SOLOMET DEPOT injektionsvätska, suspension 40 mg/ml

1 ml innehåller 40 mg metylprednisolonacetat.

Hjälpämne n med känd effekt: bensylalkohol 10 mg/ml.

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Injektionsvätska, suspension.

Sjukdomstillstånd som kräver systemisk eller lokal glukokortikoidbehandling, särskilt autoimmunsjukdomar;

• inflammatoriska och systemiska reumatiska sjukdomar (t.ex. ledgångsreumatism, barnreumatism, ryggradsreumatism)

• kollagensjukdomar (t.ex. systemisk lupus erythematosus, systemisk dermatomyosit)

• allergiska tillstånd (t.ex. överkänslighetsreaktioner orsakade av läkemedel, serumsjukdom, kontakteksem, anafylaktisk chock)

• lungsjukdomar (t.ex. lungsarkoidos, astma)

• sänkning av intrakraniellt tryck (bl.a. hjärnödem associerat med tumörer)

• avstötningsreaktion vid organtransplantation

• vissa hudsjukdomar (t.ex. pemphigus vulgaris)

• hematologiska sjukdomar (t.ex. idiopatisk trombocytopen purpura, autoimmun hemolytisk anemi)

• neoplastiska sjukdomar kopplade med cytostatikabehandling (t.ex. leukemi, malignt lymfom, myelom och bröstcancer)

• illamående orsakat av cytostatikabehandling

• leversjukdomar (t.ex. autoimmun hepatit)

• neurologiska sjukdomar (t.ex. multipel skleros, myasthenia gravis)

• ögonsjukdomar (t.ex. uveit, synnervsinflammation)

• njursjukdomar (t.ex. glomerulonefrit)

• samt gastrointestinala sjukdomar (t.ex. ulcerös kolit, Crohns sjukdom).

Obs! Preparatet får inte ges intravenöst. Intramuskulära doser får inte ges ytligt eller subkutant. Injektion i deltoideusmuskeln bör undvikas på grund av risken för atrofi av underhuden. Injektionsvätskan får inte ges till prematura eller nyfödda barn på grund av att den innehåller bensylalkohol (se avsnitt Kontraindikationer och Varningar och försiktighet).

Intramuskulärt 40–120 mg (1–3 ml) vid behov med 1–4 veckors mellanrum. Depotpreparatet är avsett för tillstånd som kräver långvarig systemisk behandling.

I leder beroende på deras storlek 4–80 mg (0,1–2 ml) vid behov med 1–5 veckors mellanrum.

I bursor och senskidor 4–30 mg (0,1–0,75 ml).

I hudlesioner 20–60 mg (0,5–1,5 ml).

Som retentionslavemang 40–120 mg (1–3 ml) 3–7 gånger i veckan (ulcerös kolit).

• systemisk svampinfektion
• intratekal administrering
• epidural administrering
• intravenös administrering
• idiopatisk trombocytopen purpura när produkten administreras intramuskulärt
• överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Patienter som får immunsuppressiva kortikosteroiddoser ska inte ges vaccin som innehåller levande eller försvagade patogener.

Solomet-injektionsvätska innehåller bensylalkohol, och får inte ges till prematura och nyfödda barn, eftersom bensylalkohol kan orsaka en livsfarlig andningsblockad, s.k. ”gasping syndrome” (se avsnitt Dosering och administreringssätt och Varningar och försiktighet).

Följande försiktighetsåtgärder är relaterade till en lokalt administrerad injektion:

En kortikosteroidinjektion i ledhålan kan orsaka både systemiska och lokala effekter.

Intraartikulär kortikosteroidadministrering är kopplad med en betydande infektionsrisk, särskilt en risk för en bakterieinfektion som förmedlas genom injektionen. Det har rapporterats om biverkningar som liknar neuropatisk artropati särskilt i samband med återkommande injektioner.

Ledvätskan ska definitivt undersökas före injektionen för att utesluta bakterieinfektioner.

En tydlig ökning av smärtan och lokal svullnad, begränsad rörlighet av leden, feber och illamående tyder på septisk artrit. En lämplig antimikrobiell medicinering ska påbörjas om man konstaterar sepsis hos en patient.

Man ska inte injicera steroider i en inflammerad led.

Kortikosteroider ska inte injiceras i instabila leder.

Aseptisk teknik ska följas för att undvika infektioner och kontaminering.

Man ska ta i beaktande att läkemedlet absorberas långsammare i kroppen när det injiceras intramuskulärt.

Kortikosteroidkristaller dämpar hudens inflammationsreaktioner, men de kan också orsaka sönderdelning av celler och fysikalisk-kemiska förändringar i bindvävens grundsubstans. Detta leder ibland till förändringar i huden och/eller underhuden, vilket kan orsaka avtryck vid injektionsstället. Styrkan av förändringen beror på mängden kortikosteroid som injicerats. Vävnaderna förnyas vanligtvis fullständigt inom några månader eller när alla kortikosteroidkristaller har absorberats.

För att förebygga hudens eller underhudens atrofi bör den rekommenderade dosen inte överskridas. Dosen borde fördelas på lesionsområdet i flera små injektioner, om möjligt.

Doser som injiceras i en lesion ska inte injiceras för ytligt, särskilt inte på synliga områden hos patienter med en mycket pigmenterad hud, eftersom det har rapporterats om subkutan atrofi och depigmentering.

När injektionen administreras i ledhålan och i muskeln, ska injiceringstekniken vara sådan att man undviker injektion eller läckage i huden. Injektion i deltoideusmuskeln bör undvikas, eftersom det orsakar en hög risk för atrofi av underhuden.

Allvarliga biverkningar har rapporterats vid användning av intratekal/epidural administrering (se avsnitt Kontraindikationer). Man ska vara säker på att injektionen inte träffar en blodåder.

Följande säkerhetsåtgärder berör främst kliniskt betydande systemisk exponering:

Immunsuppressiva verkningar / infektionsbenägenhet

Kortikosteroider kan öka infektionsbenägenheten, dölja symptom på infektioner och det kan uppstå nya infektioner när man använder kortikosteroider. De kan försvaga patientens immunförsvar och försvåra lokaliseringen av infektioner. En infektion orsakad av vilken som helst patogen (virus, bakterie, svamp, urdjur eller mask) var som helst i kroppen kan vara associerad med användningen av kortikosteroider ensamt eller tillsammans med något annat läkemedel som försvagar immunsvaret som påverkar cellförmedlad eller antikroppsförmedlad immunitet eller neutrofilernas funktion. Dessa infektioner kan vara lindriga, men de kan också vara allvarliga och även leda till döden. Användning av höga kortikosteroiddoser ökar frekvensen av inflammationskomplikationer.

Patienter som använder läkemedel som försvagar immunsvaret är mera mottagliga för infektioner än friska individer. Till exempel vattkoppor eller mässling kan vara allvarligt och t.o.m. dödligt för barn eller vuxna som använder kortikosteroider och inte har en immunitet mot sjukdomarna.

Extrem försiktighet uppmanas också vid användningen av kortikosteroider om patienten har någon känd eller misstänkt parasitinfektion, såsom Strongyloides (rundmask) -infektion. Hos dessa patienter kan immunsuppressionen som orsakas av kortikosteroider orsaka Strongyloides-superinfektion och spridning av infektionen i samband med larvernas breda migration. Detta kan ofta leda till en svår enterokolit och möjligtvis till gramnegativ septikemi som leder till döden.

Betydelsen av kortikosteroider i septisk chock har varit kontroversiell. I de första undersökningarna har det rapporterats om både fördelaktiga och skadliga effekter. Det har nyligen presenterats att det skulle finnas en nytta av kortikosteroidtillskott i septisk chock som är relaterad till binjureinsufficiens. Rutinmässig användning av kortikosteroider i septisk chock rekommenderas dock inte. En systematisk översikt stödde inte användningen av en kortvarig, högdoserad kortikosteroidbehandling. Metaanalyser och översikten tyder dock på att en längre (5–11 dygn) lågdoserad kortikosteroidbehandling kan minska på dödligheten.

En patient som får immunsuppressiva kortikosteroiddoser får inte ges vaccin som innehåller levande eller försvagade patogener. En sådan här patient kan ges vaccin som innehåller döda eller inaktiverade patogener, men patientens respons till dessa vaccin kan vara försvagad. Det önskade vaccinet kan ges till en patient vars kortikosteroiddos inte är immunsuppressiv.

Kortikosteroider får endast användas vid aktiv tuberkulos om tuberkulosen är fulminant eller disseminerad eller om det samtidigt ges en lämplig tuberkulosmedicinering med kortikosteroiderna. Om kortikosteroider måste ges till en patient med latent tuberkulos eller tuberkulinreaktivitet ska patienten övervakas noggrant eftersom sjukdomen kan aktiveras. I långvarig kortikosteroidbehandling ska en sådan här patient ges profylaktisk medicinsk behandling.

Det har rapporterats om Kaposis sarkom hos patienter som får kortikosteroidbehandling. Avslutande av kortikosteroidbehandlingen kan leda till klinisk remission.

Blodet och lymfsystemet

Försiktiget ska följas vid användning av acetylsalicylsyra och NSAID-läkemedel tillsammans med kortikosteroider.

Effekter på immunsystemet

Allergiska reaktioner kan uppkomma. Eftersom det i sällsynta fall uppkommit hudreaktioner eller anafylaktiska eller liknande reaktioner hos vissa patienter i samband med kortikosteroidbehandling, ska lämpliga säkerhetsåtgärder följas innan man ger kortikosteroider, särskilt om patienten har en känd läkemedelsallergi.

Effekter på endokrina systemet

Långvarigt bruk av farmakologiska kortikosteroiddoser kan dämpa funktionen av hypotalamus-hypofys-binjureaxeln (sekundär binjurebarksinsufficiens). Svårighetsgraden och längden av binjurebarksinsufficiensen varierar enligt patienten, dosen, doseringsintervallet, administreringstiden och längden av glukokortikoidbehandlingen.

En abrupt avbrytning av glukokortikoidbehandlingen kan också orsaka akut, dödlig binjureinsufficiens.

Man ska försöka minimera binjurebarksinsufficiensen som orsakas av läkemedlet genom att minska på dosen gradvis. Sådan här relativ insufficiens kan pågå i flera månader efter avslutad behandling. Därför ska hormonbehandling påbörjas hos patienter som är i en stressande situation under en sådan här avslutningsperiod av behandlingen. Då utsöndringen av mineralkortikosteroider minskar ska man ge samtidig medicinering med saltersättningspreparat och/eller mineralkortikosteroider.

Om patienten exponeras under kortikosteroidbehandlingen för exceptionellt svår stress, ska patienten ges en normalt större dos av snabbt verkande kortikosteroid före, under och efter den stressande situationen.

I samband med abrupt avbrytning av användningen av glukokortikosteroider kan steroidrelaterat ”abstinenssyndrom” uppkomma, som uppenbarligen inte är relaterat till binjurebarksinsufficiens. Symptom på detta syndrom är aptitlöshet, illamående, kräkning, letargi, huvudvärk, feber, ledsmärta, flagnande hud, muskelsmärta, viktminskning och/eller hypotension. Man har ansett att dessa effekter främst beror på förändringar av glukokortikoidhalten istället för låga kortikosteroidhalter i blodet.

Eftersom glukokortikosteroider kan orsaka Cushings syndrom eller förvärra det, ska användningen av dem undvikas hos personer som lider av Cushings syndrom.

Kortikosteroidernas effekt är starkare än normalt hos patienter som har hypotyreos.

Tyreotoxisk periodisk paralys kan inträffa hos patienter med hypertyreos och med metylprednisoloninducerad hypokalemi. Tyreotoxisk periodisk paralys ska misstänkas hos patienter som behandlas med metylprednisolon och uppvisar tecken eller symtom på muskelsvaghet, särskilt hos patienter med hypertyreos. Om tyreotoxisk periodisk paralys misstänks ska kaliumnivåerna i blodet omedelbart övervakas och hanteras på ett adekvat sätt för att säkerställa att kaliumnivåerna i blodet återgår till det normala.

Metabolism och nutrition

Kortikosteroider, även metylprednisolon, kan höja blodsockerhalten, förvärra diabetes och utsätta en patient som får långvarig kortikosteroidbehandling för diabetes.

Psykiska störningar

Vid användning av kortikosteroider kan det förekomma psykiska störningar, såsom eufori, sömnlöshet, humörsvängningar, personlighetsförändringar, djup depression eller tydliga psykotiska symptom. Tillståndet kan förvärras i samband med användningen av kortikosteroider om patienten är emotionellt instabil eller har en benägenhet för psykos.

Under användningen av systemiska steroider kan det förekomma möjligtvis allvarliga psykiska biverkningar. Symptomen förekommer typiskt några dagar eller veckor efter att man börjat behandlingen. De flesta reaktionerna försvinner antingen efter att man minskat på dosen eller efter att man avslutat behandlingen, visserligen kan specifik behandling behövas. I samband med avslutandet av användningen av kortikosteroider har det rapporterats om psykiska effekter. Frekvensen av dessa effekter är okända. Patienten och/eller personen som vårdar patienten ska uppmanas att kontakta en läkare om psykiska symptom förekommer, särskilt om man misstänker att patienten har depression eller självmordstankar. Patienten och/eller personen som vårdar patienten ska vara medveten om eventuella psykiska effekter som kan uppträda då man minskar på kortikosteroiddosen eller direkt efter att man slutat använda kortikosteroider.

Man ska överväga användningen av systemiska kortikosteroider och följa patientens tillstånd särskilt noggrant om patienten själv eller patientens nära släktning har eller har haft en allvarlig psykisk störning (t.ex. depression, bipolär sjukdom eller tidigare psykos orsakad av kortikosteroider).

Effekter på nervsystemet

Kortikosteroider ska användas med försiktighet hos patienter med kramper.

Kortikosteroider ska användas med försiktighet hos patienter med myasthenia gravis (se även avsnittet om myopati under Effekter på ben och muskler).

Det har rapporterats om svåra biverkningar vid användning av intratekalt/epiduralt administreringssätt (se avsnitt Kontraindikationer).

Det har rapporterats om epidural lipomatos hos patienter som får kortikosteroider, oftast vid långvarigt bruk med höga doser.

Effekter på ögonen

På grund av risken för perforering av hornhinnan ska försiktighet följas då kortikosteroider används i samband med ögats herpes simplex-infektion. Noggrann övervakning av patienten är också viktigt om patienten själv har glaukom eller om det förekommer i släkten.

Synstörning

I samband med systemisk eller topikal användning av kortikosteroider kan det rapporteras om synstörningar. Om en patient har symptom, såsom dimsyn eller andra synstörningar, ska patienten hänvisas till en ögonläkare som avgör möjliga orsakerna till symptomen. Dessa kan vara katarakt, glaukom eller sällsynta sjukdomar såsom central serös korioretinopati, som har rapporterats efter användning av systemiska eller topikala kortikosteroider.

En förlängd användning av kortikosteroider kan orsaka posterior subkapsulär katarakt och nukleär katarakt (särskilt hos barn), exoftalmus eller förhöjt ögontryck. Förhöjt ögontryck kan orsaka en ögontryckssjukdom som kan skada synnerven. Hos patienter som får glukokortikosteroider kan det förekomma flera sekundära svamp- och virusinfektioner i ögat än normalt.

Kortikosteroidbehandling är associerad med central serös korioretinopati som kan leda till avlossning av näthinnan.

Effekter på hjärta och blodkärl

Glukokortikoider orsakar kardiovaskulära biverkningar, t.ex. dyslipidemi och förhöjt blodtryck. Höga glukokortikoiddoser och en förlängd behandling kan alltså utsätta en patient med diagnostiserade riskfaktorer för kardiovaskulära händelser för även andra kardiovaskulära händelser. Därför ska kortikosteroider användas med försiktighet hos dessa patienter, särskild uppmärksamhet ska fästas på riskfaktorer och hjärtats funktion ska övervakas vid behov. Förekomsten av komplikationer som orsakats av kortikosteroidbehandlingen kan minskas genom att använda en låg dos som ges varannan dag.

När höga doser av metylprednisolonnatriumsuccinat har getts snabbt (över 0,5 g på under 10 minuter) intravenöst, har det rapporterats om hjärtarytmier och/eller cirkulatoriska chocker och/eller hjärtstillestånd. Det har också rapporterats om bradykardi under och efter administreringen av dessa doser. Bradykardin kan också orsakas av andra faktorer än infusionens hastighet eller varaktighet.

Systemiska kortikosteroider ska användas med försiktighet och endast i kritiska situationer hos patienter med kongestiv hjärtsvikt. Patientens tillstånd ska följas noggrant om patienten har kongestiv hjärtsvikt eller har nyligen haft en hjärtinfarkt (hjärtmuskelruptur har rapporterats).

Systemiska kortikosteroider ska användas med försiktighet hos patienter med högt blodtryck. Försiktighet ska också följas när patienter med hjärtmedicinering, såsom digoxin, behandlas eftersom kortikosteroider kan orsaka elektrolytstörningar/hypokalemi (se avsnitt Biverkningar).

I samband med användning av kortikosteroider har det rapporterats om tromboser, även venösa tromboembolier. På grund av detta ska kortikosteroider användas med försiktighet hos patienter som har eller har en benägenhet för en tromboembolisk sjukdom.

Effekter på magtarmkanalen

Det finns ingen enighet om huruvida peptiska sår som utvecklas under behandlingen beror på kortikosteroider. Glukokortikoidbehandlingen kan ändå dölja symptom på peptiska sår, och då kan perforation eller blödningar utvecklas utan märkbar smärta. Glukokortikoidbehandlingen kan också dölja peritonit eller andra symptom och tecken associerade med störningar i magtarmkanalen, som perforation i magtarmkanalen, obstruktion eller pankreatit.

Risken för utvecklingen av sår i magtarmkanalen ökar med samtidigt bruk av NSAID-läkemedel.

Kortikosteroider ska användas med försiktighet om patienten har en icke-specifik ulcerös kolit, divertikulit, en nylig tarmanastomos eller ett aktivt eller latent peptiskt sår och därmed har en risk för perforation, abscess eller någon annan pyogen infektion.

Höga kortikosteroiddoser kan orsaka akut pankreatit.

Effekter på lever och gallvägar

En leverskada, såsom akut leverinflammation eller en ökning av leverenzymkoncentrationen, som orsakats av läkemedlet kan bero på metylprednisolon som getts intravenöst i cykler (ofta med en startdos som är minst 1 g/dygn). Sällsynta fall av levertoxicitet har rapporterats. Det kan gå flera veckor eller t.o.m. längre innan dessa uppkommer. I majoriteten av fallen har man upptäckt att biverkningarna försvunnit efter avslutning av behandlingen. Därför krävs lämplig övervakning.

Patienter med levercirros får en förstärkt effekt av kortikosteroider.

Effekter på ben och muskler

I samband med höga kortikosteroiddoser har det rapporterats om akut myopati. Sjukdomen förekommer oftast hos patienter som har störningar i neuromuskulära synapsers funktion (t.ex. myasthenia gravis), och hos patienter som behandlas samtidigt med antikolinerga ämnen, såsom blockerare av neuromuskulära synapser (t.ex. pankuron). Denna akuta myopati har blivit allmännare och den kan påverka ögon- eller andningsmuskler och till och med orsaka kvadriplegi. Kreatinkinasvärdet kan vara förhöjt. Klinisk tillfriskning eller återhämtning kan ta flera veckor eller år.

En allmän men sällan igenkänd biverkning av långvarig högdoserad glukokortikoidbehandling är osteoporos.

Njur- och urinvägssjukdomar

Akut njurkris

Försiktighet ska följas hos patienter med systemisk skleros, eftersom en ökad förekomst av (möjligen dödlig) akut njurkris och hypertension samt en minskning av urinflöde har upptäckts med kortikosteroider inklusive metylprednisolon. Därför ska blodtrycket och njurfunktionen (s-kreatinin) kontrolleras regelbundet. Blodtrycket ska kontrolleras noggrant om njurkris misstänks.

Kortikosteroider ska användas med försiktighet hos patienter med njursvikt.

Undersökningar

Medelstora och stora doser av hydrokortison och kortison kan förhöja blodtrycket, öka natrium- och vattenretentionen och utsöndringen av kalium. Dessa effekter är sällsynta och de förekommer endast med höga doser av syntetiska derivat. Användningen av salt bör kanske minskas och kosten ska kompletteras med kalium. Alla kortikosteroider ökar utsöndringen av kalcium.

Skador, förgiftningar och behandlingskomplikationer

Systemiska kortikosteroider ska inte användas för behandling av traumatisk hjärnskada.

Enligt resultat från en multicenterstudie ökade dödligheten efter två veckor och sex månader efter traumat hos patienter som fått metylprednisolon jämfört med patienter som fått placebo. Detta orsakssamband med metylprednisolonbehandling har inte påvisats.

Övriga varningar

Försiktighet krävs vid en äldre patients långvariga kortikoidbehandling, eftersom behandlingen kan associeras med en ökad risk för osteoporos och vätskeretention, vilket kan orsaka hypertension.

Samtidig administrering av metylprednisolon och fluorokinoler ökar risken för senruptur, speciellt hos äldre patienter.

Komplikationer av glukokortikoidbehandling beror på storleken av dosen och behandlingens längd. Biverkningarna och nyttorna ska bedömas enskilt för varje patient för den använda dosen och behandlingens längd för att avgöra om patienten ska ges daglig eller intermittent behandling.

Patienten ska ges den minsta möjliga kortikosteroiddosen. När man kan börja minska på dosen ska det göras gradvis.

Feokromocytomrelaterade kriser som kan leda till döden har rapporterats efter administrering av systemiska kortikosteroider. Patienter med misstänkt eller konstaterad feokromocytom ska endast ges kortikosteroider efter en noggrann nytta-riskbedömning.

Efter marknadsintroduktion har tumörlyssyndrom (TLS) rapporterats hos patienter med maligniteter, inklusive hematologiska maligniteter och solida tumörer, efter användning av systemiska kortikosteroider enbart eller i kombination med andra kemoterapeutiska medel. Patienter med hög risk för TLS, såsom patienter med snabbväxande tumörer, hög tumörbörda och hög känslighet för cytotoxiska medel, ska övervakas noggrant och lämpliga försiktighetsåtgärder ska vidtas.

Pediatrisk population

Konserveringsmedlet bensylalkohol kan orsaka allergiska reaktioner. Intravenös administrering av bensylalkohol har förknippats med allvarliga biverkningar och dödsfall hos nyfödda (”gasping syndrome”), och därför får detta läkemedel inte ges till prematurer och nyfödda (se avsnitt Kontraindikationer). Minsta mängd bensylalkohol som kan orsaka toxicitet är inte känd.

Formuleringar som innehåller bensylalkohol ska inte användas längre än 1 vecka till barn under 3 års ålder om inte det är absolut nödvändigt, på grund av ökad risk för ackumulering.

Tillväxt och utveckling av spädbarn/barn som får långvarig kortikosteroidbehandling ska följas noggrant. Tillväxten av barn som får långvarig, daglig glukokortikoidbehandling i uppdelade doser kan stanna upp. Sådan här behandling får därför ges endast i de mest akuta fallen. Denna biverkning kan vanligtvis undvikas eller åtminstone minimeras genom att ge behandling endast varannan dag.

Långvarig kortikosteroidbehandling särskilt hos spädbarn och barn är associerad med en risk för ökat intrakraniellt tryck.

Höga kortikosteroiddoser kan orsaka pankreatit hos barn.

Hypertrofisk kardiomyopati kan utvecklas efter administrering av metylprednisolon till för tidigt födda barn, och därför ska lämplig diagnostisk utvärdering och övervakning av hjärtfunktion och hjärtstruktur utföras.

Hjälpämnen

Preparatet innehåller bensylalkohol 10 mg/ml. Bensylalkohol kan orsaka allergiska reaktioner. Det är viktigt att ta hänsyn till den totala mängden av bensylalkohol från alla källor, och stora volymer ska användas med försiktighet och endast om absolut nödvändigt, särksilt till patienter med nedsatt lever- eller njurfunktion samt för gravida eller ammande kvinnor, på grund av risken för ackumulering och toxicitet (metabolisk acidos).

Detta läkemedel innehåller mindre än 1 mmol (23 mg) natrium per dos, d.v.s. är näst intill ”natriumfritt”.

Metylprednisolon är ett cytokrom P450-enzymsubstrat som huvudsakligen metaboliseras av CYP3A4-enzymet. CYP3A4 är det viktigaste enzymet i CYP-underfamiljen som det finns mest av i vuxnas lever. Det katalyserar steroiders 6-beta-hydroxylering och är en väsentlig inledande fas i metabolismen av både endogena och syntetiska kortikosteroider. Flera andra ämnen är också CYP3A4-substrat, och några av dem (också andra läkemedel) har påvisats förändra glukokortikoiders metabolism genom att inducera eller hämma CYP3A4-enzymet.

CYP3A4-hämmare: Läkemedel som hämmar CYP3A4-aktivitet minskar ofta på leverclearance och ökar blodkoncentrationen av läkemedel (såsom metylprednisolon) som verkar som CYP3A4-substrat. När patienten också använder CYP3A4-hämmare, kan metylprednisolondosen behöva ändras för att undvika steroidrelaterad toxicitet.

Samtidigt bruk av CYP3A4-hämmare, såsom preparat som innehåller kobicistat, förväntas öka risken för systemiska biverkningar. Denna kombination ska undvikas, såvida nyttan inte är större än den ökade risken för systemiska kortikosteroidbiverkningar. I detta fall ska patienterna övervakas på grund av risken för systemiska kortikosteroidbiverkningar.

Läkemedel som tillhör denna grupp är t.ex. erytromycin, klaritromycin, troleandomycin, ketokonazol, itrakonazol, isoniazid, diltiazem, mibefradil, aprepitant, fosaprepitant, HIV-proteashämmare (t.ex. indinavir och ritonavir), ciklosporin och etinylestradiol/noretisteron. Grapefruktssaft är också en CYP3A4-hämmare.

CYP3A4-inducerare: Läkemedel som inducerar CYP3A4-aktivitet ökar ofta leverclearance och minskar därmed blodkoncentrationen av läkemedel som verkar som CYP3A4-substrat. Samtidigt bruk av CYP3A4-inducerare kan kräva en ökning av metylprednisolondosen för att uppnå det önskade behandlingssvaret.

Läkemedel som tillhör denna grupp är t.ex. rifampicin, karbamazepin, fenobarbital, primidon och fenytoin.

CYP3A4-substrat: När patienten också använder något annat CYP3A4-substrat, kan clearance av metylprednisolon i levern antingen hämmas eller induceras, och dosen ska anpassas enligt det. Samtidigt bruk av sådana här läkemedel kan öka sannolikheten för biverkningar relaterade till något av de enskilda läkemedlen.

Samtidig administrering av metylprednisolon och takrolimus kan minska takrolimuskoncentrationen.

Samtidigt bruk av ciklosporin och metylprednisolon hämmar deras inbördes metabolism, vilket kan leda till en ökning av plasmakoncentrationen av det ena eller de båda läkemedlen. Därför kan biverkningar som uppkommer i monoterapi förekomma lättare vid samtidigt bruk. Vid samtidigt bruk av metylprednisolon och ciklosporin har det rapporterats om konvulsioner.

Kortikosteroider kan påskynda metabolismen av HIV-proteashämmare och därmed minska deras koncentration i plasman.

Metylprednisolon kan ha en effekt på acetyleringshastigheten och clearancen av isoniazid.

Andra än CYP3A4-förmedlade effekter: Andra interaktioner och effekter relaterade till användningen av metylprednisolon presenteras i tabell 1.

Tabell 1. Andra viktiga interaktioner/effekter relaterade till samtidigt bruk av metylprednisolon och läkemedel

De eventuella fördelarna av kortikosteroidmedicineringen ska övervägas mot de eventuella biverkningarna som kan orsakas för modern och embryot eller fostret innan detta läkemedel ges till gravida, ammande eller fertila kvinnor.

Graviditet

Enligt djurförsök kan kortikosteroiddoser som getts till dräktiga honor orsaka avvikelser i fosterutvecklingen, såsom gomspalt och fördröjd intrauterin tillväxt, samt ha en effekt på tillväxten och utvecklingen av fostrets hjärna. Metylprednisolon får endast användas under graviditeten vid kritiska situationer, eftersom undersökningar gjorda på människor inte har kunnat bekräfta säkerheten av användningen av preparatet under graviditeten.

Vissa kortikosteroider passerar moderkakan lätt. I en retrospektiv undersökning konstaterades det att flera barn med låg födelsevikt föddes till mödrar som använde kortikosteroider än normalt. Fastän binjurebarksinsufficiens är sällsynt hos barn som har exponerats för kortikosteroider under sin fosterperiod, ska barn som exponerats för höga kortikosteroiddoser övervakas noggrant och undersökas för risken av binjurebarksinsufficiens.

Kortikosteroiders effekt på förlossningen är inte känd.

Katarakt har observerats hos nyfödda vars mödrar fått långvarig kortikosteroidbehandling under graviditeten.

Bensylalkohol kan passera placenta (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Amning

Kortikosteroider utsöndras i människans bröstmjölk.

Kortikosteroider som utsöndras i bröstmjölken kan försvaga tillväxten hos spädbarn som ammas och störa kroppens egna produktion av glukokortikoider. Eftersom reproduktionsundersökningar hos människan som berör kortikosteroider är otillräckliga, ska kortikosteroider användas av en ammande moder endast om nyttan av behandlingen bedöms att vara större än eventuella risker för barnet.

Fertilitet

Kortikosteroider har visat sig försämra fertiliteten i djurstudier.

Effekten av kortikosteroider på förmågan att framföra fordon eller använda maskiner har inte undersökts systematiskt. I samband med användningen av kortikosteroider kan det förekomma biverkningar som svindel, vertigo, synstörningar och trötthet. Om dessa biverkningar förekommer får patienten inte köra bil eller använda maskiner.

Följande biverkningar har rapporterats vid kontraindicerade intratekalt/epiduralt administreringssätt: araknoidit, funktionella mag-tarmsjukdomar/blåsdysfunktion, huvudvärk, meningit, parapares/paraplegi, krampanfall och sensorisk störning.

Biverkningarna är presenterade i följande tabell 2 enligt organsystemen och frekvensen. Biverkningarnas frekvensgrupper är definierade enligt följande: mycket vanliga (≥ 1/10), vanliga (≥ 1/100, < 1/10), mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100), sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000), mycket sällsynta (< 1/10 000), ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

Tabell 2: Biverkningarna enligt organsystem och frekvensen

*Frekvensen av akut njurkris varierar mellan patienternas olika undergrupper. Den största risken har rapporterats hos patienter med diffus systemisk skleros. Den minsta risken har rapporterats hos patienter med begränsad systemisk skleros (2 %) och systemisk skleros hos barn (1 %).

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till:

webbplats: www.fimea.fi

Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea

Biverkningsregistret

PB 55

00034 FIMEA

Det finns inget kliniskt syndrom relaterat till akut överdosering av kortikosteroider. Det har endast sällan rapporterats om överdosering av kortikosteroider som har orsakat akut toxicitet och/eller dödsfall. Ingen specifik antidot finns tillgänglig vid överdosering. Därför bör patienten ges konventionell behandling som stöder vitala funktioner och symptomatisk behandling. Metylprednisolon är dialyserbart.

Farmakoterapeutisk grupp: Kortikosteroider för systemiskt bruk, Glukokortikoider, ATC-kod: H02AB04.

Metylprednisolon verkar som övriga glukokortikosteroider genom att binda sig till cytoplasmans steroidreceptorer. Steroidreceptorkomplexet som bildats flyttas till cellkärnan där det binder sig till DNA:t och reglerar på detta sätt transkriptionen av flera gener och vidare proteinsyntesen. Glukokortikoider inhiberar syntesen av flera proteiner. De minskar produktionen av t.ex. cytokiner som är viktiga för immun- och inflammatoriska systemet samt produktionen av enzymer som är viktiga för destruktiva processer i leder. Den ökade syntesen av vissa proteiner, som t.ex. lipokortin, har också en betydande verkan för de neuroendokrina effekterna av glukokortikoider. Till följd av dessa komplexa verkningsmekanismer försvagas immunsvaret och inflammatoriska svaret.

Glukokortikoider inklusive metylprednisolon dämpar eller inhiberar immun- eller inflammatoriska svaret som orsakas av flera olika stimuli, såsom mekaniska, kemiska, infektiösa eller immunologiska faktorer och strålning. Effekten av glukokortikoider är alltså huvudsakligen palliativ. Metylprednisolon är en stark steroid som lindrar inflammation. Dess antiinflammatoriska effekt är mycket mer potent än den antiinflammatoriska effekten av prednisolon, och det orsakar mindre natrium- och vätskeretention än prednisolon.

Potensen av den relativa effekten av intravenös metylprednisolon är minst fyra gånger större jämfört med hydrokortison och beräknat enligt minskningen av antalet eosinofiler. Samma gäller för potensen av den relativa effekten av oral metylprednisolon och hydrokortison.

Glukokortikoider minskar utsöndringen av ACTH, produktionen av endogent kortison och orsakar vid långtidsbehandling binjurebarksatrofi och -insufficiens. Glukokortikoider har också en effekt på metabolismen av kolhydrater, kalcium, D-vitamin, proteiner och lipider.

De metabola effekterna utsätter i sin tur patienter som använder metylprednisolon för hyperglykemi, osteoporos, muskelatrofi och dyslipidemi. Beroende på den breda verkningsprofilen har glukokortikoider också en effekt på blodtrycket samt humöret och beteendet.

Metylprednisolon har endast en svag mineralkortikoideffekt.

Farmakokinetiken för metylprednisolon är linjär och oberoende av administrationsvägen.

Absorption

Metylprednisolonacetat hydrolyseras snabbt till metylprednisolon som absorberas från leder till blodet under ungefär en veckas tid, och från muskler till blodet under 2–3 veckors tid.

Absorptionsgraden av obundet metylprednisolon konstaterades vara lika stor vid intravenös och intramuskulär administration och signifikant större än vid oral administrering av metylprednisolon i form av oral lösning och tabletter.

Distribution

Metylprednisolon distribueras i stor utsträckning i vävnader, passerar blod-hjärnbarriären och utsöndras i människans bröstmjölk. Ungefär 77 % av metylprednisolonet binds till plasmans proteiner hos människan.

Metabolism

Metylprednisolon metaboliseras till inaktiva metaboliter i människans lever. Metabolismen i levern sker huvudsakligen via CYP3A4-enzymet.

Eliminering

Den genomsnittliga halveringstiden för elimineringen av metylprednisolon är 1,8–5,2 timmar. Den skenbara distributionsvolymen är ca 1,4 ml/kg och dess totala clearance är ca 5–6 ml/min/kg. Halveringstiden av den antiinflammatoriska effekten är 18–36 timmar. Ungefär 5 % utsöndras oförändrat i urinen.

I konventionella studier som berör säkerhetsfarmakologi och toxicitet vid upprepad dosering där läkemedlet gavs intravenöst, intraperitonealt, subkutant, intramuskulärt eller oralt till möss, råttor, kaniner och hundar, konstaterades inga oförväntade risker.

Kortikosteroider har orsakat gom- och läppspalt i djurförsök.

Natriumklorid

Povidon

Bensylalkohol

Makrogol 3000

Polysorbat 80

Vatten för injektionsvätskor

Ej relevant.

3 år.

En öppnad förpackning håller 28 dygn i rumstemperatur (15–25 °C).

Förvaras i rumstemperatur (15–25 °C). Får ej frysas. Ljuskänsligt, förvaras i originalförpackningen.

Markkinoilla olevat pakkaukset

Resepti

SOLOMET DEPOT injektioneste, suspensio
40 mg/ml (L:ei) 1 ml (13,91 €)

PF-selosteen tieto

Silikoniserad injektionsflaska, glas, typ I, klar, gummipropp; 1 ml och 5 ml.

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

Läkemedlets utseende:

Vit homogen suspension.

Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.

Övriga instruktioner: Omskakas homogent före användning.

SOLOMET DEPOT injektioneste, suspensio
40 mg/ml 1 ml

• Ei korvausta.

H02AB04

17.02.2025