BISOPROACT tablett 2,5 mg, 5 mg, 10 mg

Bisoproact 2,5 mg tablett: Varje tablett innehåller 2,5 mg bisoprololhemifumarat.

Hjälpämne med känd effekt: 68 mg laktosmonohydrat.

Bisoproact 5 mg tablett: Varje tablett innehåller 5 mg bisoprololhemifumarat.

Hjälpämne med känd effekt: 136 mg laktosmonohydrat.

Bisoproact 10 mg tablett: Varje tablett innehåller 10 mg bisoprololhemifumarat.

Hjälpämne med känd effekt: 131 mg laktosmonohydrat.

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Tablett.

Behandling av kronisk, stabil hjärtsvikt med nedsatt systolisk vänsterkammarfunktion, som tillägg till ACE-hämmare och diuretika, och vid behov, hjärtglykosider (för ytterligare information, se avsnitt Farmakodynamiska egenskaper).

Standardbehandling av kronisk hjärtsvikt (CHF) består av en ACE-hämmare (eller en angiotensinreceptorblockerare vid intolerans mot ACE-hämmare), en betablockerare, diuretika och, vid behov, hjärtglykosider. Patienten ska vara stabil (utan akut svikt) när behandling med bisoprolol inleds.

Rekommendationen är att den behandlande läkaren har erfarenhet från behandling av kronisk hjärtsvikt.

Övergående försämring av hjärtsvikt, hypotoni eller bradykardi kan inträffa under eller efter titreringsfasen.

Titreringsfas

Behandling av kronisk, stabil hjärtsvikt med bisoprolol kräver en titreringsfas.

Behandling med bisoprolol ska sättas in med en gradvis upptitrering enligt följande:

- 1,25 mg en gång dagligen under 1 vecka; om detta tolereras väl, öka till

- 2,5 mg en gång dagligen under påföljande vecka; om detta tolereras väl, öka till

- 3,75 mg en gång dagligen under påföljande vecka; om detta tolereras väl, öka till

- 5 mg en gång dagligen under påföljande 4 veckor; om detta tolereras väl, öka till

- 7,5 mg en gång dagligen under påföljande 4 veckor; om detta tolereras väl, öka till

- 10 mg en gång dagligen som underhållsbehandling.

Den högsta rekommenderade dosen är 10 mg en gång dagligen.

Noggrann monitorering av vitala funktioner (puls, blodtryck) och symtom på förvärrad hjärtsvikt rekommenderas under titreringsfasen. Symtom kan inträffa redan under det första dygnet efter insättning av behandlingen.

Förändring av behandlingen

Om den högsta rekommenderade dosen inte tolereras väl kan en gradvis dosminskning övervägas.

Vid övergående försämrad hjärtsvikt, hypotoni eller bradykardi rekommenderas nytt ställningstagande till dosen av annan samtidig medicinering. Det kan även vara nödvändigt att tillfälligt minska dosen av bisoprolol eller att överväga utsättning av behandlingen. Återinsättning och/eller upptitrering av bisoprolol bör alltid övervägas när patientens tillstånd igen har stabiliserats. Ifall utsättning av behandlingen övervägs, rekommenderas gradvis minskning av dosen, eftersom ett plötsligt utsättande kan leda till akut försämring av patientens tillstånd.

Behandling av stabil kronisk hjärtsvikt med bisoprolol är vanligen en långtidsbehandling.

Administreringssätt

Bisoprololtabletter tas på morgonen med frukost. Tabletterna sväljs med vätska, och de får inte tuggas.

Särskilda grupper

Nedsatt njur- eller leverfunktion

Det saknas information om bisoprolols farmakokinetik hos patienter med kronisk hjärtsvikt och nedsatt njur- eller leverfunktion. Upptitrering av dosen ska göras med extra försiktighet vid behandling av dessa patienter.

Äldre patienter

Normalt krävs ingen dosjustering.

Pediatrisk population

Det saknas erfarenhet av användning av bisoprolol hos barn. Därför kan den inte rekommenderas för barn.

Bisoprolol får inte ges till patienter med:

- akut hjärtsvikt, eller dekompensation av hjärtsvikt som kräver intravenös inotrop behandling

- kardiogen chock

- andra eller tredje gradens AV-block

- sjuka sinus-syndrom

- sinoatrialt block

- bradykardi

- hypotoni

- svår astma eller kronisk obstruktiv lungsjukdom

- sena stadier av arteriell ocklusiv sjukdom eller svårt Raynauds syndrom

- obehandlat feokromocytom (se avsnitt Varningar och försiktighet)

- metabolisk acidos

- överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Varningar

Behandling av stabil kronisk hjärtsvikt med bisoprolol ska inledas med en titreringsfas (se avsnitt Dosering och administreringssätt).

Särskilt hos patienter med ischemisk hjärtsjukdom får behandling med bisoprolol inte avslutas plötsligt, om detta inte är absolut nödvändigt. Plötsligt avbrytande av behandlingen kan leda till en försämring av patientens tillstånd (se avsnitt Dosering och administreringssätt).

Försiktighet

Insättning och avbrytande av behandling med bisoprolol vid stabil, kronisk hjärtsvikt kräver regelbunden monitorering. Dosering och administreringssätt beskrivs i avsnitt Dosering och administreringssätt.

Det finns ingen terapeutisk erfarenhet av bisoprololbehandling vid hjärtsvikt hos patienter med följande sjukdomar eller tillstånd:

- insulinberoende diabetes mellitus (typ 1)

- gravt nedsatt njurfunktion

- gravt nedsatt leverfunktion

- restriktiv kardiomyopati

- medfödd hjärtsjukdom

- hemodynamiskt signifikant klaffsjukdom

- hjärtinfarkt under de senaste 3 månaderna.

Bisoprolol ska användas med försiktighet vid följande tillstånd:

- diabetes mellitus med stora svängningar i blodglukosvärden. Symtom på hypoglykemi (t.ex. takykardi, palpitationer eller svettning) kan maskeras.

- strikt fasta

- pågående hyposensibiliseringsbehandling. I likhet med andra betablockerare kan också bisoprolol öka såväl känsligheten för allergener som svårighetsgraden av anafylaktiska reaktioner. Behandling med adrenalin ger inte alltid den förväntade terapeutiska effekten.

- första gradens AV-block

- Prinzmetals angina

- perifer arteriell ocklusiv sjukdom. Symtomen kan förvärras, särskilt i början av behandlingen.

Betablockerare (t.ex. bisoprolol) ska endast ordineras till patienter med psoriasis eller med psoriasis i familjen efter en noggrann bedömning av nytta gentemot risker.

Behandling med bisoprolol kan maskera symtom på hypertyreos.

Bisoprolol får ges till patienter med feokromocytom först efter alfareceptorblockad.

Betablockerare minskar incidensen av arytmier och myokardial ischemi under induktion av allmän anestesi och intubering samt postoperativt. Enligt nuvarande rekommendation behöver behandling med betablockerare inte avbrytas på grund av en operation. Anestesiologen ska dock vara medveten om medicinering med betablockerare på grund av risken för eventuella interaktioner med andra läkemedel, vilket kan leda till bradyarytmi, försvagning av reflextakykardi och minskad reflexförmåga att kompensera för blodförlust. Om det anses nödvändigt att sätta ut behandling med betablockerare före operation, ska detta ske genom en gradvis dosminskning och avslutas senast 48 timmar före anestesi.

Vid astma eller annan obstruktiv lungsjukdom som ger symtom bör bronkodilaterande behandling ges samtidigt med bisoprolol. I enstaka fall kan luftvägsmotstånd inträffa hos astmapatienter, varför dosen av beta₂-stimulerare kan behöva höjas.

Detta läkemedel innehåller laktosmonohydrat. Patienter med en sällsynt ärftlig galaktosintolerans, laktasbrist som förekommer hos samer, eller glukos- och galaktosmalabsorption ska inte använda detta läkemedel.

Ej rekommenderade kombinationer

Klass I antiarytmika (såsom kinidin, disopyramid, lidokain, fenytoin, flekainid, propafenon):

Effekten på atrioventrikulär överledningstid kan förstärkas och negativ inotrop effekt kan öka.

Kalciumantagonister av verapamiltyp och i mindre utsträckning av diltiazemtyp:

Negativ effekt på kontraktilitet och atrioventrikulär överledning. Intravenös tillförsel av verapamil hos patienter som behandlas med betablockerare kan leda till allvarlig hypotoni och atrioventrikulärt block.

Centralt verkande antihypertensiva läkemedel (t.ex. klonidin, metyldopa, moxonodin, rilmenidin):

Samtidig användning av centralt verkande antihypertensiva läkemedel kan försvaga den centrala sympatiska tonusen och leda till lägre hjärtfrekvens, mindre minutvolym samt vasodilatation. Abrupt utsättning av behandlingen, i synnerhet om den sker före utsättning av behandling med bisoprolol, kan öka risken för rebound-hypertoni.

Försiktighet vid användning

Kalciumantagonister av dihydropyridintyp (t.ex. felodipin och amlodipin):

Samtidig användning kan öka risken för hypotoni. Hos patienter med hjärtsvikt kan den ventrikulära pumpfunktionen försämras.

Klass III antiarytmika (t.ex. amiodaron):

Effekten på atrioventrikulär överledningstid kan förstärkas.

Parasympatomimetika:

Samtidig användning kan förlänga den atrioventrikulära överledningstiden och öka risken för bradykardi.

Topikalt administrerade betablockerare (t.ex. ögondroppar för behandling av glaukom) kan förstärka de systemiska effekterna av bisoprolol.

Insulin och perorala antidiabetesläkemedel:

Förstärkning av den blocksockersänkande effekten. Blockering av betaadrenoreceptorer kan dölja symtom av hypoglykemi.

Narkosmedel:

Dämpning av reflexbradykardi och ökning av risken för hypotoni (för ytterligare information om allmän anestesi, se avsnitt Varningar och försiktighet).

Digitalisglykosider:

Förlängning av atrioventrikulär överledningstid, minskning av hjärtfrekvensen.

Icke-steroida antiinflammatoriska medel (NSAID):

NSAID-preparat kan minska den hypotona effekten av bisoprolol.

Betasympatomimetika (t.ex. isoprenalin, dobutamin):

Samtidig användning kan minska effekten av båda läkemedlen.

Sympatomimetika som aktiverar både beta- och alfaadrenoreceptorer (t.ex. noradrenalin, adrenalin):

Samtidig användning med bisoprolol kan ta fram dessa läkemedels alfaadrenoceptormedierade vasokonstriktionseffekter. Detta kan leda till blodtrycksökning och förvärrad claudicatio intermittens. Dessa interaktioner är mer sannolika med icke-selektiva betablockerare.

Samtidig användning med antihypertonimedel samt med andra läkemedel som har en blodtryckssänkande effekt (t.ex. tricykliska antidepressiva, barbiturater, fentiaziner) kan öka risken för hypotoni.

Beakta följande kombinationer

Meflokin:

Ökad risk för bradykardi

Monoaminoxidashämmare (förutom MAO-B-hämmare):

Förstärkt hypotensiv effekt av betablockeraren, men även risk för hypertensiv kris.

Rifampicin:

Svag minskning av halveringstiden för bisoprolol är möjlig på grund av induktion av enzymer som deltar i läkemedelsmetabolin i levern. Dosjustering behövs vanligen inte.

Ergotaminderivat:

Försämrad perifer cirkulation.

Graviditet

Bisoprolol har farmakologiska effekter, som kan orsaka skada under graviditet och på fostret/det nyfödda barnet. Betaadrenoreceptorblockerare minskar perfusionen genom placentan, vilket kan leda till tillväxthämning hos fostret, fosterdöd, missfall eller för tidig förlossning. Biverkningar (t.ex. hypoglykemi och bradykardi) kan uppträda hos fostret eller det nyfödda barnet. Om behandling med betaadrenoreceptorblockerare är nödvändig, rekommenderas användning av beta-₁-selektiva blockerare.

Bisoprolol bör endast användas under graviditet då behandling är absolut nödvändig. Om behandling med bisoprolol anses nödvändig, ska det uteroplacentala blodflödet och fostrets tillväxt övervakas. Om oönskade effekter på graviditet eller foster uppstår, ska alternativ behandling övervägas. Det nyfödda barnet ska övervakas noga. Symtom på hypoglykemi och bradykardi uppkommer vanligtvis inom de första tre dagarna.

Amning

Det är inte känt om läkemedlet utsöndras i bröstmjölk eller om bisoprolol är säkert för spädbarn. Därför rekommenderas inte amning under behandling med bisoprolol.

I en studie på patienter med kranskärlssjukdom hade bisoprolol ingen effekt på körförmågan. Eftersom reaktioner på läkemedlet varierar mellan individer, kan förmågan att köra bil eller använda maskiner dock försämras. Detta måste tas i beaktande speciellt vid behandlingens start och vid förändring av medicinering samt i samband med intag av alkohol.

Mycket vanliga (≥1/10)

Vanliga (≥1/100, <1/10)

Mindre vanliga (≥1/1 000, <1/100)

Sällsynta (≥1/10 000, <1/1 000)

Mycket sällsynta (<1/10 000)

Psykiska störningar:

Mindre vanliga: sömnstörningar, depression

Sällsynta: mardrömmar, hallucinationer

Centrala och perifera nervsystemet:

Vanliga: svindel, huvudvärk

Sällsynta: synkope

Ögon:

Sällsynta: minskat tårflöde (bör beaktas om patienten använder kontaktlinser)

Mycket sällsynta: konjunktivit

Öron och balansorgan:

Sällsynta: hörselnedsättning

Hjärtat:

Mycket vanliga: bradykardi

Vanliga: försämrad hjärtsvikt

Mindre vanliga: störningar i atrioventrikulär överledning

Blodkärl:

Vanliga: känsla av kyla eller domning i armar och ben, hypotoni

Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum:

Mindre vanliga: bronkospasm hos patienter med astma eller obstruktiv lungsjukdom

Sällsynta: allergisk rinit

Magtarmkanalen:

Vanliga: mag-tarmbesvär såsom illamående, kräkningar, diarré, förstoppning

Lever och gallvägar:

Sällsynta: hepatit

Hud och subkutan vävnad:

Sällsynta: överkänslighetsreaktioner såsom klåda, rodnad, utslag

Mycket sällsynta: alopeci. Betablockerare kan framkalla eller försämra psoriasis eller framkalla psoriasisliknande utslag

Muskuloskeletala systemet och bindväv:

Mindre vanliga: muskelsvaghet, muskelkramper

Reproduktionsorgan och bröstkörtel:

Sällsynta: potensstörningar

Allmänna symtom:

Vanliga: asteni, trötthet

Undersökningar:

Sällsynta: förhöjda triglyceridvärden, förhöjda leverenzymvärden (ALAT, ASAT)

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till

webbplats: www.fimea.fi

Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea

Biverkningsregistret

PB 55

FI-00034 Fimea

Symtom

De vanligaste symtomen vid överdosering av betablockerare är bradykardi, hypotoni, bronkospasm, akut hjärtinsufficiens och hypoglykemi. Det finns endast begränsad information om överdosering med bisoprolol, bara ett fåtal fall av överdosering har rapporterats. Symtom på överdosering var bradykardi och/eller hypotoni; alla patienter återhämtade sig. Det finns stor individuell variation i känslighet för en hög enkeldos av bisoprolol, och patienter med hjärtsvikt är antagligen mycket känsliga.

Behandling

Vid överdosering ska behandlingen med bisoprolol avbrytas och symtomatisk och stödjande behandling ges till patienten.

Baserat på förväntad farmakologisk verkan och rekommendationer för andra betablockerare bör följande allmänna åtgärder övervägas då de är kliniskt motiverade.

Bradykardi: Atropin ges intravenöst. Om svaret är otillräckligt kan isoprenalin eller annan substans med positiva kronotropa egenskaper ges med försiktighet. Under vissa omständigheter kan införande av transvenös pacemaker vara nödvändigt.

Hypotoni: Vätska samt vasopressorer ges intravenöst. Intravenös administrering av glukagon kan också hjälpa.

Andra eller tredje gradens AV-block: Patienten följs noggrant och kan behandlas genom infusion av isoprenalin eller insättning av transvenös pacemaker, beroende på situationen.

Akut försämring av hjärtsvikt: Diuretika, inotropa medel, vasodilaterande medel administreras intravenöst.

Bronkospasm: Bronkodilaterande behandling såsom isoprenalin, beta_-2-sympatomimetika och/eller aminofyllin administreras.

Hypoglykemi: Glukos administreras intravenöst.

På basen av begränsade tillgängliga data är bisoprolol knappast dialyserbart.

Farmakoterapeutisk grupp: Selektiva betablockerande medel

ATC-kod: C07AB07

Bisoprolol är en i hög grad beta-₁-selektiv blockerare av adrenerga beta-₁-receptorer, som saknar egenstimulerande sympatomimetisk och relevant membranstabiliserande effekt. Den uppvisar endast låg affinitet till beta-₂-receptorer i den glatta muskulaturen i bronker och blodkärl, samt till beta-₂-receptorerna involverade i metabolisk reglering. Därför förväntas bisoprolol normalt inte ha någon inverkan på luftvägsmotståndet och beta-₂-medierade metabola effekter. Beta-₁-selektiviteten hos bisoprolol sträcker sig utanför det terapeutiska dosintervallet.

CIBIS II-studien omfattade 2 647 patienter av vilka 83 % (N = 2 202) var i NYHA-klass III och 17 % (N = 445) i NYHA-klass IV. Patienterna hade stabil symtomatisk systolisk hjärtsvikt (ejektionsfraktion ≤ 35 %, baserat på ekokardiografi). Totalmortalitetenminskade från 17,3 % till 11,8 % (relativ minskning 34 %). Också en minskning av plötslig död (3,6 % vs 6,3 %, relativ minskning 44 %) och ett minskat antal episoder av svikt som krävde vård på sjukhus (12 % vs 17,6 %, relativ minskning 36 %) observerades. Därtill kunde en signifikant förbättring i patienternas funktionella status enligt NYHA-klassificering påvisas. Under insättning och titrering av behandling med bisoprolol observerades några fall av bradykardi (0,53 %), hypotoni (0,23 %) och akut dekompensation (4,97 %), men antalet fall var inte större än i placebogruppen (0 %, 0,3 % och 6,74 %).

Antalet dödliga och invalidiserande episoder under studien var 20 i bisoprololgruppen och 15 i placebogruppen.

I CIBIS III-studien undersöktes 1 010 patienter i åldern ≥ 65 år med lindrig till måttlig kronisk hjärtsvikt (CHF; NYHA-klass II eller III) och vänsterkammarejektionsfraktion ≤ 35 %, som inte tidigare hade behandlats med ACE-hämmare, betablockerare eller angiotensinreceptorblockerare. Patienterna behandlades först under 6 månader med antingen bisoprolol eller enalapril och därefter med en kombination av bisoprolol och enalapril under 6–24 månader.

I gruppen där bisoprolol användes först sågs en trend mot ökad förekomst av försämring av den kroniska hjärtsvikten när bisoprolol användes under 6 månader. I per-protokoll-analysen kunde man inte visa att bisoprolol som inledande behandling var likvärdig med enalapril, trots att frekvensen för den primära kombinerade effektvariabeln dödsfall och sjukhusvård vid studiens slut var likartad för de två strategierna för behandlingsstart vid kronisk hjärtsvikt (32,4 % i den grupp som fick bisoprolol först jämfört med 33,1 % i den grupp som fick enalapril först, per-protokoll-population). Studien visade att bisoprolol också kan användas hos äldre patienter med lindrig till måttlig hjärtsvikt.

Bisoprolol används också för behandling av hypertoni och kranskärlssjukdom.

Vid kortvarig användning hos patienter med kranskärlssjukdom utan kronisk hjärtsvikt sänker bisoprolol hjärtfrekvensen och slagvolymen, och därmed också hjärtats minutvolym och syrekonsumtion. Vid långvarig behandling minskar det initialt förhöjda perifera motståndet.

Bisoprolol absorberas till cirka 90 % efter oral administration. Biotillgängligheten är cirka 90 %.

Plasmaproteinbindningen är cirka 30 %. Distributionsvolymen är 3,5 l/kg. Totala clearance är cirka 15 l/h.

Halveringstiden i plasma är 10–12 timmar och effekten varar 24 timmar, när läkemedlet tas en gång dagligen.

Bisoprolol utsöndras från kroppen på två sätt. 50 % metaboliseras i levern till inaktiva metaboliter som utsöndras genom njurarna. De återstående 50 % utsöndras via njurarna i oförändrad form. Eftersom eliminering av bisoprolol sker i samma utsträckning via njurarna och levern krävs ingen dosjustering hos patienter med nedsatt njur- eller leverfunktion. Bisoprolols farmakokinetik hos patienter med hjärtsvikt och nedsatt lever- eller njurfunktion har inte studerats.

Bisoprolols kinetik är linjär och oberoende av patientens ålder.

Hos patienter med kronisk hjärtsvikt (NYHA-klass III) är plasmanivåerna av bisoprolol högre och halveringstiden förlängd jämfört med friska frivilliga. Maximal plasmakoncentration vid steady-state är 64 ± 21 ng/ml vid en daglig dos på 10 mg och halveringstiden är 17 ± 5 timmar.

Konventionella studier avseende farmakologisk säkerhet, toxicitet vid upprepad dosering, gentoxicitet och karcinogenicitet tyder inte på några särskilda risker för människa. I likhet med andra betablockerare orsakade bisoprolol toxicitet hos dräktiga djur (minskat födointag och sänkt kroppsvikt) samt hos embryo/foster (ökat antal resorptioner, sänkt födelsevikt, tillväxthämning) vid höga doser, men var inte teratogent.

Bisoproact 2,5 mg tablett:

Laktosmonohydrat

Cellulosa, mikrokristallin E460

Magnesiumstearat E572

Krospovidon (Typ B) E1201

Bisoproact 5 mg tablett:

Laktosmonohydrat

Cellulosa, mikrokristallin E460

Magnesiumstearat E572

Krospovidon (Typ B) E1201

Gul färg PB 22812 (laktosmonohydrat och gul järnoxid (E172))

Bisoproact 10 mg tablett:

Laktosmonohydrat

Cellulosa, mikrokristallin E460

Magnesiumstearat E572

Krospovidon (Typ B) E1201

Beige färg PB 27215 (laktosmonohydrat samt röd och gul järnoxid (E172))

Ej relevant.

3 år

Förvaras vid högst 30 °C.

Markkinoilla olevat pakkaukset

Resepti

BISOPROACT tabletti
2,5 mg (J) (L:kyllä) 100 fol (5,63 €)
5 mg (J) (L:kyllä) 30 fol (5,54 €), 100 fol (6,40 €)
10 mg (J) (L:kyllä) 100 fol (7,52 €)

PF-selosteen tieto

PVC/PVdC/aluminiumblisterkartor i kartongförpackning.

Förpackningsstorlekar: 10, 14, 20, 28, 30, 50, 56, 60, 90 och 100 tabletter. Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

Läkemedlets utseende:

Bisoproact 2,5 mg tablett: Vit, avlång, odragerad tablett. Brytskåra på båda sidorna. Tabletten är märkt med BI och 2,5.

Bisoproact 5 mg tablett: Ljusgul, fläckig, rund, konvex, odragerad tablett. Brytskåra på ena sidan. Tabletten är märkt med BI och 5.

Bisoproact 10 mg tablett: Beige, fläckig, rund, konvex, odragerad tablett. Brytskåra på ena sidan. Tabletten är märkt med BI och 10.

Tabletten kan delas i två lika stora doser.

Inga särskilda anvisningar.

BISOPROACT tabletti
2,5 mg 100 fol
5 mg 30 fol, 100 fol
10 mg 100 fol

• Alempi erityiskorvaus (65 %). Krooninen sydämen vajaatoiminta (201), Krooninen verenpainetauti (205), Krooninen sepelvaltimotauti ja krooniseen sepelvaltimotautiin liittyvä rasva-aineenvaihdunnan häiriö (206), Krooniset sydämen rytmihäiriöt (207).
• Peruskorvaus (40 %).

C07AB07

04.06.2021