AMLODIPINE/VALSARTAN/HYDROCHLOROTHIAZIDE KRKA filmdragerad tablett 5/160/12,5 mg, 10/160/12,5 mg, 10/320/25 mg
Kvalitativ och kvantitativ sammansättning
5 mg/160 mg/12,5 mg:
Varje filmdragerad tablett innehåller 5 mg amlodipin (som amlodipinbesilat), 160 mg valsartan och 12,5 mg hydroklortiazid.
5 mg/160 mg/25 mg:
Varje filmdragerad tablett innehåller 5 mg amlodipin (som amlodipinbesilat), 160 mg valsartan och 25 mg hydroklortiazid.
10 mg/160 mg/12,5 mg:
Varje filmdragerad tablett innehåller 10 mg amlodipin (som amlodipinbesilat), 160 mg valsartan och 12,5 mg hydroklortiazid.
10 mg/160 mg/25 mg:
Varje filmdragerad tablett innehåller 10 mg amlodipin (som amlodipinbesilat), 160 mg valsartan och 25 mg hydroklortiazid.
10 mg/320 mg/25 mg:
Varje filmdragerad tablett innehåller 10 mg amlodipin (som amlodipinbesilat), 320 mg valsartan och 25 mg hydroklortiazid.
För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen
Läkemedelsform
Filmdragerad tablett (tablett)
Kliniska uppgifter
Terapeutiska indikationer
Behandling av essentiell hypertoni, som substitutionsbehandling, hos vuxna patienter vars blodtryck adekvat kontrolleras med en kombination av amlodipin, valsartan och hydroklortiazid (HCT), tagna antingen som enskilda komponenter eller som en enskild komponent och en fast kombination av två komponenter.
Dosering och administreringssätt
Dosering
Rekommenderad dos av Amlodipine/Valsartan/Hydrochlorothiazide Krka är en tablett dagligen, som tas helst på morgonen.
Före byte till Amlodipine/Valsartan/Hydrochlorothiazide Krka ska patienter kontrolleras på stabila doser av delkomponenterna som tas samtidigt. Dosen av Amlodipine/Valsartan/Hydrochlorothiazide Krka ska baseras på doserna av de enskilda beståndsdelarna i kombinationen vid tidpunkten för byte.
Den högsta rekommenderade dosen Amlodipine/Valsartan/Hydrochlorothiazide Krka är 10 mg/320 mg/25 mg.
Särskilda populationer
Nedsatt njurfunktion
Beroende på innehållet av hydroklortiazid är Amlodipine/Valsartan/Hydrochlorothiazide Krka kontraindicerat för användning hos patienter med anuri (se avsnitt Kontraindikationer) och hos patienter med gravt nedsatt njurfunktion (glomerulär filtreringshastighet (GFR) <30 ml/min/1,73 m2) (se avsnitt Kontraindikationer, Varningar och försiktighet och Farmakokinetiska egenskaper).
Ingen justering av den initiala dosen krävs för patienter med lätt till måttligt nedsatt njurfunktion (se avsnitt Varningar och försiktighet och Farmakokinetiska egenskaper).
Nedsatt leverfunktion
På grund av innehållet av valsartan är Amlodipine/Valsartan/Hydrochlorothiazide Krka kontraindicerat hos patienter med gravt nedsatt leverfunktion (se avsnitt Kontraindikationer). För patienter med lätt till måttligt nedsatt leverfunktion utan gallstas skall dosen valsartan inte överstiga 80 mg och därför är inte Amlodipine/Valsartan/Hydrochlorothiazide Krka lämpligt för denna patientgrupp (se avsnitt Kontraindikationer, Varningar och försiktighet och Farmakokinetiska egenskaper). Någon dosrekommendation med amlodipin för patienter med mild till måttligt nedsatt leverfunktion har inte fastställts. När man växlar hypertonipatienter (se avsnitt Terapeutiska indikationer) med nedsatt leverfunktion till Amlodipine/Valsartan/Hydrochlorothiazide Krka, ska den lägsta tillgängliga dosen av fasta kombinationen användas.
Hjärtsvikt och kranskärlssjukdom
Det finns begränsad erfarenhet av användning av Amlodipine/Valsartan/Hydrochlorothiazide Krka, särskilt vid maximal dos, hos patienter med hjärtsvikt och kranskärlssjukdom. Försiktighet rekommenderas hos patienter med hjärtsvikt och kranskärlssjukdom, särskilt vid den maximala dosen Amlodipine/Valsartan/Hydrochlorothiazide Krka 10 mg/320 mg/25 mg.
Äldre (≥ 65 år)
Försiktighet, inklusive mer frekvent övervakning av blodtryck, rekommenderas hos äldre patienter, särskilt vid den maximala dosen av Amlodipine/Valsartan/Hydrochlorothiazide Krka 10 mg/320 mg/25 mg, eftersom tillgängliga data i denna patientpopulation är begränsade. När man växlar äldre hypertonipatienter (se avsnitt Terapeutiska indikationer) till Amlodipine/Valsartan/Hydrochlorothiazide Krka, ska den lägsta tillgängliga dosen av amlodipin i fasta kombinationen användas.
Pediatrisk population
Det finns ingen relevant användning av Amlodipine/Valsartan/Hydrochlorothiazide Krka i den pediatriska populationen (patienter under 18 års ålder) för indikationen essentiell hypertoni.
Administreringssätt
Oral användning.
Amlodipine/Valsartan/Hydrochlorothiazide Krka kan tas med eller utan mat.
Tabletterna ska sväljas hela med lite vatten, vid samma tidpunkt på dagen och helst på morgonen.
Kontraindikationer
- Överkänslighet mot de aktiva substanserna, mot andra sulfonamidderivat, mot dihydropyridinderivat eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen.
- Andra och tredje trimestern av graviditet (se avsnitt Varningar och försiktighet och Fertilitet, graviditet och amning).
- Nedsatt leverfunktion, biliär cirros eller gallstas.
- Gravt nedsatt njurfunktion (GFR <30 ml/min/1,73 m2), anuri och patienter som genomgår dialys.
- Samtidig användning av amlodipin/valsartan/HCT och läkemedel som innehåller aliskiren hos patienter med diabetes mellitus eller nedsatt njurfunktion (GFR <60 ml/min/1,73 m2) (se avsnitt Interaktioner och Farmakodynamiska egenskaper).
- Behandlingsresistent hypokalemi, hyponatremi, hyperkalcemi och symtomatisk hyperurikemi.
- Svår hypotoni.
- Chock (inklusive kardiogen chock).
- Utflödeshinder i vänster kammare (t.ex. hypertrofisk obstruktiv kardiomyopati och höggradig aortastenos).
- Hemodynamiskt instabil hjärtsvikt efter akut hjärtinfarkt.
Varningar och försiktighet
Säkerhet och effekt av amlodipin vid hypertensiv kris har inte fastställts.
Patienter med natriumförlust och/eller volymförlust
Överdriven hypotoni, inklusive ortostatisk hypotoni, sågs hos 1,7 % av patienterna som behandlades med den högsta dosen av amlodipin/valsartan/HCT (10 mg/320 mg/25 mg) jämfört med 1,8 % för patienter med valsartan/hydroklortiazid (320 mg/25 mg), 0,4 % av patienter med amlodipin/valsartan (10 mg/320 mg) och 0,2 % av patienter med hydroklortiazid/amlodipin (25 mg/10 mg) i en kontrollerad studie på patienter med måttlig till svår okomplicerad hypertoni.
Hos patienter med natriumförluster och/eller dehydrerade patienter, t.ex. de som får höga doser diuretika, kan symtomatisk hypotoni uppträda efter påbörjad behandling med amlodipin/valsartan/HCT. Amlodipin/valsartan/HCT bör endast användas efter korrigering för eventuell, redan befintlig natrium-och/eller vätskebrist.
Om hypotoni inträffar med amlodipin/valsartan/HCT skall patienten placeras i ryggläge och om nödvändigt ges intravenös infusion av vanlig saltlösning. Behandlingen kan fortsätta så snart blodtrycket stabiliserats.
Elektrolytförändringar i serum
Amlodipin/valsartan/HCT
I den kontrollerade studien av amlodipin/valsartan/HCT, balanserade de motverkande effekterna av valsartan 320 mg och hydroklortiazid 25 mg varandra ungefär på serumkalium hos många patienter. Hos andra patienter kan den ena eller andra effekten vara dominerande. Periodiska bestämningar av serumelektrolyter för att upptäcka eventuell elektrolytobalans, bör utföras med lämpliga mellanrum.
Regelbunden bestämning av serumelektrolyter, i synnerhet kalium, bör utföras med lämpliga mellanrum för att upptäcka eventuell elektrolytobalans, särskilt hos patienter med andra riskfaktorer såsom nedsatt njurfunktion, behandling med andra läkemedel eller anamnes på tidigare elektrolytobalans.
Valsartan
Samtidig medicinering med kaliumtillägg, kaliumsparande diuretika, saltersättningar innehållande kalium eller andra medel som kan höja kaliumnivåerna (heparin etc.) rekommenderas inte. Övervakning av kaliumnivåerna bör ske vid behov.
Hydroklortiazid
Behandling med amlodipin/valsartan/HCT bör endast påbörjas efter korrigering för hypokalemi och eventuell samtidig hypomagnesemi. Tiaziddiuretika kan påskynda nydebuterande hypokalemi eller förvärra redan existerande hypokalemi. Tiaziddiuretika ska ges med försiktighet till patienter med tillstånd som innebär ökad kaliumförlust, till exempel saltförlorande nefropati och prerenalt (kardiogent) nedsatt njurfunktion. Om hypokalemi utvecklas under hydroklortiazidbehandling ska behandling med amlodipin/valsartan/HCT avbrytas tills kaliumbalansens korrigering är stabil.
Tiaziddiuretika kan påskynda nydebuterande hyponatremi och hypokloremisk alkalos eller förvärra redan existerande hyponatremi. Hyponatremi, följt av neurologiska symtom (illamående, progressiv förvirring, apati) har observerats. Behandling med hydroklortiazid bör endast påbörjas efter korrigering av tidigare hyponatremi. Vill allvarlig eller snabb utveckling av hyponatremi under behandling med amlodipin/valsartan/HCT, bör behandlingen avbrytas tills normalisering av natremin.
Alla patienter som får tiaziddiuretika ska regelbundet övervakas med avseende på rubbningar i elektrolytbalansen, särskilt kalium, natrium och magnesium.
Nedsatt njurfunktion
Tiaziddiuretika kan framkalla azotemi hos patienter med kronisk njursjukdom. När amlodipin/valsartan/HCT används hos patienter med nedsatt njurfunktion rekommenderas regelbunden övervakning av serumelektrolyter (inklusive kalium), kreatinin- och urinsyranivån i serum. Amlodipin/valsartan/HCT är kontraindicerat hos patienter med gravt nedsatt njurfunktion, anuri eller som genomgår dialys (se avsnitt Kontraindikationer).
Ingen dosjustering av amlodipin/valsartan/HCT är nödvändig till patienter med mild till måttligt nedsatt njurfunktion (GFR ≥30 ml/min/1,73 m2).
Njurartärstenos
Amlodipin/valsartan/HCT ska användas med försiktighet för att behandla hypertoni på patienter med unilateral eller bilateral njurartärstenos eller stenos vid en kvarvarande njure eftersom urea i blodet och serumkreatinin kan öka hos dessa patienter.
Njurtransplantation
Det finns ännu ingen erfarenhet avseende säkerheten hos amlodipin/valsartan/HCT hos patienter som nyligen har genomgått njurtransplantation.
Nedsatt leverfunktion
Valsartan elimineras till största del oförändrat via gallan. Amlodipins halveringstid är förlängd och AUC-värdena är högre hos patienter med nedsatt leverfunktion. Inga dosrekommendationer har fastställts. Hos patienter med lätt till måttligt nedsatt leverfunktion utan gallstas, är den högsta rekommenderade dosen av valsartan 80 mg och därför är inte amlodipin/valsartan/HCT lämpligt för denna patientgrupp (se avsnitt Dosering och administreringssätt, Kontraindikationer och Farmakokinetiska egenskaper).
Angioödem
Angioödem, inklusive svullnad i struphuvudet och stämbanden, vilket orsakar luftvägsobstruktion och/eller svullnad av ansikte, läppar, svalg och/eller tunga, har rapporterats hos patienter behandlade med valsartan. Några av dessa patienter hade tidigare upplevt angioödem med andra läkemedel, inklusive ACE-hämmare. Behandling med amlodipin/valsartan/HCT bör avbrytas omedelbart hos patienter som utvecklar angioödem och ska inte ges på nytt.
Intestinalt angioödem
Intestinalt angioödem har rapporterats hos patienter som behandlas med angiotensin II -receptorantagonister, inklusive valsartan (se avsnitt Biverkningar). Dessa patienter uppvisade följande symtom: buksmärtor, illamående, kräkningar och diarré. Symtomen försvann efter utsättning av angiotensin II -receptorantagonister. Om intestinalt angioödem diagnostiseras ska behandlingen med amlodipin/valsartan/HCT avbrytas och lämplig monitorering påbörjas tills symtomen helt försvunnit.
Hjärtsvikt och kranskärlssjukdom/genomgången hjärtinfarkt
Som en följd av hämningen av renin-angiotensin-aldosteronsystemet kan förändringar i njurfunktionen förväntas hos känsliga patienter. Hos patienter med svår hjärtsvikt, vars njurfunktion kan vara beroende av aktiviteten hos renin-angiotensin-aldosteronsystemet, har behandling med ACE-hämmare och angiotensinreceptorantagonister orsakat oliguri och/eller progressiv azotemi samt (i sällsynta fall) akut njursvikt och/eller dödsfall. Liknande utfall har rapporterats med valsartan. Utvärdering av patienter med hjärtsvikt eller efter hjärtinfarkt ska alltid omfatta bedömning av njurfunktion.
I en placebokontrollerad långtidsstudie (PRAISE-2) av amlodipin på patienter med NYHA (New York Heart Association Classification) hjärtsvikt klass III och IV av icke-ischemisk etiologi rapporterades ökad förekomst av lungödem med amlodipin, trots att det inte var någon väsentlig skillnad i förekomsten av förvärrad hjärtsvikt, jämfört med placebo.
Kalciumantagonister, inklusive amlodipin, ska användas med försiktighet av patienter med kronisk hjärtinsufficiens eftersom det kan öka risken för framtida kardiovaskulära händelser och mortalitet.
Försiktighet rekommenderas hos patienter med hjärtsvikt och kranskärlssjukdom, särskilt vid den maximala dosen av amlodipin/valsartan/HCT, 10 mg/320 mg/25 mg, eftersom tillgängliga data i dessa patientgrupper är begränsad.
Aorta-och mitralisstenos
Som vid alla andra kärlvidgande medel skall särskild försiktighet iakttas hos patienter med mitralisstenos eller betydande aortastenos som inte är höggradig.
Graviditet
Behandling med angiotensin II-antagonister bör inte påbörjas under graviditet. Om inte fortsatt behandling med angiotensin II-antagonister anses nödvändig, bör patienter som planerar graviditet, erhålla alternativ behandling där säkerhetsprofilen är väl dokumenterad för användning under graviditet. Vid konstaterad graviditet bör behandling med angiotensin II-antagonister avbrytas direkt och, om lämpligt, bör en alternativ behandling påbörjas (se avsnitt Kontraindikationer och Fertilitet, graviditet och amning).
Primär hyperaldosteronism
Patienter med primär hyperaldosteronism bör ej behandlas med angiotensin II-antagonisten valsartan, eftersom deras renin-angiotensinsystem är påverkat av grundsjukdomen. Därför rekommenderas inte amlodipin/valsartan/HCT för denna population.
Systemisk lupus erythematosus
Tiaziddiuretika, däribland hydroklortiazid, har rapporterats förvärra eller aktivera systemisk lupus erythematosus.
Andra metabola störningar
Tiaziddiuretika, däribland hydroklortiazid, kan förändra glukostoleransen och höja serumnivån av kolesterol, triglycerider och urinsyra. Hos patienter med diabetes kan dosjustering av insulin eller orala blodglukossänkande medel krävas.
På grund av innehållet av hydroklortiazid är amlodipin/valsartan/HCT kontraindicerat vid symtomatisk hyperurikemi. Hydroklortiazid kan höja serumnivån av urinsyra på grund av reducerad clearance av urinsyra och kan orsaka eller förvärra hyperurikemi samt orsaka urinsyregikt hos känsliga patienter.
Tiazider kan minska kalciumutsöndringen i urinen och ge en intermittent och lätt förhöjning av kalcium i serum utan några kända störningar i kalciummetabolismen. Amlodipin/valsartan/HCT är kontraindicerat hos patienter med hyperkalcemi och ska endast användas efter korrigering av en på förhand existerande hyperkalcemi. Amlodipin/valsartan/HCT ska sättas ut om hyperkalcemi utvecklas under behandlingen. Serumnivåerna av kalcium bör kontrolleras regelbundet under behandling med tiazider. Påtaglig hyperkalcemi kan vara belägg för dold hyperparatyreos. Tiazider ska utsättas innan test på parathyreoideafunktionen utförs.
Fotosensitivitet
Fall av fotosensitivitetsreaktioner har rapporterats för tiaziddiuretika (se avsnitt Biverkningar). Om fotosensitivetsreaktioner inträffar rekommenderas att avbryta behandlingen med amlodipin/valsartan/HCT. Om det anses nödvändigt att återinsätta det diuretiska läkemedlet bör de exponerade ytorna skyddas för sol och artificiellt UVA.
Choroidal effusion, akut myopi och sekundärt trångvinkelglaukom
Sulfonamid -eller sulfonamidderivat-läkemedel kan orsaka en idiosynkratisk reaktion som resulterar i choroidal effusion med synfältsdefekt, övergående myopi och akut trångvinkelglaukom. Symtomen innefattar akut försämring av synskärpan eller okulär smärta och inträffar vanligen inom loppet av timmar till veckor från behandlingsstart. Obehandlat akut trångvinkelglaukom kan leda till permanent synförlust. Den primära behandlingen är att sätta ut behandlingen med hydroklortiazid så fort som möjligt. Omedelbara medicinska eller kirurgiska behandlingar kan behöva övervägas om det intraokulära trycket förblir okontrollerat. Patienter med tidigare sulfonamid -eller penicillinallergi kan ha högre risk för att utveckla akut trångvinkelglaukom.
Allmänt
Försiktighet ska iakttas hos patienter som tidigare har visat överkänslighet mot andra angiotensin II-antagonister. Patienter med allergi och astma har större sannolikhet att få överkänslighetsreaktioner mot hydroklortiazid.
Äldre (≥ 65 år)
Försiktighet, inklusive mer frekvent övervakning av blodtrycket, rekommenderas hos äldre patienter, särskilt vid den maximala dosen amlodipin/valsartan/HCT, 10 mg/320 mg/25 mg, eftersom tillgängliga data för denna patientpopulation är begränsade.
Dubbel blockad av renin-angiotensin-aldosteronsystemet (RAAS)
Det har visats att samtidig användning av ACE-hämmare, angiotensin II-receptorblockerare eller aliskiren ökar risken för hypotoni, hyperkalemi och nedsatt njurfunktion (inklusive akut njursvikt). Dubbel blockad av RAAS genom kombinerad användning av ACE-hämmare, angiotensin II-receptorblockerare eller aliskiren rekommenderas därför inte (se avsnitt Interaktioner och Farmakodynamiska egenskaper).
Om det anses vara absolut nödvändigt med dubbel blockad får detta endast utföras under övervakning av en specialist och patienten ska stå under regelbunden, noggrann övervakning av njurfunktion, elektrolyter och blodtryck. ACE-hämmare och angiotensin II-receptorblockerare bör inte användas samtidigt hos patienter med diabetesnefropati.
Icke-melanon hudcancer
En ökad risk för icke-melanom hudcancer (NMSC) [basalcellscancer (BCC) och skivepitelcancer (SCC)] vid exponering för ökande kumulativ dos av hydroklortiazid (HCTZ) har setts i två epidemiologiska studier som baserats på det danska nationella cancerregistret. Fotosensibiliserande effekter av HCTZ kan fungera som en möjlig mekanism för NMSC.
Patienter som tar HCTZ ska informeras om risken för NMSC och rådas att regelbundet kontrollera om nya lesioner uppkommit på huden, och genast rapportera alla misstänkta hudlesioner. Patienter bör rekommenderas möjliga förebyggande åtgärder såsom begränsad exponering för solljus och UV-strålar och, vid exponering, tillräckligt skydd för att minimera risken för hudcancer. Misstänkta hudlesioner ska genast undersökas och undersökning ska eventuellt inbegripa histologiska undersökningar av biopsier. Användningen av HCTZ kan också behöva övervägas på nytt för patienter som tidigare drabbats av NMSC (se även avsnitt Biverkningar).
Akut respiratorisk toxicitet
Mycket sällsynta allvarliga fall av akut respiratorisk toxicitet, inklusive akut andnödssyndrom (ARDS), har rapporterats efter intag av hydroklortiazid. Lungödem utvecklas vanligtvis inom några minuter till timmar efter intag av hydroklortiazid. Till tidiga symtom hör dyspné, feber, försämrad lungfunktion och hypotoni. Om diagnosen akut andnödssyndrom misstänks ska Amlodipine/Valsartan/Hydrochlorothiazide Krka sättas ut och lämplig behandling sättas in. Hydroklortiazid ska inte ges till patienter som tidigare drabbats av akut andnödssyndrom efter intag av hydroklortiazid.
Natrium
Detta läkemedel innehåller mindre än 1 mmol (23 mg) natrium per filmdragerad tablett, dvs. är näst intill “natriumfritt”.
Interaktioner
Inga formella läkemedelsinteraktionsstudier mellan läkemedel har utförts med amlodipin/valsartan/HCT. Det innebär att bara information om läkemedelsinteraktioner, som är kända för de enskilda aktiva substanserna finns i detta avsnitt.
Det är dock viktigt att beakta att amlodipin/valsartan/HCT kan öka den blodtryckssänkande effekten av andra antihypertensiva medel.
Samtidig användning rekommenderas inte
Amlodipine/valsartan/HCT enskilda komponenter | Kända interaktioner med följande medel | Effekt av interaktioner med andra läkemedel |
Valsartan och hydroklortiazid | Litium | Reversibla ökningar av litiumkoncentrationerna i serum samt toxicitet har rapporterats vid samtidig användning av litium med ACE-hämmare eller angiotensin II-antagonister, inklusive valsartan eller tiazider. Eftersom njurclearance av litium reduceras av tiazider kan risken för litiumtoxicitet förmodligen ökas ytterligare med amlodipin/valsartan/HCT. Därför rekommenderas noggrann kontroll av litiumnivåerna i serum vid samtidig användning |
Valsartan | Kaliumsparande diuretika, kaliumtillägg, saltersättningar som innehåller kalium och andra substanser som kan öka kaliumnivåerna | Om ett läkemedel som påverkar kaliumnivåerna anses nödvändigt i kombination med valsartan är kontroll av kaliumnivåerna i plasma rekommenderad. |
Amlodipin | Grapefrukt eller grapefruktjuice | Administrering av amlodipin med grapefrukt eller grapefruktjuice rekommenderas inte eftersom biotillgängligheten kan öka hos vissa patienter, vilket resulterar i ökade blodtryckssänkande effekter. |
Försiktighet krävs vid samtidig användning
Amlodipin/valsartan/HCT enskilda komponenter | Kända interaktioner med följande medel | Effekt av interaktioner med andra läkemedel |
Amlodipin | CYP3A4-hämmare (d.v.s. ketokonazol, itrakonazol, ritonavir) | Samtidig användning av amlodipin med starka eller måttliga CYP3A4-hämmare (proteashämmare, azolantimykolytika, makrolider så som erytromycin eller klaritromycin, verapamil eller diltiazem) kan ge upphov till signifikanta ökningar i exponering av amlodipin. De kliniska effekterna av dessa farmakokinetiska variationer kan vara mer uttalad hos äldre. Klinisk övervakning och dosjusteringar kan därför vara nödvändigt. |
CYP3A4-inducerare (antikonvulsiva, [t.ex. karbamazepin, fenobarbital, fenytoin, fosfenytoin, primidon], rifampicin och Hypericum perforatum [Johannesört]) | Vid samtidig användning av kända inducerare av CYP3A4 kan plasmakoncentrationen av amlodipin variera. Därför ska blodtrycket övervakas och dosjustering övervägas både under och efter samtidig medicinering, särskilt med starka inducerare av CYP3A4 (t.ex. rifampicin, Hypericum Perforatum). | |
Simvastatin | Samtidig administrering av multipla doser av 10 mg amlodipin med 80 mg simvastatin resulterade i en 77 % ökning i exponeringen av simvastatin jämfört med simvastatin ensamt. Det rekommenderas att begränsa dosen av simvastatin till 20 mg dagligen hos patienter som behandlas med amlodipin. | |
Dantrolen (infusion) | Hos djur har letalt ventrikelflimmer och kardiovaskulär kollaps observerats i samband med hyperkalemi efter administrering av verapamil och intravenös administrering av dantrolen. . På grund av risken för hyperkalemi rekommenderas att undvika samtidig administrering av kalciumkanalblockerare så som amlodipin till patienter som är känsliga för malign hypertermi och vid behandling av malign hypertermi. | |
Valsartan och HCT | Icke-steroida antiinflammatoriska medel (NSAID), inklusive selektiva COX-2-hämmare, acetylsalicylsyra (> 3 g/dag) och icke-selektiva NSAID-medel | NSAID kan dämpa den antihypertensiva effekten av både angiotensin II-antagonister och hydroklortiazid vid samtidig administrering. Samtidig användning av amlodipin/valsartan/HCT och NSAID-medel kan även leda till en ökad risk för förvärrad njurfunktion och ökade serumkaliumnivåer. Vid inledningen av sådan behandling rekommenderas därför kontroll av njurfunktionen, liksom adekvat hydrering av patienten. |
Valsartan | Hämmare av transportproteinet för upptag (rifampicin, ciklosporin) eller transportproteinet för utflöde (ritonavir) | Resultaten av en undersökning in vitro med human levervävnad indikerar att valsartan är ett substrat för transportproteinet OATP1B1 för upptag i levern och för transportproteinet MRP2 för hepatiskt utflöde. Samtidig administrering av hämmare av transportproteinet för upptag (rifampicin, ciklosporin) eller transportproteinet för utflöde (ritonavir) kan öka den systemiska exponeringen för valsartan. |
HCT | Alkohol, barbiturater eller narkotika | Samtidig administrering av tiaziddiuretika med substanser som också har en blodtryckssänkande effekt (t.ex. genom att minska det sympatiska centrala nervsystemets aktivitet eller direkt vasodilatationsaktivitet) kan potentiera ortostatisk hypotoni. |
Amantadin | Tiazider, inklusive hydroklortiazid, kan öka risken för biverkningar orsakat av amantadin. | |
Antikolinerga medel och andra läkemedel som påverkar gastrointestinal motilitet | Biotillgängligheten för diuretika av tiazidtyp kan ökas av antikolinerga medel (t.ex. atropin, biperiden), förmodligen beroende på minskad gastrointestinal motilitet och förlångsammad magtömningshastighet. Omvänt är det förväntat att prokinetiska läkemedel såsom cisaprid kan minska biotillgängligheten av tiaziddiuretika. | |
Diabetesmedel (t.ex. insulin och perorala antidiabetika) | Tiazider kan förändra glukostoleransen. Dosjustering av diabetesmedlet kan vara nödvändig. | |
Metformin | Metformin ska användas med försiktighet på grund av risken för laktatacidos, möjligen framkallad av hydroklortiazidinducerad funktionell njursvikt. | |
Betareceptorblockerare och diazoxid | Samtidig användning av tiaziddiuretika, däribland hydroklortiazid, med betareceptorblockerare kan öka risken för hyperglykemi. Tiaziddiuretika, däribland hydroklortiazid, kan förstärka den hyperglykemiska effekten av diazoxid. | |
Ciklosporin | Samtidig behandling med ciklosporin kan öka risken för hyperurikemi och komplikationer av gikttyp. | |
Cytotoxiska medel | Tiazider, däribland hydroklortiazid, kan minska den renala utsöndringen av cytotoxiska medel (t.ex. cyklofosfamid, metotrexat) och potentiera deras myelosuppressiva effekt. | |
Digitalisglykosider | Tiazidinducerad hypokalemi eller hypomagnesemi kan uppträda som oönskade effekter och öka risken för digitalisinducerade hjärtarytmier. | |
Jodkontrastmedel | Vid diuretikainducerad dehydrering finns en ökad risk för akut njursvikt särskilt med höga doser av jodprodukten. Rehydrering av dessa patienter bör ske före administrering. | |
Jonbytarresiner | Absorption av tiaziddiuretika, däribland hydroklortiazid, minskas av kolestyramin eller kolestipol. Detta kan resultera i subterapeutiska effekter av tiaziddiuretika. Däremot skulle en spridning av doseringen av hydroklortiazid och resiner så att hydroklortiazid administreras åtminstone 4 timmar innan eller 4-6 timmar efter administreringen av resiner potentiellt kunna minimera interaktionen. | |
Läkemedel som påverkar serumkaliumnivåer | Den hypokalemiska effekten av hydroklortiazid kan öka vid samtidig administrering av kaliuretiska diuretika, kortikosteroider, laxermedel, adrenokortikotropt hormon (ACTH), amfotericin, karbenoxolon, penicillin G, salicylsyraderivat eller antiarytmika. Om dessa läkemedel förskrivs tillsammans med kombinationen amlodipin/valsartan/hydroklortiazid rekommenderas övervakning av kaliumnivåerna i plasma. | |
Läkemedel som påverkar serumnatriumnivåer | Den hyponatremiska effekten av diuretika kan förstärkas genom samtidig behandling med läkemedel såsom antidepressiva, antipsykotika, antiepileptika, etc. Försiktighet bör iakttas vid långtidsbehandling med dessa läkemedel. | |
Läkemedel som kan framkalla torsades de pointes | På grund av risken för hypokalemi, bör hydroklortiazid ges med försiktighet tillsammans med läkemedel som kan framkalla torsades de pointes, i synnerhet antiarytmika klass Ia och klass III och vissa antipsykotika. | |
Läkemedel för behandling av gikt (probenecid, sulfinpyrazon och allopurinol) | Dosjustering av läkemedel som ökar utsöndringen av urinsyra kan vara nödvändig eftersom hydroklortiazid kan höja urinsyranivån i serum. Dosökning av probenecid eller sulfinpyrazon kan vara nödvändig. Samtidig administrering av tiaziddiuretika, däribland hydroklortiazid, kan öka incidensen av överkänslighetsreaktioner mot allopurinol. | |
Metyldopa | Enstaka fall av hemolytisk anemi har rapporterats vid samtidig behandling med hydroklortiazid och metyldopa. | |
Icke-depolariserande muskelavslappande medel (t ex tubokurarin) | Tiazider, däribland hydroklortiazid, potentierar effekten av kurarederivat. | |
Andra blodtryckssänkande läkemedel | Tiazider förstärker den blodtryckssänkande effekten av andra blodtryckssänkande läkemedel (t ex guanetidin, metyldopa, betablockerare, vasodilaterare, kalciumflödeshämmare, ACE-hämmare, ARB och direkta reninhämmare [DRI]). | |
Pressoraminer (t ex noradrenalin, adrenalin) | Hydroklortiazid kan minska svaret på pressoraminer såsom noradrenalin, men den kliniska betydelsen av denna effekt är inte tillräcklig för att förhindra deras användning. | |
Vitamin D och kalciumsalter | Administrering av tiaziddiuretika, däribland hydroklortiazid, med vitamin D eller med kalciumsalter kan potentiera ökningen av kalciumnivån i serum. Samtidig användning av diuretika av tiazidtyp hos patienter, predisponerade för hyperkalcemi (t ex vid hyperparatyreoidism, malignitet eller vitamin-D-medierade betingelser) kan leda till hyperkalcemi genom ökad tubulär reabsorption av kalcium. |
Dubbel blockad av RAAS med angiotensin II-antagonister, ACE-hämmare eller aliskiren
Data från kliniska prövningar har visat att förekomsten av biverkningar som hypotoni, hyperkalemi och nedsatt njurfunktion (inklusive akut njursvikt) är högre vid dubbel blockad av renin-angiotensinaldosteron-systemet (RAAS) genom kombinerad användning av ACE-hämmare, angiotensin II receptorblockerare eller aliskiren jämfört med användning av ett enda läkemedel som påverkar RAAS (se avsnitt Kontraindikationer, Varningar och försiktighet och Farmakodynamiska egenskaper).
Fertilitet, graviditet och amning
Graviditet
Amlodipin
Säkerheten vid användning av amlodipin till gravida kvinnor har inte fastställts. Reproduktionstoxikologiska effekter vid höga doser har observerats i djurstudier (se avsnitt Prekliniska säkerhetsuppgifter). Användning under graviditet rekommenderas endast då det inte finns säkrare alternativ och när sjukdomen i sig innebär en större risk för modern och fostret.
Valsartan
Angiotensin II-antagonister bör inte användas under graviditetens första trimester (se avsnitt Varningar och försiktighet). Angiotensin II-antagonister är kontraindicerade under graviditetens andra och tredje trimester (se avsnitt Kontraindikationer och Varningar och försiktighet). |
Epidemiologiska data rörande risk för fosterskada efter användning av ACE-hämmare under graviditetens första trimester är inte entydiga: en något ökad risk kan inte uteslutas. Kontrollerade epidemiologiska data saknas för angiotensin II-antagonister men likartade risker kan föreligga för denna läkemedelsgrupp. Om inte fortsatt behandling med angiotensin II-antagonister anses nödvändig, bör patienter som planerar graviditet, erhålla alternativ behandling där säkerhetsprofilen är väl dokumenterad för användning under graviditet. Vid konstaterad graviditet bör behandling med angiotensin II-antagonister avbrytas direkt och, om lämpligt, bör en alternativ behandling påbörjas.
Det är känt att behandling med angiotensin II-antagonister under andra och tredje trimestern kan inducera human fostertoxicitet (nedsatt njurfunktion, oligohydramnios, hämning av skallförbening) och neonatal toxicitet (njursvikt, hypotoni, hyperkalemi) (se avsnitt Prekliniska säkerhetsuppgifter).
Om exponering för angiotensin II-antagonister förekommit under graviditetens andra trimester rekommenderas ultraljudskontroll av njurfunktion och skalle.
Spädbarn vars mödrar har använt angiotensin II-antagonister bör observeras noggrant med avseende på hypotoni (se avsnitt Kontraindikationer och Varningar och försiktighet).
Hydroklortiazid
Det finns begränsad erfarenhet från användning av hydroklortiazid under graviditet, särskilt under första trimestern. Djurstudier är otillräckliga.
Hydroklortiazid passerar placenta. Baserat på den farmakologiska verkningsmekanismen för hydroklortiazid kan användning under den andra och tredje trimestern nedsätta fetoplacentärperfusion och ge effekter hos foster och nyfödda som ikterus, störningar i elektrolytbalansen och trombocytopeni.
Amlodipin/Valsartan/Hydroklortiazid
Det finns ingen erfarenhet av användning av amlodipin/valsartan/HCT hos gravida kvinnor. Baserat på befintliga data med komponenterna, rekommenderas inte användning av amlodipin/valsartan/HCT under första trimestern och är kontraindicerat under andra och tredje trimestern av graviditeten (se avsnitt Kontraindikationer och Varningar och försiktighet).
Amning
Amlodipin utsöndras i bröstmjölk hos människa. Man beräknar att den andel av moderns dos som överförs till barnet ligger inom kvartilavståndet 3–7 %, med ett maximalt värde på 15 %. Det är inte känt vilken effekt amlodipin har på spädbarn. Det finns ingen information angående användning av valsartan under amning. Hydroklortiazid utsöndras i små mängder i bröstmjölk. Tiazider som ges i höga doser och orsakar kraftig diures kan hämma mjölkproduktionen. Användning av amlodipin/valsartan/HCT under amning rekommenderas inte. Om amlodipin/valsartan/HCT används under amning ska dosen hållas så låg som möjligt. Alternativa behandlingar med bättre dokumenterad säkerhetsprofil är att föredra under amning, speciellt vid amning av nyfödda eller prematura barn.
Fertilitet
Inga kliniska studier på fertilitet har utförts med amlodipin/valsartan/HCT.
Valsartan
Valsartan hade inga negativa effekter på reproduktionen hos han- eller honråttor vid perorala doser upp till 200 mg/kg/dag. Denna dos är 6 gånger den maximala rekommenderade humana dosen, baserat på mg/m2 (beräkningarna utgår från en oral dos på 320 mg/dag och en 60-kg patient).
Amlodipin
Reversibla biokemiska förändringar i spermiers huvud har rapporterats hos vissa patienter som behandlats med kalciumkanalblockerare. Kliniska data om amlodipins eventuella effekt på fertiliteten är otillräckliga. I en studie på råttor sågs negativa effekter på manlig fertilitet (se avsnitt Prekliniska säkerhetsuppgifter).
Effekter på förmågan att framföra fordon och använda maskiner
Patienter som tar amlodipin/valsartan/HCT och framför fordon eller använder maskiner skall ta hänsyn till att yrsel eller trötthet kan uppträda emellanåt.
Amlodipin kan ha liten eller måttlig effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner. Om patienter som tar amlodipin/valsartan/HCT får yrsel, huvudvärk, trötthet eller illamående kan reaktionsförmågan vara nedsatt.
Biverkningar
- Mycket vanliga (≥ 1/10)
- Vanliga (≥ 1/100, < 1/10)
- Mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100)
- Sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000)
- Mycket sällsynta (< 1/10 000)
- Ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data)
Säkerhetsprofilen av amlodipin/valsartan/HCT presenterad nedan, bygger på kliniska studier genomförda med amlodipin/valsartan/HCT och den kända säkerhetsprofilen för de enskilda komponenterna amlodipin, valsartan och hydroklortiazid.
Sammanfattning av säkerhetsprofilen
Säkerheten hos amlodipin/valsartan/HCT har utvärderats på högsta dos på 10 mg/320 mg/25 mg i en kontrollerad, kortvarig (8 veckor), klinisk studie med 2 271 patienter, där 582 av dem fått valsartan i kombination med amlodipin och hydroklortiazid. Biverkningarna var i allmänhet lindriga och av övergående karaktär och endast sällan behövdes utsättande av behandlingen. I denna aktivt kontrollerade kliniska studie, var de vanligaste orsakerna till utsättande av behandling med amlodipin/valsartan/HCT, yrsel och hypotension (0,7 %).
I den kontrollerade, kliniska 8-veckorsstudien observerades inga signifikanta nya eller oväntade biverkningar med trippelterapi jämfört med de kända effekterna av komponenterna i monoterapi eller dubbelterapi.
I den kontrollerade kliniska 8-veckorsstudien, var de förändringar i laboratorievärden som observerats med kombinationen med amlodipin/valsartan/HCT mindre och överensstämmer med den farmakologiska verkningsmekanismen för de enskilda substanserna. Förekomsten av valsartan i trippelkombinationen försvagade den hypokalemiska effekten av hydroklortiazid.
Tabell över biverkningar
Följande biverkningar, som anges med MedDRA organsystemklassificering och frekvens, beträffande amlodipin/valsartan/HCT och amlodipin, valsartan och hydroklortiazid individuellt.
MedDRA organ-system-klassifi-cering | Biverkningar | Frekvens | |||
Amlodipin/valsartan/HCT | Amlodipin | Valsartan | HCT | ||
Neoplasier; benigna, maligna och ospecifi-cerade ( samt cystor och polyper) | Icke-melanom hudcancer (basalcellscancer och skivepitelcancer) | – | – | – | Ingen känd frekvens |
Blodet och lymf-systemet | Agranulocytos, benmärgssvikt | – | – | – | Mycket sällsynta |
Minskat hemoglobin och hematokrit | – | – | Ingen känd frekvens | – | |
Hemolytisk anemi | – | – | – | Mycket sällsynta | |
Leukopeni | – | Mycket sällsynta | – | Mycket sällsynta | |
Neutropeni | – | – | Ingen känd frekvens | – | |
Trombocytopeni, ibland med purpura | – | Mycket sällsynta | Ingen känd frekvens | Sällsynta | |
Aplastisk anemi | – | – | – | Ingen känd frekvens | |
Immun-systemet | Överkänslighet | – | Mycket sällsynta | Ingen känd frekvens | Mycket sällsynta |
Metabolism och nutrition | Anorexi | Mindre vanliga | – | – | – |
Hyperkalcemi | Mindre vanliga | – | – | Sällsynta | |
Hyperglykemi | – | Mycket sällsynta | – | Sällsynta | |
Hyperlipidemi | Mindre vanliga | – | – | – | |
Hyperurikemi | Mindre vanliga | – | – | Vanliga | |
Hypokloremisk alkalos | – | – | – | Mycket sällsynta | |
Hypokalemi | Vanliga | – | – | Mycket vanliga | |
Hypomagnesemi | Vanliga | ||||
Hyponatremi | Mindre vanliga | Vanliga | |||
Försämring av metabolt diabetestillstånd | – | – | – | Sällsynta | |
Psykiska störningar | Depression | – | Mindre vanliga | – | Sällsynta |
Sömnlöshet/sömnstörningar | Mindre vanliga | Mindre vanliga | – | Sällsynta | |
Humörförändringar | – | Mindre vanliga | – | ||
Förvirring | – | Sällsynta | – | – | |
Centrala och perifera nervsystemet | Onormal koordination | Mindre vanliga | – | – | – |
Yrsel | Vanliga | Vanliga | – | Sällsynta | |
Postural yrsel, exertionell yrsel | Mindre vanliga | – | – | – | |
Smakförändringar | Mindre vanliga | Mindre vanliga | – | – | |
Extrapyramidala syndrom | – | Ingen känd frekvens | – | – | |
Huvudvärk | Vanliga | Vanliga | – | Sällsynta | |
Hypertoni | – | Mycket sällsynta | – | – | |
Letargi | Mindre vanliga | – | – | – | |
Parestesier | Mindre vanliga | Mindre vanliga | – | Sällsynta | |
Perifer neuropati, neuropati | Mindre vanliga | Mycket sällsynta | – | – | |
Somnolens | Mindre vanliga | Vanliga | – | – | |
Synkope | Mindre vanliga | Mindre vanliga | – | – | |
Tremor | – | Mindre vanliga | – | – | |
Hypoestesi | – | Mindre vanliga | – | – | |
Ögon | Akut trångvinkelglaukom | – | – | – | Ingen känd frekvens |
Synstörning | – | Mindre vanliga | – | – | |
Synnedsättning | Mindre vanliga | Mindre vanliga | – | Sällsynta | |
Choroidal effusion | – | – | – | Ingen känd frekvens | |
Öron och balansorgan | Tinnitus | – | Mindre vanliga | – | – |
Vertigo | Mindre vanliga | – | Mindre vanliga | – | |
Hjärtat | Palpitationer | – | Vanliga | – | – |
Takykardi | Mindre vanliga | – | – | – | |
Arytmier (inklusive bradykardi, ventrikulär takykardi, förmaksflimmer) | – | Mycket sällsynta | – | Sällsynta | |
Hjärtinfarkt | – | Mycket sällsynta | – | – | |
Blodkärl | Rodnad | – | Vanliga | – | – |
Hypotoni | Vanliga | Mindre vanliga | – | – | |
Ortostatisk hypotoni | Mindre vanliga | – | – | Vanliga | |
Flebit, tromboflebit | Mindre vanliga | – | – | – | |
Vaskulit | – | Mycket sällsynta | Ingen känd frekvens | – | |
Andnings-vägar, bröstkorg och mediastinum | Hosta | Mindre vanliga | Mycket sällsynta | Mindre vanliga | – |
Dyspne | Mindre vanliga | Mindre vanliga | – | – | |
Andnödssyndrom, lungödem, pneumonit | – | – | – | Mycket sällsynta | |
Rinit | – | Mindre vanliga | |||
Halsirritation | Mindre vanliga | – | – | – | |
Akut andnödssyndrom (se avsnitt Varningar och försiktighet) | Mycket sällsynta | ||||
Magtarm-kanalen | Magbesvär, övre buksmärta | Mindre vanliga | Vanliga | Mindre vanliga | Sällsynta |
Dålig andedräkt | Mindre vanliga | – | – | – | |
Förändrade tarmvanor | – | Mindre vanliga | – | – | |
Förstoppning | – | – | – | Sällsynta | |
Minskad aptit | – | – | – | Vanliga | |
Diarré | Mindre vanliga | Mindre vanliga | – | Sällsynta | |
Muntorrhet | Mindre vanliga | Mindre vanliga | – | – | |
Dyspepsi | Vanliga | Mindre vanliga | – | – | |
Gastrit | – | Mycket sällsynta | – | – | |
Gingivalhyperplasi | – | Mycket sällsynta | – | – | |
Illamående | Mindre vanliga | Vanliga | – | Vanliga | |
Pankreatit | – | Mycket sällsynta | – | Mycket sällsynta | |
Kräkning | Mindre vanliga | Mindre vanliga | – | Vanliga | |
Intestinalt angioödem | Mycket sällsynta | ||||
Lever och gallvägar | Onormalt leverfunktionstest, inkluderande förhöjt blodbilirubin | – | Mycket sällsynta** | Ingen känd frekvens | – |
Hepatit | – | Mycket sällsynta | – | – | |
Intrahepatisk kolestas, gulsot | – | Mycket sällsynta | – | Sällsynta | |
Hud och subkutan vävnad | Alopeci | – | Mindre vanliga | – | |
Angioneurotiskt ödem | – | Mycket sällsynta | Ingen känd frekvens | – | |
Bullös dermatit | – | – | Ingen känd frekvens | – | |
Kutana lupus erythematosus-lika reaktioner, reaktivering av kutan lupus erythematosus | – | – | – | Mycket sällsynta | |
Erythema multiforme | – | Mycket sällsynta | – | Ingen känd frekvens | |
Exantem | – | Mindre vanliga | – | – | |
Hyperhidros | Mindre vanliga | Mindre vanliga | – | – | |
Fotosensitivitetsreaktion* | Mycket sällsynta | – | Sällsynta | ||
Klåda | Mindre vanliga | Mindre vanliga | Ingen känd frekvens | – | |
Purpura | – | Mindre vanliga | – | Sällsynta | |
Utslag | – | Mindre vanliga | Ingen känd frekvens | Vanliga | |
Missfärgning av huden | – | Mindre vanliga | – | – | |
Urtikaria och andra former av hudutslag | – | Mycket sällsynta | – | Vanliga | |
Nekrotiserande vaskulit och toxisk epidermal nekrolys | – | Ingen känd frekvens | – | Mycket sällsynta | |
Exfoliativ dermatit | – | Mycket sällsynta | – | – | |
Stevens-Johnson syndrom | – | Mycket sällsynta | – | – | |
Quincke ödem | – | Mycket sällsynta | – | – | |
Muskuloske-letala systemet och bindväv | Artralgi | – | Mindre vanliga | – | – |
Ryggsmärta | Mindre vanliga | Mindre vanliga | – | – | |
Svullna leder | Mindre vanliga | – | – | – | |
Muskelkramp | Mindre vanliga | Mindre vanliga | – | Ingen känd frekvens | |
Muskelsvaghet | Mindre vanliga | – | – | – | |
Myalgi | Mindre vanliga | Mindre vanliga | Ingen känd frekvens | – | |
Smärta i extremiteter | Mindre vanliga | – | – | – | |
Ankelsvullnad | – | Vanliga | – | – | |
Njurar och urinvägar | Förhöjt blodkreatinin | Mindre vanliga | – | Ingen känd frekvens | – |
Urineringsstörningar | Mindre vanliga | ||||
Nokturi | – | Mindre vanliga | – | – | |
Pollakisuri | Vanliga | Mindre vanliga | |||
Nedsatt njurfunktion | – | – | – | Ingen känd frekvens | |
Akut njursvikt | Mindre vanliga | – | – | Ingen känd frekvens | |
Njursvikt och nedsatt njurfunktion | – | – | Ingen känd frekvens | Sällsynta | |
Re-produktions-organ och bröstkörtel | Impotens | Mindre vanliga | Mindre vanliga | – | Vanliga |
Gynekomasti | Mindre vanliga | – | – | ||
Allmänna symptom och/eller symptom vid administre-ringsstället | Abasi, gångstörningar | Mindre vanliga | – | – | – |
Asteni | Mindre vanliga | Mindre vanliga | – | Ingen känd frekvens | |
Obehag, sjukdomskänsla | Mindre vanliga | Mindre vanliga | – | – | |
Trötthet | Vanliga | Vanliga | Mindre vanliga | – | |
Icke kardiell bröstsmärta | Mindre vanliga | Mindre vanliga | – | – | |
Ödem | Vanliga | Vanliga | – | – | |
Smärta | – | Mindre vanliga | – | – | |
Pyrexi | – | – | – | Ingen känd frekvens | |
Undersök-ningar | Lipider ökade | – | Mycket vanliga | ||
Ureakväve i blod ökade | Mindre vanliga | – | – | ||
Urinsyra i blod ökade | Mindre vanliga | – | – | ||
Glykosuri | Sällsynta | ||||
Minskat blodkalium | Mindre vanliga | – | – | – | |
Förhöjt blodkalium | – | – | Ingen känd frekvens | – | |
Viktökning | Mindre vanliga | Mindre vanliga | – | – | |
Viktminskning | – | Mindre vanliga | – | – | |
* Se avsnitt Varningar och försiktighet Fotosensitivitet
** Oftast i samband med kolestas
Beskrivning av utvalda biverkningar
Icke melanom hudcancer: Baserat på tillgängliga uppgifter från epidemiologiska studier har ett kumulativt dosberoende samband setts mellan HCTZ och NMSC (se även avsnitt Varningar och försiktighet och Farmakodynamiska egenskaper).
Rapportering av misstänkta biverkningar
Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning via:
webbplats: www.fimea.fi
Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea
Biverkningsregistret
PB 55
00034 FIMEA
Överdosering
Symtom
Erfarenhet från överdosering med amlodipin/valsartan/HCT saknas. Det främsta symtomet på överdosering med valsartan kan vara uttalad hypotoni med yrsel. Överdosering med amlodipin kan leda till omfattande perifer kärlvidgning och, eventuellt, reflextakykardi. Markant och eventuellt förlängd systemisk hypotoni inkluderande chock med dödlig utgång har rapporterats med amlodipin.
I sällsynta fall har icke-kardiogent lungödem rapporterats som en konsekvens av överdosering av amlodipin, detta kan manifesteras med fördröjd uppkomst (24–48 timmar efter intag) och kräva ventilationsstöd. Tidiga återupplivningsåtgärder (inklusive övervätskning) för att bibehålla perfusion och hjärtminutvolym kan vara utlösande faktorer.
Behandling
Amlodipin/Valsartan/Hydroklortiazid
Kliniskt signifikant hypotoni på grund av överdosering av amlodipin/valsartan/HCT kräver aktiv kardiovaskulär support, inkluderande frekvent kontroll av hjärt- och andningsfunktionen, upphöjande av extremiteterna samt uppmärksamhet avseende volym av cirkulationsvätska och urinproduktion. Kärlsammandragande medel kan vara till hjälp vid återställande av vaskulär tonus och blodtryck, förutsatt att detta inte är kontraindicerat. Intravenöst kalciumglukonat kan vara till nytta för att reversera effekterna av kalciumkanalblockad.
Amlodipin
Om intaget nyligen skett kan framkallande av kräkning eller ventrikelsköljning övervägas. Administrering av aktivt kol till friska frivilliga omedelbart eller upp till två timmar efter intaget av amlodipin har visat sig minska absorptionen av amlodipin väsentligt.
Amlodipin torde inte kunna avlägsnas genom hemodialys.
Valsartan
Valsartan torde inte kunna avlägsnas genom hemodialys.
Hydroklortiazid
Överdosering med hydroklortiazid associeras med elektrolytförluster (hypokalemi, hypokloremi) och hypovolemi orsakad av för kraftig diures. De vanligaste tecknen och symtomen på överdosering är illamående och somnolens. Hypokalemi kan leda till muskelspasmer och/eller accentuera hjärtarytmier orsakade av samtidig användning av digitalisglykosider eller vissa antiarytmika.
I vilken mån hydroklortiazid avlägsnas genom hemodialys har inte fastställts.
Farmakologiska egenskaper
Farmakodynamiska egenskaper
Farmakoterapeutisk grupp: Medel som påverkar renin-angiotensinsystemet, angiotensin II-antagonister, övriga kombinationer, ATC-kod: C09DX01.
Verkningsmekanism
Amlodipine/Valsartan/Hydrochlorothiazide Krka kombinerar tre blodtryckssänkande substanser med kompletterande mekanismer för att kontrollera blodtrycket hos patienter med essentiell hypertoni: Amlodipin tillhör kalciumantagonistklassen och valsartan angiotensin II-antagonistklassen av läkemedel och hydroklortiazid tillhör tiaziddiuretikaklassen av läkemedel. En kombination av dessa substanser har en additiv blodtryckssänkande effekt.
Amlodipin/Valsartan/Hydroklortiazid
Klinisk effekt och säkerhet
Amlodipin/valsartan/hydroklortiazid studerades i en dubbelblind, aktivt kontrollerad studie med hypertonipatienter. Totalt fick 2 271 patienter med måttlig till svår hypertoni (medelvärdet av systoliskt/diastoliskt utgångsblodtryck var 170/107 mmHg) behandling med amlodipin/valsartan/hydroklortiazid 10 mg/320 mg/25 mg, valsartan/hydroklortiazid 320 mg/25 mg, amlodipin/valsartan 10 mg/320 mg eller hydroklortiazid/amlodipin 25 mg/10 mg. Vid studiens inledning tilldelades patienterna lägre doser av deras kombinationsbehandling och titreras till sin fulla behandlingsdos under vecka 2.
Vid vecka 8 var den genomsnittliga minskningen av systoliskt/diastoliskt blodtryck 39,7/24,7 mmHg med amlodipin/valsartan/hydroklortiazid, 32,0/19,7 mmHg med valsartan/hydroklortiazid, 33,5/21,5 mmHg med amlodipin/valsartan och 31,5/19,5 mmHg med amlodipin/hydroklortiazid. Trippelkombinationsbehandlingen var statistiskt överlägsen alla tre dubbelkombinationsbehandlingarna i minskning av diastoliskt och systoliskt blodtryck. Sänkningen av systoliskt/diastoliskt blodtryck med amlodipin/valsartan/hydroklortiazid var 7,6/5,0 mmHg större än med valsartan/hydroklortiazid, 6,2/3,3 mmHg större än med amlodipin/valsartan och 8,2/5,3 mmHg större än med amlodipin/hydroklortiazid. En fullständig blodtryckssänkande effekt uppnåddes 2 veckor efter det att de stått på maximal dos av amlodipin/valsartan/hydroklortiazid. Statistiskt större andel av patienterna uppnådde blodtryckskontroll (<140/90 mmHg) med amlodipin/valsartan/hydroklortiazid (71 %) jämfört med de tre dubbelkombinationsbehandlingarna (45-54 %) (p<0,0001).
I en subgrupp av 283 patienter med fokus på ambulatorisk blodtrycksövervakning, observerades kliniskt och statistiskt överlägsen sänkning av systoliskt och diastoliskt 24-timmarsblodtryck med trippelkombinationen jämfört med valsartan/hydroklortiazid, valsartan/amlodipin och hydroklortiazid/amlodipin.
Amlodipin
Verkningsmekanism
Amlodipinkomponenten i amlodipin/valsartan/hydroklortiazid hämmar det transmembrana flödet av kalciumjoner in i hjärta och glatt kärlmuskulatur. Amlodipins blodtryckssänkande verkningsmekanism beror på en direkt relaxerande effekt på den glatta kärlmuskulaturen, vilket minskar det perifera motståndet i blodkärlen och blodtrycket.
Farmakodynamisk effekt
Experimentella data tyder på att amlodipin binds till både dihydropyridina och icke-dihydropyridina bindningsställen. De sammandragande processerna i hjärtmuskeln och glatt kärlmuskulatur är beroende av extracellulära kalciumjoners rörelser in i dessa celler genom speciella jonkanaler.
Efter administrering av terapeutiska doser till patienter med hypertoni vidgar amlodipin kärlen, vilket leder till en sänkning av blodtrycket i ryggläge och stående. Dessa blodtryckssänkningar åtföljs inte av någon väsentlig förändring av hjärtfrekvensen eller av katekolaminnivåerna i plasma efter kronisk dosering.
Plasmakoncentrationerna står i relation till effekten hos både unga och äldre patienter.
Hos hypertoniker med normal njurfunktion ledde terapeutiska doser av amlodipin till minskat renalt kärlmotstånd samt ökad glomerulär filtrationshastighet och effektivt renalt plasmaflöde, utan förändring i filtrationsfraktion eller proteinuri.
Liksom vid andra kalciumkanalblockerare har hemodynamiska mätningar av hjärtfunktionen vid vila och träning (eller gång) hos patienter med normal kammarfunktion som behandlats med amlodipin i allmänhet visat en liten ökning av hjärtindex, utan väsentlig påverkan på dP/dt eller på vänsterkammarens diastoliska sluttryck eller volym. I hemodynamiska studier har amlodipin inte visat någon negativ inotrop effekt vid administrering inom det terapeutiska dosområdet på intakta djur och människa, inte heller vid samtidig administrering med betablockerare på människa.
Amlodipin förändrar inte sinusknutans funktion eller atrioventrikuläröverledning hos intakta djur eller människa. I kliniska studier där amlodipin gavs i kombination med betablockerare till patienter med antingen hypertoni eller angina observerades inga negativa effekter på de elektrokardiografiska parametrarna.
Amlodipin har studerats på patienter med kronisk stabil angina, vasospastisk angina och angiografiskt dokumenterad koronarartärsjukdom.
Klinisk effekt och säkerhet
Användning hos patienter med hypertoni
En randomiserad, dubbelblind morbiditets-mortalitetsstudie kallad ALLHAT (Antihypertensive and Lipid-Lowering treatment to prevent Heart Attack Trial) utfördes för att jämföra några nyare behandlingar, amlodipin 2,5–10 mg/dag (kalciumkanalblockerare) eller lisinopril 10–40 mg/dag (ACE-hämmare) som första linjens behandling med behandling med tiaziddiuretikumet klortalidon 12,5‑25 mg/dag vid lätt till måttlig hypertoni.
Totalt randomiserades 33 357 hypertoniker, 55 år eller äldre, och dessa följdes under i genomsnitt 4,9 år. Patienterna hade minst en riskfaktor för kranskärlssjukdom, dvs. tidigare hjärtinfarkt eller stroke (> 6 månader före rekryteringen till studien) eller dokumenterad annan aterosklerotisk kardiovaskulär sjukdom (totalt 51,5 %), typ 2-diabetes (36,1 %), HDL-C på < 35 mg/dl eller < 0,906 mmol/l (11,6 %), vänsterkammarhypertrofi diagnostiserad genom EKG eller ekokardiogram (20,9 %) samt aktiv cigarettrökning (21,9 %).
Primärt effektmått var en kombination av fatal kranskärlssjukdom och icke-fatal hjärtinfarkt. Man såg ingen signifikant skillnad i primärt effektmått mellan amlodipinbaserad behandling och klortalidonbaserad behandling, riskkvot (RR) 0,98 95 % KI (0,90–1,07) p = 0,65. Bland de sekundära effektmåtten var incidensen för hjärtsvikt (en del i ett komponerat effektmått för kardiovaskulär sjukdom) signifikant högre i amlodipingruppen än i klortalidongruppen (10,2 % respektive 7,7 %, RR 1,38, 95 % KI (1,25–1,52) p < 0,001). Det fanns dock ingen signifikant skillnad mellan mortalitet av alla orsaker för amlodipinbaserad behandling och klortalidonbaserad behandling, RR 0,96, 95 % KI (0,89–1,02), p = 0,20.
Valsartan
Verkningsmekanism
Valsartan är en oralt aktiv, potent och specifik angiotensin II-receptorantagonist. Den verkar selektivt på receptorsubtypen AT1, som ansvarar för de kända effekterna av angiotensin II.
Klinisk effekt och säkerhet
Vid tillförsel av valsartan till patienter med hypertoni reduceras blodtrycket utan att hjärtfrekvensen påverkas.
Efter peroral administrering av en engångsdos ses hos de flesta patienter en blodtryckssänkande effekt inom 2 timmar och maximal blodtryckssänkande effekt uppnås inom 4–6 timmar. Den blodtryckssänkande effekten kvarstår i 24 timmar efter administreringen. Vid upprepad administrering uppnås maximal blodtryckssänkande effekt oavsett dos generellt inom 2–4 veckor.
Hydroklortiazid
Verkningsmekanism
Tiaziddiuretika utövar främst sin effekt i njurens distala tubuli. En receptor med hög affinitet i njurbarken har visat sig vara det primära bindningsstället för tiaziddiuretikas aktivitet och hämning av NaCl-transporten i distala tubuli. Tiazider verkar genom hämning av Na+Cl- -symportern, möjligen genom att konkurrera om Cl- -bindningsstället, vilket i sin tur påverkar mekanismer för elektrolytreabsorptionen: direkt genom en ökning av natrium- och kloridutsöndringen i ungefär lika stor grad och indirekt genom den diuretiska verkan, som reducerar plasmavolymen. Konsekvensen blir en ökad reninaktivitet i plasma, ökad aldosteronsekretion och kaliumförlust i urinen samt reduktion av kaliumnivån i serum.
Pediatrisk population
Europeiska läkemedelsmyndigheten har beviljat undantag från kravet att skicka in studieresultat för amlodipin/valsartan/hydroklortiazid för alla grupper av den pediatriska populationen vid essentiell hypertoni (information om pediatrisk användning finns i avsnitt Dosering och administreringssätt).
Övrigt: Dubbel blockad av renin-angiotensin-aldosteronsystemet (RAAS)
Två stora randomiserade, kontrollerade prövningar (ONTARGET [ONgoing Telmisartan Alone and in combination with Ramipril Global Endpoint Trial] och VA NEPHRON-D [The Veterans Affairs Nephropathy in Diabetes]) har undersökt den kombinerade användningen av en ACE-hämmare och en angiotensin II-receptorblockerare.
ONTARGET var en studie som genomfördes på patienter med en anamnes av kardiovaskulär och cerebrovaskulär sjukdom, eller typ 2-diabetes mellitus åtföljt av evidens för slutorganskada. VA NEPHRON-D var en studie på patienter med typ 2-diabetes mellitus och diabetesnefropati.
Dessa studier har inte visat någon signifikant nytta på renala och/eller kardiovaskulära resultat och mortalitet, medan en ökad risk för hyperkalemi, akut njurskada och/eller hypotoni observerades jämfört med monoterapi. Då deras farmakodynamiska egenskaper liknar varandra är dessa resultat även relevanta för andra ACE-hämmare och angiotensin II-receptorblockerare.
ACE-hämmare och angiotensin II-receptorblockerare bör därför inte användas samtidigt hos patienter med diabetesnefropati (se avsnitt Varningar och försiktighet).
ALTITUDE (Aliskiren Trial in Type 2 Diabetes Using Cardiovascular and Renal Disease Endpoints) var en studie med syfte att testa nyttan av att lägga till aliskiren till en standardbehandling med en ACE-hämmare eller en angiotensin II-receptorblockerare hos patienter med typ 2-diabetes mellitus och kronisk njursjukdom, kardiovaskulär sjukdom eller både och. Studien avslutades i förtid eftersom det fanns en ökad risk för oönskat utfallt. Både kardiovaskulär död och stroke var numerärt vanligare i aliskiren-gruppen än i placebo-gruppen och oönskade händelser och allvarliga oönskade händelser av intresse (hyperkalemi, hypotoni och njurdysfunktion) rapporterades med högre frekvens i aliskirengruppen än i placebo-gruppen.
Icke-melanom hudcancer
Baserat på tillgängliga uppgifter från epidemiologiska studier har ett kumulativt dosberoende samband setts mellan HCTZ och NMSC. I en studie ingick en population som bestod av 71 533 fall av BCC och 8 629 fall av SCC matchade mot 1 430 833 respektive 172 462 populationskontroller. Hög användning av HCTZ (≥ 50 000 mg kumulativt) associerades med en justerad oddskvot på 1,29 (95 % KI: 1,23–1,35) för BCC och 3,98 (95 % KI: 3,68–4,31) för SCC. Ett tydligt kumulativt dos-responssamband sågs för både BCC och SCC. En annan studie visade på ett möjligt samband mellan läppcancer (SCC) och exponering för HCTZ: 633 fall av läppcancer matchades med 63 067 populationskontroller, med hjälp av en riskinställd provtagningsstrategi. Ett kumulativt dos-responsförhållande påvisades med en justerad oddskvot på 2,1 (95 % KI: 1,7–2,6) som steg till en oddskvot på 3,9 (3,0–4,9) för hög användning (~25 000 mg) och en oddskvot på 7,7 (5,7–10,5) för den högsta kumulativa dosen (~100 000 mg) (se även avsnitt Varningar och försiktighet).
Farmakokinetiska egenskaper
Linjäritet
Amlodipin, valsartan och hydroklortiazid uppvisar linjär farmakokinetik.
Amlodipin/valsartan/hydroklortiazid
Efter oral administrering av amlodipin/valsartan/hydroklortiazid till normala, friska vuxna, uppnås maximala plasmakoncentrationer av amlodipin, valsartan och hydroklortiazid efter 6–8 timmar, 3 timmar respektive 2 timmar. Hastigheten och omfattningen av absorptionen av amlodipin, valsartan och hydroklortiazid från amlodipin/valsartan/hydroklortiazid är desamma som när de administreras som enskilda doseringsformer.
Amlodipin
Absorption
Efter peroral administrering av terapeutiska doser av endast amlodipin, uppnås maximala plasmakoncentrationer av amlodipin inom 6-12 timmar. Absolut biotillgänglighet har beräknats till mellan 64 % och 80 %. Amlodipins biotillgänglighet påverkas inte av intag av föda.
Distribution
Distributionsvolymen är cirka 21 l/kg. In vitro-studier av amlodipin har visat att cirka 97,5 % av cirkulerande läkemedel binds till plasmaproteiner.
Metabolism
Amlodipin metaboliseras i stor utsträckning (cirka 90 %) i levern till inaktiva metaboliter.
Eliminering
Amlodipins elimination från plasma är bifasisk, med en terminal elimineringshalveringstid på 30‑50 timmar. Plasmanivåerna vid steady-state uppnås efter kontinuerlig administrering i 7-8 dagar. 10 % av ursprungligt amlodipin och 60 % av amlodipinmetaboliterna utsöndras i urin.
Valsartan
Absorption
Efter peroral administrering av endast valsartan, uppnås maximala plasmakoncentrationer av valsartan inom 2–4 timmar. Genomsnittlig absolut biotillgänglighet är 23 %. Intag av föda minskar exponeringen (uppmätt med AUC) för valsartan med cirka 40 % och den maximala plasmakoncentrationen (Cmax) med cirka 50 %, även om plasmakoncentrationerna av valsartan cirka 8 timmar efter doseringen är likartade för de patientgrupper som intog föda och för dem som var fastande. Denna minskning av AUC-värdet leder emellertid inte till kliniskt väsentlig minskning av den terapeutiska effekten och valsartan kan därför ges både med och utan föda.
Distribution
Valsartans distributionsvolym vid steady-state efter intravenös administrering är cirka 17 liter, vilket tyder på att valsartan inte distribueras i vävnaderna i stor omfattning. Valsartan binds i hög grad till serumproteiner (94–97 %), huvudsakligen serumalbumin.
Metabolism
Valsartan omvandlas inte i hög utsträckning, eftersom endast cirka 20 % av dosen återvinns som metaboliter. En hydroximetabolit har identifierats i plasma vid låga koncentrationer (mindre än 10 % av valsartans AUC-värde). Denna metabolit är farmakologiskt inaktiv.
Eliminering
Valsartan uppvisar multiexponentiell eliminationskinetik (t½α <1 timme och t½ß cirka 9 timmar). Valsartan elimineras främst i faeces (cirka 83 % av dosen) och urin (cirka 13 % av dosen), huvudsakligen i oförändrad form. Efter intravenös administrering är valsartans plasmaclearance cirka 2 l/timme och njurclearance 0,62 l/timme (cirka 30 % av totala clearance). Valsartans halveringstid är 6 timmar.
Hydroklortiazid
Absorption
Absorptionen av hydroklortiazid efter en oral dos är snabb (tmax ca 2 timmar). Den genomsnittliga AUC-ökningen är linjär och proportionell mot dosen i det terapeutiska området.
Effekten av föda på hydroklortiazids absorption, om någon, har ringa klinisk betydelse. Absolut biotillgänglighet av hydroklortiazid är 70 % efter oral administrering.
Distribution
Den apparenta distributionsvolymen är 4–8 l/kg. Hydroklortiazid binds till serumproteiner (40–70 %), huvudsakligen serumalbumin. Hydroklortiazid ackumuleras även i erytrocyter, cirka 3 gånger högre än i plasma.
Metabolism
Hydroklortiazid elimineras främst i oförändrad form.
Eliminering
Hydroklortiazid elimineras från plasma med en halveringstid på cirka 6 till 15 timmar i den terminala eliminationsfasen. Det är ingen förändring i kinetiken hos hydroklortiazid vid upprepad dosering och ackumuleringen är minimal vid dosering en gång dagligen. Mer än 95 % av den absorberade dosen utsöndras oförändrad i urinen. Renal clearance utgörs av passiv filtrering och aktiv sekretion till renala tubuli.
Speciella patientgrupper
Pediatrisk population (yngre än 18 år)
Det finns inga farmakokinetiska data från behandling av barn.
Äldre (65 år eller äldre)
Tiden till maximala plasmakoncentrationer av amlodipin är likartad hos unga och äldre patienter. Hos äldre patienter tenderar amlodipins clearance att avta, vilket medför ökade värden för ytan under kurvan (AUC) och elimineringshalveringstiden. Systemiskt AUC i medeltal för valsartan är 70 % högre hos äldre än hos yngre. Därför krävs försiktighet vid dosökning.
Systemisk exponering för valsartan är något högre hos äldre jämfört med yngre, men detta har inte visats ha någon klinisk betydelse.
Begränsade data tyder på att systemisk clearance av hydroklortiazid är lägre hos såväl friska som hypertensiva äldre personer jämfört med yngre friska försökspersoner.
Eftersom de tre komponenterna är lika vältolererade hos yngre och äldre patienter, rekommenderas normala doser (se avsnitt Dosering och administreringssätt).
Nedsatt njurfunktion
Amlodipins farmakokinetik påverkas inte väsentligt av nedsatt njurfunktion. Som kan förväntas för en substans vars njurclearance endast uppgår till 30 % av totala plasmaclearance, har ingen korrelation observerats mellan njurfunktion och systemisk exponering för valsartan.
Patienter med mild till måttligt nedsatt njurfunktion kan därför ta den vanliga inledande dosen (se avsnitt Dosering och administreringssätt och Varningar och försiktighet).
Vid nedsatt njurfunktion ökar genomsnittliga, maximala plasmanivåer och AUC-värden för hydroklortiazid och urinutsöndringen sänks. Hos patienter med mild till måttligt nedsatt njurfunktion, har en 3-faldig ökning av AUC för hydroklortiazid observerats. Hos patienter med gravt nedsatt njurfunktion har en 8-faldig ökning av AUC observerats.
Amlodipin/valsartan/hydroklortiazid är kontraindicerat hos patienter med gravt nedsatt njurfunktion, anuri eller som genomgår dialys (se avsnitt Kontraindikationer).
Nedsatt leverfunktion
Väldigt begränsad klinisk data finns tillgänglig för administrering av amlodipin hos patienter med nedsatt leverfunktion. Patienter med nedsatt leverfunktion har minskat clearance av amlodipin, med åtföljande ökning av AUC med 40-60 %. Hos patienter med lätt till måttlig, kronisk leversjukdom är exponeringen för valsartan, (uppmätt med AUC-värdena) i genomsnitt dubbelt så stor som hos friska frivilliga (anpassat efter ålder, kön och vikt). På grund av innehållet av valsartan är amlodipin/valsartan/hydroklortiazid kontraindicerat hos patienter med nedsatt leverfunktion (se avsnitt Dosering och administreringssätt och Kontraindikationer).
Prekliniska säkerhetsuppgifter
Amlodipin/Valsartan/Hydroklortiazid
I ett flertal prekliniska säkerhetsstudier som genomförts i flera djurarter med amlodipin, valsartan, hydroklortiazid, valsartan/hydroklortiazid, amlodipin/valsartan och amlodipin/valsartan/hydroklortiazid fanns det inga tecken på systemisk eller organtoxicitet som negativt skulle påverka utvecklingen av amlodipin/valsartan/hydroklortiazid för klinisk användning på människa.
Prekliniska säkerhetsstudier på upp till 13 veckor genomfördes med amlodipin/valsartan/hydroklortiazid hos råttor. Kombinationen resulterade i förväntad minskning av röda blodkroppars massa (erytrocyter, hemoglobin, hematokrit och retikulocyter), ökning av ureakväve i serum, ökning av serumkreatinin, ökning av serumkalium, juxtaglomerulär (JG) hyperplasi i njurarna och fokala erosioner i glandulärmagsäcken hos råtta. Alla dessa förändringar var reversibla efter en 4-veckors återhämtningsperiod och ansågs vara överdrivna farmakologiska effekter.
Kombinationen av amlodipin/valsartan/hydroklortiazid har inte testats för genotoxicitet eller karcinogenicitet, eftersom det inte fanns några tecken på en interaktion mellan dessa substanser, som har funnits på marknaden under en lång tid. Dock har amlodipin och valsartan testats individuellt för genotoxicitet och karcinogenicitet med negativt resultat.
Amlodipin
Reproduktionstoxikologi
Reproduktionsstudier på råtta och mus har visat försenad förlossning, förlängt värkarbete och lägre överlevnad hos avkomman i doser som är runt 50 gånger större än maximal rekommenderad dos för människa räknat i mg/kg.
Nedsatt fertilitet
Man fann ingen effekt på fertiliteten hos råtta som behandlades med amlodipin (hanråttor under 64 dagar och honråttor under 14 dagar före parning) i doser upp till 10 mg/kg/dag (8 gånger* den maximala rekommenderade dosen till människa på 10 mg beräknat som mg/m2). I en annan studie på råttor, där hanråttor behandlades med amlopidinbesilat i 30 dagar med en dos jämförbart med en human dos baserad på mg/kg, fann man minskade nivåer av follikelstimulerande hormon i plasma och testosteron, samt en minskning i spermadensiteten och i antalet mogna spermatider och Sertoliceller.
Carcinogenes, mutagenes
Inga tecken på carcinogenicitet kunde konstateras hos råtta och mus som fick amlodipin i fodret under två år i en koncentration som beräknades ge dagliga doser på 0,5, 1,25 och 2,5 mg/kg/dag. Den högsta dosen (för mus densamma som och för råtta två* gånger den maximala rekommenderade kliniska dosen på 10 mg beräknat som mg/m2) låg nära maximal tolererad dos för mus men inte för råtta.
Mutagenicitetsstudier visade inga läkemedelsrelaterade effekter på gen- eller kromosomnivå.
* Beräknat på en patientvikt på 50 kg
Valsartan
Gängse studier avseende säkerhetsfarmakologi, allmäntoxicitet, gentoxicitet och karcinogenicitet, reproduktionseffekter och effekter på utveckling visade inte några särskilda risker för människa.
Hos råtta ledde toxiska doser (600 mg/kg/dag) till modern under dräktighetens sista dagar och under digivningen till sämre överlevnad, sämre viktökning och försenad utveckling (lösgörande av ytteröra och öppnande av hörselgång) hos avkomman (se avsnitt Fertilitet, graviditet och amning). Dessa doser hos råtta (600 mg/kg/dag) är ca 18 gånger den högsta rekommenderade dosen till människa baserat på mg/m2 (beräkningarna baseras på en oral dos på 320 mg/dag och en patient som väger 60 kg).
I icke-kliniska säkerhetsstudier orsakade höga doser valsartan (200–600 mg/kg) en sänkning av röda blodkroppsparametrar (erytrocyter, hemoglobin, hematokrit) hos råtta, samt tecken på förändringar i njurhemodynamik (något förhöjd urea i blodet, renal tubulär hyperplasi och basofili hos hanråttor). Dessa doser hos råtta (200 till 600 mg/kg/dag) är ca 6 och 18 gånger den högsta rekommenderade dosen till människa baserat på mg/m2 (beräkningarna baseras på en oral dos på 320 mg/dag och en patient som väger 60 kg).
Jämförbara doser gav likartade förändringar hos marmosetter, även om de var allvarligare, särskilt i njurarna där förändringarna utvecklades till nefropati med förhöjda värden för urea i blodet och kreatinin.
Hypertrofi i njurarnas juxtaglomerulära celler sågs hos båda arterna. Alla förändringar ansågs vara orsakade av valsartans farmakologiska effekt, som ger långvarig hypotension, särskilt hos marmosetter. Vid terapeutiska doser av valsartan hos människa, tycks hypertrofin av renala juxtaglomerulära celler sakna relevans.
Hydroklortiazid
Osäkra tecken på genotoxicitet eller karcinogenicitet har setts i en del experimentella modeller.
Farmaceutiska uppgifter
Förteckning över hjälpämnen
Tablettkärna
Mikrokristallin cellulosa
Povidon K25
Kroskarmellosnatrium
Natriumlaurilsulfat
Mannitol
Kolloidal vattenfri kiseldioxid
Magnesiumstearat (E470b)
Filmdragering
Poly(vinylalkohol)
Makrogol 3350
Titandioxid (E171)
Talk
Röd järnoxid (E172) - endast i 10 mg/160 mg/12,5 mg och 10 mg/320 mg/25 mg
Gul järnoxid (E172) - endast i 5 mg/160 mg/25 mg och 10 mg/160 mg/25 mg
Inkompatibiliteter
Ej relevant.
Hållbarhet
3 år
Särskilda förvaringsanvisningar
Inga särskilda förvaringsanvisningar.
Förpackningstyp och innehåll
Markkinoilla olevat pakkaukset
Resepti
AMLODIPINE/VALSARTAN/HYDROCHLOROTHIAZIDE KRKA tabletti, kalvopäällysteinen
5/160/12,5 mg (L:ei) 30 fol (11,61 €), 100 fol (19,90 €)
10/160/12,5 mg (L:ei) 30 fol (13,58 €), 100 fol (22,30 €)
10/320/25 mg (L:ei) 30 fol (15,55 €), 100 fol (32,56 €)
PF-selosteen tieto
Blister (OPA/Al/PVC//Al folie): 7, 10, 14, 28, 30, 56, 60, 84, 90, 98, 100, 7 x 1, 10 x 1, 14 x 1, 28 x 1, 30 x 1, 56 x 1, 60 x 1, 84 x 1, 90 x 1, 98 x 1 och 100 x 1 filmdragerade tabletter, i en kartong.
Blister (OPA/Al/PVC//Al folie), kalenderförpackning: 7, 14, 28, 56, 84, 98, 7 x 1, 14 x 1, 28 x 1, 56 x 1, 84 x 1 och 98 x 1 filmdragerade tabletter, i en kartong.
Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.
Läkemedlets utseende:
5 mg/160 mg/12,5 mg:
Vita till nästan vita, ovala, bikonvexa, filmdragerade tabletter, märkta med K1 på ena sidan av tabletten, dimensionerna är ca 13 x 8 mm.
5 mg/160 mg/25 mg:
Ljusgula, ovala, bikonvexa, filmdragerade tabletter, märkta med K3 på ena sidan av tabletten, dimensionerna är ca 13 x 8 mm.
10 mg/160 mg/12,5 mg:
Rosa, ovala, bikonvexa, filmdragerade tabletter, märkta med K2 på ena sidan av tabletten, dimensionerna är ca 13 x 8 mm.
10 mg/160 mg/25 mg:
Brungula, ovala, bikonvexa, filmdragerade tabletter, märkta med K4 på ena sidan av tabletten, dimensionerna är ca 13 x 8 mm.
10 mg/320 mg/25 mg:
Brunröda, ovala, bikonvexa, filmdragerade tabletter, dimensionerna är ca 18 x 9 mm.
Särskilda anvisningar för destruktion och övrig hantering
Inga särskilda anvisningar för destruktion.
Ersättning
AMLODIPINE/VALSARTAN/HYDROCHLOROTHIAZIDE KRKA tabletti, kalvopäällysteinen
5/160/12,5 mg 30 fol, 100 fol
10/160/12,5 mg 30 fol, 100 fol
10/320/25 mg 30 fol, 100 fol
- Alempi erityiskorvaus (65 %). Krooninen verenpainetauti (205).
- Peruskorvaus (40 %).
Atc-kod
C09DX01
Datum för översyn av produktresumén
17.03.2025
Yhteystiedot
Tekniikantie 14
02150 Espoo
Suomi
020-7545330
www.krka.biz
info.fi@krka.biz