SEROXAT filmdragerad tablett 20 mg

En filmdragerad tablett innehåller 22,8 mg paroxetinhydrokloridhemihydrat, som motsvarar 20 mg paroxetin.

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Filmdragerad tablett

• egentlig depression
• tvångssyndrom
• paniksyndrom med eller utan agorafobi
• social fobi
• generaliserade ångesttillstånd
• posttraumatiskt stressyndrom

Dosering

Depression

Rekommenderad dos är 20 mg dagligen. I allmänhet sker en förbättring i patientens tillstånd efter en veckas behandling, men förbättringen kan bli märkbar först efter andra behandlingsveckan.

Som med alla antidepressiva läkemedel ska doseringen utvärderas och om nödvändigt justeras inom 3–4 veckor efter behandlingsstarten och därefter enligt det kliniska tillståndet. Hos patienter med otillräckligt behandlingssvar på 20 mg kan dosen gradvis ökas till maximalt 50 mg/dygn, i steg om 10 mg/dygn, enligt patientens behandlingssvar.

Patienter med depression bör behandlas under en tillräckligt lång period, i minst sex månader, för att säkerställa symtomfrihet.

Tvångssyndrom (OCD)

Rekommenderad dos är 40 mg dagligen. Behandlingen bör inledas med 20 mg/dygn och dosen kan ökas i steg om 10 mg till rekommenderad dos. Om behandlingssvaret är otillräckligt efter några veckor med rekommenderad dos kan vissa patienter ha nytta av gradvis dosökning upp till maximalt 60 mg/dygn.

Behandling av tvångssyndrom bör ske under en tillräckligt lång period, för att säkerställa symtomfrihet. Behandlingsperioden kan vara flera månader eller ännu längre. (se avsnitt Farmakodynamiska egenskaper).

Paniksyndrom

Rekommenderad dos är 40 mg dagligen. Behandlingen bör inledas med 10 mg dagligen och dosen gradvis ökas i steg om 10 mg enligt patientens svar upp till den rekommenderade dosen. Initialt vid behandling av paniksyndrom observeras vanligen en försämring av paniksymtomatologin. För att minimera detta rekommenderas en låg startdos. Om behandlingssvaret är otillräckligt efter några veckor med rekommenderad dos kan vissa patienter ha nytta av gradvis dosökning upp till maximalt 60 mg/dygn.

Behandling av paniksyndrom bör ske under en tillräckligt lång period, för att säkerställa symtomfrihet. Behandlingsperioden kan vara flera månader eller ännu längre. (se avsnitt Farmakodynamiska egenskaper).

Social fobi

Rekommenderad dos är 20 mg dagligen. Om behandlingssvaret är otillräckligt efter några veckor med rekommenderad dos kan vissa patienter ha nytta av gradvis dosökning, i steg om 10 mg, upp till maximalt 50 mg/dygn. Vid långtidsbehandling bör behovet av behandling utvärderas regelbundet. (se avsnitt Farmakodynamiska egenskaper).

Generaliserade ångesttillstånd

Rekommenderad dos är 20 mg dagligen. Om behandlingssvaret är otillräckligt efter några veckor med rekommenderad dos kan vissa patienter ha nytta av gradvis dosökning, i steg om 10 mg, upp till maximalt 50 mg/dygn.

Vid långtidsbehandling bör behovet av behandling utvärderas regelbundet. (se avsnitt Farmakodynamiska egenskaper).

Posttraumatiskt stressyndrom

Rekommenderad dos är 20 mg dagligen. Om behandlingssvaret är otillräckligt efter några veckor med rekommenderad dos kan vissa patienter ha nytta av gradvis dosökning, i steg om 10 mg, upp till maximalt 50 mg/dygn.

Vid långtidsbehandling bör behovet av behandling utvärderas regelbundet. (se avsnitt Farmakodynamiska egenskaper).

Utsättningssymtom vid avbrytande behandling med paroxetin

Abrupt avslutning av behandling med paroxetin bör undvikas (se avsnitten Varningar och försiktighet och Biverkningar). I kliniska prövningar har behandlingen avslutats gradvis genom att minska dygnsdosen med 10 mg med en veckas mellanrum. Om oacceptabla symtom uppstår efter en dosminskning eller i samband med avslutning av behandlingen kan man överväga att återgå till den dos som använts tidigare. Därefter kan man åter minska dosen, i långsammare takt.

Barn och ungdomar (7–17 år)

Paroxetin ska inte användas för behandling av barn och ungdomar, eftersom kontrollerade kliniska prövningar har visat att paroxetin är associerat med ökad risk för självmordsbeteende och fientlighet. Dessutom har effekten inte påvisats i tillräcklig utsträckning i dessa prövningar (se avsnitten Varningar och försiktighet och Biverkningar).

Barn under 7 år

Behandling med paroxetin har inte studerats hos barn under 7 år. Paroxetin ska inte användas så länge säkerhet och effekt inte fastställts hos denna åldersgrupp.

Äldre

Ökade plasmakoncentrationer av paroxetin förekommer hos äldre patienter, men intervallet av dessa koncentrationsvärden är överlappande med värden som observerats hos yngre individer. Behandlingen bör inledas med samma doser som för vuxna patienter. Dosökning kan behövas för vissa äldre patienter, men maximal dygnsdos bör inte överskrida 40 mg.

Nedsatt njur- eller leverfunktion

Ökade plasmakoncentrationer av paroxetin förekommer hos patienter med svår njursvikt (glomerulär filtrationshastighet under 30 ml/min) eller leversvikt. Därför ska doseringen begränsas till den lägre delen av doseringsintervallet hos denna patientgrupp.

Administreringssätt

Det rekommenderas att paroxetin ges en gång om dagen och i samband med morgonmålet. Tabletten ska sväljas och inte tuggas.

Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Paroxetin får inte användas samtidigt som MAO-hämmare. I undantagsfall kan linezolid (ett antibiotikum som är en reversibel icke-selektiv MAO-hämmare) ges i kombination med paroxetin under förutsättning att resurser finns för noggrann observation av patienten för upptäckt av symtom på serotonergt syndrom och övervakning av blodtrycket (se avsnitt Interaktioner).

Behandling med paroxetin kan påbörjas:

• två veckor efter avslutad behandling med en irreversibel MAO-hämmare eller
• minst 24 timmar efter avslutad behandling med en reversibel MAO-hämmare (t ex moklobemid, linezolid, metyltioninklorid (metylenblått, en reversibel icke selektiv MAO-hämmare, vilken används som färgämne inför operationer).

Minst en vecka ska förflyta mellan avslutande av paroxetin och behandlingsstart med någon MAO-hämmare.

Paroxetin är kontraindicerat i kombination med tioridazin och pimozid (se avsnitt Interaktioner).

Behandling med paroxetin bör påbörjas med försiktighet två veckor efter avslutad behandling med en irreversibel MAO-hämmare eller 24 timmar efter avslutad behandling med en reversibel MAO-hämmare. Dosen av paroxetin ska höjas gradvis tills ett optimalt svar erhållits (se avsnitten Kontraindikationer och Interaktioner).

Pediatrisk population

Seroxat ska inte användas vid behandling av barn och ungdomar under 18 år. I kliniska studier förekom suicidalt beteende (självmordsförsök och -tankar) och fientlighet (främst aggression, trots och ilska) mer frekvent hos barn och ungdomar som behandlades med antidepressiva läkemedel än hos dem som behandlades med placebo. Om man på grundval av kliniska behov ändå beslutar att behandla en patient under 18 år, ska patienten noggrant övervakas med avseende på eventuella suicidala symtom. Dessutom saknas uppgifter om säkerhet på lång sikt hos barn och ungdomar beträffande tillväxt och mognad samt kognitiv och beteendemässig utveckling.

Suicid/suicidtankar eller klinisk försämring

Depression är förknippad med en ökad risk för självmordstankar, självdestruktivitet och självmord (självmordsrelaterade händelser). Denna risk kvarstår tills signifikant remission har uppnåtts. Eftersom förbättring kan utebli under de första behandlingsveckorna, bör patienten följas noggrant tills förbättring sker. Klinisk erfarenhet visar att självmordsrisken kan öka under de tidiga förbättringsfaserna.

Andra psykiska tillstånd, för vilka paroxetin förskrivs, kan också vara associerade med ökad risk för självmordsrelaterade händelser. Dessa tillstånd kan dessutom förekomma i samband med svår depressiv episod. Därför ska samma försiktighetsåtgärder vidtas vid behandling av patienter med andra psykiska sjukdomar.

Det är känt att patienter som tidigare uppvisat självmordsrelaterade händelser eller patienter med påtagliga självmordstankar innan behandlingen påbörjas har en ökad risk för självmordstankar eller självmordsförsök. Därför bör de observeras särskilt noggrant under behandlingen. En metaanalys baserad på placebokontrollerade kliniska studier av antidepressiva läkemedel hos vuxna patienter med psykiska störningar påvisade en ökad risk för självmordsbeteende under behandling med antidepressiva läkemedel jämfört med placebo hos patienter yngre än 25 år (se avsnitt Farmakodynamiska egenskaper).

Patienter som behandlas med antidepressiva läkemedel, och speciellt sådana som har en hög självmordsrisk, ska följas noggrant i början av behandlingen och vid dosförändringar. Patienter (och vårdgivare) ska uppmanas att vara observanta på tecken till klinisk försämring, självmordsbeteende/självmordstankar eller andra beteendeförändringar och att omgående kontakta läkare om sådana symtom uppkommer.

Akatisi/psykomotorisk oro

Behandling med paroxetin har associerats med utveckling av akatisi. Akatisi karakteriseras av inre känsla av rastlöshet och psykomotorisk oro, som framkommer till exempel i form av oförmåga att sitta eller stå stilla, ofta i kombination med subjektiva obehag. Dessa symtom uppträder företrädesvis under de första behandlingsveckorna. Hos patienter som utvecklar dessa symtom kan dosökning vara skadlig.

Serotonergt syndrom/malignt neuroleptiskt syndrom

I sällsynta fall kan ett serotonergt syndrom eller symtom som liknar malignt neuroleptiskt syndrom uppstå i samband med behandling med paroxetin, särskilt vid kombinationer med andra serotonerga läkemedel och/eller neuroleptika. Eftersom dessa tillstånd kan vara potentiellt livshotande, ska behandling med paroxetin avslutas om sådana symtom uppträder (karakteristiskt för tillståndet är uppkomst av flera olika symtom samtidigt såsom hypertermi, rigiditet, myoklonus, autonom instabilitet, eventuellt med snabbt fluktuerande vitaltecken, mentala förändringar såsom konfusion, irritabilitet, extrem ångest och associerad agitation som övergår i delirium och koma), och symptomatisk behandling till stöd för de vitala funktionerna ska påbörjas. Paroxetin ska inte användas i kombination med serotonin-prekursorer (såsom L-tryptofan, oxitriptan) på grund av risken för serotonergt syndrom. (se avsnitten Kontraindikationer och Interaktioner).

Mani

Liksom alla antidepressiva läkemedel ska paroxetin användas med försiktighet hos patienter som har haft mani. Paroxetin ska avslutas hos patienter som går in i en manisk fas.

Nedsatt njur-/leverfunktion

Försiktighet rekommenderas hos patienter med svår njursvikt eller leversvikt (se avsnitt Dosering och administreringssätt).

Diabetes

Hos patienter med diabetes kan behandling med SSRI-preparat påverka blodsockerkontrollen. Doseringen av insulin och/eller orala blodsockersänkare kan behöva justeras. Dessutom har vissa studier gett antydningar om att samtidig användning av paroxetin och pravastatin kan vara förknippad med förhöjda blodsockernivåer (se avsnitt Interaktioner).

Epilepsi

Liksom andra antidepressiva läkemedel ska paroxetin användas med försiktighet till patienter med epilepsi.

Krampanfall

Den totala incidensen för krampanfall är mindre än 0,1 % hos patienter som behandlas med paroxetin. Läkemedlet ska avslutas hos patienter som utvecklar krampanfall.

Elektrokonvulsiv behandling (ECT)

Den kliniska erfarenheten av samtidig användning av paroxetin och ECT är begränsad.

Glaukom

Liksom andra SSRI-preparat kan paroxetin orsaka pupillutvidgning. Därför bör paroxetin användas med försiktighet hos patienter med trångvinkelglaukom eller som tidigare har haft glaukom.

Hjärtsjukdomar

Sedvanliga försiktighetsåtgärder ska iakttas hos patienter med hjärtsjukdomar.

QT-förlängning

Fall av förlängt QT-intervall har rapporterats efter godkännandet för försäljning.

Paroxetin ska användas med försiktighet till patienter med förlängt QT-intervall i (familje-) anamnesen, patienter som samtidigt tar antiarytmika eller andra läkemedel som kan förlänga QT-intervallet, patienter med relevant befintlig hjärtsjukdom, såsom hjärtsvikt, ischemisk hjärtsjukdom, hjärtblock eller kammararytmier, bradykardi och hypokalemi eller hypomagnesemi (se avsnitt Kontraindikationer och Interaktioner).

Hyponatremi

Hyponatremi har rapporterats i sällsynta fall, övervägande bland äldre patienter. Försiktighet bör även iakttas hos patienter med ökad risk för hyponatremi, t ex på grund av annan samtidig medicinering eller levercirros. Hyponatremin upphör i allmänhet när paroxetin avslutas.

Blödning

Fall av hudblödningar såsom ekkymos och purpura har rapporterats i samband med SSRI-behandling. Även andra blödningsproblem, t ex gastrointestinal och gynekologisk blödning, har rapporterats. Äldre patienter kan ha ökad risk för icke-menstruationsrelaterade blödningar.

Selektiva serotoninupptagshämmare (SSRI) och serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare (SNRI) kan öka risken för postpartumblödning (se avsnitt Fertilitet, graviditet och amning och Biverkningar).

Försiktighet rekommenderas hos patienter som använder SSRI-preparat samtidigt med orala antikoagulanter, läkemedel med känd påverkan på trombocytfunktionen, eller andra läkemedel som kan medföra ökad blödningsrisk (t ex atypiska antipsykotika såsom klozapin, fentiaziner, flertalet tricykliska antidepressiva läkemedel, acetylsalicylsyra, NSAID, COX-2-hämmare) liksom hos patienter med anamnes på blödningssjukdomar eller tillstånd som kan medföra ökad blödningsrisk (se avsnitt Biverkningar).

Interaktioner med tamoxifen

Kraftig hämning av CYP2D6 orsakad av paroxetin kan leda till minskade koncentrationer av endoxifen, som är en av de viktigaste aktiva metaboliterna av tamoxifen. Därför ska paroxetin, alltid när det är möjligt, undvikas under tamoxifenbehandling (se avsnitt Interaktioner).

Utsättningssymtom vid avbrytande av behandling med paroxetin

Symtom vid avslutning av behandling är vanliga, särskilt om detta sker abrupt (se avsnitt Biverkningar). I kliniska prövningar förekom oönskade händelser i samband med att behandlingen avslutades hos 30 % av de patienter som behandlades med paroxetin jämfört med 20 % av de som erhöll placebo. Förekomst av abstinenssymtom vid avslutning innebär inte att läkemedlet är beroendeframkallande.

Risken för abstinenssymtom kan vara beroende av flera faktorer, inklusive behandlingens längd och dosering samt hastigheten med vilken dosen reduceras.

Yrsel, känselstörningar (inklusive parestesier, känsla av elektriska stötar och tinnitus), sömnstörningar (inklusive intensiva drömmar), agitation eller ångest, illamående, tremor, konfusion, svettningar, huvudvärk, diarré, palpitationer, känslomässig instabilitet, irritabilitet samt synstörningar har rapporterats. Vanligtvis är dessa symptom lindriga till medelsvåra men kan hos vissa patienter vara kraftiga. Symtomen uppträder vanligtvis under de första dygnen efter att behandlingen har avslutats, men dessa symtom har i mycket sällsynta fall även rapporterats hos patienter som av misstag har glömt en läkemedelsdos. I allmänhet är dessa symptom övergående och upphör vanligtvis inom två veckor, även om de hos vissa patienter kan vara långvariga (två–tre månader eller mer). Därför rekommenderas att paroxetin trappas ner gradvis under en period på flera veckor eller månader när behandlingen ska avslutas, beroende på patientens behov (se avsnitt Dosering och administreringssätt).

Sexuell dysfunktion

Selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI-läkemedel)/serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare (SNRI-läkemedel) kan orsaka symtom på sexuell dysfunktion (se avsnitt Biverkningar). Det finns rapporter om långvarig sexuell dysfunktion där symtomen har kvarstått trots avslutning av SSRI-/SNRI-läkemedel.

Natrium

Detta läkemedel innehåller mindre än 1 mmol (23 mg) natrium per tablett, d.v.s. är näst intill ”natriumfritt”.

Serotonerga läkemedel

Liksom med andra SSRI-preparat kan även samtidig användning av paroxetin och serotonerga läkemedel leda till att uppkomst av 5-HT-associerade effekter (serotonergt syndrom: se avsnitt Varningar och försiktighet). Försiktighet rekommenderas och noggrannare klinisk uppföljning av patienten än normalt krävs när serotonerga läkemedel (såsom L-tryptofan, triptaner, tramadol, linezolid, metyltioninklorid (metylenblått), SSRI-läkemedel, litium, petidin, buprenorfin och johannesörtpreparat kombineras med paroxetin. Försiktighet bör också iakttas med fentanyl som används vid generell anestesi eller vid behandling av kronisk värk. Samtidig användning av paroxetin och MAO-hämmare är kontraindicerat på grund av risken för serotoninsyndrom (se avsnitt Kontraindikationer).

Pimozid

Förhöjda nivåer av pimozid med ett medelvärde på 2,5 gånger har visats i en studie där en låg, engångsdos pimozid (2 mg) administrerades samtidigt med 60 mg paroxetin. Detta kan förklaras av den kända förmågan hos paroxetin att inhibera CYP2D6. På grund av ett smalt terapeutiskt index hos pimozid och då det är känt att pimozid kan förlänga QT-tiden, är samtidig användning av pimozid och paroxetin kontraindicerad (se avsnitt Kontraindikationer).

Läkemedel som förlänger QT-intervallet

Risken för förlängning av QTc-intervallet och/eller kammararytmier (t.ex. torsade de pointes) kan öka vid samtidig användning av andra läkemedel som förlänger QTc-intervallet (t.ex. vissa antipsykotika) (se avsnitt Varningar och försiktighet). Samtidig användning av tioridazon och paroxetin är kontraindicerad eftersom paroxetin, liksom andra läkemedel som hämmar leverenzymet CYP450 2D6, kan höja plasmanivåerna av tioridazin, vilket kan förlänga QT-intervallet (se avsnitt Kontraindikationer).

Läkemedelsmetaboliserande enzymer

Metabolism och farmakokinetik hos paroxetin kan påverkas av induktion eller inhibition av läkemedelsmetaboliserande enzymer.

När paroxetin ska användas samtidigt med läkemedel som utövar hämmande effekt på läkemedelsmetaboliserande enzymer, ska dosering inom det lägre dosintervallet övervägas.

Initial dosjustering bedöms inte vara nödvändig när paroxetin ges samtidigt med kända enzyminducerande läkemedel (t ex karbamazepin, rifampicin, fenobarbital, fenytoin) eller med fosamprenavir/ritonavir. All dosjustering av paroxetin (efter inledd eller avslutad behandling med enzyminducerande läkemedel) ska baseras på kliniskt svar (effekt och tolerabilitet).

Neuromuskulära blockerare

SSRI-preparat kan reducera aktiviteten hos kolinesteras i plasma, vilket ger en förlängd neuromuskulär blockering med mivakurium och suxametonium.

Fosamprenavir/ritonavir

Samtidig tillförsel av fosamprenavir/ritonavir 700 mg/100 mg två gånger dagligen och paroxetin 20 mg dagligen hos friska försökspersoner under tio dagar minskade plasmanivåerna av paroxetin signifikant, med ungefär 55 %. Plasmakoncentrationerna av fosamprenavir/ritonavir under samtidig tillförsel av paroxetin motsvarade referensnivåerna i andra studier, vilket tyder på att paroxetin inte hade någon signifikant effekt på metabolismen av fosamprenavir/ritonavir. Det finns inga data tillgängliga beträffande effekter av samtidig användning av paroxetin och fosamprenavir/ritonavir under längre tid än 10 dagar.

Procyklidin

Daglig administrering av paroxetin ökar plasmanivåer av procyklidin signifikant. Om antikolinerga effekter uppträder ska dosen av procyklidin reduceras.

Antikonvulsiva: karbamazepin, fenytoin, natriumvalproat

Samtidig administrering förefaller inte ha någon effekt på den farmakokinetiska/dynamiska profilen hos patienter med epilepsi.

CYP2D6-hämmande potential hos paroxetin

Liksom andra antidepressiva läkemedel, inklusive andra selektiva serotoninåterupptagshämmare, inhiberar paroxetin cytokrom P450-enzymet CYP2D6 i levern. Hämning av CYP2D6 kan leda till ökad plasmakoncentration av samtidigt administrerade läkemedel som metaboliseras av detta enzym. Dessa inkluderar vissa tricykliska antidepressiva läkemedel (t ex klomipramin, nortriptylin och desipramin), fentiazin-neuroleptika (t ex perfenazin och tioridazin, se avsnitt Kontraindikationer och stycket ”Läkemedel som förlänger QT-intervallet” i avsnitt Interaktioner ovan), risperidon, atomoxetin, vissa typ 1c-antiarrytmika (t ex propafenon och flekainid) samt metoprolol. Paroxetin rekommenderas inte i kombination med metoprolol när metoprolol används vid hjärtsvikt, på grund av snävt terapeutiskt index för metoprolol vid denna indikation.

Farmakokinetisk interaktion mellan CYP2D6-hämmare och tamoxifen, som visar en 65–75 % minskning av plasmanivåerna för en av de mer aktiva formerna av tamoxifen, dvs. endoxifen, har rapporterats i litteraturen. I några studier har minskad effekt av tamoxifen rapporterats vid samtidig användning av vissa antidepressiva SSRI-läkemedel. Eftersom en minskad effekt av tamoxifen inte kan uteslutas, ska samtidig behandling med kraftiga CYP2D6-hämmare (inklusive paroxetin) om möjligt undvikas (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Alkohol

Liksom med andra psykofarmaka bör patienter avrådas från att använda alkohol under den tid de använder paroxetin.

Orala antikoagulantia

Det kan förekomma farmakodynamisk interaktion mellan paroxetin och orala antikoagulanter. Samtidig användning av paroxetin och orala antikoagulanter kan leda till en ökad antikoagulativ effekt och blödningsrisk. Därför ska paroxetin användas med försiktighet hos patienter som behandlas med orala antikoagulanter (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Antiinflammatoriska läkemedel, acetylsalicylsyra och andra medel med trombocythämmande effekt

Det kan förekomma farmakodynamisk interaktion mellan paroxetin och antiinflammatoriska läkemedel/acetylsalicylsyra. Samtidig användning av paroxetin och antiinflammatoriska läkemedel/acetylsalicylsyra kan leda till en ökad blödningsrisk (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Försiktighet rekommenderas hos patienter som använder SSRI-preparat samtidigt med orala antikoagulanter, läkemedel med känd trombocytpåverkan eller ökad blödningsrisk (t ex atypiska antipsykotika såsom klozapin, fentiaziner, flertalet tricykliska antidepressiva, acetylsalicylsyra, antiinflammatoriska läkemedel, COX-2-hämmare) liksom hos patienter som tidigare har haft blödningssjukdom eller tillstånd som kan medföra ökad blödningsrisk.

Pravastatin

En interaktion mellan paroxetin och pravastatin har setts i studier, som antyder att samadministrering av paroxetin och pravastatin kan leda till förhöjda blodglukosnivåer. Patienter med diabetes mellitus som får både paroxetin och pravastatin samtidigt kan behöva dosjustering av orala hypoglykemiska läkemedel och/eller insulin (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Graviditet

Några epidemiologiska studier antyder ökad risk för medfödda missbildningar, särskilt kardiovaskulära (t ex kammar- och förmaksseptumdefekter), i samband med användning av paroxetin under graviditetens första trimester. Den bakomliggande mekanismen är okänd. Enligt tillgängliga data är risken för att en mamma som använt paroxetin ska få ett barn med hjärtmissbildning mindre än 2/100, medan risken är 1/100 i normalpopulationen.

Paroxetin ska användas under graviditet enbart då användningen är absolut nödvändig. Den behandlande läkaren bör överväga andra alternativa behandlingar hos kvinnor som är gravida eller planerar graviditet. Abrupt avslutning av behandlingen ska undvikas under graviditet (se avsnitt Dosering och administreringssätt).

Observationsdata tyder på ökad risk (mindre än en fördubbling) för postpartumblödning efter exponering för selektiva serotoninåterupptagshämmare/serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare under den sista månaden före förlossningen (se avsnitten Varningar och försiktighet och Biverkningar).

Nyfödda ska observeras om modern använt paroxetin ända till slutskedet av graviditeten, särskilt under graviditetens tredje trimester.

Följande symtom kan uppträda hos nyfödda barn efter att modern har använt paroxetin under graviditetens slutskede: andningssvårigheter, cyanos, apné, kramper, temperaturinstabilitet, matningssvårigheter, kräkningar, hypoglykemi, hypertonus, hypotonus, hyperreflexi, tremor, darrningar, irritabilitet, letargi, somnolens, ihållande gråt, och sömnsvårigheter. Dessa symtom kan bero antingen på serotonerga effekter eller abstinenssymtom. I de flesta fallen debuterade dessa komplikationer omedelbart eller kort (< 24 timmar) efter förlossningen.

Epidemiologiska data tyder på att användning av SSRI under graviditet, särskilt i slutet av graviditeten, kan öka risken för persistent pulmonell hypertension hos den nyfödda (PPHN). Den observerade risken var ungefär fem fall på 1 000 graviditeter. I befolkningen i genomsnitt är frekvensen 1–2 PPHN-fall på 1 000 graviditeter.

Djurstudier visade reproduktionstoxicitet, men studierna påvisade inte direkta skadeeffekter beträffande graviditet, embryonal/fetal utveckling, förlossning eller barnets utveckling genast efter födseln (se avsnitt Prekliniska säkerhetsuppgifter).

Amning

Paroxetin utsöndras i små mängder i bröstmjölk. I publicerade studier var serumkoncentrationerna hos ammande barn ej påvisbara (< 2 ng/ml) eller mycket låga (< 4 ng/ml). Några tecken på läkemedelspåverkan sågs inte hos dessa barn. Eftersom inga effekter förväntas kan amning övervägas.

Fertilitet

Data från djurstudier har visat att paroxetin kan påverka spermakvaliteten (se avsnitt Prekliniska säkerhetsuppgifter). In vitro-data med humant material har visat att det kan finnas en påverkan på spermakvaliteten. Dock har fall från humanstudier med några SSRI-läkemedel visat att en påverkan på spermakvaliteten är reversibel.

Man har hittills inte sett någon påverkan på fertilitet hos människa.

Klinisk erfarenhet har visat att behandling med paroxetin inte försämrar kognitiva eller psykomotoriska funktioner. Liksom vid behandling med alla psykofarmaka bör patienten emellertid uppmanas att iaktta försiktighet vid bilkörning och hantering av maskiner.

Även om paroxetin inte förstärker de psykiska och motoriska funktionsnedsättningarna av alkohol rekommenderas inte samtidig användning av paroxetin och alkohol.

Några av de biverkningar som räknas upp nedan kan avta i intensitet och frekvens under fortsatt behandling och kräver i allmänhet inte att behandlingen avbryts. Biverkningarna är klassificerade utifrån organsystem och frekvens. Frekvenserna definieras enligt följande: mycket vanliga (≥1/10); vanliga (≥1/100, <1/10); mindre vanliga ≥1/1 000; <1/100); sällsynta (≥1/10 000; <1/1 000); mycket sällsynta <1/10 000); ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

Blodet och lymfsystemet

mindre vanliga: onormal blödning, framför allt i hud och slemhinnor (inklusive ekkymos och gynekologisk blödning), leukopeni.

mycket sällsynta: trombocytopeni

Immunsystemet

mycket sällsynta: allvarliga och potentiellt fatala allergiska reaktioner (inklusive anafylaktoida reaktioner och angioödem)

Endokrina systemet

mycket sällsynta: abnorm sekretion av antidiuretiskt hormon (SIADH-syndrom)

Metabolism och nutrition

vanliga: förhöjda kolesterolvärden, minskad aptit

mindre vanliga: förändrad glykemisk kontroll har rapporterats hos diabetespatienter (se avsnitt Varningar och försiktighet).

sällsynta: hyponatremi

Hyponatremi har rapporterats företrädesvis hos äldre patienter och beror ibland på abnorm sekretion av antidiuretiskt hormon (SIADH).

Psykiska störningar

vanliga: somnolens, sömnlöshet, agitation, onormala drömmar (inklusive mardrömmar)

mindre vanliga: konfusion, hallucinationer

sällsynta: maniska reaktioner, ångest, depersonalisation, panikattacker, akatisi (se avsnitt Varningar och försiktighet).

ingen känd frekvens: självmordstankar, självdestruktivt beteende, aggression, bruxism.

Fall av självmordstankar och självdestruktivt beteende har rapporterats under behandling med paroxetin eller direkt efter avslutad behandling (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Fall av aggression observerades efter godkännandet för försäljning.

Dessa symtom kan också bero på den bakomliggande sjukdomen.

Centrala och perifera nervsystemet

vanliga: yrsel, tremor, huvudvärk, försämrad koncentrationsförmåga

mindre vanliga: extrapyramidala störningar

sällsynta: krampanfall, rastlösa ben-syndrom (RLS)

mycket sällsynta: serotonergt syndrom (symtom kan innefatta agitation, konfusion, svettning, hallucinationer, hyperreflexi, myoklonus, skakningar, takykardi och tremor).

Extrapyramidala störningar, inklusive orofacial dystoni har rapporterats, bland annat hos patienter med underliggande sjukdomar som orsakar rörelsestörningar eller patienter som använder neuroleptika.

Ögon

vanliga: dimsyn

mindre vanliga: mydriasis (se avsnitt Varningar och försiktighet)

mycket sällsynta: akut glaukom

Öron och balansorgan

ingen känd frekvens: tinnitus

Hjärtat

mindre vanliga: sinustakykardi

sällsynta: bradykardi

Blodkärl

mindre vanliga: övergående blodtrycksförhöjning eller blodtryckssänkning, postural hypotension

Övergående blodtrycksförhöjning eller blodtryckssänkning har rapporterats efter behandling med paroxetin, vanligtvis hos patienter med känd hypertoni respektive ångest.

Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum

vanliga: gäspningar

Mag-tarmkanalen

mycket vanliga: illamående

vanliga: förstoppning, diarré, kräkningar, muntorrhet

mycket sällsynta: gastrointestinal blödning

ingen känd frekvens: mikroskopisk kolit

Lever och gallvägar

sällsynta: förhöjning av leverenzymerna

mycket sällsynta: leversjukdomar (såsom hepatit, som ibland kan vara förenad med ikterus och/eller leversvikt)

Förhöjda leverenzymer har rapporterats. Rapporter om leverpåverkan (såsom hepatit, ibland förenad med ikterus och/eller leversvikt) har efter lanseringen på marknaden också mottagits mycket sällan. Avslutning av paroxetin bör övervägas vid långvarig förhöjning av leverfunktionsvärdena.

Hud och subkutan vävnad

vanliga: svettningar

mindre vanliga: hudutslag, klåda

mycket sällsynta: allvarliga hudreaktioner (inklusive erythema multiforme, Stevens-Johnsons syndrom och toxisk epidermal nekrolys), urtikaria, fotosensitivitetsreaktioner

Njurar och urinvägar

mindre vanliga: urinretention, urininkontinens

Reproduktionsorgan och bröst

mycket vanliga: sexuell funktionsstörning

sällsynta: hyperprolaktinemi, galaktorré, menstruationsstörningar (inklusive menorragi, metrorragi, amenorré, försenad eller oregelbunden menstruation).

mycket sällsynta: priapism

ingen känd frekvens: postpartumblödning*

*Denna biverkning har rapporterats i samband med läkemedel som hör till den terapeutiska klassen selektiva serotoninåterupptagshämmare/serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare (se avsnitt Varningar och försiktighet. och 4.6).

Muskuloskeletala systemet och bindväv

sällsynta: led- och muskelsmärta

Epidemiologiska studier som främst har utförts på patienter som är 50 år och äldre, visar en ökad risk för benfraktur hos patienter som behandlas med SSRI eller tricykliska antidepressiva läkemedel. Mekanismen för den ökade risken för benfrakturer är inte känd.

Allmänna symtom och symtom på administreringsstället

vanliga: asteni, viktökning

mycket sällsynta: perifert ödem

Utsättningssymtom vid avbrytande av behandling med paroxetin

vanliga: yrsel, känselstörningar, sömnstörningar, ångest, huvudvärk

mindre vanliga: agitation, illamående, tremor, konfusion, svettningar, emotionell instabilitet, synstörningar, palpitation, diarré, irritabilitet.

Avslutning av paroxetin (särskilt när det sker abrupt) kan orsaka abstinenssymtom. Symtom som har rapporterats är: yrsel, känselstörningar (inklusive parestesier, känsla av elektriska stötar och tinnitus), sömnstörningar (inklusive intensiva drömmar), agitation eller ångest, illamående, tremor, konfusion, svettningar, huvudvärk, diarré, palpitationer, emotionell instabilitet, irritabilitet och synstörningar.

I allmänhet är dessa symtom lindriga till måttliga och upphör spontant, men hos vissa patienter kan de vara svåra och/eller ha förlängd duration. Därför rekommenderas att behandlingen med paroxetin avslutas gradvis när behandlingen inte längre behövs (se avsnitt Dosering och administreringssätt och Varningar och försiktighet).

Biverkningar i kliniska studier hos barn och ungdomar

Följande biverkningar observerades:

ökning av självmordsrelaterat beteende (inklusive självmordstankar och -försök), självskadebeteende och ökad fientlighet. Självmordstankar och -försök observerades huvudsakligen i studier hos unga med svår depressiv episod. Ökad fientlighet förekom särskilt hos barn med tvångssyndrom, särskilt hos barn under 12 år.

Andra biverkningar var minskad aptit, tremor, svettningar, hyperkinesi, agitation, emotionell labilitet (gråt och humörsvängningar), blödningsrelaterade biverkningar framför allt i hud och slemhinnor.

Biverkningar som har setts vid nedtrappning av paroxetindosen eller avslutning av paroxetinbehandlingen är: emotionell labilitet (inklusive gråt och humörsvängningar, självskadebeteende, självmordstankar och -försök), nervositet, yrsel, illamående och buksmärta (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Se även avsnitt Farmakodynamiska egenskaper för mer information om kliniska studier hos barn och ungdomar.

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till följande aktör:

webbplats: www.fimea.fi

Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea

Biverkningsregistret

PB 55

00034 Fimea

Symtom och tecken

Tillgänglig information om överdosering påvisar en bred säkerhetsmarginal för paroxetin.

Enligt erfarenhet av överdosering är symtomen utöver de som nämns i avsnitt Biverkningar: feber och ofrivilliga muskelkontraktioner. Patienterna har i allmänhet tillfrisknat utan allvarliga bestående besvär även efter intag av engångsdoser av paroxetin på upp till 2 000 mg, då endast detta läkemedel har intagits. Medvetslöshet och EKG-förändringar har rapporterats i enstaka fall, i mycket sällsynta fall med fatal utgång. I dessa fall har paroxetin i allmänhet tagits tillsammans med andra psykofarmaka eller dessutom tillsammans med alkohol.

Behandling

Någon specifik antidot är inte känd.

Behandlingsanvisningarna vid överdosering är de samma som vid överdosering av andra antidepressiva läkemedel.

20–30 g medicinskt kol kan ges inom några timmar efter intaget av överdosen för att minska absorptionen av paroxetin. Symtomatisk behandling med frekvent kontroll av vitalfunktionerna och noggrann övervakning är indicerad. Patienten vårdas på det sätt som det kliniska tillståndet kräver.

Farmakoterapeutisk grupp: Antidepressiva, selektiva serotoninåterupptagshämmare, ATC-kod: N06AB05

Verkningsmekanism

Paroxetin är en effektiv och selektiv upptagshämmare av 5-hydroxytryptamin (5-HT, serotonin). Dess antidepressiva verkan och effekt vid behandling av tvångssyndrom, social fobi, generaliserat ångestsyndrom, posttraumatiskt stressyndrom och panikångest anses grunda sig på dess specifika förmåga att hämma 5-HT-upptag i cerebrala neuron.

Paroxetin är inte kemiskt besläktat med tricykliska, tetracykliska eller övriga tillgängliga antidepressiva läkemedel.

Paroxetin har låg affinitet till kolinerga muskarinreceptorer och i djurstudier har endast svaga antikolinerga egenskaper konstaterats.

In vitro-studier har visat att paroxetin tack vare sin selektiva effekt (till skillnad från tricykliska antidepressiva läkemedel) har låg affinitet till alfa₁, alfa₂ och beta-adrenerga receptorer, dopaminreceptorer (D2), 5-HT1-lika, 5-HT2 samt histamin (H1) receptorer. Denna avsaknad av interaktion med postsynaptiska receptorer som observerats i in vitro-studier bekräftas av in vivo-studier som demonstrerar avsaknad av CNS-dämpande och hypotensiva egenskaper hos paroxetin.

Farmakodynamisk effekt

Paroxetin nedsätter inte psykomotoriska funktioner och förstärker inte dämpande effekter av etanol.

I likhet med andra selektiva 5-HT-upptagshämmare ger paroxetin upphov till symtom på överdriven 5-HT-receptorstimulering vid administrering till försöksdjur som förbehandlats med MAO-hämmare eller tryptofan.

Studier av beteende och EEG-undersökningar visar att paroxetin har en svagt aktiverande effekt vid doser som vanligen överstiger de som krävs för att hämma 5-HT-upptag. De aktiverande egenskaperna är inte av amfetaminliknande natur.

Djurstudier visar att hjärtat och blodomloppet tolererar paroxetin väl.

Paroxetin ger inga kliniskt signifikanta förändringar av blodtryck, hjärtfrekvens eller EKG hos friska personer.

Studier visar att paroxetin, till skillnad från antidepressiva läkemedel som hämmar upptag av noradrenalin, har en avsevärt mindre tendens att inhibera den blodtryckssänkande effekten av guanetidin.

Vid behandling av depressionstillstånd är effekten hos paroxetin jämförbar med sedvanliga antidepressiva läkemedel.

Det finns också visst evidens för att paroxetin kan ha terapeutisk nytta hos patienter som inte svarat på sedvanlig behandling.

Dosintag på morgonen av paroxetin försämrar inte sömnkvaliteten eller -durationen. Tvärtom kan patienterna sova bättre behandlingen med paroxetin börjar ge effekt.

Analys beträffande suicidalitet hos vuxna

En paroxetinspecifik analys av placebokontrollerade prövningar på vuxna med psykiatriska störningar visade en högre frekvens av suicidalt beteende hos unga vuxna (18–24 år) som behandlats med paroxetin jämfört med de patienter som fick placebo (2,19 % vs 0,92 %). I de äldre åldersgrupperna sågs ingen sådan ökning. Hos vuxna med svår egentlig depression (alla åldrar) fanns en ökad frekvens av suicidalt beteende hos patienter som behandlats med paroxetin jämfört med de patienter som fick placebo (0,32 % vs 0,05 %), och alla händelser var suicidförsök. För paroxetin var emellertid majoriteten av dessa försök (8 av 11) hos unga vuxna (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Dos-responsförhållande

I studier med fast dosering är dos-responskurvan flack vilket talar emot några effektmässiga fördelar av att använda doser som överstiger de rekommenderade. Det finns emellertid kliniska data som pekar på att upptitrering av dosen till underhållsdos kan vara av nytta för vissa patienter.

Effekt vid långtidsbehandling

Långtidseffekten av paroxetin vid behandling av depression har visats i en 52 veckor lång studie med underhållsbehandling, där målet var att förhindra återfall av depression: 12 % av de patienter som behandlades med paroxetin (20–40 mg/dygn) fick återfall av depression, medan motsvarande siffra var 28 % i den grupp som fick placebo.

Långtidseffekten av paroxetin vid obsessiv-kompulsiv sjukdom har utvärderats i tre 24 veckor långa studier med underhållsbehandling, där målet var att förhindra återfall av depression. I en av studierna påvisades en signifikant skillnad beträffande andelen patienter med återfall mellan paroxetin (38 %) jämfört med placebo (59 %).

Långtidseffekt av paroxetin vid paniksyndrom har visats i en 24 veckor lång studie, där syftet var att förhindra återfall: 5 % av de patienter som behandlades med paroxetin (10–40 mg/dygn) fick återfall, jämfört med 30 % av dem som fick placebo. Detta fick stöd i en 36 veckor lång studie med underhållsbehandling.

Långtidseffekten av paroxetin vid behandling av social fobi, generaliserat ångestsyndrom och posttraumatiskt stressyndrom har inte påvisats tillräckligt bra.

Biverkningar i kliniska studier hos barn och ungdomar

I kortvariga (högst 10–12 veckor) kliniska studier hos barn och ungdomar rapporterades följande misstänkta biverkningar hos minst 2 % av patienterna som behandlades med paroxetin och med minst dubbelt så hög frekvens som i placebogruppen: ökning av självmordsbeteende (inklusive självmordsförsök och -tankar), självskadebeteende och fientlighet. Självmordstankar och -försök observerades huvudsakligen i studier bland unga med svår depressiv episod. Ökad fientlighet förekom särskilt hos barn med tvångssyndrom, särskilt hos barn under 12 år. Ytterligare biverkningar som förekom oftare i paroxetingruppen än i placebogruppen var: minskad aptit, tremor, svettningar, hyperkinesi, agitation, emotionell labilitet (inklusive gråt och humörsvängningar).

I studier där gradvis nedtrappning av läkemedelsbehandlingen användes, rapporterades följande symtom under nedtrappningsfasen eller vid avslutande av paroxetin hos minst 2 % av patienterna och med minst dubbelt så hög frekvens jämfört med placebo: emotionell labilitet (inklusive gråt, humörsvängningar, självskadebeteende, självmordstankar och -försök), nervositet, yrsel, illamående och buksmärta (se avsnitt Varningar och försiktighet).

I fem parallellgruppstudier med en behandlingstid från åtta veckor upp till åtta månader, har blödningsrelaterade biverkningar, framför allt i hud och slemhinnor, observerats. Hos patienter som fått paroxetin var frekvensen 1,74 % och hos patienter som fått placebo 0,74 %.

Absorption

Paroxetin absorberas väl efter oral tillförsel och genomgår första-passagemetabolism. Beroende på första-passagemetabolismen blir mängden av systemiskt tillgängligt paroxetin mindre än den som absorberas i mag-tarmkanalen. Partiell mättnad av första-passageeffekten och reduktion av plasmaclearance uppkommer när organismen exponeras för högre doser eller multipla doser. Detta medför oproportionerliga ökningar i plasmakoncentrationerna av paroxetin, vilket innebär att farmakokinetiska parametrar ej är konstanta och att kinetiken blir icke-linjär. Avvikelserna från linjäriteten är i allmänhet liten och begränsad till de patienter hos vilka låga doser medför låga plasmanivåer.

Systemiska steady state-nivåer uppnås 7–14 dygn efter behandlingens inledande, med sedvanliga tabletter eller tabletter med kontrollerad frisättning, och de farmakokinetiska parametrarna verkar inte förändras vid långvarig behandling.

Distribution

Paroxetin har en omfattande vävnadsdistribution och farmakokinetiska beräkningar indikerar att endast 1 % av kroppsinnehållet återfinns i plasma.

Proteinbindningsgraden för paroxetin i plasma är omkring 95 % vid terapeutiska koncentrationer.

Korrelation har inte påvisats mellan plasmakoncentrationen av paroxetin och kliniska symtom (biverkningar och klinisk effekt).

Metabolism

Huvudmetaboliterna av paroxetin utgörs av polära och konjugerade oxidations- och metyleringsprodukter, som utsöndras snabbt. Utifrån deras relativa avsaknad av farmakologisk aktivitet är det osannolikt att dessa bidrar till de terapeutiska effekterna av paroxetin.

Metaboliseringen äventyrar inte den selektiva hämmande effekten hos paroxetin på återupptag av serotonin.

Eliminering

Generellt utsöndras i urinen mindre än 2 % av tillförd dos av paroxetin i oförändrad form och omkring 64 % som metaboliter. Omkring 36 % av dosen utsöndras med faeces, sannolikt via gallan, där mindre än 1 % utsöndras i oförändrad form. Således utsöndras paroxetin nästan uteslutande genom metabolism.

Utsöndringen av metaboliter är bifasisk, initialt som resultat av första-passagemetabolism och därefter styrd av den systemiska eliminationen av paroxetin.

Eliminationshalveringstiden varierar, men är i allmänhet omkring ett dygn.

Särskilda patientgrupper

Äldre och patienter med nedsatt i njur- eller leverfunktion

Förhöjda plasmakoncentrationer förekommer hos äldre liksom hos patienter med svår njurfunktionsnedsättning eller nedsatt leverfunktion, men intervallet av dessa plasmakoncentrationer överlappar med intervallet hos friska vuxna.

Toxikologiska studier har genomförts hos rhesusapor och albinoråttor och hos båda är metabolismen likartad med den som beskrivits hos människa.

Som kan förväntas med lipofila aminer, inklusive tricykliska antidepressiva, noterades fosfolipidos hos råttor. Fosfolipidos noterades inte hos primater i studier upp till ett år vid doser som var sex gånger högre än rekommenderat kliniskt dosområde.

Karcinogenes: I tvåårsstudier på möss och råttor hade paroxetin ingen karcinogen effekt.

Genotoxicitet: Genotoxicitet kunde inte observeras i ett batteri av in vitro- och in vivo -tester.

Toxicitetsstudier gällande reproduktion på råtta har visat att paroxetin påverkar manlig och kvinnlig fertilitet genom att minska fertilitetsindexet och dräktighetsfrekvensen. Man såg även ökad fosterdödlighet och försenad benbildning hos råttor. De senare effekterna är troligtvis relaterade till maternal toxicitet och anses inte var en direkt effekt på fostret/avkomman.

Tablettkärna:

Kalciumvätefosfatdihydrat (E341)

Natriumstärkelseglykolat (typ A)

Magnesiumstearat (E470b)

Filmdragering:

Hypromellos (E464)

Makrogol 400

Polysorbat 80 (E433)

Titandioxid (E171)

Ej relevant.

3 år.

Förvaras vid högst 30 °C.

Förvaras i originalförpackningen (ljuskänsligt).

Markkinoilla olevat pakkaukset

Resepti

SEROXAT tabletti, kalvopäällysteinen
20 mg (J) (L:ei) 100 fol (24,51 €)

PF-selosteen tieto

Barnsäker tryckförpackning bestående av ogenomskinlig polyvinylklorid (PVC) och aluminiumfolie laminerat med papper på baksidan. Burk av polypropen med lock av polyeten kan också användas.

Förpackningsstorlekar: 4, 10, 14, 20, 28, 30, 50, 50 x 1 individuellt förpackade, 56, 60, 98, 100, 250 och 500 tabletter.

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

Läkemedlets utseende:

Vit ovalformad bikonvex filmdragerad tablett, präglad med koden 20 på ena sidan och brytskåra på andra sidan.

Tabletten har brytskåra och kan delas i två lika doser vid behov.

Inga särskilda anvisningar.

SEROXAT tabletti, kalvopäällysteinen
20 mg 100 fol

• Ylempi erityiskorvaus (100 %). Vaikeat psykoosit ja muut vaikeat mielenterveyden häiriöt (112).
• Peruskorvaus (40 %).

N06AB05

06.02.2025