OLMESARTAN MEDOXOMIL STADA filmdragerad tablett 10 mg, 20 mg, 40 mg

Olmesartan medoxomil Stada 10 mg filmdragerade tabletter:
Varje filmdragerad tablett innehåller 10 mg olmesartanmedoxomil.

Olmesartan medoxomil Stada 20 mg filmdragerade tabletter:
Varje filmdragerad tablett innehåller 20 mg olmesartanmedoxomil.

Olmesartan medoxomil Stada 40 mg filmdragerade tabletter:
Varje filmdragerad tablett innehåller 40 mg olmesartanmedoxomil.

Hjälpämne med känd effekt

Olmesartan medoxomil Stada 10 mg filmdragerade tabletter: varje filmdragerad tablett innehåller 35,25 mg laktosmonohydrat.
Olmesartan medoxomil Stada 20 mg filmdragerade tabletter: varje filmdragerad tablett innehåller 70,50 mg laktosmonohydrat.
Olmesartan medoxomil Stada 40 mg filmdragerade tabletter: varje filmdragerad tablett innehåller 141,00 mg laktosmonohydrat.

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Filmdragerad tablet.

Behandling av essentiell hypertoni.

Dosering

Vuxna

Rekommenderad startdos är 10 mg olmesartanmedoxomil en gång dagligen. Hos patienter där blodtrycket inte kontrolleras tillräckligt vid denna dos kan dosen olmesartanmedoxomil ökas till 20 mg en gång dagligen som optimal dos. Om ytterligare blodtryckssänkning krävs kan dosen olmesartanmedoxomil ökas till högst 40 mg dagligen eller behandling med hydroklortiazid läggas till.

Den antihypertensiva effekten av olmesartanmedoxomil är påtaglig inom 2 veckor efter påbörjad behandling och maximal ca 8 veckor efter påbörjad behandling. Detta bör beaktas vid övervägande att ändra dosregimen för en patient.

Äldre (65 år eller äldre)

Ingen dosjustering krävs vanligtvis hos äldre patienter (se nedan för dosrekommendationer hos

patienter med nedsatt njurfunktion). Om upptitrering till maximal dos på 40 mg dagligen krävs bör blodtrycket noggrant övervakas.

Nedsatt njurfunktion

Maximal dos till patienter med lätt till måttlig nedsatt njurfunktion (kreatininclearance på 20‑60 ml/min) är 20 mg olmesartanmedoxomil en gång dagligen på grund av begränsad erfarenhet av högre doser hos denna patientgrupp. Användning av olmesartanmedoxomil hos patienter med svårt nedsatt njurfunktion (kreatininclearance <20 ml/min) rekommenderas inte eftersom det endast finns begränsad erfarenhet hos denna patientgrupp (se avsnitt Varningar och försiktighet och Farmakokinetiska egenskaper).

Nedsatt leverfunktion

Ingen dosjustering krävs för patienter med lätt nedsatt leverfunktion. Hos patienter med måttligt nedsatt leverfunktion rekommenderas en initial dos på 10 mg olmesartanmedoxomil en gång dagligen. Maximal dos bör inte överstiga 20 mg en gång dagligen. Noggrann övervakning av blodtryck och njurfunktion rekommenderas hos patienter med nedsatt leverfunktion som redan får diuretika och/eller andra antihypertensiva medel. Det finns ingen erfarenhet av olmesartanmedoxomil hos patienter med svårt nedsatt leverfunktion och användning rekommenderas därför inte hos denna patientgrupp (se avsnitt Varningar och försiktighet och Farmakokinetiska egenskaper). Olmesartanmedoxomil ska inte användas av patienter med gallobstruktion (se avsnitt Kontraindikationer).

Pediatrisk population

Säkerhet och effekt för olmesartan för barn och ungdomar under 18 år har ännu inte fastställts. För närvarande tillgänglig information finns i avsnitt Biverkningar, Farmakodynamiska egenskaper och Farmakokinetiska egenskaper men ingen doseringsrekommendation kan fastställas.

Olmesartanmedoxomil ska inte användas till barn under 1 år på grund av säkerhetsmässiga skäl och brist på data i denna åldersgrupp.

Administreringssätt

För att underlätta följsamheten rekommenderas att olmesartan tabletter tas vid ungefär samma tid varje dag, med eller utan mat, till exempel vid frukost. Tabletten ska sväljas med en tillräcklig mängd vätska (t.ex. ett glas vatten). Tabletten ska inte tuggas.

• Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen.
• Graviditetens andra och tredje trimester (se avsnitt Varningar och försiktighet och Fertilitet, graviditet och amning).
• Gallvägsobstruktion (se avsnitt Farmakokinetiska egenskaper).
• Samtidig användning av Olmesartan medoxomil Stada och läkemedel innehållande aliskiren är kontraindicerad hos patienter med diabetes mellitus eller nedsatt njurfunktion (glomerulus filtration rate <60 ml/min/1,73 m²) (se avsnitt Interaktioner och Farmakodynamiska egenskaper).

Intravaskulärt vätskeförlust:

Symtomatisk hypotoni, särskilt efter den första dosen, kan förekomma hos patienter som har haft vätske- och eller natriumförlust efter kraftig diuretisk behandling, saltfattig kost, diarré eller kräkningar. Sådana tillstånd bör åtgärdas före administrering av olmesartanmedoxomil.

Andra tillstånd med stimulering av renin-angiotensin-aldosteronsystemet:

Hos patienter vilkas vaskulära tonus och njurfunktion huvudsakligen är beroende av aktiviteten i renin-angiotensin-aldosteronsystemet (t.ex. patienter med allvarlig hjärtsvikt eller underliggande njursjukdom, inklusive njurartärstenos), har behandling med andra läkemedel som påverkar detta system varit förknippad med akut hypotoni, azotemi, oliguri eller, sällan, akut njursvikt. Möjligheten till liknande effekter kan inte uteslutas med angiotensin II-receptorantagonister.

Renovaskulär hypertoni:

Det finns en ökad risk för allvarlig hypotoni och njurinsufficiens när patienter med bilateral njurartärstenos eller artärstenos hos en enda fungerande njure behandlas med läkemedel som påverkar renin-angiotensin-aldosteronsystemet.

Nedsatt njurfunktion och njurtransplantation:

När olmesartanmedoxomil används av patienter med nedsatt njurfunktion rekommenderas periodisk övervakning av serumkalium och kreatininnivåer. Användning av olmesartanmedoxomil rekommenderas inte till patienter med svårt nedsatt njurfunktion (kreatininclearance <20 ml/min) (se avsnitt Dosering och administreringssätt, Farmakokinetiska egenskaper).

Det finns ingen erfarenhet av administrering av olmesartanmedoxomil hos patienter med nylig njurtransplantation eller hos patienter med nedsatt njurfunktion i slutstadiet (d.v.s. kreatininclearance <12 ml/min).

Nedsatt leverfunktion:

Det finns ingen erfarenhet hos patienter med svårt nedsatt leverfunktion. Därför rekommenderas inte användning av olmesartanmedoxomil hos denna patientgrupp (se avsnitt Dosering och administreringssätt för doseringsrekommendationer hos patienter med lätt eller måttligt nedsatt leverfunktion).

Hyperkalemi:

Användning av läkemedel som påverkar renin-angiotensin-aldosteronsystemet kan orsaka hyperkalemi. Risken, som kan vara fatal, ökar hos äldre personer, hos patienter med nedsatt njurfunktion och hos diabetespatienter, hos patienter som samtidigt behandlas med andra läkemedel som kan öka kaliumhalterna och/eller hos patienter med tillstötande händelser.

Innan samtidig användning av läkemedel som påverkar renin-angiotensin-aldosteronsystemet bör nytta/riskförhållandet av behandlingen utvärderas och andra alternativ beaktas (se även under avsnittet "Dubbel blockad av renin-angiotensin-aldosteronsystemet (RAA-systemet)").

De viktigaste riskfaktorerna för hyperkalemi som ska beaktas är:

• diabetes, nedsatt njurfunktion, ålder (> 70 år)
• kombination med ett eller flera andra läkemedel som påverkar renin-angiotensin-aldosteronsystemet och/eller kaliumtillskott. Vissa läkemedel eller terapeutiska klasser av läkemedel kan ge upphov till utveckling av hyperkalemi: saltsubstitut som innehåller kalium, kaliumsparande diuretika, ACE-hämmare, angiotensin II -receptorantagonister, icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID-läkemedel, inklusive selektiva COX-2-hämmare), heparin, immunosuppressorer som ciklosporin eller takrolimus, trimetoprim.
• Tillstötande händelser, i synnerhet dehydrering, akut hjärtdekompensering, metabolisk acidos, försämring av njurfunktionen, plötslig försämring av njursjukdomar (t.ex. infektionssjukdomar), cellulär lysering (t.ex. akut ischemi i extremiteterna, rabdomyolys, omfattande trauma).

Nära övervakning av serumkalium hos patienter i riskgruppen rekommenderas (se avsnitt Interaktioner).

Dubbel blockad av renin-angiotensin-aldosteron-systemet (RAA-systemet):

Det finns data som visar att samtidig användning av ACE-hämmare, angiotensin II -receptorblockerare eller aliskiren ökar risken för hypotoni, hyperkalemi och nedsatt njurfunktion (inklusive akut njursvikt). Dubbel blockad av RAA-systemet vid kombinerad användning av ACE-hämmare, angiotensin II -receptorblockerare eller aliskiren rekommenderas därför inte (se avsnitt Interaktioner och Farmakodynamiska egenskaper). Om dubbel blockadbehandling anses absolut nödvändig bör detta endast utföras under specialistövervakning och med frekvent och noggrann övervakning av njurfunktionen, elektrolyter och blodtryck.

ACE-hämmare och angiotensin II -receptorblockerare bör inte användas samtidigt hos patienter med diabetesnefropati.

Litium:

Som för andra angiotensin II -receptorantagonister rekommenderas inte kombinationen litium och olmesartanmedoxomil (se avsnitt Interaktioner).

Aorta- och mitralventilstenos; obstruktiv hypertrofisk kardiomyopati:

Som för andra vasodilatatorer är särskild försiktighet indicerad hos patienter som lider av aorta- eller mitralventilstenos eller obstruktiv hypertrofisk kardiomyopati.

Primär aldosteronism:

Patienter med primär aldosteronism svarar vanligtvis inte på antihypertensiva läkemedel som verkar genom hämning av renin-angiotensinsystemet. Därför rekommenderas inte användning av olmesartanmedoxomil till sådana patienter.

Celiakiliknande enteropati:

I mycket sällsynta fall har allvarlig kronisk diarré med betydande viktminskning rapporterats hos patienter som tar olmesartan några få månader till år efter läkemedlets insättande, eventuellt orsakad av en lokal försenad överkänslighetsreaktion. Tarmbiopsier hos patienter har ofta påvisat villusatrofi. Om en patient utvecklar dessa symtom under behandling med olmesartan bör andra etiologier uteslutas. Utsättning av olmesartanmedoxomil bör övervägas om ingen annan etiologi identifieras. Om symtomen försvinner och celiakiliknande enteropati bekräftas genom biopsi, ska behandlingen med olmesartanmedoxomil inte återupptas.

Etniska skillnader:

Liksom för alla andra angiotensin II -antagonister är den blodtryckssänkande effekten av olmesartanmedoxomil något mindre hos svarta patienter än hos icke-svarta patienter, möjligen beroende på en högre prevalens av tillstånd med låg reninnivå hos den svarta hypertensiva populationen.

Graviditet:

Behandling med angiotensin II -antagonister bör inte påbörjas under graviditet. Om inte fortsatt behandling med angiotensin II -antagonister anses nödvändig bör patienter som planerar graviditet byta till lämplig, alternativ antihypertensiv behandling där säkerhetsprofilen är väl dokumenterad för användning under graviditet. Vid konstaterad graviditet ska behandling med angiotensin II -antagonister omedelbart avbrytas och, om lämpligt, alternativ behandling påbörjas (se avsnitt Kontraindikationer och Fertilitet, graviditet och amning).

Övrigt:

Som för alla antihypertensiva läkemedel kan en kraftig blodtryckssänkning hos patienter med ischemisk hjärtsjukdom eller ischemisk cerebrovaskulär sjukdom resultera i hjärtinfarkt eller stroke.

Detta läkemedel innehåller laktos. Patienter med något av följande sällsynta ärftliga tillstånd bör inte ta detta läkemedel: galaktosintolerans, total laktasbrist eller glukos-galaktosmalabsorption.

Interaktionsstudier har utförts endasta på vuxna.

Effekter av andra läkemedel på olmesartanmedoxomil:

Andra antihypertensiva läkemedel:

Den blodtryckssänkande effekten av olmesartanmedoxomil kan ökas genom samtidig användning av andra antihypertensiva läkemedel.

ACE-hämmare, angiotensin II -receptorblockerare eller aliskiren:

Data från kliniska studier har visat att förekomst av biverkningar såsom hypotoni, hyperkalemi och nedsatt njurfunktion (inklusive akut njursvikt) är högre vid dubbel blockad av renin-angiotensin-aldosteron-systemet (RAA-system) genom kombinerad användning av ACE-hämmare, angiotensin II -receptorblockerare eller aliskiren jämfört med användning av ett enda läkemedel som påverkar RAA-systemet (se avsnitt Kontraindikationer, Varningar och försiktighet och Farmakodynamiska egenskaper).

Kaliumtillskott och kaliumsparande diuretika:

Erfarenhet av användning av andra läkemedel som påverkar renin-angiotensinsystemet indikerar att samtidig användning av kaliumsparande diuretika, kaliumtillskott, saltersättningsmedel som innehåller kalium eller andra läkemedel som kan öka serumkaliumhalterna (t.ex. heparin) kan leda till ökningar i serumkalium (se avsnitt Varningar och försiktighet). Sådan samtidig användning rekommenderas därför inte.

Icke-steroida anti-inflammatoriska läkemedel (NSAID):

Anti-inflammatoriska läkemedel (inklusive acetylsalicylsyra vid doser >3 g/dag och COX-2-hämmare) och angiotensin II -receptorantagonister kan verka synergistiskt genom att minska den glomerulära filtrationen. En risk vid samtidig användning av anti-inflammatoriska läkemedel och angiotensin II-antagonister är förekomsten av akut njursvikt.

Övervakning av njurfunktionen vid behandlingens början bör rekommenderas såväl som regelbunden hydrering av patienten.

Dessutom kan samtidig behandling minska den antihypertensiva effekten av angiotensin II-receptorantagonister, vilket leder till delvis förlust av effekt.

Det gallsyrabindande medlet kolesevelam:

Samtidig administrering av det gallsyrabindande medlet kolesevelamhydroklorid minskar systemexponering och maximal plasmakoncentration av olmesartan, och minskar halveringstiden (t_1/2). Administrering av olmesartanmedoxomil minst 4 timmar före kolesevelamhydroklorid minskar läkemedelsinteraktionseffekten. Administrering av olmesartanmedoxomil minst 4 timmar före doseringen av kolesevelamhydroklorid bör övervägas (se avsnitt Farmakokinetiska egenskaper).

Andra substanser:

Efter behandling med antacida (aluminiummagnesiumhydroxid) observerades en blygsam minskning av biotillgängligheten av olmesartan. Samtidig administrering av warfarin och digoxin hade ingen effekt på farmakokinetiken hos olmesartan.

Effekter av olmesartanmedoxomil på andra läkemedel:

Litium:

Reversibla ökningar av serumlitiumkoncentrationer och toxicitet har rapporterats vid samtidig

administrering av litium med angiotensinkonvertashämmare och angiotensin II -antagonister. Därför rekommenderas inte användning av olmesartanmedoxomil och litium i kombination (se avsnitt Varningar och försiktighet). Om användning av kombinationen visar sig nödvändigt rekommenderas noggrann övervakning av serumlitiumnivåer.

Andra substanser:

Substanser som har undersökts i specifika kliniska studier med friska frivilliga försökspersoner inkluderar warfarin, digoxin, antacida (magnesiumaluminiumhydroxid), hydroklortiazid och pravastatin. Inga kliniskt relevanta interaktioner observerades och i synnerhet olmesartanmedoxomil hade ingen signifikant effekt på warfarins farmakokinetik eller farmakodynamik, eller på digoxins farmakokinetik.

Olmesartan hade inga kliniskt relevanta hämmande effekter på humana cytokrom P450-enzymer 1A1/2, 2A6, 2C8/9, 2C19, 2D6, 2E1 och 3A4 in vitro, och hade inga eller minimalt inducerande effekter på cytokrom P450-aktiviteten hos råtta. Därför genomfördes inte interaktionsstudier med kända cytokrom P450-enzymhämmare och -inducerare in vivo, och inga kliniskt relevanta interaktioner mellan olmesartan och läkemedel som metaboliserades av ovanstående cytokrom P450-enzymer förväntas.

Graviditet

Epidemiologiska data rörande risk för teratogenicitet efter exponering för ACE-hämmare under graviditetens första trimester är inte entydiga, men en något ökad risk kan inte uteslutas. Kontrollerade epidemiologiska data saknas för angiotensin II -antagonister men likartade risker kan föreligga för denna läkemedelsgrupp. Om inte fortsatt behandling med angiotensin II-antagonister anses nödvändig bör patienter som planerar graviditet byta till alternativ antihypertensiv behandling där säkerhetsprofilen är väl dokumenterad för användning under graviditet. Vid konstaterad graviditet ska behandling med angiotensin II -antagonister avbrytas omedelbart och, om lämpligt, alternativ behandling påbörjas.

Det är känt att exponering för angiotensin II -antagonister under andra och tredje trimestern kan inducera human fostertoxicitet (nedsatt njurfunktion, oligohydramnios, hämning av skall förbening) och neonatal toxicitet (njursvikt, hypotoni, hyperkalemi). (Se även avsnitt Prekliniska säkerhetsuppgifter).

Om foster exponering för angiotensin II -antagonister förekommit under graviditetens andra eller tredje trimester rekommenderas fosters ultraljudskontroll av njurfunktion och skalle. Spädbarn vars mödrar har använt angiotensin II -antagonister bör observeras noggrant med avseende på hypotoni (se också avsnitt Kontraindikationer och Varningar och försiktighet).

Amning

Olmesartan utsöndras i mjölk hos digivande råttor, men det är inte känt om olmesartan utsöndras i modersmjölk. Eftersom ingen information angående användning av olmesartan under amning finns, rekommenderas inte olmesartan under amning. I stället är alternativa behandlingar med bättre dokumenterad säkerhetsprofil att föredra under amning, speciellt vid amning av nyfödda eller prematura barn.

Olmesartan har liten eller måttlig effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner. Yrsel eller trötthet kan ibland förekomma hos patienter som får antihypertensiv behandling, vilket kan försämra reaktionsförmågan.

Sammanfattning av biverkningsprofilen:

De vanligaste rapporterade biverkningarna under behandling med olmesartan är huvudvärk (7,7 %), influensaliknande symtom (4,0 %) och yrsel (3,7 %). I placebokontrollerade monoterapistudier var yrsel (2,5 % förekomst för olmesartanmedoxomil och 0,9 % för placebo) den enda biverkningen som var entydigt relaterad till behandling.

Förekomsten var också något högre för olmesartanmedoxomil jämfört med placebo för hypertriglyceridemi (2,0 % mot 1,1 %) och för ökat kreatinkinas (1,3 % mot 0,7 %).

Biverkningstabell:

Biverkningar från olmesartan i kliniska studier, efter godkännande, säkerhetsstudier och spontanrapportering sammanfattas i tabellen nedan.

Följande terminologi har använts för att klassificera förekomsten av biverkningar: mycket vanliga (≥1/10); vanliga (≥1/100 till <1/10); mindre vanliga (≥1/1 000 till <1/100); sällsynta (≥1/10 000 till <1/1 000); mycket sällsynta (<1/10 000), ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

* Fall av autoimmun hepatit med en latens på några månader till år har rapporterats efter godkännandet för försäljning, vilka var reversibla efter utsättning av olmesartan.

Enstaka fall av rabdomyolys har rapporterats vid tidsmässigt förknippat intag av angiotensin II -receptorblockerare.

Ytterligare information om speciella populationer

Pediatrisk population:

Säkerheten för olmesartan övervakades hos 361 patienter (i åldern 1–17 år) i två kliniska studier. Medan biverkningarnas typ och allvarlighetsgrad liknar dem hos vuxna, är frekvensen av följande högre hos barn:

• Epistaxis är en vanlig biverkning hos barn (d.v.s. ≥1/100 till <1/10) som inte har rapporterats hos vuxna.
• Under den 3 veckor dubbelblinda studien var incidensen av behandlingsrelaterad yrsel och huvudvärk nästan fördubblad hos barn i åldern 6–17 år i gruppen med hög dos av olmesartan.

Den samlade säkerhetsprofilen för olmesartan hos pediatriska patienter skiljer sig inte signifikant från säkerhetsprofilen hos vuxna.

Äldre (65 år och äldre):

Hos äldre personer är frekvensen av hypotoni något förhöjd från sällsynta till mindre vanliga.

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning via:

Webbplats: www.fimea.fi
Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea
Biverkningsregistret
PB 55
00034 FIMEA

Endast begränsad information finns tillgänglig avseende överdosering hos människor. Den mest troliga effekten av överdosering är hypotoni. Vid överdosering ska patienten övervakas noggrant och behandlingen bör vara symptomatisk och understödjande.

Det föreligger ingen information om dialyserbarheten av olmesartan.

Farmakoterapeutisk grupp: Angiotensin II -receptorblockerare, ATC-kod: C09CA08.

Verkningsmekanism/Farmakodynamisk effekt

Olmesartanmedoxomil är en potent, oral, aktiv, selektiv angiotensin II -receptor (typ AT₁) antagonist. Det förväntas blockera alla effekter av angiotensin II som medieras av AT₁-receptorn, oberoende av källa eller syntesväg för angiotensin II. Den selektiva antagonismen av angiotensin II (AT₁) -receptorerna resulterar i ökningar i plasma-reninnivåer och angiotensin I- och II-koncentrationer och en viss minskning av plasmakoncentrationerna av aldosteron.

Angiotensin II är det primära vasoaktiva hormonet i renin-angiotensin-aldosteronsystemet och spelar en signifikant roll i patofysiologin vid hypertoni via typ 1 (AT₁) -receptorn.

Klinisk effekt och säkerhet

Vid hypertoni orsakar olmesartanmedoxomil en dosberoende, långvarig sänkning av arteriellt blodtryck. Det har inte setts tecken på förstados-hypotoni, på takyfylaxi vid långvarig behandling eller på återkommande hypertoni efter avslutad behandling.

Dosering en gång dagligen med olmesartanmedoxomil ger en effektiv och jämn blodtrycksänkning under dosintervallet på 24-timmar. Dosering en gång dagligen gav samma blodtryckssänkning som dosering två gånger dagligen med samma totala dagliga dos.

Vid kontinuerlig behandling uppnås maximal blodtryckssänkning senast 8 veckor efter behandlingsstart, även om en betydande del av den blodtryckssänkande effekten redan observerats efter 2 veckors behandling. Vid användning tillsammans med hydroklortiazid är den blodtrycksänkande effekten additiv och samtidig administrering tolereras väl.

Effekten av olmesartan på mortalitet och morbiditet är ännu inte känd.

Randomized Olmesartan and Diabetes Microalbuminuria Prevention (ROADMAP) -studien med 4 447 patienter med typ 2-diabetes, normoalbuminuri och minst en ytterligare kardiovaskulär riskfaktor, undersökte om behandling med olmesartan kunde fördröja starten av mikroalbuminuri. Under en uppföljningstid på 3,2 år i median fick patienter antingen olmesartan eller placebo i tillägg till andra antihypertensiva medel, förutom ACE-hämmare eller angiotensin II -receptor blockerare.

Studien visade en signifikant riskreduktion i tid till förekomst av mikroalbuminuri, till fördel för olmesartan för den primära endpointen. Efter justering av skillnader i blodtryck var denna riskreduktion inte längre statistiskt signifikant. 8,2 % (178 av 2 160) av patienterna i olmesartangruppen och 9,8 % (210 av 2 139) i placebogruppen utvecklade mikroalbuminuri.

Kardiovaskulära händelser uppträdde hos 96 patienter (4,3 %) med olmesartan och 94 patienter (4,2 %) med placebo för sekundära endpoints. Incidensen av kardiovaskulär mortalitet var högre med olmesartan jämfört med placebobehandling (15 patienter (0,7 %) mot 3 patienter (0,1 %)), trots samma frekvenser av icke-fatal stroke (14 patienter (0,6 %) mot 8 patienter (0,4 %)), icke-fatal hjärtinfarkt (17 patienter (0,8 %) mot 26 patienter (1,2 %)) och icke-kardiovaskulär mortalitet (11 patienter (0,5 %) mot 12 patienter (0,5 %)). Totalmortaliteten för olmesartan var numeriskt förhöjd (26 patienter (1,2 %) mot 15 patienter (0,7 %)), huvudsakligen som en följd av ett ökat antal fatala kardiovaskulära händelser.

Olmesartan Reducing Incidence of End-stage Renal Disease in Diabetic Nephropathy (ORIENT) -studien undersökte effekterna av olmesartan på njur- och kardiovaskulära utfall hos 577 randomiserade japanska och kinesiska typ 2-diabetespatienter med manifest nefropati. Under en uppföljningsperiod på 3,1 år i median fick patienterna antingen olmesartan eller placebo i tillägg till andra antihypertensiva medel inklusive ACE-hämmare.

Den primära sammansatta endpointen (tid till första fördubbling av serumkreatinin, terminal njursjukdom, död oberoende av orsak) uppstod hos 116 patienter i olmesartangruppen (41,1 %) och 129 patienter i placebogruppen (45,4 %) (HR 0,97 (95 % KI 0,75 till 1,24), p = 0,791). Den sammansatta sekundära kardiovaskulära endpointen inträffade hos 40 patienter behandlade med olmesartan (14,2 %) och 53 patienter behandlade med placebo (18,7 %). Den sammansatta kardiovaskulära endpointen inkluderade kardiovaskulära dödsfall hos 10 (3,5 %) patienter som fick olmesartan mot 3 (1,1 %) som fick placebo, totalmortalitet 19 (6,7 %) mot 20 (7,0 %), icke-fatal stroke 8 (2,8 %) mot 11 (3,9 %) och icke-fatal hjärtinfarkt 3 (1,1 %) mot 7 (2,5 %).

Pediatrisk population:

De antihypertensiva effekterna av olmesartanmedoxomil i den pediatriska populationen utvärderades i en randomiserad, dubbelblind, placebokontrollerad studie hos 302 hypertensiva patienter (i åldrarna 6 till 17 år). Studiepopulationen bestod av en ren, svart kohort med 112 patienter och en blandad raskohort med 190 patienter, inklusive 38 svarta. Hypertonietiologin var övervägande essentiell hypertoni (87 % av den svarta kohorten och 67 % av den blandade kohorten). Patienter som vägde 20 till <35 kg randomiserades till 2,5 mg (låg dos) eller 20 mg (hög dos) olmesartanmedoxomil en gång dagligen och patienter som vägde ≥35 kg randomiserades till 5 mg (låg dos) eller 40 mg (hög dos) av olmesartanmedoxomil en gång dagligen. Olmesartanmedoxomil sänkte signifikant både systoliskt och diastoliskt blodtryck på ett viktjusterat dosberoende sätt. Olmesartanmedoxomil sänkte signifikant systoliskt blodtryck med 6,6 respektive 11,9 mmHg från baseline både vid låga och höga doser. Denna effekt observerades också under den 2 veckors randomiserade utsättningssfasen, varvid både systoliskt och diastoliskt blodtryck i genomsnitt visade en statistiskt signifikant återhämtning i placebogruppen jämfört med olmesartan-gruppen. Behandlingen var effektiv hos både barnpatienter med primär och sekundär hypertoni. Som observerats hos de vuxna populationerna var blodtryckssänkningen lägre hos svarta patienter.

I samma studie fick 59 patienter i åldrarna 1 till 5 år som vägde ≥5 kg 0,3 mg/kg olmesartanmedoxomil en gång dagligen i tre veckor i en öppen fas, och randomiserades sedan till att få olmesartanmedoxomil eller placebo i en dubbelblind fas. Vid slutet av den andra veckan efter utsättande var det genomsnittliga lägsta systoliska/diastoliska blodtrycket 3/3 mmHg lägre i gruppen randomiserad till olmesartanmedoxomil, men skillnaden i blodtryck var inte statistiskt signifikant (95 % K.I. -2 till 7/-1 till 7).

Annan information:

Två stora randomiserade, kontrollerade studier (ONTARGET [ONgoing Telmisartan Alone och i kombination med Ramipril Global Endpoint Trial] och VA NEPHRON-D [The Veterans Affairs Nephropathy in Diabetes] har undersökt kombinerad användning av en ACE-hämmare och en angiotensin II -receptorblockerare.

ONTARGET var en studie som utfördes med patienter med en anamnes av kardiovaskulär eller cerebrovaskulär sjukdom, eller typ 2 -diabetes mellitus åtföljt av evidens för organskada. VA NEPHRON-D var en studie med patienter med typ 2 -diabetes mellitus och diabetesnefropati.

Dessa studier har inte visat någon signifikant positiv effekt på renala och/eller kardiovaskulära utfall och mortalitet, medan en ökad risk för hyperkalemi, akut njurskada och/eller hypotoni observerades jämfört med monoterapi. Resultaten är också relevanta för andra ACE-hämmare och angiotensin II -receptorblockerare p.g.a. att dessa har liknande farmakodynamiska egenskaper. ACE-hämmare och angiotensin II -recepterblockerare bör därför inte användas samtidigt hos patienter med diabetesnefropati.

ALTITUDE (Aliskiren Trial in Type 2 Diabetes Using Cardiovascular and Renal Disease

Endpoints) var en studie med syfte att testa nyttan av att lägga till aliskiren till en standardbehandling med en ACE-hämmare eller en angiotensin II -receptorblockerare hos patienter med typ 2-diabetes mellitus och kronisk njursjukdom, kardiovaskulär sjukdom eller både och. Studien avslutades i förtid eftersom det fanns en ökad risk för oönskat utfall. Både kardiovaskulär död och stroke var numerärt vanligare i aliskiren-gruppen än i placebo-gruppen och biverkningar och allvarliga biverkningar av intresse (hyperkalemi, hypotoni och njurdysfunktion) rapporterades med högre frekvens i aliskirengruppen än i placebo-gruppen.

Absorption och distribution

Olmesartanmedoxomil är ett ”prodrug”. Det ombildas snabbt till den farmakologisk aktiva metaboliten, olmesartan, av esteraser i tarmslemhinnan och i portvenblod under absorption från mag-tarmkanalen. Ingen intakt olmesartanmedoxomil eller intakt sidokedjedel av medoxomil har påvisats i plasma eller exkret. Genomsnittlig absolut biotillgänglighet för olmesartan i tablettform var 25,6 %.

Genomsnittlig maximal plasmakoncentration (C_max) av olmesartan uppnås inom ca 2 timmar efter oral dosering med olmesartanmedoxomil, och plasmakoncentrationerna av olmesartan ökar ungefär linjärt med ökande enskilda orala doser upp till ca 80 mg.

Mat hade minimal effekt på biotillgängligheten av olmesartan och därför kan olmesartanmedoxomil administreras med eller utan mat.

Inga kliniskt relevanta könsrelaterade skillnader i farmakokinetiken för olmesartan har observerats.

Olmesartan är i hög grad bundet till plasmaprotein (99,7 %), men potentialen för kliniskt signifikanta förskjutningsinteraktioner i proteinbindning mellan olmesartan och andra starkt bundna läkemedel som administreras samtidigt är låg (vilket bekräftades genom avsaknad av kliniskt signifikant interaction mellan olmesartanmedoxomil och warfarin). Bindningen av olmesartan till blodkroppar är försumbar. Genomsnittlig fördelningsvolym efter intravenös dosering är låg (16–29 liter).

Metabolism och eliminering

Total plasma clearance var vanligtvis 1,3 liter/timme (CV, 19 %) och relativt långsam jämfört med blodgenomströmningen i levern (ca 90 liter/timme). Efter en oral enkeldos med 14C-märkt olmesartanmedoxomil blev 10–16 % av den administrerade radioaktiviteten utsöndrad i urinen (huvuddelen inom 24 timmar efter dosadministrering). Den återstående delen av radioaktiviteten utvanns i faeces. Baserat på en systemtillgänglighet på 25,6 % kan det beräknas att absorberad olmesartan utsöndras både genom utsöndring via njurarna (ca 40 %) och utsöndring via galla o lever (ca 60 %). All återvunnen radioaktivitet identifierades som olmesartan. Ingen annan betydande metabolit detekterades. Den enterohepatiska återcirkuleringen av olmesartan är minimal. Eftersom en stor andel av olmesartan utsöndras via galla är användning till patienter med gallobstruktion kontraindicerad (se avsnitt Kontraindikationer).

Olmesartans terminala halveringstid varierade mellan 10 och 15 timmar efter upprepade oral dosering. ”Steady state” uppnåddes efter de första få doserna och ingen ackumulering var tydlig efter 14 dagars upprepad dosering. Njurclearance var ca 0,5–0,7 liter/timme och oberoende av dosen.

Farmakokinetik hos speciella populationer

Pediatrisk population:

Farmakokinetiken för olmesartan studerades hos hypertensiva pediatriska patienter i åldern 1 till 16 år. Clearance för olmesartan hos pediatriska patienter var likadan som hos vuxna patienter efter justering för kroppsvikt.

Det finns ingen farmakokinetisk information för pediatriska personer med nedsatt njurfunktion.

Äldre (65 år och äldre):

Hos hypertensiva patienter ökade AUC vid ”steady state” med ca 35 % hos äldre (65–75 år) och ca 44 % hos mycket äldre (75 år och äldre) jämfört med den yngre åldersgruppen. Detta kan åtminstone delvis relateras till en genomsnittlig minskning av njurfunktionen hos denna patientgrupp. Nedsatt njurfunktion:

Hos patienter med nedsatt njurfunktion ökade AUC vid ”steady state” med 62 %, 82 % och 179 % hos patienter med lätt, måttligt och svårt nedsatt njurfunktion, jämfört med friska kontroller (se avsnitt Dosering och administreringssätt och Varningar och försiktighet).

Nedsatt leverfunktion:

Efter en oral engångsadministrering var AUC-värdena för olmesartan 6 % och 65 % högre hos patienter med lätt respektive måttligt nedsatt leverfunktion, än hos motsvarande friska kontroller. Olmesartans obundna fraktion 2 timmar efter dosering hos friska försökspersoner, hos patienter med lätt nedsatt leverfunktion och patienter med måttligt nedsatt leverfunktion, var 0,26 %, 0,34 % respektive 0,41 %. Efter upprepad dosering till patienter med måttligt nedsatt leverfunktion var genomsnittligt AUC för olmesartan återigen ca 65 % högre än motsvarande friska kontroller. Genomsnittliga C_max-värden för olmesartan var likartade hos patienter med nedsatt leverfunktion och friska försökspersoner. Olmesartanmedoxomil har inte utvärderats hos patienter med svårt nedsatt leverfunktion (se avsnitt Dosering och administreringssätt, Varningar och försiktighet).

Läkemedelsinteraktioner

Det gallsyrabindande medlet kolesevelam:

Samtidig administrering av 40 mg olmesartanmedoxomil och 3750 mg kolesevelamhydroklorid till friska försökspersoner resulterade i 28 % minskning av C_max och 39 % minskning i AUC för olmesartan. Lägre effekt, 4 % respektive 15 % minskning av C_max och AUC, observerades när olmesartanmedoxomil administrerades 4 timmar före kolesevelamhydroklorid. Elimineringshalveringstiden för olmesartan minskade med 50–52 % oavsett om det administrerades samtidigt eller 4 timmar före kolesevelamhydroklorid (se avsnitt Interaktioner).

I kroniska toxicitetsstudier hos råttor och hundar visade olmesartanmedoxomil liknande effekter som för andra AT₁-receptorantagonister och ACE-hämmare: ökat blodurea (BUN) och kreatinin (genom funktionella förändringar i njurarna orsakade av blockering av AT₁-receptorer), minskad hjärtvikt, minskning av röda blodkroppar (erytrocyter, hemoglobin, hematokrit), histologiska indikationer på njurskador (regenerativa skador i njurepitelet, förtjockning av basalmembranet, dilatation av tubuli). Dessa biverkningar orsakade av den farmakologiska verkan av olmesartanmedoxomil har också förekommit i prekliniska studier med andra AT₁-receptorantagonister och ACE-hämmare, och kan minskas vid samtidig oral administrering av natriumklorid. Ökad plasmareninaktivitet och hypertrofi/hyperplasi i de juxtaglomerulära cellerna i njurarna sågs hos båda arter. Dessa förändringar, som är en typisk effekt för klassen ACE-hämmare och andra AT₁-receptorantagonister, verkar inte ha någon klinisk relevans.

Liksom andra AT₁-receptorantagonister visade sig olmesartanmedoxomil öka incidensen av kromosombrott i cellkulturer in vitro. Inga relevanta effekter observerades i flera in vivo studier med olmesartanmedoxomil vid mycket höga orala doser upp till 2 000 mg/kg. Samlade data från omfattande genotoxicitetstester tyder på att det är mycket osannolikt att olmesartan är genotoxiskt under kliniska användningsförhållanden.

Olmesartanmedoxomil var inte karcinogent hos råttor i en 2-årig studie eller hos möss när de testades i två 6-månaders karcinogenicitetsstudier med transgena modeller.

I reproduktionsstudier hos råttor påverkade inte olmesartanmedoxomil fertiliteten och det fanns inga tecken på teratogena effekter. Som för andra angiotensin II -antagonister minskade överlevnaden av avkomma efter exponering för olmesartanmedoxomil, och njurbäckendilatation sågs efter exponering av hondjur sent i dräktighetsperioden och i den digivande perioden. I likhet med andra antihypertensive medel visades att olmesartanmedoxomil var mer toxisk hos dräktiga kaniner än hos dräktiga råttor, men det fanns inga tecken på fostertoxisk effekt.

Tablettkärna
Laktosmonohydrat
Mikrokristallin cellulosa
Krospovidon
Kolloidal vattenfri kiseldioxid
Magnesiumstearat

Tablettdragering
Hypromellos
Polyetylenglykol
Titandioxid (E 171)

Ej relevant.

36 månader.

Olmesartan medoxomil Stada 10 mg filmdragerade tabletter: Inga särskilda förvaringsanvisningar.

Olmesartan medoxomil Stada 20 mg filmdragerade tabletter: Inga särskilda förvaringsanvisningar.

Olmesartan medoxomil Stada 40 mg filmdragerade tabletter: Förvaras vid högst 30 °C.

Markkinoilla olevat pakkaukset

Resepti

OLMESARTAN MEDOXOMIL STADA tabletti, kalvopäällysteinen
10 mg (L:kyllä) 98 fol (29,07 €)
20 mg (L:kyllä) 98 fol (36,04 €)
40 mg (L:kyllä) 98 fol (45,22 €)

PF-selosteen tieto

Olmesartan medoxomil Stada 10 mg filmdragerade tabletter: 10, 14, 28, 30, 56, 60, 90, 98, 100 filmdragerade tabletter i OPA/Al/PVC-blisterförpackningar.

Olmesartan medoxomil Stada 20 mg filmdragerade tabletter: 10, 14, 28, 30, 56, 60, 90, 98, 100 filmdragerade tabletter i OPA/Al/PVC-blisterförpackningar.

Olmesartan medoxomil Stada 40 mg filmdragerade tabletter: 10, 14, 28, 30, 56, 60, 90, 98, 100 filmdragerade tabletter i OPA/Al/PVC-blisterförpackningar.

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

Läkemedlets utseende:

10 mg filmdragerad tablet: vita, runda, bikonvexa filmdragerade tabletter med en diameter på 6 mm.

20 mg filmdragerad tablet: vita, runda, bikonvexa filmdragerade tabletter med en diameter på 8 mm.

40 mg filmdragerad tablet: vita, ovala, bikonvexa filmdragerade tabletter, längd 15 mm och bredd 6 mm.

Inga särskilda anvisningar.

OLMESARTAN MEDOXOMIL STADA tabletti, kalvopäällysteinen
10 mg 98 fol
20 mg 98 fol
40 mg 98 fol

• Alempi erityiskorvaus (65 %). Krooninen verenpainetauti (205).
• Peruskorvaus (40 %).

C09CA08

04.02.2022