kan behandlas med Somatuline Autogel 120 mg var 42:a eller 56:e dag. Till exempel patienter som är väl kontrollerade med Somatuline Autogel 60 mg injicerat var 28:e dag, kan behandlas med Somatuline Autogel 120 mg var 56:e dag och patienter som är väl kontrollerade med Somatuline Autogel 90 mg injicerat var 28:e dag, kan behandlas med Somatuline Autogel 120 mg var 42:a dag. Tät uppföljning av symtom behövs då behandlingen byts till det förlängda doseringsintervallet.

Gastroenteropankreatiska neuroendokrina tumörer (GEP-NET), av grad 1 och vissa tumörer av grad 2 (Ki-67-värde upp till 10 %), med ursprungslokalisering i midgut, pankreas eller av okänt ursprung, undantaget primärtumör i hindgut, hos vuxna patienter med inoperabel, lokalt avancerad eller metastaserande sjukdom.

Den rekommenderade dosen är en injektion Somatuline Autogel 120 mg som administreras var 28:e dag. Behandlingen med Somatuline Autogel bör fortsätta så länge som det är nödvändigt för tumörkontroll.

Nedsatt njur- och/eller leverfunktion

På grund av lanreotids breda terapeutiska intervall, behövs ingen dosreduktion för patienter med nedsatt njur- eller leverfunktion (se avsnitt Farmakokinetiska egenskaper).

Äldre patienter

På grund av lanreotids breda terapeutiska intervall, behövs ingen dosreduktion för äldre patienter (se avsnitt Farmakokinetiska egenskaper).

Pediatrisk population

Säkerhet och effekt för Somatuline Autogel för barn och ungdomar har inte fastställts.

Administreringssätt

Somatuline Autogel ska injiceras som djup subkutan injektion i den övre yttre kvadranten av skinkan eller i det övre yttre låret.

Till patienter som får en konstant dos av Somatuline Autogel kan produkten ges, efter lämplig träning av sjukvårdspersonal, antingen av patienten själv eller av en tränad person. Vid självinjektion ges injektionen i det övre yttre låret.

Det är upp till läkaren att bestämma om patienten själv eller en tränad person ska administrera produkten.

Oavsett injektionsställe ska huden inte nypas ihop och nålen ska sättas in snabbt med hela sin längd vinkelrät mot skinnet.

Injektionsstället ska växla mellan den högra och vänstra sidan.

Överkänslighet mot den aktiva substansen, somatostatin eller närbesläktade peptider eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Kolelitiasis och komplikationer av kolelitiasis:

Lanreotid kan reducera gallblåsans motilitet och leda till bildning av gallsten. Därför ska patienter periodvis övervakas. Det rekommenderas att under långvarig behandling utföra en ekografi av gallblåsan före behandlingen och var 6:e ​​månad (se avsnitt Biverkningar).

Gallsten som resulterade i komplikationer, inklusive kolecystit, kolangit och pankreatit, vilket krävde kolecystektomi hos patienter som tar lanreotid har rapporterats efter marknadsintroduktion. Om komplikationer av kolelitiasis misstänks, avbryt behandling med lanreotid och behandla kolelitiasis på lämpligt sätt.

Hyperglykemi och hypoglykemi:

Farmakologiska undersökningar på djur och människa visar att lanreotid, liksom somatostatin och dess analoger inhiberar insulin- och glukagonsekretionen. Sålunda kan patienter som behandlas med lanreotid få hypoglykemi eller hyperglykemi. Blodsockernivån ska kontrolleras när lanreotidbehandlingen är påbörjad eller om dosen ändras och eventuell diabetesbehandling ska justeras därefter.

Hypotyreos:

Viss minskning av sköldkörtelfunktionen har observerats vid lanreotidbehandling av akromegalipatienter, även om klinisk hypotyreos är sällsynt. Kontroll av sköldkörtelfunktionen rekommenderas om kliniskt relevant.

Bradykardi:

Lanreotid kan leda till minskad hjärtfrekvens utan att nödvändigtvis nå tröskeln för bradykardi hos patienter utan underliggande hjärtproblem. Sinusbradykardi kan uppstå hos patienter med hjärtsjukdom som är känd redan innan insättande av lanreotid. Försiktighet ska iakttas vid start av lanreotidbehandling hos patienter med bradykardi (se avsnitt Interaktioner).

Pankreasfunktion:

Exokrin pankreasinsufficiens (EPI) har observerats hos vissa patienter som får lanreotidbehandling för gastroenteropankreatiska neuroendokrina tumörer. Symtom på EPI kan inkludera steatorré, lös avföring, uppblåst buk och viktminskning. Screening och lämplig behandling för EPI enligt kliniska riktlinjer bör övervägas hos symtomatiska patienter.

Övervakning av hypofystumör:

Hos patienter med akromegali är användning av lanreotid inte undantagen från övervakning av hypofystumörens volym.

Den farmakologiska gastrointestinala effekten hos lanreotid kan resultera i en reducering av den intestinala absorptionen av andra läkemedel som ges samtidigt inklusive cyklosporin.

Samtidig behandling med cyklosporin och lanreotid kan minska den relativa biotillgängligheten av cyklosporin och en justering av cyklosporindosen kan bli nödvändig för att bibehålla de terapeutiska nivåerna.

Interaktion med starkt proteinbundna läkemedel är inte sannolik då lanreotid endast har en måttlig bindningsgrad till plasmaproteiner.

Ett fåtal publicerade data indikerar att samtidig administrering av somatostatinanaloger och bromokriptin kan öka tillgängligheten av bromokriptin.

Dosjustering av insulin och antidiabetika kan vara nödvändigt när Somatuline administreras samtidigt:

Risk för hypoglykemi eller hyperglykemi: minskat behov av antidiabetisk behandling efter minskning eller ökning av endogen glukagonutsöndring. Självmonitorering av glukos måste förstärkas och doseringen av antidiabetisk behandling under behandling med lanreotid bör anpassas efter behov.

Samtidig administrering av hjärtfrekvenssänkande läkemedel (t.ex. betablockerare) kan förstärka den lindriga hjärtfrekvensminskning som normalt ses med lanreotid. Dosjustering av sådan medicinering kan bli nödvändig.

De fåtal publicerade data som finns tillgängliga indikerar att somatostaninanaloger kan minska metabolisk clearance av substanser som metaboliseras av cytokrom-P450-enzymer, vilket kan vara orsakat av minskningen av tillväxthormon. Då det inte kan uteslutas att lanreotid kan ha denna effekt, ska andra läkemedel som metaboliseras huvudsakligen av CYP3A4 och som har lågt terapeutiskt index (t.ex. quinidin, terfenadin) därför användas med försiktighet.

Graviditet

Det finns en begränsad mängd data (mindre än 300 graviditetsresultat) från användningen av lanreotid hos gravida kvinnor.

Djurstudier har visat reproduktionstoxicitet men inga tecken på teratogena effekter (se avsnitt Prekliniska säkerhetsuppgifter). Den potentiella risken för människor är okänd.

Som en försiktighetsåtgärd är det att föredra att användning av lanreotid under graviditeten undviks.

Amning

Det är okänt om detta läkemedel utsöndras i bröstmjölk.

En risk för det nyfödda barnet/spädbarn kan inte uteslutas. Somatuline Autogel ska inte användas under amning.

Fertilitet

Nedsatt fertilitet observerades hos råtthonor på grund av inhibering av GH-utsöndring vid doser som översteg terapeutiska doser hos människa.

Somatuline Autogel har mindre eller måttlig effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner. Inga studier om effekter på förmågan att framföra fordon och använda maskiner har utförts. Yrsel har rapporterats för Somatuline Autogel (se avsnitt Biverkningar). Om en patient drabbas bör han/hon inte köra bil eller använda maskiner.

Biverkningar som rapporterats av patienter som lidit av akromegali och GEP-NET och som behandlats med lanreotid i kliniska studier finns listade under motsvarande kroppsorgansystem enligt följande klassificering: Mycket vanliga (≥ 1/10); Vanliga (≥ 1/100, < 1/10); Mindre vanliga (≥ 1/1000, < 1/100); ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

De vanligaste förväntade biverkningarna vid behandling med lanreotid är förknippade med magtarmkanalen (de vanligast rapporterade är diarré och magsmärtor, vanligtvis milda till moderata och övergående), gallstenssjukdom (ofta asymtomatiskt) och reaktioner på injektionsstället (smärta, knuta och förhårdnad).

Biverkningsprofilen är liknande för alla indikationer.

* baserat på ett antal studier som gjorts hos akromegalipatienter

** baserat på ett antal studier som gjorts hos patienter med GEP-NETs

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till

webbplats: www.fimea.fi

Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea

Biverkningsregistret

PB 55

00034 FIMEA

Vid eventuell överdosering ges symtomatisk behandling.

Farmakoterapeutisk grupp: Hypofys- och hypotalamushormoner samt analoger, somatostatin och analoger, ATC-kod: H01C B03.

Verkningsmekanism

Lanreotid är en oktapeptidanalog till naturligt somatostatin. Liksom somatostatin hämmar lanreotid ett flertal endokrina, neuroendokrina, exokrina och parakrina funktioner. Lanreotid har hög bindningsaffinitet till de humana somatostatinreceptorerna (SSTR) 2 och 5 och minskad bindningsaffinitet för humana SSTR 1, 3 och 4. Aktiviteten vid humana SSTR 2 och 5 anses vara den primära mekanismen för hämning av tillväxthormon. Lanreotid är mer aktiv än naturligt somatostatin och dess verkningstid är längre.

Lanreotid har liksom somatostatin en allmän exokrin antisekretorisk verkan.

Det hämmar den basala utsöndringen av motilin, matsmältningshämmande peptid och pankreaspolypeptid men har ingen signifikant effekt på fastande sekretin eller gastrinutsöndring. Utöver detta minskar den även plasmanivåerna av kromogranin A och 5-HIAA (5-hydroxiindolättiksyra) i urinen hos GEP-NET patienter med förhöjda nivåer av dessa tumörmarkörer. Lanreotid hämmar markant måltidsinducerad ökning av övre tarmkäxets arteriella blodflöde och det portala venösa blodflödet.

Lanreotid reducerar signifikant prostaglandin E1-stimulerad tarmsekretion av vatten, natrium, kalium och klorid i tomtarmen (jejunum). Lanreotid reducerar prolaktinnivåerna hos långtidsbehandlade patienter med akromegali.

Hos patienter med akromegali kan lanreotid minska tumörvävnadens volym.

I en öppen okontrollerad studie administrerades Somatuline Autogel 120 mg var 28:e dag under 48 veckor till 90 tidigare obehandlade akromegalipatienter som diagnostiserats med hypofysmakroadenom och som inte skulle genomgå kirurgi eller strålbehandling.

Även om svarsfrekvensen inte nådde statistisk signifikans observerades en minskning av tumörvävnaden på ≥ 20 % hos 56/89 patienter (63 %, 95 % KI: 52 % – 73 %) vid vecka 48.

Vid vecka 48 var den genomsnittliga procentuella minskningen av tumörvävnaden 26,8 %.

Vid vecka 48 var GH-nivåerna lägre än 2,5 µg/l hos 77,8 % av patienterna, och IGF-1-nivåerna normaliserades hos 50 % av patienterna. Normaliserade IGF-1-nivåer i kombination med GH-nivåer under 2,5 µg/l observerades hos 43,5 % av patienterna.

De flesta patienter rapporterade en tydlig lindring av akromegalisymtom, såsom huvudvärk (38,7 %), trötthet (56,5 %), överdriven svettning (66,1 %), artralgi (59,7 %) och mjukdelssvullnad (66,1 %).

Både tidig och ihållande minskning av tumörvolymen samt GH- och IGF-1-nivåer observerades från vecka 12 och bibehölls under 48 veckor.

I en randomiserad, dubbelblind, multicenter, placebokontrollerad fas III-studie av Somatuline Autogel som pågick under en 96-veckorsperiod, undersöktes den antiproliferativa effekten av lanreotid hos patienter med gastroenteropankreatiska neuroendokrina tumörer. Studiens längd definierades på förhand.

Patienterna randomiserades i förhållandet 1:1 för att antingen få Somatuline Autogel 120 mg var 28:e dag (n=101) eller placebo (n=103). Randomiseringen stratifierades för tidigare behandling vid studiens start och om patienten progredierat eller ej vid baslinjen mätt med RECIST 1.0 (Response Evaluation Criteria in Solid Tumors) under en 3–6 månaders screeningsfas.

Patienterna hade metastaserad och/eller lokalt avancerad inoperabel sjukdom med histologiskt bekräftad väl eller måttligt differentierad tumör främst lokaliserad i pankreas (44,6 % patienter), midgut (35,8 %), hindgut (6,9 %) eller med annan/okänd primär lokalisering (12,7 %).

69 % av patienterna med GEP-NET hade tumörgrad 1 (G1), som antingen definieras av ett proliferationsindex Ki-67 ≤ 2 % (50,5 % av den totala patientpopulationen) eller ett mitotiskt index < 2 mitoser/10 HPF (18,5 % av totala patientpopulationen) och 30 % av patienterna med GEP-NET hade tumörer i det lägre intervallet av grad 2 (G2) (definieras av en Ki-67-värde > 2 % – ≤ 10 %). För 1 % av patienterna fanns ingen information om grad. Studien exkluderade patienter med GEP-NET G2 med högre cellulär proliferationsvärde (Ki-67-index > 10 %– ≤ 20 %) och GEP neuroendokrina karcinom G3 (Ki-67-index > 20 %).

Sammantaget hade 52,5 % av patienterna en tumörbörda i levern ≤ 10 %, 14,5 % hade en tumörbörda i levern > 10–≤ 25 % och 33 % hade en tumörbörda i levern > 25 %.

Den primära endpointen var progressionsfri överlevnad (PFS), mätt som tid till antingen sjukdomsprogression med RECIST 1.0 eller död inom 96 veckor efter första administreringen. PFS-analysen gjordes med en oberoende central röntgenutvärdering för bedömning av progression.

Tabell 1: Effektivitetsresultat från fas III-studien

Figur 1: Kaplan-Meier kurvor för progressionsfri överlevnad

Den gynnsamma effekten av lanreotid i minskning av risken för progression eller död var konsekvent oberoende av placeringen av primärtumör, tumörbörda i levern, tidigare kemoterapi, baslinjen för Ki-67, tumörgrad eller andra redan specificerade egenskaper som visas i Figur 2.

I den totala studiepopulationen observerades en klinisk relevant effekt av Somatuline Autogel behandling hos patienter med primärtumörer i pankreas, midgut och annan/okänd lokalisering. Det begränsade antalet av patienter med tumörer i hindgut (14/204) bidrog till svårigheter att tolka resultaten i denna undergrupp. De data som finns tyder inte på någon fördel med lanreotid i denna patientgrupp.

Figur 2: Resultat av Cox Proportional Hazards Covariates Analysis av PFS

Crossover från placebo till öppen Somatuline Autogel-behandling, förekom hos 45,6 % (47/103) av patienterna i förlängningsstudien.

Pediatrisk population

Europeiska läkemedelsmyndigheten har beviljat undantag från kravet att skicka in studieresultat för Somatuline Autogel för alla grupper av den pediatriska populationen för akromegali och hypofysär gigantism (information om pediatrisk användning finns i avsnitt Dosering och administreringssätt). Den Europeiska läkemedelsmyndigheten har placerat gastroenteropankreatiska neuroendokrina tumörer (utom från neuroblastom, neuroangioblastom och feokromocytom) på undantagslistan.

Efter intravenös administrering till friska försökspersoner visade lanreotids relevanta farmakokinetiska parametrar begränsad extravaskulär distribution med en steady-state distributionsvolym på 16,1 liter. Totala clearance var 23,7 l/timme, terminala halveringstiden var 1,14 timmar och medelresidenstiden var 0,68 timmar.

I studier som utvärderade utsöndring, utsöndrades mindre än 5 % av lanreotid i urinen och mindre än 0,5 % återfanns oförändrad i faeces, vilket tyder på viss utsöndring via gallan.

Efter djup subkutan administrering av Somatuline Autogel 60, 90 och 120 mg till friska frivilliga ökade lanreotidkoncentrationen för att uppnå en genomsnittlig maximal serumkoncentration på 4,25, 8,39 och 6,79 ng/ml. Dessa värden av C_max uppnås under den första dagen efter administrationen på 8, 12 och 7 timmar (medianvärden). Från maximum minskar serumkoncentrationsnivåerna av lanreotid långsamt enligt en första ordningens kinetik med en slutlig halveringstid på 23,3, 27,4 respektive 30,1 dagar och 4 veckor efter administrering var serumnivåerna av lanreotid 0,9, 1,11 respektive 1,69 ng/ml.

Absolut biotillgänglighet var 73,4, 69,0 och 78,4 %.

Efter djup subkutan administrering av Somatuline Autogel 60, 90 och 120 mg till akromegalipatienter ökade lanreotidkoncentrationen för att uppnå en genomsnittlig maximal serumkoncentration på 1,6, 3,5 och 3,1 ng/ml. Dessa värden av C_max uppnås under den första dagen efter administrationen på 6, 6 och 24 timmar. Från maximum minskar serumkoncentrationsnivåerna av lanreotid långsamt enligt en första ordningens kinetik och 4 veckor efter administrering var serumnivåerna 0,7, 1,0 och 1,4 ng/ml.

Steady state-nivåer av lanreotid i serum uppnåddes i genomsnitt efter 4 injektioner var 4:e vecka. Efter upprepad dosering var 4:e vecka var det genomsnittliga värdena för C_max vid steady state 3,8, 5,7 och 7,7 ng/ml för 60, 90 respektive 120 mg och de genomsnittliga C_min-värden som erhålls är 1,8, 2,5 och 3,8 ng/ml. Maximum genom fluktuationsindex var måttligt varierande från 81 till 108 %.

Linjär farmakokinetisk frisättningsprofil sågs efter djup subkutan administrering av Somatuline Autogel 60, 90 och 120 mg hos akromegalipatienter.

I en populations-PK-analys med 290 GEP-NET-patienter som fick Somatuline Autogel 120 mg, sågs initialt en snabb frisättning, den genomsnittliga C_max på 7,49 ± 7,58 ng/ml uppnåddes inom den första dagen efter en enda injektion. Steady-state-koncentrationer uppnåddes efter 5 injektioner av Somatuline Autogel 120 mg var 28:e dag och varade fram till den sista uppmätningen (upp till 96 veckor efter den första injektionen). Vid steady state var den genomsnittliga C_max 13,9 ± 7,44 ng/ml och de genomsnittliga lägsta värdena 6,56 ± 1,99 ng/ml. Den genomsnittliga skenbara terminala halveringstiden var 49,8 ± 28,0 dagar.

Nedsatt njur-/leverfunktion

Personer med gravt nedsatt njurfunktion visar en cirka 2-faldig minskning i total serumclearance för lanreotid och därmed en ökning av halveringstiden och AUC. Hos patienter med måttligt till svårt nedsatt leverfunktion, observerades en minskning av clearance (30 %). Distributionsvolym och medelresidenstid ökade hos personer med alla grader av leverinsufficiens.

Ingen påverkan på clearance för lanreotid i den populations-PK-analysen av GEP-NET-patienter, däribland 165 patienter med mild till måttligt nedsatt njurfunktion (106 och 59) som behandlades med Somatuline Autogel.

Inga GEP-NET-patienter med gravt nedsatt leverfunktion (enligt Child-Pugh score) studerades.

Det är inte nödvändigt att ändra startdos för patienter med njur- eller leverfunktion, eftersom serumkoncentrationer för lanreotid hos dessa populationer förväntas vara väl inom intervallet för serumkoncentrationer som är vältolererat hos friska personer.

Äldre patienter

Äldre personer visar en ökning av halveringstid och medelresidenstid jämfört med friska yngre personer. Det är inte nödvändigt att ändra startdosen för äldre patienter, eftersom serumkoncentrationer för lanreotid hos denna population förväntas vara väl inom intervallet serumkoncentrationer som är vältolererat hos friska personer.

I en populations-PK-analys av 122 GEP-NET-patienter i åldrarna mellan 65 och 85, observerades att åldern inte hade någon inverkan på vare sig clearance eller distributionsvolym av lanreotid.

I prekliniska studier sågs effekter endast vid exponeringar avsevärt högre än klinisk exponering. Dessa effekter bedöms därför ha minimal klinisk relevans.

I studier som undersöker risk för cancerutveckling utförda på råttor och möss, har inga systematiska neoplastiska förändringar observerats vid doser som överstiger de som uppnås hos människa vid terapeutiska doser. Ökad förekomst av subkutana tumörer observerades vid injektionsstället, sannolikt beroende av den ökade dosfrekvensen hos djur (dagligen) jämfört med månatlig dosering hos människor och kan därför inte anses vara kliniskt relevant.

I standardtester in vitro och in vivo, visade lanreotid inte någon gentoxicitet.

Lanreotid var inte teratogent hos råttor och kaniner. Embryo/fostertoxicitet observerades hos råttor (ökad förlust före implantat) och hos kaniner (ökad förlust efter implantation).

Reproduktionsstudier på dräktiga råttor, som fick 30 mg/kg genom subkutan injektion varannan vecka (fem gånger den humana dosen, baserat på jämförelse i kroppsyta), resulterade i minskad embryo/fosteröverlevnad. Studier på dräktiga kaniner, som fick subkutana injektioner på 0,45 mg/kg/dag (två gånger den humana terapeutiska exponeringen, vid den maximala rekommenderade dosen på 120 mg, baserat på jämförelser av relativ kroppsyta) visar minskad fosteröverlevnad och ökad skelett/mjukvävnadsavvikelser hos fostret.

Vatten för injektionsvätskor och ättiksyra, koncentrerad (för pH-justering).

Ej relevant.

3 år.

Efter att den laminerade skyddspåsen har öppnats, ska läkemedlet användas omedelbart.

Förvaras i kylskåp (2 °C – 8 °C) i originalförpackningen. Ljuskänsligt.

Efter uttag ur kylskåp kan läkemedel i oöppnad skyddspåse läggas tillbaka i kylskåp för fortsatt förvaring och användas vid ett senare tillfälle under förutsättning att läkemedlet har förvarats vid högst 40 °C under en total tid på högst 72 timmar och att antalet temperaturavvikelser är högst tre.

Markkinoilla olevat pakkaukset

Resepti

SOMATULINE AUTOGEL injektioneste, liuos, esitäytetty ruisku
60 mg (L:ei) 60 mg (440,91 €)
90 mg (L:ei) 90 mg (581,32 €)
120 mg (L:ei) 120 mg (700,80 €)

PF-selosteen tieto

Somatuline Autogel finns i en förfylld spruta (polypropen) som har ett automatiskt säkerhetssystem och en kolvstoppare (bromobutylgummi) samt en nål (rostfritt stål) försedd med plastskydd.

Varje bruksfärdig förfylld spruta finns på ett underlag av plast och är förpackad i en laminerad påse och kartong.

Somatuline Autogel 60 mg / 90 mg / 120 mg:

I kartongen finns en förfylld spruta med en fastsittande nål.

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

Läkemedlets utseende:

Vit till svagt gul, viskös och övermättad lösning.

Injektionsvätskan i förfylld spruta är färdig att användas.

Endast för engångsbruk, användes omedelbart efter öppnandet.

Det är viktigt att läkemedlet injiceras exakt enligt instruktionen i bipacksedeln.

Använd inte produkten om den laminerade skyddspåsen är skadad eller tidigare öppnad.

Ej använt läkemedel och avfall skall hanteras enligt gällande anvisningar.

SOMATULINE AUTOGEL injektioneste, liuos, esitäytetty ruisku
60 mg 60 mg
90 mg 90 mg
120 mg 120 mg

• Ylempi erityiskorvaus (100 %). Pahanlaatuiset kasvaimet, joita ei ole edellä erikseen mainittu (130).
• Peruskorvaus (40 %).

H01CB03

18.12.2023