TEMGESIC resoriblett, sublingual 0,2 mg, 0,4 mg

En resoriblett innehåller buprenorfinhydroklorid motsvarande 0,2 mg eller 0,4 mg buprenorfin.

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Resoriblett, sublingual

Svåra och medelsvåra smärttillstånd, t.ex. postoperativ smärta, smärttillstånd relaterade till hjärtinfarkter eller cancersjukdomar. Svåra och medelsvåra smärttillstånd hos barn.

Användningsbegränsning: Användning av Temgesic för avgiftning eller substitutionsbehandling av opioidberoende personer är tillåtet endast med iakttagande av de begränsningar som nämns i Social- och hälsovårdsministeriets förordning ”om avgiftning och substitutionsbehandling av opioidberoende personer med vissa läkemedel”. Läkaren kan endast ordinera preparatet med ett originalrecept.

Valmisteiden käyttö opioidiriippuvuuden vieroitus- tai korvaushoidossa on luvallista vain siten rajattuna kuin sosiaali- ja terveysministeriön asetuksessa opioidiriippuvuuden vieroitus- ja korvaushoidosta eräillä lääkkeillä on esitetty. Valmistetta saadaan toimittaa vain lääkärin erillisellä säilytettävällä reseptillä tai sähköisellä lääkemääräyksellä.

Resoribletten läggs under tungan, där den löses upp inom cirka 5–10 minuter. Resoribletten får inte tuggas eller sväljas eftersom effekten då försvagas.

Vuxna och barn över 12 år:

0,2–0,4 mg ges sublingualt med 6–8 timmars intervall. Den rekommenderade startdosen vid medelsvår eller svår smärta är 0,2–0,4 mg.

Äldre:

Dosen behöver i regel inte justeras för äldre patienter, men om en patient på grund av ålder eller sjukdom har en ökad känslighet för opioider, inleds behandlingen med en lägre dos än normalt.

Barn under 12 år:

16–25 kg: 0,1 mg var 6:e till var 8:e timme

25–37,5 kg: 0,1–0,2 mg var 6:e till var 8:e timme

37,5–50 kg: 0,2–0,3 mg var 6:e till var 8:e timme

Klinisk erfarenhet av användning av preparatet hos barn under 6 månader saknas.

Särskilda populationer

Patienter med nedsatt leverfunktion

Om patienten har en lindrig eller medelsvår leverfunktionsnedsättning rekommenderas lägre initiala doser och försiktig dostitrering (se avsnitten Varningar och försiktighet och Farmakokinetiska egenskaper). Användning av buprenorfin är kontraindicerad om patienten har svår leverfunktionsnedsättning (se avsnitt Kontraindikationer).

Behandlingsmål och utsättning

Innan behandling med Temgesic påbörjas ska en behandlingsstrategi inklusive behandlingstid och behandlingsmål, samt en plan för behandlingens avslut, bestämmas tillsammans med patienten i enlighet med riktlinjer för behandling av smärta. Under behandlingen ska det förekomma täta kontakter mellan läkaren och patienten för att utvärdera behovet av fortsatt behandling, överväga utsättning och justera doserna vid behov. När en patient inte längre behöver behandling med Temgesic kan det vara lämpligt att gradvis trappa ner dosen för att förhindra utsättningssymtom. Om tillräcklig smärtkontroll inte uppnås ska möjligheten för hyperalgesi, tolerans och progression av

underliggande sjukdom beaktas (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Behandlingstid

Behandling med Temgesic ska inte pågå längre än nödvändigt.

• överkänslighet mot buprenorfin eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen
• svår respiratorisk insufficiens
• svår leverfunktionsnedsättning

Risker vid samtidig användning av sederande läkemedel såsom bensodiazepiner eller bensodiazepinliknande läkemedel

Samtidig användning av Temgesic och sederande läkemedel såsom bensodiazepiner eller bensodiazepinliknande läkemedel kan leda till sedering, andningsdepression, koma och död. På grund av dessa risker ska samtidig ordination av sederande läkemedel förbehållas patienter för vilka inga andra behandlingsalternativ finns. Om beslut fattas om att förskriva Temgesic samtidigt med sedativa, ska lägsta effektiva dos användas och behandlingstiden vara så kort som möjligt.

Patienterna ska övervakas noga med avseende på tecken och symtom på andningsdepression och sedering. I dessa fall rekommenderas starkt att patienten och dennes vårdare uppmanas vara uppmärksamma på dessa symtom (se avsnitt Interaktioner).

Andningsstörningar under sömn

Opioider kan orsaka andningsstörningar under sömn, inklusive central sömnapné och hypoxi. Opioidanvändning ökar risken för central sömnapné på ett dosberoende sätt. Om en patient har central sömnapné bör en minskning av den totala dosen av opioider övervägas.

Andningsdepression

Buprenorfin kan, liksom andra potenta opioider, orsaka kliniskt betydelsefull andningsdepression hos patienter som får terapeutiska doser inom rekommenderat doseringsintervall. Buprenorfin ska ges med försiktighet till patienter med nedsatt lungfunktion (t.ex. kronisk obstruktiv lungsjukdom, astma, cor pulmonale, nedsatt andningskapacitet, hypoxi, hyperkapni, befintlig andningsdepression eller kyfoskolios). Särskild försiktighet rekommenderas om buprenorfin ges till patienter som använder eller nyligen har använt läkemedel med en dämpande effekt på centrala nervsystemet eller andningen. Patienter med någon av ovannämnda fysiska och/eller farmakologiska riskfaktorer ska övervakas, och dosreducering kan behöva övervägas.

Tolerans och opioidbrukssyndrom (missbruk och beroende)

Tolerans, fysiskt och psykologiskt beroende samt opioidbrukssyndrom (”opioid use disorder”, OUD) kan utvecklas vid upprepad administrering av opioider som Temgesic. Upprepad användning av Temgesic kan leda till opioidbrukssyndrom. En högre dos och längre behandlingstid med opioider kan öka risken för att utveckla opioidbrukssyndrom.

Buprenorfin är en partiell agonist till μ‑opioidreceptorer (my‑opioidreceptorer), och långtidsanvändning av detta läkemedel ger opioidberoende. Djurstudier såväl som klinisk erfarenhet har visat att buprenorfin kan leda till beroende, men i lägre grad än fullständiga agonister som morfin.

Abrupt avbrytande av behandlingen rekommenderas inte vid långtidsanvändning då det kan resultera i abstinenssymtom, som kan uppkomma med en fördröjning.

Missbruk eller avsiktlig felanvändning av Temgesic kan leda till överdosering och/eller dödsfall. Risken för att utveckla opioidbrukssyndrom är förhöjd hos patienter med en personlig anamnes eller familjeanamnes (föräldrar eller syskon) på drogberoende (inklusive alkoholberoende), hos patienter som använder tobak eller hos patienter med andra psykiska sjukdomar i anamnesen (t.ex. egentlig depression, ångest och personlighetsstörningar).

Innan behandling med Temgesic påbörjas, och under behandlingen, ska behandlingsmål och en plan för utsättning bestämmas tillsammans med patienten (se avsnitt Dosering och administreringssätt). Före och under behandlingen ska patienten också informeras om riskerna för och tecken på opioidbrukssyndrom. Om dessa tecken uppträder ska patienten rådas att kontakta läkare.

Patienterna ska övervakas för tecken på drogsökande beteende (t.ex. för tidiga önskemål om påfyllning). Detta inkluderar en genomgång av opioider och psykoaktiva läkemedel (som bensodiazepiner) som används samtidigt. Hos patienter med tecken och symtom på opioidbrukssyndrom ska konsultation med en beroendespecialist övervägas.

Efter att smärtan upphört kan beroendet leda till att mottagliga patienter fortsätter att använda läkemedlet på eget initiativ. Temgesic används för smärtlindring, inte för att förebygga smärta. Patienterna får inte överskrida den av läkare förskrivna Temgesicdosen, och de bör uppmanas att kontakta läkare om de använder andra receptbelagda läkemedel eller om sådana förskrivs för att användas i framtiden.

Användning hos opioidberoende patienter

Temgesic kan ge abstinenssymtom hos opioidberoende patienter som använder fullständiga opioidagonister såsom metadon eller heroin.

Försiktighet rekommenderas även då buprenorfin förskrivs som analgetika till personer med känt läkemedelsmissbruk eller till patienter med tidigare opioidberoende. Innan behandling med Temgesic inleds bör den nuvarande nivån av opioidberoende utredas hos patienter som tidigare missbrukat opioider.

Serotonergt syndrom

Samtidig användning av Temgesic och andra serotonerga läkemedel såsom MAO‑hämmare, selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI‑läkemedel), serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare (SNRI‑läkemedel) eller tricykliska antidepressiva läkemedel kan leda till serotonergt syndrom, ett potentiellt livshotande tillstånd (se avsnitt Interaktioner).

Om samtidig behandling med andra serotonerga läkemedel är kliniskt motiverad rekommenderas noggrann observation av patienten, särskilt vid behandlingsstart och vid dosökningar.

Symtom på serotonergt syndrom kan vara förändrat psykiskt tillstånd, instabilitet i autonoma nervsystemet, neuromuskulära avvikelser och/eller gastrointestinala symtom.

Om serotonergt syndrom misstänks ska dosminskning eller avbrytande av behandlingen övervägas, beroende på symtomens svårighetsgrad.

Nedsatt leverfunktion

Effekterna av nedsatt leverfunktion på farmakokinetiken för buprenorfin har utvärderats i en studie efter marknadsintroduktionen. Eftersom buprenorfin i stor utsträckning metaboliseras i levern konstaterades förhöjda plasmanivåer efter administrering av en enkeldos hos patienter med medelsvår eller svår leverfunktionsnedsättning. Om patienten har lindrig eller medelsvår leverfunktionsnedsättning rekommenderas lägre initiala doser och försiktig dostitrering. Buprenorfin ska användas med försiktighet om patienten har medelsvår leverfunktionsnedsättning (se avsnitt Dosering och administreringssätt och Farmakokinetiska egenskaper). Användning av buprenorfin är kontraindicerad om patienten har svår leverfunktionsnedsättning (se avsnitt Kontraindikationer).

Leverfunktionstester vid utgångsläget och dokumentering av virushepatitstatus rekommenderas före insättning av behandling. Dessutom rekommenderas regelbunden kontroll av leverfunktionen. Patienterna ska övervakas med avseende på toxicitet orsakad av förhöjda buprenorfinkoncentrationer samt symtom och fynd relaterade till överdosering.

Buprenorfin har visats öka trycket i koledokus i samma grad som andra opioidanalgetika och bör därför användas med försiktighet hos patienter med nedsatt funktion i gallgångarna.

Nedsatt njurfunktion

Den renala elimineringen utgör en relativt liten andel (30 %) av buprenorfins totala clearance, och därför behövs i regel ingen dosjustering baserat på njurfunktionen. Metaboliter av buprenorfin ackumuleras hos patienter med nedsatt njurfunktion. Försiktighet rekommenderas när läkemedlet ges till patienter med svår njurfunktionsnedsättning (kreatininclearance < 30 ml/min).

Kardiovaskulära effekter

Buprenorfin kan ge något lägre puls och lägre blodtryck hos vissa patienter.

Liksom andra opioider kan buprenorfin orsaka ortostatisk hypotoni hos patienter som står upp.

Huvudskador och ökat intrakraniellt tryck

Liksom andra potenta opioider kan buprenorfin öka likvortrycket och ska användas med försiktighet hos patienter med huvudskada, intrakraniella lesioner eller andra tillstånd som kan leda till ökat intrakraniellt tryck. Buprenorfin kan orsaka mios och förändringar i medvetandegraden, vilket kan försvåra bedömningen av patientens tillstånd.

Akuta magbesvär

Liksom andra my‑opioidreceptoragonister kan buprenorfin försvåra diagnostiseringen av akuta magbesvär eller dölja de kliniska symtomen på sådana.

Övriga varningar relevanta vid administrering av opioider

Buprenorfin ska ges med försiktighet till patienter med följande tillstånd:

• äldre patienter eller patienter med svagt hälsotillstånd
• myxödem eller hypotyreos
• binjurebarksvikt (t.ex. Addisons sjukdom)
• CNS‑depression eller koma
• toxisk psykos
• prostatahypertrofi eller förträngning i urinröret
• alkoholintoxikation
• delirium tremens

Hjälpämnen

Detta preparat innehåller laktos. Patienter med något av följande sällsynta ärftliga tillstånd bör inte använda detta läkemedel: galaktosintolerans, total laktasbrist eller glukos‑galaktosmalabsorption.

Detta läkemedel innehåller mindre än 1 mmol (23 mg) natrium per tablett, d.v.s. är näst intill ”natriumfritt”.

Sederande läkemedel såsom bensodiazepiner eller bensodiazepinliknande läkemedel

Samtidig användning av opioider och sederande läkemedel såsom bensodiazepiner eller bensodiazepinliknande läkemedel ökar risken för sedering, andningsdepression, koma och död på grund av en additiv CNS‑dämpande effekt. Vid samtidig användning ska dosen och behandlingslängden begränsas (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Alkohol

Buprenorfin ska inte tas tillsammans med alkoholhaltiga drycker eller läkemedel som innehåller alkohol. Alkohol förstärker den sederande effekten av buprenorfin (se avsnitt Effekter på förmågan att framföra fordon och använda maskiner).

Andra CNS‑dämpande substanser

Dessa läkemedel förstärker CNS‑depressionen om de tas samtidigt som buprenorfin. Den sänkta vakenhetsgraden kan göra det farligt att köra bil och använda maskiner. Exempel på CNS‑dämpande substanser är andra opioidderivat (t.ex. metadon, analgetika, anestetika och hostdämpande läkemedel), fentiaziner, andra lugnande läkemedel, sederande hypnotika, vissa antidepressiva läkemedel, sederande H₁‑receptorantagonister, barbiturater, anxiolytika (andra än bensodiazepiner), neuroleptika, klonidin och relaterade substanser. När sådana läkemedelskombinationer övervägs är det särskilt viktigt att dosen av det ena eller båda läkemedlen minskas. Samtidig användning av Temgesic och andra läkemedel som verkar dämpande på centrala nervsystemet gabapentinoider (gabapentin och pregabalin) kan resultera i andningsdepression, hypotoni, djup sedering, koma eller död (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Naltrexon

Naltrexon är en opioidantagonist som kan blockera den farmakologiska effekten av buprenorfin. Den tilltänkta analgetiska effekten av buprenorfin kan utebli hos patienter som får behandling med naltrexon. Hos patienter som har utvecklat ett fysiskt beroende av buprenorfin kan naltrexon orsaka ett plötsligt utbrott av opioidrelaterade abstinenssymtom.

Andra opioidanalgetika

Den partiella agonisten buprenorfin kan kompetitivt minska den analgetiska effekten av fullständiga opioidagonister.

Hos patienter som har utvecklat ett fysiologiskt beroende av fullständiga opioidagonister kan den partiella agonisten buprenorfin framkalla abstinenssymtom (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Temgesic ska användas med försiktighet om patienten samtidigt använder något av följande läkemedel:

• Serotonerga läkemedel såsom MAO‑hämmare, selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI‑läkemedel), serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare (SNRI‑läkemedel) eller tricykliska antidepressiva läkemedel; samtidig användning av dessa läkemedel ökar risken för serotonergt syndrom, som är ett potentiellt livshotande tillstånd (se avsnitt Varningar och försiktighet). Samtidig administrering av buprenorfin och antikolinergika eller läkemedel med antikolinerg aktivitet (t.ex. tricykliska antidepressiva läkemedel, antihistaminer, antipsykotika, muskelavslappnande läkemedel, läkemedel mot Parkinson) kan resultera i ökade antikolinerga biverkningar.

CYP3A4‑hämmare

Eftersom buprenorfin metaboliseras av CYP3A4‑isoenzymer kan samtidig användning av läkemedel som hämmar CYP3A4‑aktiviteten minska clearance av buprenorfin. Patienter som får buprenorfin i kombination med CYP3A4‑hämmare ska därför övervakas noggrant. Sådana läkemedel är bl.a. makrolidantibiotika (t.ex. erytromycin), läkemedel mot svamp som tillhör gruppen azoler (t.ex. ketokonazol) och proteashämmare (t.ex. ritonavir). Försiktighet rekommenderas när buprenorfin ges till patienter som får dessa läkemedel, och dosjusteringar bör övervägas vid behov.

CYP3A4‑inducerare

CYP3A4‑inducerare såsom fenobarbital, karbamezepin, fenytoin och rifampicin inducerar metabolismen av buprenorfin och kan öka dess clearance. Försiktighet rekommenderas när buprenorfin ges till patienter som får dessa läkemedel, och dosjusteringar bör övervägas vid behov.

Monoaminoxidashämmare (MAO‑hämmare)

Samtidig användning av MAO‑hämmare och buprenorfin kan i teorin förstärka effekterna av opioider, baserat på erfarenheter av morfin.

Övriga

Halotan är känt för att minska hepatiskt clearance. Eftersom hepatisk eliminering utgör en relativt stor andel (~70 %) av totalt clearance av buprenorfin, kan lägre initiala doser och försiktig titrering krävas när läkemedlet används samtidigt med halotan (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Graviditet

Inga tillräckliga och välkontrollerade studier på gravida kvinnor har gjorts. Buprenorfinpreparat i låga doser ska endast användas under graviditet om den potentiella nyttan av behandlingen överstiger den potentiella risken för fostret.

I slutet av graviditeten kan höga doser, även om de endast ges under en kort tid, förorsaka neonatal andningsdepression.

Kontinuerlig användning av buprenorfin under graviditetens sista trimester kan orsaka neonatala abstinenssymtom.

Amning

Eftersom buprenorfin och dess metaboliter utsöndras i bröstmjölk ska buprenorfin inte användas under amning.

Buprenorfin kan redan i små doser orsaka sömnighet, särskilt om det kombineras med alkohol eller CNS‑dämpande läkemedel. Buprenorfin kan också orsaka dimsyn. Patienterna ska uppmanas att inte framföra fordon eller använda maskiner (se avsnitt Interaktioner).

Sammanfattning av säkerhetsprofilen

Mycket vanliga biverkningar som rapporterades i kliniska prövningar var sedering, svindel, yrsel och illamående.

Biverkningstabell

I tabell 1 presenteras biverkningar som rapporterats i kliniska prövningar. Frekvenserna av nedan uppräknade potentiella biverkningar klassificeras enligt följande konvention:

mycket vanliga (≥ 1/10), vanliga (≥ 1/100, < 1/10), mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100), sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000), mycket sällsynta (<1 /10 000), ingen känd frekvens (inga fall rapporterades i prövningar inför godkännande för försäljning; frekvensen kan inte beräknas från data som bygger på tillgängliga spontana rapporter efter marknadsintroduktionen).

Tabell 1: Biverkningar som observerats i kliniska pivotala studier och/eller i samband med uppföljningen efter marknadsintroduktionen, presenterade enligt organsystem

Läkemedelsberoende

Upprepad användning av Temgesic kan leda till läkemedelsberoende, även vid terapeutiska doser. Risken för läkemedelsberoende varierar beroende på individuella riskfaktorer hos patienten, dosering och behandlingstid med opioider (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta‑riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till:

webbplats: www.fimea.fi

Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea

Biverkningsregistret

PB 55

00034 FIMEA

Symtom

Symtom på akut överdosering är mios, sedering, hypotension, andningsdepression och död. Även illamående och kräkningar kan förekomma. Det viktigaste symtomet som kräver behandling är andningsdepression, eftersom det kan leda till andningsstillestånd och död.

Om Temgesic resoribletter sväljs är uppkomst av symtom på överdosering inte sannolikt, eftersom buprenorfin genomgår förstapassagemetabolism i levern.

Behandling

Vid överdosering inleds allmän behandling för upprätthållande av vitala funktioner, inklusive noggrann övervakning av patientens respiratoriska och kardiella status.

Symtomatisk behandling av andningsdepression ska sättas in i enlighet med allmänna intensivvårdsåtgärder. Öppna luftvägar ska säkerställas och andningshjälp eller mekanisk ventilation sättas in. Patienten ska flyttas till en miljö med fullständiga resurser för återupplivning. Om patienten kräks är det viktigt att vidta åtgärder för att förhindra aspiration av kräkningen.

Användning av en opioidantagonist (t.ex. naloxon) rekommenderas, trots att effekten den har i fråga om att häva symtom orsakade av buprenorfin kan vara ringa jämfört med dess effekt på fullständiga opioidagonister. Naloxon häver inte nödvändigtvis andningsdepression orsakad av buprenorfin. Därför bör den primära behandlingen vid överdosering vara att säkerställa tillräcklig ventilation, med mekaniskt andningsstöd om det behövs. Den långa verkningstiden för Temgesic bör beaktas när det ska beslutas hur länge behandlingen behöver pågå för att häva effekterna av överdosen. Naloxon kan ha en snabbare clearance än buprenorfin, vilket kan leda till att tidigare kontrollerade symtom på en buprenorfinöverdos återkommer.

Farmakoterapeutisk grupp: Opioider, oripavinderivat, ATC‑kod: N02AE01

Buprenorfin är ett starkt, centralt verkande analgetikum med både opioidagonist- och opioidantagonistegenskaper. Den analgetiska effekten bygger på interaktion med vissa opioidreceptorer i centrala nervsystemet. Farmakologiska studier har visat att buprenorfin profilerar sig som en partiell agonist till my‑opioidreceptorer och som antagonist till kappa‑opioidreceptorer.

Den långa verkningstiden, 6–8 timmar, beror på att buprenorfin har hög affinitet till opioidreceptorer på grund av hög lipofilicitet. Buprenorfin är effektivare än morfin; vid terapeutiskt ekvivalenta doser uppnås lika effektiv analgesi med buprenorfin som med morfin, men buprenorfin har längre verkningstid.

Den analgetiska effekten sätter in 10–15 minuter efter intravenös administrering och cirka 10–60 minuter efter intramuskulär eller sublingual administrering. Effekten varar i cirka 6–8 timmar.

Buprenorfin når snabbt blodcirkulationen via munnens slemhinnor eller efter en injektion och kan därmed utöva sin effekt direkt vid målet, d.v.s. i centrala nervsystemet. Efter sublingual administrering uppnås maximal plasmakoncentration inom 90–120 minuter, och halveringstiden är cirka 3–4 timmar. Efter intramuskulär administrering är absorptionen snabb, och maximal plasmakoncentration uppnås inom 5–10 minuter. Buprenorfin bryts ner i levern och tunntarmen genom dealkylering och glukuronidation. Upp till 70 % av oförändrat buprenorfin och dess metaboliter utsöndras via faeces inom 7 dagar efter en parenteral dos. Den långsamma utsöndringen via faeces tyder på enterohepatisk cirkulation.

Vid intramuskulär administrering är biotillgängligheten i regel över 90 %, och biotillgängligheten av sublingualt buprenorfin i förhållande till intramuskulärt administrerat buprenorfin är cirka 70 %.

Inga faktorer som skulle ha betydelse vid ordinering av läkemedlet har framkommit i prekliniska studier.

Laktosmonohydrat 30 mg, mannitol, majsstärkelse, povidon K30, vattenfri citronsyra, magnesiumstearat, natriumcitrat.

Ej relevant.

Blister (PVC/PVDC/aluminium), i kartonger: 1 år

Polyetenburk (HDPE) och blister (nylon/aluminium/uPVC) i kartonger: 3 år

Blister (PVC/PVDC/aluminium), i kartonger: Förvaras vid högst 25 °C. Förvaras i originalförpackningen.

Polyetenburk (HDPE) och blister (nylon/aluminium/uPVC), i kartonger: Förvaras vid högst 30 °C. Förvaras i originalförpackningen.

Markkinoilla olevat pakkaukset

Resepti

TEMGESIC resoribletti
0,2 mg (L:kyllä) 50 fol (14,96 €)
0,4 mg (L:kyllä) 50 fol (26,65 €)

PF-selosteen tieto

0,2 mg:

50 resoribletter, förpackade i blister (PVC/PVDC/aluminium) i kartonger.

50 resoribletter, förpackade i blister (nylon/aluminium/uPVC) i kartonger.

50 resoribletter, förpackade i en polyetenburk (HDPE) med torkmedel, bomull och barnskyddande förslutning.

0,4 mg:

50 resoribletter, förpackade i blister (PVC/PVDC/aluminium) i kartonger.

50 resoribletter, förpackade i blister (nylon/aluminium/uPVC) i kartonger.

50 resoribletter, förpackade i en polyetenburk (HDPE) med torkmedel, bomull och barnskyddande förslutning.

Läkemedlets utseende:

0,2 mg resoriblett: Vit, rund, kupad tablett, präglad med bokstaven L på den ena sidan, diameter 5,5 mm.

0,4 mg resoriblett: Vit, rund, kupad tablett, präglad med bokstaven H på den ena sidan, diameter 5,5 mm.

Inga särskilda anvisningar.

TEMGESIC resoribletti
0,2 mg 50 fol
0,4 mg 50 fol

• Ylempi erityiskorvaus (100 %). Rintasyöpä (115), Eturauhassyöpä (116), Leukemiat, muut pahanlaatuiset veri- ja luuydintaudit sekä pahanlaatuiset imukudostaudit (117), Gynekologiset syövät (128), Pahanlaatuiset kasvaimet, joita ei ole edellä erikseen mainittu (130).
• Peruskorvaus (40 %).

N02AE01

22.08.2024