SOLOMET tablett 4 mg, 16 mg

En Solomet 4 mg tablett innehåller 4 mg metylprednisolon.

Hjälpämne med känd effekt: en tablett innehåller 67 mg laktos (som monohydrat).

En Solomet 16 mg tablett innehåller 16 mg metylprednisolon.

Hjälpämne med känd effekt: en tablett innehåller 124 mg laktos (som monohydrat).

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Tablett

Sjukdomstillstånd som kräver systemisk glukokortikoidbehandling, särskilt autoimmunsjukdomar;

• inflammatoriska och systemiska reumatiska sjukdomar (t.ex. ledgångsreumatism, barnreumatism, ryggradsreumatism)
• kollagensjukdomar (t.ex. systemisk lupus erythematosus, systemisk dermatomyosit)
• allergiska tillstånd (t.ex. överkänslighetsreaktioner orsakade av läkemedel, serumsjukdom, kontakteksem, anafylaktisk chock)
• lungsjukdomar (t.ex. lungsarkoidos, astma)
• sänkning av intrakraniellt tryck (bl.a. hjärnödem associerat med tumörer)
• avstötningsreaktion vid organtransplantation
• vissa hudsjukdomar (t.ex. pemphigus vulgaris)
• hematologiska sjukdomar (t.ex. idiopatisk trombocytopen purpura, autoimmun hemolytisk anemi)
• neoplastiska sjukdomar (t.ex. leukemi, malignt lymfom)
• leversjukdomar (t.ex. autoimmun hepatit)
• neurologiska sjukdomar (t.ex. multipel skleros, myasthenia gravis)
• ögonsjukdomar (t.ex. uveit, synnervsinflammation)
• njursjukdomar (t.ex. glomerulonefrit)
• samt gastrointestinala sjukdomar (t.ex. ulcerös kolit, Crohns sjukdom).

Startdosen bestäms enligt sjukdomen och dess svårhetsgrad och är oftast 4–48 mg/dygn. Vid allvarliga akuta sjukdomar kan det finnas ett behov av större doser. Om man klarar sig med en dos per dygn, rekommenderas det att den tas på morgonen. I långtidsvård strävar man efter den minsta tillräckliga dosen som eventuellt doseras varannan morgon. Då dosen överskrider ungefär 6 mg/dygn ökar risken för biverkningar tydligt. För barn rekommenderas mindre doser.

Doseringsinstruktionerna nedan är vägledande rekommenderade dygnsdoser vid början av behandlingen:

• Systemiska reumatiska sjukdomar : 4–16 mg
• Kollagensjukdomar: 20–100 mg
• Allergiska tillstånd: 12–48 mg
• Lungsjukdomar: maximalt 64 mg
• Avstötningsreaktioner vid organtransplantation: maximalt 7 mg/kg/dygn
• Leversjukdomar: 16–48 mg
• Dermatologiska sjukdomar: 80–360 mg
• Hematologiska sjukdomar 16–100 mg
• Neurologiska sjukdomar: maximalt 200 mg
• Hjärnödem associerat med tumörer: 200–1000 mg
• Ögonsjukdomar: 12–40 mg
• Neoplastiska sjukdomar: 16–100 mg
• Njursjukdomar: 32–48 mg
• Gastrointestinala sjukdomar: maximalt 60 mg.

För att undvika syndrom som är associerat med avbrytningen av glukokortikoidbehandlingen bör man avbryta behandlingen gradvis under flera veckors tid. Dosering varannan dag minskar risken för binjurebarksinsufficiens och syndrom som är associerat med avbrytningen av behandlingen.

En långvarig systemisk kortikosteroidbehandling orsakar binjurebarksinsufficiens som kan pågå flera månader efter avbrytningen av behandlingen. Därför bör man vid behov öka Solomet-dosen eller ge någon annan glukokortikoid vid stresstillstånd, såsom i samband med skada, sjukdomar eller kirurgi (se avsnitt Biverkningar).

• systemisk svampinfektion
• överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

För en patient som får immunosuppressiva kortikosteroiddoser bör man inte ge vaccin som innehåller levande eller försvagade patogener.

Immunosuppressiva verkningar / infektionsbenägenhet

Kortikosteroider kan öka infektionsbenägenheten, täcka symptom för infektioner och det kan uppstå nya infektioner då man använder kortikosteroider. De kan också försvaga patientens immunförsvar och försvåra lokaliseringen av infektioner. En infektion orsakad av vilken som helst patogen (virus, bakterie, svamp, urdjur eller mask) i vilken som helst del av kroppen kan vara associerad med användningen av kortikosteroider ensamt eller tillsammans med något annat läkemedel som försvagar immunsvaret genom att påverka cellförmedlad eller antikroppsförmedlad immunitet eller neutrofilernas funktion. Dessa infektioner kan vara lindriga, men de kan också vara allvarliga och även leda till döden. Användning av stora kortikosteroiddoser ökar frekvensen för inflammationskomplikationer.

Patienter som använder läkemedel som försvagar immunsvaret är mera mottagliga för infektioner än friska individer. Till exempel vattkoppor eller mässling kan vara allvarligt och t.o.m. dödligt för barn eller vuxna som använder kortikosteroider och inte har en immunitet mot sjukdomarna.

Extrem försiktighet uppmanas också vid användningen av kortikosteroider om patienten har någon känd eller misstänkt parasitinfektion, såsom Strongyloides (rundmask) -infektion. Hos dessa patienter kan immunsuppressionen som orsakas av kortikosteroider orsaka Strongyloides-superinfektion och spridning av infektionen i samband med larvernas breda migration. Detta kan ofta leda till en svår enterokolit och möjligtvis till gramnegativ septikemi som leder till döden.

Betydelsen av kortikosteroider i septisk chock har varit kontroversiell. I de första undersökningarna har man rapporterat om både fördelaktiga och skadliga effekter. Det har nyligen presenterats att det skulle finnas en nytta av kortikosteroidtillskott i septisk chock som är relaterad till binjureinsufficiens. Rutinanvändning av kortikosteroider i septisk chock rekommenderas dock inte. En systematisk översikt stödde inte användningen av en kort högdoserad kortikosteroidbehandling. Metaanalyser och översikten tyder dock på att en längre (5–11 dygn) lågdoserad kortikosteroidbehandling kan minska på dödligheten.

En patient som får immunosuppressiva kortikosteroiddoser får inte ges vaccin som innehåller levande eller försvagade patogener. För en sådan här patient kan man ge vaccin som innehåller döda eller inaktiverade patogener, men patientens respons för dessa vaccin kan vara försvagad. Det önskvärda vaccinet kan ges till en patient vars kortikosteroiddos inte är immunosuppressiv.

Kortikosteroider får användas vid aktiv tuberkulos endast om tuberkulosen är fulminant eller disseminerad eller om det samtidigt ges en lämplig tuberkulosmedicinering med kortikosteroiderna. Om kortikosteroider måste ges till en patient med latent tuberkulos eller tuberkulinreaktivitet ska patienten övervakas noggrant eftersom sjukdomen kan aktiveras. I långvarig kortikosteroidbehandling ska en sådan här patient ges profylaktisk medicinsk behandling.

Det har rapporterats om Kaposis sarkom hos patienter som får kortikosteroidbehandling. Avbrytningen av kortikosteroidbehandlingen kan leda till klinisk remission.

Blodet och lymfsystemet

Försiktiget ska följas vid användning av acetylsalicylsyra och antiinflammatoriska smärtstillande läkemedel (alltså NSAIDs) tillsammans med kortikosteroider.

Effekter på immunsystemet

Allergiska reaktioner kan uppkomma. Eftersom det i sällsynta fall uppkommit hudreaktioner eller anafylaktiska eller liknande reaktioner hos vissa patienter i samband med kortikosteroidbehandling, bör lämpliga säkerhetsåtgärder följas innan man ger kortikosteroider, särskilt om patienten har en känd läkemedelsallergi.

Effekter på endokrina systemet

Långvarigt bruk av farmakologiska kortikosteroiddoser kan dämpa funktionen av hypotalamus-hypofys-binjureaxeln (sekundär binjurebarksinsufficiens). Svårighetsgraden och längden av binjurebarksinsufficiensen varierar enligt patienten, dosen, doseringsintervallet, administreringstiden och längden av glukokortikoidbehandlingen. Denna effekt kan minimeras genom att ge läkemedlet varannan dag.

En abrupt avbrytning av glukokortikoidbehandlingen kan också orsaka akut, till döden ledande binjureinsufficiens.

Binjurebarksinsufficiensen som orsakas av läkemedlet ska försökas minimeras genom att minska på dosen gradvis. Sådan här relativ insufficiens kan pågå flera månader efter avbrytningen av behandlingen. Därför ska hormonbehandling påbörjas hos patienter som under en sådan här period i avbrytandet av behandlingen är i en stressande situation. Då utsöndringen av mineralkortikosteroider minskar bör man ge samtidig medicinering med saltersättningsprodukter och/eller mineralkortikosteroider.

Om patienten exponeras under kortikosteroidbehandlingen för exceptionellt svår stress, bör patienten ges en normalt större dos av snabbt verkande kortikosteroid före den stressande situationen samt under den och efter den.

I samband med abrupt avbrytning av användningen av glukokortikosteroider kan ”abstinenssyndrom” relaterad till steroider uppkomma, som uppenbarligen inte är relaterad till binjurebarksinsufficiens. Symptom för detta syndrom är tappad aptit, illamående, kräkning, letargi, huvudvärk, feber, ledsmärta, flagnande hud, muskelsmärta, viktminskning och/eller hypotension. Man har ansett att dessa effekter främst beror på förändringar av glukokortikoidhalten istället för låga kortikosteroidhalter i blodet.

Eftersom glukokortikosteroider kan orsaka Cushings syndrom eller förvärra det, ska användningen av dem undvikas hos personer som lider av Cushings syndrom.

Kortikosteroidernas effekt är starkare än normalt hos patienter som har hypotyreos.

Tyreotoxisk periodisk paralys kan inträffa hos patienter med hypertyreos och med metylprednisoloninducerad hypokalemi. Tyreotoxisk periodisk paralys ska misstänkas hos patienter som behandlas med metylprednisolon och uppvisar tecken eller symtom på muskelsvaghet, särskilt hos patienter med hypertyreos. Om tyreotoxisk periodisk paralys misstänks ska kaliumnivåerna i blodet omedelbart övervakas och hanteras på ett adekvat sätt för att säkerställa att kaliumnivåerna i blodet återgår till det normala.

Metabolism och nutrition

Kortikosteroider, även metylprednisolon, kan höja blodsockerhalten, förvärra diabetes och utsätta en patient som får långvarig kortikosteroidbehandling för diabetes.

Psykiska störningar

Vid användning av kortikosteroider kan det förekomma psykiska störningar, såsom eufori, sömnlöshet, humörsvängningar, personlighetsförändringar, djup depression eller tydliga psykotiska symptom. Tillståndet kan förvärras i samband med användningen av kortikosteroider om patienten är emotionellt instabil eller har en tendens för psykos.

Under användningen av systemiska steroider kan det förekomma möjligtvis allvarliga psykiska biverkningar. Symptomen förekommer typiskt några dagar eller veckor efter att man börjat behandlingen. De flesta reaktionerna försvinner antingen efter att man minskat på dosen eller efter att man avslutat behandlingen, visserligen kan specifik behandling behövas. I samband med avbrytningen av användningen av kortikosteroider har det rapporterats om psykiska effekter. Frekvensen av dessa effekter är okänd. Patienten och/eller personen som vårdar patienten bör uppmanas att kontakta en läkare om psykiska symptom förekommer, särskilt om man misstänker att patienten har depression eller självmordstankar. Patienten och/eller personen som vårdar patienten bör vara medveten om eventuella psykiska effekter som kan uppträda då man minskar kortikosteroiddosen eller direkt efter att man slutat använda kortikosteroider.

Man bör överväga särskilt noggrant användningen av kortikosteroider och följa patientens tillstånd om patienten själv eller patientens nära släktning har eller har haft en allvarlig psykisk störning (t.ex. depression, bipolär sjukdom eller tidigare psykos orsakad av kortikosteroider).

Effekter på nervsystemet

Kortikosteroider bör användas med försiktighet för patienter med kramper.

Kortikosteroider bör användas med försiktighet för patienter med myasthenia gravis (se avsnittet om myopati under Effekter på ben och muskler).

Det har rapporterats om epidural lipomatos hos patienter som får kortikosteroider, oftast vid långvarigt bruk med höga doser.

Effekter på ögonen

På grund av risken för perforering av hornhinnan bör försiktighet följas då kortikosteroider används i samband med ögats herpes simplex-infektion. Noggrann övervakning av patienten är också viktigt om patienten själv har glaukom eller om det förekommer i släkten.

Synstörning

I samband med systemisk eller topikal användning av kortikosteroider kan det rapporteras om synstörningar. Om en patient har symptom, såsom dimsyn eller andra synstörningar, bör patienten hänvisas till en ögonläkare som avgör möjliga orsakerna till symptomen. Dessa kan vara katarakt, glaukom eller sällsynta sjukdomar såsom central serös korioretinopati, som har rapporterats efter användning av systemiska eller topikala kortikosteroider.

En förlängd användning av kortikosteroider kan orsaka posterior subkapsulär katarakt och nukleär katarakt (särskilt hos barn), exoftalmus eller förhöjt ögontryck. Förhöjt ögontryck kan orsaka en ögontryckssjukdom som kan skada synnerven. Hos patienter som får glukokortikosteroider kan det förekomma sekundära svamp- och virusinfektioner i ögat mer än normalt.

Kortikosteroidbehandling är associerad med central serös korioretinopati som kan leda till avlossning av näthinnan.

Effekter på hjärta och blodkärl

Glukokortikoider orsakar biverkningar på hjärta och blodkärl, t.ex. dyslipidemi och förhöjt blodtryck. Stora glukokortikoiddoser och en förlängd behandling kan alltså utsätta en patient med diagnosticerade riskfaktorer för hjärt- och blodkärlssjukdomar för även andra hjärt- och blodkärlssjukdomar. Därför bör kortikosteroider användas med försiktighet för dessa patienter, och särskild uppmärksamhet ska fästas i riskfaktorer och hjärtats funktion ska iakttas vid behov. Förekomsten av komplikationer som orsakats av kortikosteroidbehandlingen kan minskas genom att använda en liten dos som ges varannan dag.

Systemiska kortikosteroider bör användas med försiktighet och endast i kritiska tillstånd för patienter med kongestiv hjärtsvikt. Patientens tillstånd bör följas noggrant om patienten har kongestiv hjärtsvikt eller har nyligen haft en hjärtinfarkt (hjärtmuskelruptur har rapporterats).

Systemiska kortikosteroider bör användas med försiktighet för patienter med högt blodtryck. Försiktighet bör också följas då patienter med hjärtmedicinering, såsom digoxin, behandlas eftersom kortikosteroider kan orsaka elektrolytstörningar/hypokalemi (se avsnitt Biverkningar).

I samband med användning av kortikosteroider har det rapporterats om tromboser och venösa tromboembolier. På grund av detta ska kortikosteroider användas med försiktighet för patienter som har eller har en benägenhet för tromboemboliska sjukdomar.

Effekter på magtarmkanalen

Man har inte en gemensam åsikt om peptiska sår som utvecklas under behandlingen beror på kortikosteroider. Glukokortikoidbehandlingen kan ändå täcka symptom för peptiska sår, och då kan perforation eller blödningar utvecklas utan märkbar smärta. Glukokortikoidbehandlingen kan också täcka peritonit eller andra symptom och tecken associerade med störningar i magtarmkanalen, såsom perforation i magtarmkanalen, obstruktion eller pankreatit.

Risken för utvecklingen av sår i magtarmkanalen ökar med samtidigt bruk av icke-steroida antiinflammatoriska analgetika.

Kortikosteroider bör användas med försiktighet om patienten har en icke-specifik ulcerös kolit, diverkulit, en nylig tarmanastomos eller ett aktivt eller latent peptiskt sår och därmed har en risk för perforation, abscess eller någon annan pyogen infektion.

Stora kortikosteroiddoser kan orsaka akut pankreatit.

Effekter på lever och gallvägar

Det har sällan rapporterats om störningar i lever och gallvägar, och i majoriteten av fallen har de blivit bättre efter avbrytning av behandlingen. Därför krävs lämplig övervakning.

Patienter med levercirros får en förstärkt effekt av kortikosteroider.

Effekter på ben och muskler

I samband med stora kortikosteroiddoser har det rapporterats om akut myopati. Sjukdomen förekommer oftast hos patienter som har störningar i neuromuskulära synapsers funktion (t.ex. myasthenia gravis), och hos patienter som behandlas samtidigt med antikolinerga ämnen, såsom blockerare av neuromuskulära synapser (t.ex. pankuroniumbromid). Denna akuta myopati har blivit allmännare och den kan påverka ögon- eller andningsmuskler och till och med orsaka kvadriplegi. Kreatinkinasvärdet kan vara förhöjt. Klinisk tillfriskning eller återhämtning kan ta flera veckor eller år.

En allmän men sällan igenkänd biverkning av långvarig högdoserad glukokortikoidbehandling är osteoporos.

Njur- och urinvägssjukdomar

Akut njurkris

Försiktighet bör följas för patienter med systemisk skleros, eftersom en ökad förekomst av (möjligen dödlig) akut njurkris och hypertension samt en minskning av urinflöde har upptäckts med kortikosteroider inklusive metylprednisolon. Därför bör blodtrycket och njurfunktionen (s-kreatinin) kontrolleras regelbundet. Blodtrycket bör kontrolleras noggrant om njurkris misstänks.

Kortikosteroider bör användas med försiktighet för patienter med njursvikt.

Undersökningar

Medelstora och stora doser av hydrokortison och kortison kan förhöja blodtrycket, öka natrium- och vattenretentionen och utsöndringen av kalium. Dessa effekter är sällsynta och de förekommer endast med höga doser av syntetiska derivat. Användningen av salt bör kanske minskas och kosten ska kompletteras med kalium. Alla kortikosteroider ökar utsöndringen av kalcium.

Skador, förgiftningar och behandlingskomplikationer

Systemiska kortikosteroider bör inte användas för behandling av traumatisk hjärnskada. Enligt resultat från en multicenterstudie ökade dödligheten efter två veckor och sex månader efter traumat hos patienter som fått metylprednisolon jämfört med patienter som fått placebo. Detta orsakssamband med metylprednisolonbehandling har inte påvisats.

Övriga varningar

Försiktighet krävs vid en äldre patients långvariga kortikoidbehandling, eftersom behandlingen kan associeras med en ökad risk för osteoporos och vätskeretention, vilket kan orsaka hypertension.

Samtidigt bruk av metylprednisolon och fluorokinoler ökar risken för senruptur, speciellt hos äldre patienter.

Komplikationer av glukokortikoidbehandling beror på storleken av dosen och behandlingens längd. Biverkningarna och nyttorna bör bedömas enskilt för varje patient enligt den dosen som används och behandlingens längd för att avgöra om patienten ska ges daglig eller intermittent behandling.

Patienten ska ges den minsta möjliga kortikosteroiddosen. När man kan börja minska på dosen ska det göras gradvis.

Feokromocytomrelaterade kriser som kan leda till döden har rapporterats efter administrering av systemiska kortikosteroider. För patienter med misstänkt eller konstaterad feokromocytom bör man inte ge kortikosteroider i andra fall än efter en noggrann nytta/risk-utvärdering.

Pediatrisk population

Tillväxt och utveckling av spädbarn/barn som får långvarig kortikosteroidbehandling bör följas noggrant. Tillväxten av barn som får långvarig, daglig glukokortikoidbehandling i uppdelade doser kan stanna upp. Sådan här behandling bör därför ges endast i de mest akuta fallen. Denna biverkning kan vanligtvis undvikas eller åtminstone minimeras genom att ge behandling endast varannan dag.

Långvarig kortikosteroidbehandling särskilt hos spädbarn och barn är associerad med en risk för ökat intrakraniellt tryck.

Stora kortikosteroiddoser kan orsaka pankreatit hos barn.

Hypertrofisk kardiomyopati kan utvecklas efter administrering av metylprednisolon till för tidigt födda barn, och därför ska lämplig diagnostisk utvärdering och övervakning av hjärtfunktion och hjärtstruktur utföras.

Hjälpämnen

Solomet innehåller laktos (som monohydrat). Patienter med något av följande sällsynta ärftliga tillstånd bör inte använda detta läkemedel: galaktosintolerans, total laktasbrist eller glukos-galaktosmalabsorption.

Metylprednisolon är ett cytokrom P450-enzymsubstrat som huvudsakligen metaboliseras av CYP3A4-enzymet. CYP3A4 är det viktigaste enzymet i CYP-underfamiljen som finns mest av i vuxnas lever. Den katalyserar steroiders 6-beta-hydroxylering och är en väsentlig inledande fas i metabolismen av både endogena och syntetiska kortikosteroider. Flera andra ämnen är också CYP3A4-substrat, och några av dem (också andra aktiva substanser) har påvisats förändra glukokortikoiders metabolism genom att inducera eller hämma CYP3A4-enzymet.

CYP3A4-hämmare: Aktiva substanser som hämmar CYP3A4-aktivitet minskar ofta leverclearance och ökar koncentrationen av aktiva substanser (såsom metylprednisolon) som verkar som CYP3A4-substrat. Då patienten också använder CYP3A4-hämmare, kan metylprednisolondosen behöva ändras för att undvika steroid-relaterad toxicitet.

Samtidigt bruk av CYP3A4-hämmare, såsom preparat som innehåller kobicistat, förväntas öka risken för systemiska biverkningar. Denna kombination bör undvikas, såvida nyttan inte är större än den ökade risken för systemiska kortikosteroidbiverkningar. I detta fall ska patienterna övervakas på grund av risken för systemiska kortikosteroidbiverkningar.

Läkemedel som tillhör denna grupp är t.ex. erytromycin, klaritromycin, troleandomycin, ketokonazol, itrakonazol, isoniazid, diltiazem, mibefradil, aprepitant, fosaprepitant, HIV-proteashämmare (t.ex. indinavir och ritonavir), ciklosporin och etinylestradiol/noretisteron. Grapefruktssaft är också en CYP3A4-hämmare.

CYP3A4-inducerare: Aktiva substanser som inducerar CYP3A4-aktivitet ökar ofta leverclearance och minskar därmed koncentrationen av aktiva substanser som verkar som CYP3A4-substrat i blodet. Samtidigt bruk av CYP3A4-inducerare kan kräva en ökning av metylprednisolondosen för att uppnå det önskade behandlingssvaret.

Aktiva substanser som tillhör denna grupp är t.ex. rifampicin, karbamazepin, fenobarbital, primidimon och fenytoin.

CYP3A4-substrat: Då patienten också använder något annat CYP3A4-substrat, kan clearance av metylprednisolon i levern antingen hämmas eller induceras, och dosen bör anpassas enligt det. Samtidigt bruk av sådana här aktiva substanser kan öka sannolikheten för biverkningar relaterade till någon av de enskilda aktiva substanserna.

Samtidig administrering av metylprednisolon och takrolimus kan minska takrolimuskoncentrationen.

Samtidigt bruk av ciklosporin och metylprednisolon hämmar deras inbördes metabolism, vilket kan leda till en ökning av koncentrationen i plasman av endera eller båda aktiva substanserna. Därför kan biverkningar som uppkommer i monoterapi förekomma lättare vid samtidigt bruk. Vid samtidigt bruk av metylprednisolon och ciklosporin har det rapporterats om konvulsioner.

Kortikosteroider kan påskynda metabolismen av HIV-proteashämmare och därmed minska deras koncentration i plasman.

Metylprednisolon kan ha en effekt på isoniazids acetyleringshastighet och clearance.

Andra än CYP3A4-förmedlade effekter: Andra interaktioner och effekter relaterade till användningen av metylprednisolon presenteras i tabell 1.

Tabell 1. Andra viktiga interaktioner/effekter relaterade till samtidigt bruk av metylprednisolon och andra aktiva substanser

De eventuella fördelarna av kortikosteroidmedicineringen ska övervägas mot de eventuella biverkningarna som kan orsakas för modern och embryot eller fostret innan detta läkemedel ges till gravida, ammande eller fertila kvinnor.

Graviditet

Enligt djurförsök kan kortikosteroiddoser som getts till dräktiga honor orsaka avvikelser i fosterutvecklingen, såsom gomspalt och fördröjd intrauterin tillväxt, samt ha en effekt på tillväxten och utvecklingen av fostrets hjärna. Metylprednisolon får endast användas under graviditeten vid kritiska situationer, eftersom undersökningar gjorda på människor inte har kunnat bekräfta säkerheten av användningen av preparatet under graviditeten.

Vissa kortikosteroider passerar moderkakan lätt. I en retrospektiv undersökning påvisades att det föddes mer än normalt barn med en låg födelsevikt för mödrar som använt kortikosteroider. Fastän binjurebarksinsufficiens är sällsynt hos barn som har exponerats för kortikosteroider under sin fosterperiod, bör barn som exponerats för stora kortikosteroiddoser övervakas noggrant och undersökas för risken av binjurebarksinsufficiens.

Kortikosteroiders effekt på förlossningen är inte känd.

Katarakt har observerats hos nyfödda vars mödrar fått långvarig kortikosteroidbehandling under graviditeten.

Amning

Kortikosteroider utsöndras i människans bröstmjölk.

Kortikosteroider som utsöndras i bröstmjölken kan försvaga tillväxten hos spädbarn som ammas och störa kroppens egna produktion av glukokortikoider. Eftersom reproduktionsundersökningar hos människan som berör kortikosteroider är otillräckliga, bör kortikosteroider användas för en ammande moder endast om nyttan av behandlingen bedöms att vara större än eventuella risker för barnet.

Fertilitet

Kortikosteroider har visat sig försämra fertiliteten i djurstudier.

Effekten av kortikosteroider på förmågan att köra bil eller använda maskiner har inte undersökts systematiskt. I samband med användningen av kortikosteroider kan det förekomma biverkningar såsom svindel, vertigo, synstörningar och trötthet. Om dessa biverkningar förekommer bör patienten inte köra bil eller använda maskiner.

Biverkningarna är presenterade i följande tabell 2 enligt organsystemen och frekvensen. Biverkningarnas frekvensgrupper är definierade enligt följande: mycket vanliga (≥ 1/10), vanliga (≥ 1/100, < 1/10), mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100), sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000), mycket sällsynta (< 1/10 000), ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

Tabell 2: Biverkningarna enligt organsystem och frekvensen

*Frekvensen av akut njurkris varierar mellan patienternas olika undergrupper. Den största risken har rapporterats hos patienter med diffus systemisk skleros. Den minsta risken har rapporterats hos patienter med begränsad systemisk skleros (2 %) och systemisk skleros hos barn (1 %).

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till:

webbplats: www.fimea.fi

Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea

Biverkningsregistret

PB 55

00034 FIMEA

Det finns inget kliniskt syndrom relaterat till akut överdosering av kortikosteroider. Det har endast sällan rapporterats om överdosering av kortikosteroider som har orsakat akut toxicitet och/eller dödsfall. Ingen specifik antidot finns tillgänglig vid överdosering. Därför bör man ge konventionell behandling som stöder vitala funktioner och symptomatisk behandling till patienten. Metylprednisolon är dialyserbart.

Farmakoterapeutisk grupp: Kortikosteroider för systemiskt bruk, glukokortikoider, ATC-kod: H02AB04.

Metylprednisolon verkar som övriga glukokortikosteroider genom att binda till cytoplasmans steroidreceptorer. Steroidreceptorkomplexet som bildats flyttas till cellkärnan där det binder till DNA:t och reglerar på detta sätt transkriptionen av flera gener och proteinsyntesen. Glukokortikoider inhiberar syntesen av flera proteiner. De minskar produktionen av t.ex. cytokiner som är viktiga för immun- och inflammatoriska systemet samt produktionen av enzymer som är viktiga för destruktiva processer i leder. Den ökade syntesen av vissa proteiner, såsom t.ex. lipokortin, har också en betydande verkan för de neuroendokrina effekterna av glukokortikoider. Till följd av dessa komplexa verkningsmekanismer försvagas immunsvaret och inflammatoriska svaret.

Glukokortikoider inklusive metylprednisolon dämpar eller inhiberar immun- eller inflammatoriska svaret som orsakas av flera olika stimuli, såsom mekaniska, kemiska, infektiösa eller immunologiska faktorer och strålning. Effekten av glukokortikoider är alltså huvudsakligen palliativ. Metylprednisolon är en stark steroid som lindrar inflammation. Dess antiinflammatoriska effekt är mer potent än för prednisolon, och den orsakar mindre natrium- och vätskeretention än prednisolon.

Potensen av den relativa effekten av intravenös metylprednisolon är minst fyra gånger större jämfört med hydrokortison och beräknat enligt minskningen av antalet eosinofiler. Samma gäller för potensen av den relativa effekten av oral metylprednisolon och hydrokortison.

Glukokortikoider minskar utsöndringen av ACTH, produktionen av endogent kortison och orsakar vid långtidsbehandling binjurebarksatrofi och insufficiens. Efter en engångsdos på 40 mg metylprednisolon inhiberas utsöndringen av kortikotropin för ca 1,5 dygn. Glukokortikoider har också en effekt på metabolismen av kolhydrater, kalcium, D-vitamin, proteiner och lipider. De metabola effekterna utsätter i sin tur patienter som använder metylprednisolon för hyperglykemi, osteoporos, muskelatrofi och dyslipidemi. Beroende på den breda verkningsprofilen har glukokortikoider också en effekt på blodtrycket samt humöret och beteendet.

Metylprednisolon har endast en svag mineralkortikoid effekt.

Farmakokinetiken för metylprednisolon är linjär och oberoende av administrationsvägen.

Absorption

Biotillgängligheten för oral metylprednisolon är normalt > 80 % men kan sjunka till 60 % vid behandling med stora doser. Den maximala koncentrationen av metylprednisolon nås inom 1–2 timmar efter oral administrering.

Absorptionsgraden av obundet metylprednisolon konstaterades vara lika stor vid intravenös och intramuskulär administration och signifikant större än vid oral administrering av metylprednisolon i form av oral lösning och tabletter.

Distribution

Metylprednisolon distribueras i stor utsträckning i vävnader, passerar blod-hjärnbarriären och utsöndras i människans bröstmjölk. Ungefär 77 % av metylprednisolonet binds till plasmans proteiner hos människan.

Metabolism

Metylprednisolon metaboliseras till inaktiva metaboliter i människans lever. Metabolismen i levern sker huvudsakligen via CYP3A4-enzymet.

Eliminering

Den genomsnittliga halveringstiden för elimineringen av metylprednisolon är 1,8–5,2 timmar. Den skenbara distributionsvolymen är ca 1,4 ml/kg och dess totala clearance är ca 5–6 ml/min/kg. Halveringstiden av den antiinflammatoriska effekten är 18–36 timmar. Ungefär 5 %. utsöndras oförändrat i urinen.

I konventionella studier som berör säkerhetsfarmakologi och toxicitet vid upprepad dosering där den aktiva substansen gavs intravenöst, intraperitonealt, subkutant, intramuskulärt eller oralt till möss, råttor, kaniner och hundar, konstaterades inga oförväntade risker.

Kortikosteroider har orsakat gom- och läppspalt i djurförsök.

Laktosmonohydrat

Majsstärkelse

Gelatin

Magnesiumstearat

Talk

Ej relevant.

3 år.

Förvaras vid högst 25 grader.

Markkinoilla olevat pakkaukset

Resepti

SOLOMET tabletti
4 mg (J) (L:kyllä) 50 kpl (10,34 €)
16 mg (J) (L:kyllä) 50 kpl (31,10 €)

PF-selosteen tieto

Vit HDPE-burk; 30, 50 och 100 tabletter.

Läkemedlets utseende:

4 mg tabletten: Vit eller nästan vit, jämn, har kanter och en brytskåra, Ø 6,9‑7,3 mm.

16 mg tabletten: Vit eller nästan vit, jämn, har kanter och en brytskåra, Ø 8,9-9,3 mm, kod ORN 346.

Tabletten kan delas i två lika stora doser.

Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.

SOLOMET tabletti
4 mg 50 kpl
16 mg 50 kpl

• Ylempi erityiskorvaus (100 %). Aivolisäkkeen etulohkon vajaatoiminta (101), Lisämunuaisten kuorikerroksen vajaatoiminta (105), Myasthenia gravis (108), MS-tauti (109), Rintasyöpä (115), Eturauhassyöpä (116), Leukemiat, muut pahanlaatuiset veri- ja luuydintaudit sekä pahanlaatuiset imukudostaudit (117), Aplastinen anemia (122), Elinsiirron tai kudossiirron jälkitila (127), Itsenäinen verihiutaleiden tai granulosyyttien niukkuus (129), Pahanlaatuiset kasvaimet, joita ei ole edellä erikseen mainittu (130), Sarkoidoosi (132), Yleinen erytrodermia (134), Rakkoihottuma (135).
• Alempi erityiskorvaus (65 %). Hajapesäkkeiset sidekudostaudit, reumaattiset niveltulehdukset ja niihin verrattavat tilat (202), Krooninen keuhkoastma ja sitä läheisesti muistuttavat krooniset obstruktiiviset keuhkosairaudet (203), Haavainen paksusuolitulehdus ja Crohnin tauti (208).
• Peruskorvaus (40 %).

H02AB04

01.10.2024