CORDARONE tablett 100 mg, 200 mg

1 tablett innehåller:
100 mg: Amiodaronhydroklorid 100 mg
200 mg: Amiodaronhydroklorid 200 mg
För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Tablett.

Alla former av symtomgivande takyarytmier, såsom ventrikulär och supraventrikulär takyarytmi i samband med Wolff-Parkinson-White syndromet. Paroxysmalt förmaksfladder/flimmer, kammarflimmer, när annan läkemedelsbehandling varit utan effekt eller orsakat biverkningar eller när kirurgiska ingrepp eller kateterinterventioner är kontraindicerade eller varit ineffektiva. Cordarone kan även ges preoperativt före ett kirurgiskt ingrepp. Behandlingen med Cordarone ska alltid genomföras på sjukhus, där det finns tillräckliga resurser för EKG-övervakning.

Behandlingskontroll: Läkemedlet får endast administreras på ordination av en specialistläkare i kardiologi, barnkardiologi, internmedicin eller pediatrik eller en läkare som arbetar på sjukhuspolikliniken eller -avdelningen under övervakning av en sådan specialistläkare.

Valmistetta saa toimittaa ainoastaan kardiologian, lastenkardiologian, sisätautien tai lastentautien erikoislääkärin tai hänen valvonnassaan sairaalan poliklinikalla tai osastolla toimivan lääkärin määräyksellä.

Dosering:

Initialdos: 200 mg 3 gånger dagligen under 8–10 dagar.
Underhållsdos: Minsta effektiva dos, som beroende på individuellt svar är 100–400 mg dagligen, ska användas. Dosintervallet av Cordarone kan varieras (200 mg varannan dag eller 100 mg varje dag). Det terapeutiska fönstret (2 dagar i veckan) rekommenderas på grund av den långvariga terapeutiska effekten av Cordarone. Underhållsdosen ska kontrolleras regelbundet, i synnerhet om den överstiger 200 mg dagligen.
Då biverkningarna (se avsnitt Biverkningar) ofta är dosberoende, ska minsta effektiva dos användas.

Pediatrisk population
Säkerhet och effekt av Cordarone för barn har inte fastställts.
Utifrån tillgängliga data som beskrivs i avsnitt Farmakodynamiska egenskaper och Farmakokinetiska egenskaper kan inga dosrekommendationer ges.

• överkänslighet mot den aktiva substansen, jod eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen
• sinusbradykardi, SA-block och sjuka sinus-syndromet, svår atrioventrikulär retledningsstörning, förutom i samband med pacemakerbehandling.
• rubbad sköldkörtelfunktion
• kombinationsbehandling med ett läkemedel som kan inducera torsades de pointes (TdP) (se avsnitt Interaktioner)
• graviditet, förutom i särskilda fall (se avsnitt Fertilitet, graviditet och amning).
• amning (se avsnitt Fertilitet, graviditet och amning).

Varningar

Kardiella (se avsnitt Biverkningar)
Bradykardi som är svårare än vanligt kan förekomma hos äldre patienter.
Cordarone orsakar EKG-förändringar: QT-förlängning (i relation till förlängd repolarisering) med eventuell utveckling av U-vågor. Dessa förändringar är inte tecken på toxicitet, utan tyder på den farmakologiska effekten av Cordarone.
Behandlingen ska avslutas vid debut av andra eller tredje gradens AV-block, SA-block eller bifascikulärt block.

Uppkomst av nya eller förvärrande av behandlade arytmier, ibland fatala, har rapporterats. Det är viktigt, men svårt, att skilja om det är fråga om bristande eller proarytmisk effekt av läkemedlet, oberoende av om symtomet är förknippat med en försämring av hjärtfunktionen. Proarytmiska effekter har rapporterats mer sällan med amiodaron än med andra antiarytmika och då vanligen i samband med QT-förlängande faktorer såsom läkemedelsinteraktioner och/eller elektrolytrubbningar (se avsnitt Interaktioner och Biverkningar). Bortsett från förlängning av QT-intervallet har amiodaron liten effekt på torsades de pointes.

För patienter som väntar på hjärttransplantation skar man överväga att använda ett annat antiarytmiskt läkemedel så tidigt som möjligt före transplantationen. I retrospektiva studier har användning av amiodaron före hjärttransplantation förknippats med en ökad risk för primär graftdysfunktion (primary graft dysfunction, PGD). Primär graftdysfunktion är en livshotande komplikation av hjärttransplantation. Komplikationen förekommer som vänsterkammar-, högerkammar- eller biventrikulär dysfunktion inom de första 24 timmarna efter transplantationen, och det finns ingen identifierbar sekundär orsak till komplikationen (se avsnitt Biverkningar). Svår primär graftdysfunktion kan vara irreversibel.

Allvarlig bradykardi och hjärtblock
Livshotande fall av bradykardi och hjärtblock har setts vid användning av regimer som innehåller sofosbuvir i kombination med amiodaron. Bradykardi har i allmänhet inträffat inom några timmar till några dagar men fall har också observerats efter längre tid, oftast upp till två veckor efter påbörjad HCV-behandling.
Amiodaron får därför bara ges till patienter som får behandling som innehåller sofosbuvir när andra alternativa antiarytmibehandlingar inte tolereras eller är kontraindicerade.
Om samtidig användning av amiodaron anses nödvändig rekommenderas en hjärtövervakning av patienten på sjukhus under de första 48 timmarna av samtidig administrering. Därefter ska övervakningen av hjärtfrekvensen ske dagligen på en öppenvårdsmottagning eller av patienterna själva, åtminstone under de första två veckorna av behandlingen.
Till följd av den långa halveringstiden för amiodaron ska hjärtövervakning enligt ovanstående beskrivning även ske för patienter som avbrutit sin behandling med amiodaron under de senaste månaderna och som ska påbörja behandling med sofosbuvir.
Alla patienter som samtidigt använder amiodaron med regimer som innehåller sofosbuvir ska varnas för symtomen på bradykardi och hjärtblock och ska uppmanas att genast uppsöka läkare om de får sådana symtom.

Hypertyreodism (se avsnitt Varningar och försiktighet Varningar och försiktighet och 4.8)
Hypertyreodism kan förekomma under behandlingen med amiodaron eller upp till flera månader efter utsättande av behandlingen. Läkaren bör vara uppmärksam på kliniska symtom (vanligtvis lindriga) såsom viktminskning, arytmier, angina pectoris och hjärtsvikt. Diagnosen stöds av en tydlig minskning av TSH i serum. Amiodaron ska då utsättas. En klinisk återhämtning av TSH sker vanligen inom några månader efter att behandlingen upphört. Svåra fall av tyreotoxikos kan vara livshotande och kräva akutbehandling. Behandlingen är individuell: antityreoida läkemedel (inte alltid effektiva), kortikosteroider, betablockerare.

Pulmonella (se avsnitt Biverkningar)
Uppkomst av dyspné eller torrhosta kan vara relaterad till lungtoxicitet såsom interstitiell pneumonit. Intravenöst amiodaron har mycket sällan rapporterats orsaka interstitiell pneumonit.
Lungröntgen ska utföras på patienter som får dyspné (vid ansträngning) oavsett om det sker isolerat eller i samband med försämring av allmäntillståndet (trötthet, viktminskning, feber).
Amiodaronbehandlingen ska utvärderas eftersom interstitiell pneumonit i allmänhet är reversibel vid tidigt utsättande av amiodaron (kliniska kännetecken brukar vanligen försvinna inom 3 till 4 veckor, följt av en långsammare röntgenologisk förbättring och lungfunktionsförbättring inom flera månader). Kortikosteroidbehandling ska övervägas.

I mycket sällsynta fall har svåra respiratoriska komplikationer, ibland fatala, uppkommit efter ett kirurgiskt ingrepp (akut andningssviktsyndrom hos vuxen/ARDS). En möjlig förklaring är interaktion med en hög syrekoncentration (se avsnitt Interaktioner och Biverkningar).

Hepatiska (se avsnitt Biverkningar)
Noggrann kontroll av leverfunktionen (transaminaser) rekommenderas så snart behandling med amiodaron startar samt regelbundet under behandlingen. Akut leverpåverkan (inklusive svår hepatocellulär insufficiens eller leversvikt, ibland fatal) och kroniska leveråkommor kan förekomma efter administrering av peroralt och i.v. amiodaron och inom de första 24 timmarna efter administrering av i.v. amiodaron. Amiodarondosen ska därför reduceras eller behandlingen avslutas, om transaminaserna överstiger tre gånger det normala värdet.

Kliniska symtom och biologiska tecken på kroniska leveråkommor efter administrering av peroralt amiodaron kan vara mindre påtagliga (leverförstoring, transaminasökning upp till 5 gånger det normala värdet) och återgår vanligen till det normala efter att behandlingen avslutats, men fall med dödlig utgång har dock rapporterats.

Neurologiska (se avsnitt Biverkningar)
Amiodaron kan inducera perifer sensomotorisk neuropati och/eller myopati. Återhämtning sker vanligtvis inom flera månader efter utsättande av amiodaron, men kan ibland vara ofullständig.

Ögon (se avsnitt Biverkningar)
Om synen blir suddig eller försämras ska oftalmologisk undersökning inkluderande fundoskopi utföras snarast. Uppkomst av optikusneuropati och/eller optikusneurit kräver utsättande av amiodaron eftersom tillståndet kan leda till blindhet.

Allvarliga bullösa reaktioner (se avsnitt Biverkningar)
Livshotande eller t.o.m. dödliga hudreaktioner, såsom Stevens-Johnsons syndrom (SJS) och toxisk epidermal nekrolys (TEN) har rapporterats (se avsnitt Biverkningar). Om symtom eller tecken på dessa sjukdomar uppstår (t.ex. progressiva hudutslag ofta med blåsor eller slemhinneskador) ska behandlingen med amiodaron omedelbart avbrytas.

Varningar och försiktighet

Övervakning (se avsnitt Varningar samt avsnitt Biverkningar)
Före behandlingsstart med amiodaron ska EKG tas och kalium i serum mätas. Kontroll av transaminaser (se avsnitt "Varningar") och EKG rekommenderas under behandlingen.
Eftersom amiodaron kan inducera hypotyreoidism eller hypertyreoidism, speciellt hos patienter med tyreoideastörningar i anamnesen, rekommenderas dessutom klinisk och biologisk (TSH) kontroll innan behandling med amiodaron påbörjas. Denna kontroll ska utföras under behandlingen och under flera månader efter att behandlingen avslutats. Kontroll av TSH i serum ska ske när sköldkörteldysfunktion misstänks.
Fall av ökade kammarflimmer oh/eller förhöjda elektriska tröskelvärden för defibrillering och/eller pacing har rapporterats, särskilt vid långvarig användning av antiarytmika. Effektiviteten hos inplanterbara defibrillatorer och/eller pacemakers kan därför påverkas. Upprepad kontroll av defibrillatorn/pacemakern rekommenderas därför före och under behandling med amiodaron.

Tyreoideaavvikelser (se avsnitt Biverkningar)
Amiodaron innehåller jod och kan därför påverka upptaget av radioaktiv jod. Tyreoideafunktionstester (fritt T₃, fritt T₄, mycket känslig TSH) förblir dock tolkbara.
Amiodaron hämmar perifer omvandling av tyroxin (T₄) till trijodtyroxin (T₃) och kan orsaka isolerade biokemiska förändringar (ökning av fritt T₄ i serum, normalt eller något minskat fritt T₃) hos kliniskt eutyreoida patienter. I sådana fall finns det ingen anledning att avsluta behandlingen.
Hypotyreoidism ska misstänkas om följande kliniska symtom (vanligtvis lindriga) uppträder: viktökning, köldintolerans, nedsatt aktivitetsnivå och uttalad bradykardi. Diagnosen stöds av en tydlig ökning av TSH i serum. Eutyreoidism uppnås vanligen inom 1–3 månader efter att behandlingen upphört. I livshotande situationer kan amiodaronbehandlingen fortsätta i kombination med L-tyroxin. Dosen av L-tyroxin justeras utifrån TSH-nivån.

Pediatrisk population
Säkerhet och effekt av amiodaron för barn har inte fastställts. Därför rekommenderas användning av läkemedlet inte för barn.

Anestesi (se avsnitt Interaktioner och Biverkningar)
Före operation ska narkosläkaren informeras om att patienten tar amiodaron.

Detta läkemedel innehåller laktos. Patienter med något av följande sällsynta ärftliga tillstånd bör inte använda detta läkemedel: galaktosintolerans, total laktasbrist eller glukos-galaktosmalabsorption.

Patienter ska instrueras att undvika solexponering och använda solskyddsmedel under behandlingen (se avsnitt Biverkningar).

Farmakodynamiska interaktioner

Läkemedel som inducerar torsades de pointes

• Kombinationsbehandling med läkemedel som kan inducera torsades de pointes utgör en kontraindikation för användning av Cordarone (se avsnitt Kontraindikationer)
  • antiarytmika t.ex. klass 1A (kinidin, disopyramid), prokainamid, sotalol, bepridil
  • icke-antiarytmika (t.ex. vinkamin, erytromycin i.v., pentamidin vid parenteral administrering, cisaprid, vissa neuroleptika, såsom tioridazin), eftersom dessa kan leda till ökad risk för dödlig torsades de pointes.

Läkemedel som förlänger QT-intervallet

• Samtidig administrering av amiodaron och läkemedel som är kända för att förlänga QT-intervallet ska baseras på en noggrann utvärdering av potentiell risk och nytta för varje patient eftersom risken för torsades de pointes kan öka (se avsnitt Varningar och försiktighet) och patienterna ska monitoreras för QT-förlängning.
• Fluorokinoloner ska undvikas hos patienter som får amiodaron.

Läkemedel som sänker hjärtfrekvensen eller orsakar automaticitets- eller retledningsstörningar.

• Kombinationsbehandling med dessa läkemedel rekommenderas inte:
  • betablockerare och kalciumhämmare som sänker hjärtfrekvensen (verapamil, diltiazem) eftersom de kan orsaka hjärtfunktionsstörningar (svår bradykardi) och retledningsstörningar.

Medel som kan inducera hypokalemi

• Kombinationsbehandling med dessa läkemedel rekommenderas inte:
  • motilitetsstimulerande laxativ, då de kan orsaka hypokalemi och därför öka risken för torsades de pointes. Annan typ av laxativ kan användas.
• Försiktighet ska iakttas vid samtidig användning av följande läkemedel med Cordarone:
  • diuretika som inducerar hypokalemi, antingen ensamma eller i kombination.
  • systemiska kortikosteroider (gluko-, mineral-), tetrakosaktid.
  • amfotericin B (i.v.).
• Det är nödvändigt att förhindra uppkomst av hypokalemi (eller att korrigera hypokalemi vid behov). QT‑intervallet ska uppföljas, och om torsades de pointes uppstår, får antiarytmika inte ges (kammarpacing vid behov, intravenöst magnesium kan användas).

Generell anestesi, syrebehandling (se avsnitt Varningar och försiktighet och Biverkningar)

• Följande potentiellt svåra komplikationer har rapporterats hos patienter i samband med narkos: bradykardi som inte svarar på atropin, hypotension, retledningsstörningar, minskad hjärtminutvolym. Några få fall av svåra respiratoriska komplikationer (akut andningssviktsyndrom hos vuxen/ARDS), ibland fatala, har observerats oftast omedelbart efter kirurgiska ingrepp. Detta kan bero på en interaktion med höga syrekoncentrationer.

Cordarones effekt på andra läkemedel

Amiodaron och/eller dess metabolit, desetylamiodaron, hämmar CYP1A1-, CYP1A2, CYP3A4, CYP2C9, CYP2D6 och P-glykoprotein och kan därför öka exponeringen för dess substrat. På grund av amiodarons långa halveringstid, kan interaktioner observeras i flera månader efter utsättande av amiodaron.

P-glykoprotein-substrat
Amiodaron är en P-glykoproteinhämmare. När amiodaron administreras samtidigt med P-glykoprotein-substrat kan det förväntat öka exponeringen för dessa.

• Digitalis: Automaticitetsstörningar (uttalad bradykardi) och atrioventrikulära retledningsstörningar (synergistisk verkan) kan inträffa: även plasmakoncentrationen av digoxin kan öka på grund av minskad clearance av digoxin. Patienterna ska övervakas genom EKG-undersökningar och bestämningar av digoxinplasmanivåer och observeras för kliniska tecken på digitalistoxicitet. Dosjustering av digoxin kan bli nödvändig.
• Dabigatran: Försiktighet ska iakttas när amiodaron administreras samtidigt med dabigatran på grund av blödningsrisken. Det kan bli nödvändigt att justera dabigatrandosen enligt dess produktresumé.

CYP2C9-substrat
Amiodaron ökar koncentrationen av CYP2C9-substrat, såsom warfarin eller fenytoin, genom att hämma cytokrom P450 2C9.

• Warfarin: Kombinationen av warfarin och amiodaron kan potentiera effekten av den orala antikoagulanten och på så sätt öka blödningsrisken. Det är nödvändigt att mer frekvent följa protombinnivån (INR-värdet) och justera den orala dosen av antikoagulantia under amidronbehandling och efter avslutad behandling med amiodaron.
• Fenytoin: Kombinationen av fenytoin med amiodaron kan därför leda till överdosering av fenytoin och resultera i neurologiska symtom. Klinisk uppföljning av patienten ska utföras och fenytoindosen reduceras om tecken på överdosering uppträder. Plasmanivåerna för fenytoin ska bestämmas.

CYP2D6-substrat

• Flekainid: Amiodaron kan öka plasmakoncentrationen av flekainid genom att hämma enzymet CYP2D6. Flekainiddosen ska därför justeras.

Cytokrom P450 3A4-substrat

• Samtidig användning av dessa läkemedel med amiodaron, som är CYP3A4-hämmare, kan leda till en ökning av plasmakoncentrationen av dessa läkemedel och en möjlig ökning av toxicitet:
  • Ciklosporin: kombination med amiodaron kan öka plasmakoncentrationen av ciklosporin. Doseringen ska justeras.
  • Fentanyl: kombination med amiodaron kan öka den farmakologiska effekten av fentanyl och öka risken för dess toxicitet.
  • Statiner: Risken för muskulär toxicitet (t.ex. rabdomyolys) är ökad vid samtidig administrering av amiodaron och statiner som metaboliseras via CYP3A4, som simvastatin, atorvastatin och lovastatin. Det rekommenderas att statiner som metaboliseras via CYP3A4 inte används samtidigt med amiodaron.
  • Andra läkemedel som metaboliseras via CYP3A4: lidokain, sirolimus, takrolimus, sildenafil, midazolam, triazolam, dihydroergotamin, ergotamin, kolkicin.

Andra läkemedels effekt på Cordarone

CYP3A4- och CYP2C8-hämmare kan hämma amiodarons metabolism och öka exponeringen för amiodaron. CYP3A4-hämmare är bl.a. HIV-proteashämmare (t.ex. ritonavir, indinavir, nelfinavir och sakinavir), makrolider (t.ex. klaritromycin, telitromycin och erytromycin) och antimykotika (t.ex. ketokonazol och itrakonazol). CYP2C8-hämmare är bl.a. gemfibrozil och trimetoprim.

Under amiodaronbehandling bör CYP3A4-hämmare (t.ex. grapefruktjuice och alla ovannämnda läkemedel) undvikas.

Andra läkemedelsinteraktioner med Cordarone (se avsnitt Varningar och försiktighet)
Samtidig administrering av amiodaron och en behandling som innehåller sofosbuvir kan leda till allvarlig symtomatisk bradykardi.

Om kombinationsbehandling inte kan undvikas, rekommenderas hjärtövervakning (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Graviditet
Amiodaron är en substans som på grund av sin farmakologiska effekt har stört och kan grundat förmodas rubba människans reproduktion. Fostret kan riskeras utan egentliga missbildningar, men bl.a. retardation av tillväxten har noterats hos råtta och vissa möss. Eftersom amiodaron kan påverka fostrets tyreoideafunktion, är dess användning kontraindicerad under graviditeten, förutom i exceptionella fall, när nyttan för modern överväger riskerna för fostret.

Amning
Amiodaron passerar över i modersmjölk i sådana mängder att risk för inverkan på barnet föreligger även med terapeutiska doser. Cordarone är därför kontraindicerat under amning.

I enlighet med säkerhetsinformationen för amiodaron har amiodaron inte påvisats ha en skadlig inverkan på förmågan att framföra fordon eller förmågan att använda maskiner.

Följande biverkningar är klassificerade efter organklass och frekvens enligt följande:

Blodet och lymfsystemet:

• Mycket sällsynta: hemolytisk anemi, aplastisk anemi, trombocytopeni.
• Ingen känd frekvens: neutropeni, agranulocytos.

Hjärtat:

• Vanliga: bradykardi, vanligtvis måttlig och dosberoende.
• Mindre vanliga: uppkomst av ny eller förvärrande av arytmi, som ibland kan leda till hjärtstillestånd (se avsnitt Varningar och försiktighet och Interaktioner), retledningsstörningar (SA-block, AV-block av varierande grad) (se avsnitt Varningar och försiktighet).
• Mycket sällsynta: uttalad bradykardi eller sinusarrest hos patienter med dysfunktion i sinusknutan och/eller hos äldre patienter.
• Ingen känd frekvens: torsades de pointes (se avsnitt Varningar och försiktighet och Interaktioner).

Endokrina systemet (se avsnitt Varningar och försiktighet):

• Vanliga: hypotyreoidism, hypertyreoidism, ibland fatal.
• Mycket sällsynta: inadekvat ADH-sekretion (SIADH, abnorm sekretion av antidiuretiskt hormon).

Ögon:

• Mycket vanliga: mikroavlagringar i kornea, vanligtvis begränsade till området under pupillen. De är i sällsynta fall förknippade med färgade halos i bländande ljus eller dimsyn. Mikroavlagringar i kornea består av komplexa lipidavlagringar och är reversibla efter att behandlingen upphört.
• Mycket sällsynta: optikusneuropati/neurit som kan leda till blindhet (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Magtarmkanalen:

• Mycket vanliga: benigna gastrointestinala störningar (illamående, kräkningar, smakrubbbningar) som vanligen uppträder under mättnadsfasen och avtar vid dosreduktion.
• Vanliga: förstoppning.
• Mindre vanliga: muntorrhet.
• Ingen känd frekvens: pankreatit (akut).

Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället:

• Ingen känd frekvens: granulom, inklusive benmärgsgranulom.

Lever och gallvägar (se avsnitt Varningar och försiktighet):

• Mycket vanliga: isolerad förhöjning av serumtransaminaser som vanligen är måttlig (1,5 till 3 gånger det normala) i början av behandlingen. Värdena kan normaliseras vid dosreduktion eller till och med spontant.
• Vanliga: akut leverpåverkan med förhöjda serumtransaminaser och/eller ikterus, inkluderande leversvikt, ibland fatal.
• Mycket sällsynta: kronisk leversjukdom (pseudoalkoholhepatit, cirros), ibland fatal.

Immunsystemet:

• Ingen känd frekvens: angioödem (Quinckes ödem), anafylaktisk reaktion, anafylaktisk chock.

Undersökningar:

• Mycket sällsynta: kreatininförhöjning.

Metabolism och nutrition:

• Ingen känd frekvens: minskad aptit.

Nervsystemet:

• Vanliga: extrapyramidal tremor, mardrömmar, sömnstörningar.
• Mindre vanliga: perifer sensorisk/motorisk neuropati och/eller myopati, vanligen reversibel efter utsättande av behandlingen (se avsnitt Varningar och försiktighet).
• Mycket sällsynta: cerebellar ataxi, benign intrakraniell hypertension (pseudotumor cerebri), huvudvärk.
• Ingen känd frekvens: parkinsonism, parosmi.

Psykiska störningar:

• Vanliga: minskad libido
• Ingen känd frekvens: delirium (inklusive förvirring), hallucination

Reproduktionsorgan och bröstkörtel:

• Mycket sällsynta: epididymit, impotens.

Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum:

• Vanliga: lungtoxicitet (alveolär/interstitiell pneumonit eller fibros, pleurit bronchiolitis‑obliterans/BOOP), ibland fatal (se avsnitt Varningar och försiktighet).
• Mycket sällsynta: bronkialspasm hos patienter med svår respirationssvikt och särskilt hos patienter med astma. Akut andningssviktsyndrom hos vuxen (ARDS), ibland fatalt, vanligtvis omedelbart efter kirurgiska ingrepp (möjlig interaktion med hög syrekoncentration, se avsnitt Varningar och försiktighet och Interaktioner).
• Ingen känd frekvens: lungblödning.

Hud och subkutan vävnad:

• Mycket vanliga: fotosensivitet (se avsnitt Varningar och försiktighet).
• Vanliga: eksem, skiffergrå eller blåaktig missfärgning av huden vid långtidsbehandling med höga dagliga doser. Sådana pigmenteringar försvinner sakta efter att behandlingen upphört.
• Mycket sällsynta: erytem vid strålbehandling, hudutslag vanligtvis ospecifika, exfoliativ dermatit, alopeci.
• Ingen känd frekvens: urtikaria, allvarliga hudreaktioner som toxisk epidermal nekrolys, Stevens-Johnsons syndrom, bullös dermatit, läkemedelsreaktion med eosinofili och systemiska symtom (DRESS).

Muskulo-skeletala systemet och bindväv:

• Ingen känd frekvens: lupusliknande syndrom.

Blodkärl:

• Mycket sällsynta: vaskulit.

Skador, förgiftningar och behandlingskomplikationer:

• Ingen känd frekvens: primär graftdysfunktion efter hjärttransplantation (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Rapportering av biverkningar
Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till:

webbplats: www.fimea.fi
Säkerhets‐ och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea
Biverkningsregistret
PB 55
00034 FIMEA

Begränsad information finns tillgänglig avseende akut överdosering med amiodaron. Enstaka fall har förekommit av sinusbradykardi, hjärtblock, ventrikulär takykardi, torsades de pointes, cirkulationssvikt och leverpåverkan. Beroende på farmakokinetiken för amiodaron, ska patienten följas upp tillräckligt länge, särskilt avseende hjärtstatus. Överdosering behandlas symtomatiskt. Varken amiodaron eller dess metaboliter kan avlägsnas genom dialys.

Farmakoterapeutisk grupp: Antiarytmika, klass III, ATC-kod: C01BD01

Antiarytmiska egenskaper:

• förlänger den tredje fasen av hjärtmuskelvävnadens aktionspotentialgenom att hämma kaliumflödet (klass III enligt Vaughan Williams klassifikation). Förlängningen av aktionspotentialen är inte relaterad till hjärtats frekvens.
• reducerar sinusautomaticitet som orsakar bradykardi som inte svarar på atropin
• blockerar alfa- och beta-adrenergiska receptorer icke-kompetitivt
• förlänger sinoatrikulär, förmaks- och nodal retledning, som är mer uttalad vid snabb rytm
• förändrar inte intraventrikulär retledninghastighet
• förlänger refraktärperioden och minskar den myokardiella retbarheten på förmaks-, nodal och kammarnivå
• förlänger refraktärperioden i accessoriska atrioventrikulära banor, vilket förlänger retledningshastigheten.

Antiischemiska egenskaper:

• sänker perifert motstånd måttligt och minskar hjärtfrekvensen som minskar syrebehovet
• blockeraralfa- och beta-adrenergiska receptorer icke-kompetitivt
• dilaterar koronarkärlen direkt.

Övrigt:

• ingen signifikant negativt inotrop effekt och bibehållen minutvolym.

Pediatrisk population
Inga kontrollerade pediatriska studier har utförts. I publicerade studier utvärderades säkerheten av amiodaron hos 1 118 pediatriska patienter med olika slags arytmier. Följande doser användes i pediatriska kliniska studier.

Oralt

• Mättnadsdos: 10 till 20 mg/kg/dag i 7 till 10 dagar (eller 500 mg/m²/dag om utryckt per kvadratmeter).
• Underhållsdos: minsta effektiva dos ska användas, enligt individuellt svar kan det variera mellan 5 till 10 mg/kg/dag (eller 250 mg/m²/dag om utryckt per kvadratmeter)

Intravenöst

• Mättnadsdos: 5 mg/kg kroppsvikt i 20 minuter till 2 timmar
• Underhållsdos: 10 till 15 mg/kg/dag från några timmar till flera dagar.

Om nödvändigt kan oral behandling initieras samtidigt som vanlig mättnadsdos.

Absorption
Amiodaron tas upp långsamt i kroppen och har en hög vävnadsaffinitet, särskilt i fettvävnad. Oral biotillgänglighet varierar mellan 30 och 80 %(medelvärde ca 50 %). Vid engångstillförsel uppnås maximal plasmakoncentration efter 3 till 7 timmar.

På grund av farmakokinetiken ska den rekommenderade mättnadsdosen användas för att uppnå snabb vävnadskoncentration, vilket är en förutsättning för den terapeutiska effekten. Den terapeutiska effekten uppnås oftast inom en vecka (efter några dagar eller senast efter två veckor) beroende på mättnadsdosen. Det finns ett samband mellan amiodarondosen och plasmakoncentrationen vid steady-state, medan amiodaronkoncentrationen i plasma och effekt inte tydligt korrelerar med varandra.

Distribution:
Proteinbindningen är hög (ca 96 %) och den skenbara distributionsvolymen är mycket hög. Plasmakoncentrationen vid steady-state uppnås tidigast efter en månad.

Metabolism:
Amiodaron metaboliseras via CYP3A4 och CYP2C8 i levern, i mindre utsträckning via CYP1A2, CYP2C19 och CYP2D6 samt elimineras via gallan. Amiodaron och dess metabolit desetylamiodaron hämmar enzymerna CYP2D6-, CYP2C9- och CYP3A4 i levern.

Eliminering
Amiodaron metaboliseras i huvudsak via CYP3A4 och CYP2C8.
Amiodaron och dess metabolit, desetylamiodaron, uppvisar potential in vitro att hämma CYP1A1, CYP1A2, CYP2C9, CYP2C19, CYP2D6, CYP3A4, CYP2A6, CYP2B6 samt CYP2C8. Amiodaron och desetylamiodaron har också potential att hämma vissa transportörer såsom P‑glykoprotein och organiska katjontransportörer (OCT2). En studie har påvisat kreatininförhöjning på 1,1 % (kreatinin är ett OCT2-substrat). In vivo‑-forskningsdata beskriver amiodaroninteraktioner med CYP3A4, CYP2C9, CYP2D6 och P-glykoprotein.
Utsöndringen av amiodaron i urinen är minimal. Huvudmetaboliten är desetylamiodaron, som under långtidsbehandling når plasmanivåer som är lika stora som modersubstansens. Den farmakologiska aktiviteten av denna metabolit har inte fullständigt klarlagts. Både amiodaron och desetylamiodaron har varit mätbara minst 3 månader efter avslutad oral långtidsbehandling.
Jod frigörs delvis från molekylen och utsöndras i urinen som jodhaltiga sammansättningar:
6 mg på 24 timmar, när den dagliga dosen är 200 mg amiodaron. Den kvarvarande molekyldelen, som innehåller mest jod, elimineras med avföringen via levern.
Efter avslutad behandling fortsätter eliminationen under flera månader. En kvardröjande effekt, som kan vara från 10 dagar och upp till en månad efter avslutad behandling, bör beaktas. Elimineringen är varierande och långsam och den rapporterade halveringstiden för eliminering är från 20 till 100 dagar efter långtidsbehandling.

Nedsatt njurfunktion
Plasmakoncentrationen av amiodaron är inte förhöjd hos patienter med nedsatt njurfunktion, vilket tillåter administrering av vanliga doser till dessa patienter.

Nedsatt leverfunktion
Farmakokinetiken vid leverinsufficiens är inte klarlagd.

Äldre patienter
Hos äldre patienter förlängs amiodarons och desetylamiodarons halveringstid och amiodarons distributionsvolym ökar.

Pediatrisk population
Inga kontrollerade pediatriska studier har utförts. I de begränsade tillgängliga publicerade data hos pediatrisk population sågs inga skillnader jämfört med vuxna.

I en tvåårig karcinogenicitetsstudie på råtta orsakade amiodaron en ökning av follikulära tumörer (adenom och/eller karcinom) i sköldkörteln hos båda könen vid kliniskt relevanta plasmakoncentrationer. Eftersom fynden angående mutagenicitet var negativa, anses mekanismen för induktion av denna typ av tumörer vara epigen snarare än genotoxisk. Hos möss uppkom inte karcinom, men en dosberoende follikulär sköldkörtelhyperplasi observerades. Dessa effekter på sköldkörteln hos råttor och möss beror mest sannolikt på amiodarons effekt på syntes och/eller frisättning av sköldkörtelhormoner. Relevansen av dessa fynd hos människa är låg.

Laktosmonohydrat, majsstärkelse, povidon, vattenfri kolloidal kiseldioxid, magnesiumstearat

Ej relevant.

3 år.

Förvaras vid högst 25 °C. Förvaras i originalförpackningen. Ljuskänsligt.

Markkinoilla olevat pakkaukset

Resepti

CORDARONE tabletti
100 mg (L:kyllä) 30 fol (9,61 €)
200 mg (L:kyllä) 30 fol (9,61 €)

PF-selosteen tieto

PVC/aluminium-blisterförpackning, 30 tabletter.

Läkemedlets utseende:

100 mg: Runda, bikonvexa, vita till gulvita tabletter med skåra, märkta med aktionspotentialsymbol och siffran 100, ∅ 8,00 mm.
200 mg: Runda, bikonvexa, vita till gulvita tabletter med skåra, märkta med aktionspotentialsymbol och siffran 200, ∅ 10,50 mm.

Inga särskilda anvisningar.

CORDARONE tabletti
100 mg 30 fol
200 mg 30 fol

• Alempi erityiskorvaus (65 %). Krooniset sydämen rytmihäiriöt (207).
• Peruskorvaus (40 %).

C01BD01

01.11.2021